Julafton och juldagen
Min svägerska sa mitt i julmiddagen “Tänk att det är husets första julafton på jättelänge!”, svärfar fyllde i att han tror att sista bofasta personen i vårt hus dog 1962 eller något i den stilen. Men i år spirade äntligen julstämningen igen. Det eldades i kakelugnen, spiskransen pyntades med granris och huset fylldes med arton julfirande personer. Det var något alldeles särskilt för mig att få fira jul i vårt hus.
Dagen började med djurpyssel och övergick i att hämta in bord och stolar till alla gäster. Barnen tvagades och hoppade in i julkläderna. Ärvda kläder från kusinerna. Med ett par nya strumpor från mormor. Min syster och jag byter kläder med varandra mellan barnen vilket känns så himla redigt och fint. Svante var så mallig över att få ha storkusin Freds skjorta.
Jag dukade. Duken har jag köpt av min svägerska för en spottstyver, besticken har jag fått av mina föräldrar (älskar dem!) och glasen är en salig blandning mellan loppis och gåva från svärmor. Ska spana efter en julservis på loppis under 2025!
Svante var sådär pirrig som bara barn är inför julafton. Frågade om när kusinerna skulle komma och när paketen skulle öppnas minst tretton gånger. Stod i dörröppningen och spejade in medan jag virvlade runt mellan kokande av ägg och pyntande av hus. Så otroligt mysigt.
Jag trivs så bra hemma och jag tycker vi fick det så mysigt!
Har tänkt varje år att jag vill pynta spiskransen med granris och ingrid marie-äpplen. Varför har jag inte gjort det tidigare?
I år har julen känts annorlunda. För det första har den inte känts stressig alls. December har bara varit fylld av mysiga, stämningsfulla påhitt och vi har fått vara friska. Tidigare år har vi ofta varit sjuka den här tiden på året vilket förstås dragit ner stämningen lite. Barnen är större och uppskattar ens ansträngningar, de vaknar varje morgon med pirr över chokladkalendern, julkalendern, nissebuset och allt annat som hör december till. Det har varit svårt att inte dras med julpeppen när barnen varit så engagerade. Och julafton var precis sådär sirapsseg och låååång som man minns den som barn, skulle de aldrig komma?
Ett tu tre så var huset fullt av kusiner med respektive, fastrar med respektive, farbror, farmor, farfar och familjens nya tillskott, barnens kusinbarn Elsa. Nästan allihopa bor numera i byn också, tre av hushållen på rad här på västra sidan, som en egen liten bullerby. Vansinnigt mysigt.
Vi hade knytkalas och julbordet dignade av god mat. Därefter kom tomten på besök och berget med julklappar fördelades på barn som varit snälla under året. Vi vuxna spelar julklappsleken istället, och fortsatte sedan med spel tills barnen stöp isäng.
Det var en så fantastiskt fin jul. Är så glad i min extrafamilj, och jag är helt säker på att husets själ log över den första Julen på en herrans massa år.
Dagen efter sov Svante och jag till klockan nio. Jag var så trött och mosig. Frukost åt vi inte förrän halv elva och sedan gick jag ut för att pyssla om djuren ordentligt. Lagom till dopp i grytan-lunchen landade vi i mitt hemställe – Åbyn. Vi doppade och hann prata ikapp innan min svåger föreslog en stund utomhus. Briljant idé med tanke på hur vackert det var ute.
Jag är uppfödd intill en liten, liten sjö, “Tjärn”, som vi kallar den. Äventyret skulle ta oss den knappa kilometern runt. Alla sätt var tillåtna, Svante löpte som bara den medan Loppan och Fred tog Bobben.
Lisen, yngst i kusinskaran, tog pulkan vi alla systrar och våra barn åkt i genom åren.
Jag slås över hur fint det är, tänk vad hemblind man var som yngre, ändå.
Jag fastnade på ett enda kort på hela julen. Jag sa till Fredrik “Det är tur jag har bloggen, annars skulle jag vara bortglömd i ett knyck, ingen skulle veta att jag någonsin funnits”. Men på bloggen där postar jag vad jag vill och självklart ska julfirande bloggerska också förevigas. Jag är ju så rädd att glömma bort hur livet kändes och var när jag blir gammal, bilderna från livet betyder så mycket för mig.
Mormor delade ut tomtebloss till alla barnbarn när vi var tillbaka, vilken succé!
Och morfar gjorde upp en eld.
