Första tiden med Honom

Jag har länge drömt om ett eget föl. När jag förstod att Årvars problem med knäna inte skulle göra honom gammal gick jag i tankarna att köpa eller låna ett sto och låta betäcka det med en tjusig hingst. Jag funderade länge och mycket men ingenting kändes riktigt rätt. Sedan jag var på Island 2018 var jag otroligt sugen på en islandshäst som nästa häst, men de islänningar jag ridit därefter kändes rätt små. När aegidienbergerhästarna kom till min vetskap så kändes det bara … rätt? Lite större än islänningarna men ändå med förmågan att kunna tölta och med ett otroligt stabilt psyke. Så när Alice på Österlens tölthästar la ut ett erbjudande om att kunna själv planera en betäckning och vara med från början så nappade jag ganska direkt. Vi började prata i februari 2021 och senare under våren skedde betäckningen. Jag betalade mitt ofödda föl, skålade i bubblor med Fredrik och berättade för er att jag “var med föl”, för att några dagar senare mötas av nyheten att stoet akut fått avlivats och drömmen om ett eget föl krossats. Alice har hela tiden varit en klippa genom detta och erbjöd mig ett av de andra ofödda fölen med samma pappa. Så den tolfte maj, efter flera månaders “jag törs inte hoppas för mycket!” så föddes han, fuxhingsten med de långa benen, den vackra bläsen och de nyfikna, kloka ögonen. Jag blev kär vid första ögonkastet. Så blev han min!

Min tanke har hela tiden varit att åka och hälsa på hans uppfödare och mamma (och honom såklart) på Österlen i Skåne, men livet kom emellan, gårdsprojekten bredde ut sig över sommaren och i augusti började jag om att arbeta efter en lång föräldraledighet. Månaderna gick och vips var transporten med Grens Hästtransporter bokad, stallet städat, lösdriften färdigbyggd och sadelkammaren såpskurad. Vi har lagt otaliga timmar på att få ordning innan hästarna skulle komma på plats, inte minst i lösdriften som Fredrik så snällt byggt.

Under de två hästlösa (nåja, Fapri har ju alltid funnits med på ett hörn) åren sedan jag lät Årvar somna in så har jag rannsakat mig själv och försökt komma fram till mitt ultimata sätt att hålla hästarna på ett rättvist, naturligt vis med hänsyn till familjelivet och arbetslivet. Vi har vänt ut och in på oss när vi planerat för att få det lättskött med lite underhåll samtidigt som hästarnas naturliga behov ska tillgodoses. Jag har en lista med saker att förbättra, som utformning på hage, fodergivor och vattenhantering, vi tar det pö om pö, låter det ta tid att landa i allt detta.

Så tänker jag med min hästhållning i stort nu också. Det ska få ta tid. Tanken är att Buse främst ska få vara min bästa vän, vår familjemedlem och kompis. Men också vår gårdshäst, en häst alla i familjen har glädje av. Jag tänker mig både ridning och körning men har inga krav på prestation, inga önskemål om tävlingar, träningar eller liknande. Jag vill ha kul tillsammans med Buse, sedan får vi se vart det leder. Jag ägnar mig inte åt NH, parelli, western, engelskt ridning eller en viss “genre”. Jag håller mig till min egna, snälla metod som innebär mycket positiv förstärkning och att bygga relation. Är så spänd på att se vad det kan leda till när vi får börja med blanka blad istället för att börja med att skrämma bort hjärnspöken som jag fått göra med mina tidigare älskade hästar.