Början på allt
Jag går runt på gården i mina gamla stallskor. Jag plockar barnens leksaker som ligger strösslade över gräsmattan. Ställer till de slitna utemöblerna och flyttar på fotbollsmålen. Hästarna betar sin dagsranson av gröngräs, kaninerna likaså. Knut ligger och rullar runt i gruset, lycklig över att värmen äntligen hittat till byn. Det ska regna i tre dagar efter idag så jag passar på att städa bort allt som inte ska bli blött, kör barnens lilla elbil under tak och sätter den på laddning, totalt ovärdigt när en vuxen kvinna sitter nerknölad på den lilla bilen. Stänger åt hönsen, sopar undan lite gammhö i lösdriften och svassar förbi sadelkammaren jag håller på att göra om, helt på egen hand.
Jag känner mig så glad och förnöjsam. Lycklig. Över att få ha det så tryggt, att närmsta familjen är frisk. Allt är framför oss. Barnen och jag har varit och tagit sommarens första dopp i träsket. Två glassar har de ätit och jag är helt övertygad om att detta kommer att bli livets finaste sommar. Trots den oroliga världen vi lever i. Aldrig har väl jag varit lyckligare över att få gå och plocka hc påta på i min trygga värld på backen.
Långfredagen
Hej och välkomna till min första dag som vuxen! Jag blev väckt rackarns tidigt, igår, kvart över fem eller något sådant. Barnen brukar faktiskt sova betydligt längre än så, så det blev sannerligen en lång långfredag igår. Inte mig emot, som bara går runt och myser av ledigheten.
iDet kanske inte riktigt är sanningen, dock. Ibland när jag blir långledig så blir jag som en stövare om hösten. Jag väller på i ett rasande tempo och följer spår till höger och vänster tills jag inser att jag varken har mysigt, ledigt eller får särskilt mycket gjort. Jag började i alla fall dagen med att ta några kort på mitt ovuxna hem.
Det här är: Så typiskt mig! Jag köper (ej ännu utslagna, för att ha mer tid, dessutom!) blommor, glad i hågen. Tar med barnen till skogen och knipsar björkris att lägga som ett litet fågelbo runt påskliljorna. Men sen blir de stående på köksbänken, och riset ligger intill brotrappen. Blommorna slår ut, står kvar i sina fula plastkrukor och ropar försiktigt efter en klunk vatten. Så vips är det påsk och påskliljorna har torkat ut och löns inte sätta i någon blomkruka och pynta med längre.
I hallen står alla kläder jag hämtat hem för förskolan, tillsammans med paket jag hämtat ut och stressat finns tomma påsar som är på väg till olika platser.
På en av bänkarna står musfällorna jag åkte till stan i full fart för att köpa för att sedan aldrig ens ladda. Backen jag skulle organisera i? Den får vara förvaring för musfällor. Så länge.
När vi ändå står i hallen så kan vi kika ut och se att jag inte orkade dra in soptunnan riktigt hela vägen igår. Parkerad mitt på gården. Bilen verkar inte hellre ha hamnat där den ska.
Kika ut, förresten, kan vi ens göra det?
Drickor, hushållspapper, pärlplattor, paket, kasse med matlådor och badrumssillikon. Och min stalljacka, som ska hänga i sadelkammaren.
Inne på toaletten var det svårt att hitta tvålen bland all bråte.
Det här är verkligen livet. Älskar varenda hörn av vårt hus. Men har man spenderat majoriteten av sitt vuxna liv med att renovera ett hus så får man sådan respekt för varenda vrå. Jag störs inte av stök egentligen, speciellt när det är tillfälligt. Det är mina beteenden jag störs av, hur jag “dör ifrån”, gör “nästan klart” som i att dra upp soptunnan 350 m från byvägen med bilen för att sedan inte orka dra den femton meter från bilen till sophörnan. Hur jag köpt tjusiga innerlådor för pryttlar och krämer och sprayer till kommoden men i slutändan står allt uppepå ändå. Hur jag ränner till stan för att köpa musfällor som inte installeras. Hur blommorna hinner blomma ut innan jag ens kommer på att njuta av dem. Stök och ostädat kommer det bli oavsett vuxna vanor eller inte, men det är respektlösheten mot vårt hus och alla år vi renoverat jag vill ifrån.
Men först: frukost! Loppan delade en kallkorv med Knut.
Jag rostade bröd med avokado på, drak proviva med isbit och melon. Kanske den mest exotiska och internationella frukosten som någonsin serverats i vårt hus?
Sen så: vaknade Fredrik efter eftermiddagsjobb till mitt i natten och tog med sig barnen ut. Medan jag satte igång med toaletten. Jag putsade duschväggar, torkade kakel och klinker, dammtorkade, rengjorde spottarna från flugskit, sorterade flaskor och pryttlar till rätt ställe, diskade upp toalettstolen och gnodde på i ett par timmar.
Det blev så himla bra. Lite skavanker finns förstås efter fem och ett halvt års användande. Framför allt har vi haft helt sjukt mycket kalkavlagringar då går duschblandare och takdusch droppat vatten i tre år, minst. Det tog vi tillslut tag i i vintras och anlitade rörmokare som fick byta ut blandaren och takduschen. Varför har vi inte gjort det tidigare, kan jag nu undra. Så nu kan vi äntligen börja få bort avlagringarna utan att det direkt byggs på nya. Jag måste tipsa om medlet jag använde också, kalkborttagning från Västerbottenssåpa. Man smetar på det med en fuktig svamp, låter sitta en halvtimme, gnuggar genom väggarna med den uppblötta svampen och sköljer av. Inte ens jobbigt i jämförelse med hur vi gnott på med ättika och olika andra sprayer tills vi blivit helt yra.