Mormor hade sytt matchande julkjolar och flugor åt alla kusinerna. Årliga fotot framför granen togs och barnen lekte och lekte och lekte. I år förstod jag också vilken roll pappa och framför allt mamma haft för alla ens jular bakåt i tiden. Som hon lagat mat, bakat, kokat julkarameller, sytt, donat, pysslat, pyntat, ordnat, fixat och förberett. Alltid har det funnits en struken luciaskjorta, fräscha ljus i tärnljuset, en prydlig julutstyrsel och en otrolig julstämning kopplad till traditioner. Traditioner som att klä julgranen tillsammans, höra hur pappa svär över den förbannade julbelysningen och diskussionen om vilken dag granen ska in. Det har varit julstrumpor med pyssel och ett julbord som saknar motstycke. Att jag fått en sådan uppväxt, och nu får ge den till mina barn. När jag saknar inspiration ska jag anamma min inre Monica Lundberg och se till att få rätsida på julstämningen. Jag vet att hon, och pappa, varit trötta och aldrig gjort allt detta utan att göra avkall på annat. Men det är nog den finaste gåvan ens barn kan få, trygga traditioner tillammans med nära och kära. Känner mig tacksam, inspirerad och uppfylld.
Årets tomte? Tyvärr hade han blivit sjuk efter julafton. En hälsning via telefonen och sedan fick alla barnen hälsa till att dela ut paket. Vi satt uppe sent och spelade spel innan vi alla strösslades ut i husets alla sovrum (förutom storasyster Carro som åkte hem). Jag håller med min svåger, det är vemodigt när det är slut, men årets jul går nog till historien som livets bästa. Så fylld av värme, julpirriga barn och trygghet. Fint, så fint!
Jul på Backen
God Jul på er. Tänk att idag är det självaste julafton. Jag blev väckt fyra gånger i natt av en pirrig Svante som viskande frågade om han fick öppna paketen nu. I år är jag så fylld av julkänsla och landade direkt så mjukt i ledigheten. Vi tar en titt på hur december sett ut tycker jag.
Gården är inbäddad i snö och det är något vilsamt med det. Trots att det kräver skottning med traktor och handkraft så tycker jag det känns så skönt när hönsen stallas in för vintern, kaninerna flyttar in i stallet och hästarna får sin höbal och inte längre ska gå på bete. Ingenting är så pirrigt som försommaren, men när det nalkas jul så vill jag bara ha det stilla, lugnt, nära och litet. Så känns det i år.
Det enda jag verkligen måste baka varje år är saffransbullar. I år blev det en variant med vit choklad. Småbagarna var pepp!
Det var första adventveckan, man visste knappt om det var dag eller natt. Att vänta på att degen ska jäsa är så oerhört långtråkigt och långsamt för en tre- och femåring. För en snart trettiotreåring så går det i ett ögonblick, jag slutar aldrig förvånas över hur tid känns annorlunda med åldern.
Barnen har pysslat sig genom december. Varje dag dras pennor, pärlor eller annat pyssel fram ur pysselskåpet. Jag har försökt att vila upp mig mellan jobbrejs, julklappsinköp och häng med nära och kära, men jag har svårt att gå och lägga mig på kvällen, alltid finns det något att dona på med.
En annan dag kom nissen med pepparkakshus.
Barnen har varit så julpepp att det är svårt att inte dras med. Och jag förstår dem, alla ljusen, goda maten, godiset, de små aktiviteterna i vardagen, skyltsöndag med ponnyridning och tomtestig, luciatåg i kyrka och på travbana. Jag är glad att jag får vara med om hela alltet på ett hörn.
Andra adventsmorgonen sa Loppan “Jag har en idé! Vi tar in granen, hela familjen!”
Fredrik och barnen hade tagit gammskotern ut i vår skog och hittat två granar att ta hem. Loppan hade valt den som fick komma in i huset.
Jag tror energinivån vid alla julbestyr varit på topp, sådär så man måste göra några kullerbyttor för att inte helt förgås.
Där man har svårt att nå får man hjälp av pappa.
Där man når själv slänger man upp kulorna som inget annat. Granens grenar var lite klena så fyra bollar åkte i backen. Men de allra flesta åkte ju faktiskt inte i backen!
Älskar de här glesa västerbottniska granarna. Kanske framför allt för att de är från vår egna mark. Pyntad med loppade kulor, ärvda kulor, köpta kulor och kulor vi fått. Lite av allt.
Vi hoppar några dagar framåt i tiden. Dan före dopparedan. Jag tror nästan jag längtat mest efter denna dagen under hela december. Jag såg dagen framför mig. Hur Fredrik och jag skulle städa och dona efter hans jobbhelg. Listan var klar. Sedan skulle vi äta middag, duscha av oss dagens städdamm och landa i soffan i pyjamas till uppesittarkvällen.
Tji fick jag.
Vi insåg redan på morgonen att, nej, granen som som stått så grön och grann i stugan i mer än två veckor nu givit upp. Det bara rasade barr från granen. När Loppans favoritjulkula med en häst på rasade i golvet för att granen inte orkade hålla ett enda gram till i vikt så bestämde vi oss, vi byter gran! Efter frukost satte vi igång att klä av granen och när jag går över gårdsplanen för att hämta vår stora sekatör så möts jag av en besynnerligt glad fuxkille som kommer travande mot mig. Skit! Buse har alltså tråcklat sig ur hagen. Jag misstänkte att jag skulle få problem med det då han besökt grannstona dagen innan utan ett brott på tråden.
Så jag satte in Buse i boxen och satte igång med att försöka sträcka upp hagen. Ut med hästarna igen och ungefär tio minuter senare var han ute igen. Han lekte med tråden, tråcklade sig ut som en ninja och vips så var han ute på egenhändig promenad.
Istället för den där juldoningslistan så fick jag elbanden runt hagen fri från is, fixa med ström och foder, ordna ny bäddning i stallet. Inte bara en svordom åkte genom mitt huvud mitt i det där. Allt jag ville var att få spendera dagen med familjen. Jag hann tappa bort både bilnyckel och telefon på kuppen men tillslut så var både gamla hagen bakom stallet och stallet fixat. Under tiden har Fredrik och barnen tagit in nya granen och klätt om den och påbörjat storstädningen.
Städat blev huset tillslut. Allt löser sig ju, det är världsliga problem i det stora hela. Jag vet, jag vet. Och när jag kom in för kvällen var hjärtat varmt och kinderna rosiga över alla timmar ute i vintern.
… och i granen hängde Loppans nya unicorn-kula. Med fluff. Och allt kändes bra.
och innan vi gjorde natt så hade jag hunnit genom både duschen och pyjamasen. Lite bingolotto hann vi med också innan vi tassade fram med barnens morgonpresent. Nya mysdressar och julstrumpor fyllda med godis, målarböcker och kalsipper. Julpirret darrade över huset när vi kröp till sängs.
Och vips så var det julaftonsmorgon. Med allt vad det innebär. Barn i mysdressar, gran med juleljus och hästar som fått sova inne för att ge matte lite julefrid.
God Jul till er alla, hoppas vi hörs mer under 2025!
Vårt julfirande 2023
Trots att det hunnit bli slutet av februari och dagarna tydligt blir längre och längre så har jag inte kunnat släppa att jag velat visa vår jul för er. Tanken var att vi skulle fira uppesittarkväll hos oss på Backen och jag var otroligt pepp på att få duka långbord, ordna snacks och fylla hemmet med folk. Men en fruktansvärd influensa golvade hela familjen och orken fanns absolut inte. Så vi fick tänka om och inhysa alltihop hos våra grannar; Fredriks syster med familj.
Men julen börjar ju tidigare än så. Vi brukar vara rätt så snabba in med julgranen men i år dröjde det ända till dagarna innan jul. En gran från vår egna skog, såklart. Det var magiskt att ha med Svante på alltihop, han har blivit så stor och förståndig!
Och vips var jobbdatorn hoppackad och jag landade mjukt i ett arton dagar långt jullov med barnen. Fantastiskt. Morgonen den 23:e december började med mys i vardagsrumme; julkalender och kattgos.
Barnen fick öppna varsin julklapp. Vi skulle ju fira jul med Fredriks familj på kvällen så det behövdes något roligt för att få dagen att gå. Hujedamig så lång en dag kan vara när man är fyra år gammal! Loppan öppnade ett äntyrskitt med lupp, kikare och förstoringsglad från Vinted.
Det blåste storm den här dagen men vi bestämde oss ändå för att hälsa på hästarna och sitta på ryggen lite.
När det skymde så tog vi oss till våra andra grannar; Fredriks föräldrar som tänt en brasa och bjöd in oss allihopa på lammburgare från deras egna gård. Sån lyx! Vi fick äta i inglasningen sedan för att inte blåsa bort.
Sedan tog vi oss allihopa till Cecilia och Marcus som dukat upp med långbord. Så fint!
Vi hade köpt charkbrickor istället för att laga julmat. Sedan hade allihopa köpt med sig lite övrigt plock såsom godis, ostar, kex och paj. Sånt genidrag!
Vi åt och åt och åt. Barnen lekte, livets lyx att ha kusiner i samma ålder. Loppan i julklänningen jag köpte på loppis när hon var bebis (åh!) och Svante i kusinärvd kavaj och skjortan som faster Maria smugit åt honom. Så gulligt så.
Väntan var evighetslång men tillslut kom den där Skråmträsktomten som nyser, pratar bondska och stampar i golvet. Skrämmade och svinroligt! Lyckan i barnens ögon var obetalbar.
Lo med hennes Signe. BB-kompisar födda med tre dagars mellanrum, grannar, går på samma förskola och bästisar. Ljuvliga.
Barnen lekte tills ögonen stod i kors och de fick stoppar i säng. Vi vuxna satt uppe och fortsatte äta och spela spel resten av kvällen. Så fin uppesittarkväll och så glad för min extrafamilj!
På självaste julafton så tog jag en promenad med Buse. Brukar förr om åren alltid rida en julritt och detta kändes som en fin start på att återuppta traditionen igen om ett par år.
Så kom vi till min hemby Åbyn, där hela familjen väntade.
Kusiner, julmat och prat i en enda stor röra. Så tacksam för denna jul!
Julbestyren
Jag tittar in till er med tungt huvud och snörvlig näsa, vi hann fira en så genomfin julafton och sedan kom något elakt virus och golvade oss. Ögoninflammation, feber, hosta och snörvel fördelat på oss fyra i lillfamiljen. Jag vill kika in till er och önska er en god fortsättning!
Av alla jular, vare sig de firats i hembyn, i Thailand, på hästryggen eller här i Skråmträsk så tror jag fasen att årets julafton tog priset som den mysigaste och finaste hittills. Så magiskt att få uppleva genom barnen. Ger mig mersmak för kommande år, minst sagt. Så med årets julkort (som inte kom längre än till Facebook i år!) önskar jag er God Jul, en dag för sent och bjuder på lite julbestyr från vår Backe.
En eftermiddag bakades det lussebullar hos oss. Med mandelmassa och smör som fyllning. Senaste året har jag börjat kavla ut degen direkt den är klar i assistenten, fylla den, forma bullarna och sedan ställa de på plåten med bakduk över på jäsning i 1,5 h. De blir så stora och fluffiga. Så skönt att kunna diska bort direkt och slippa jäsa om degen i omgångar.
Loppan älskar att baka, här med utstyrsel sydd av mormor. Så tjusig!
Vi har hunnit ha töväder, iskalla -25 grader, en mindre snöstorm och sol senaste dagarna. Men blå timmen består. Mörkaste dagen på året passerade också med solsken och inhandling av julmat.
När vi ändå var och handlade julmat så passade jag på att handla lite nödvändigheter till kaninerna. Jag tror att de klarar kylan väldigt bra, men de får ändå alternativet att kura under värmelampan om de vill. Köpte också en till vattenflaska så jag kan byta ut den varje dag när den hinner frysa, och lägga den genomfrusna i sadelkammaren på upptining.
De små godingarna uppskattade den värmande julklappen. Så skönt att kunna erbjuda dem värme om de vill.
Julpyntat på brotrappen. Enklaste laget, men det hinner ju bara snöa över eller blåsa bort om man engagerar sig för mycket. En lykta jag fått av svärmor för en herrans massa år sedan, en boll i corten med elektriskt ljus i och granris i zinkbalja. Och vackra katten som kräktes ner vår greige soffa i söndags.
Små julbestyr som passar hela familjen. Pepparkakor och julmusik. Vi provsmakade både deg och nygräddad bock.
Blev en och annan “pepparkaksorm” och “pepparkaksboll” också. Nästa år ska jag plocka fram degen några timmar innan som det står på förpackningen, den var tämligen svårkavlad.
En annan dag dekorerade vi pepparkakorna som vi hängde i hallfönstret och pepparkakshuset från farmor fick lite pynt. En storögd tvååring tyckte det var hur festligt som helst.
Livet har bjudit på en del guldstunder; barnvagnspromenader, stallstunder, långsovning för lillebror i vagnen, sparkturer och skoterturer. Men också mycket tv, soffa och slappa kvällar. Jag gillar blandningen men hjärtat längtar efter tickande puls och mer utetid i alla väder.
I trädgårdslandet har rådjuren ätit upp sista kålen. Väldigt spännande för en liten Loppa att spana efter spår, kan det vara tomtens renar som varit på besök? Fast beslutsam om att tomtens spår också synts till intill åkerkanten.
Fint, har det varit. En ynnest att få vara lediga tillsammans denna tid på året. I år kände jag ingen julstress alls, bara frid och fröjd och glädje över att få fira med familjen i år.
Kommande dagarna kommer jag ägna åt att pyssla om sjuka barn och äta mig less på julmat. Sista, lata, sirapsdagarna av 2021.