Toapapper påfyllt på knopplisten. Nästa vuxenpoäng kanske blir att köpa nytt toapapper innan dessa fem är slut?
Tvålen går att hitta igen och allt känns rent och fint.
Tänk, sedan fick jag användning av de två fräscha påskliljorna med. Var så omåttligt nöjd med mig själv efter den storstädningen.
Mitt på dagen blev det fikapaus. Barnen och barnens kompis hade noga valt ut munkar dagen före. Mor och far åt kladdkaka istället. Saft och kaffe till. Ute bland hönsen och gräset som börjar grönska.
Jag älskar att pyssla och pynta inför högtider men på grund av magsjukan som bara snurrade runt har vi inte pyntat något alls i år. Påskstämningen infinner sig nog under helgen ändå, och ett påskris går ju ordna när andan faller in. Munkar med påskharar hjälpte barnens påskstämning i alla fall!
Lagom till fikat var stövaren i mig borta. Nöjd att få ha börja jaga. Lugn över hur lång ledighet vi har kvar. Taggad på prick varenda projekt i sikte.
Efter lunch selade vi på Fapri och skjutsade hem Loppans kompis som bor en bit bort på byvägen. Stannade för att plocka tussilago och kika på bäcken. När vi kom hem rusade jag genom duschen så åkte vi över till farmor och farfar. Åt gott och pratade länge. Alltid lika mysigt. Barnen fick påskägg och Fredrik och jag fick ligga skavfötters och vila på inglasningen.
Innan hemgång tog vi en sväng till ladugården.
Hälsade på gravida gänget i lösdriften. Här väntas ungefär fyrtio lamm husera snart!
Inne i BB låg sex lamm i olika boxar och mös.
Svante, Lo och jag döpte de nyfödda killarna till Blixten och Sixten. Oj vad svansarna gick när de diade.
Lyx att ha fårbönder till farmor och farfar. Jag minns själv somrarna hos mormor och morfar med deras tjurar, höns, katt och hund med sådan värme. Vilket äventyr det var att få hjälpa till med sysslor och gå på upptäcksfärd på gården.
Lo ville natta Stjärna och Pluto också.
Pluto som föddes ifjol, natten när Lo och Svante sov över. Loppan kom med namnförslag.
Så vinkade vi hejdå till farmor och farfar och djuren och åkte hem.
Fredrik la barnen medan jag gick ut i aprilvärmen och hämtade en ponny som stuckit ut i stora hagen på egen hand, men kom travande tillbaka och kröp under tråden tillbaka in i hagen. Krattade ihop skit i högar och kliade Buse i skymningen. Omringad av vårens första mygg!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Dags att bli vuxen?
Då var det dags igen. Mitten av april och allt, allt, allt hopar sig i mitt huvud. Ni vet, när det kommer ett litet berg med arbetsuppgifter på jobbet, som ska synkas med momsdeklarationen och barnens dans och fotboll. Hästhagen är stinn av vinterns hästbajs och i hönshuset har ena sittpinnen lossnat och även här finns det skit att ta hand om. Hos kaninerna? samma sak! Inne i huset har vi alla fönster som borde putsas, de där mörkläggningsgardinerna ska sättas upp. Vinterkläderna? De ska förstås tvättas och läggas bort. Vägen till huset ska fixas, garaget vi påbörjade ifjol ska färdigställas, soporna vi samlat sedan jul ska köras bort, sovrum ska tapetseras och mitt i allt åker hela familjen på magsjuka i omgångar under 14 dagar. Det känns som jag står oduschad i mitten av röran och funderar på vart jag ska börja med håglös blick. Var det nu man skulle börja så frön också?
Problemet för mig är sällan alla “måsten”. Jag vet att 90% av alltihop i stycket ovan är självvalt och ingenting som brinner i knutarna. Hur mycket jag än vill putsa fönster och tapetsera sovrummet så är det inga måsten. Momsdeklarationen däremot (ryser av bara tanken).
Jag önskar att jag var lite bättre på att prioritera och göra saker i rätt ordning. Jag önskar att jag kunde vara lite mer konsekvent och kunde bita ihop några dagar i veckan för att ge helgerna mer lustfyllda äventyr. Jag önskar att jag kunde ge mig själv bättre förutsättningar för vardagen. Jag önskar att jag var lite bättre på att blanda måsten med lustfyllda/självvalda uppgifter.
Så, jag funderar om det är dags att bli vuxen nu?
Planera upp den här sörjan som alltid uppstår om våren efter en vilsam vinter. Planera mat för veckan och synka aktiviteter. Ordna bättre system hemma för att kunna hålla ordning. Hugga i och ta tag.
Jag tänker att vi börjar med påsken. Komma ikapp-påsken. Komma igång-påsken. Ni får hänga med!
Knuts födelsedag och årets första tussilagos
Jag satt i soffan med barnen och tänkte “april? då är ju Knut född, vilket datum var det nu igen?”, scrollade tillbaka på min mammas Instagram och såg att, jäklar, vi har missat den stora dagen med två dagar! Jag berättade för Loppan att Knut fyllt år i veckan och hon blev helt förfärad över att vi missat en så viktig dag. “Imorgon ordnar vi kalas”, sa jag. Så fick det bli!
Loppan satte igång och byggde “vänskapsarmband” till alla i familjen (inklusive Knut, förstås!), lillebror? han tog en tupplur med sina nya, supersnabba, blinkande skor.
Intill låg jubilaren och hade det gott.
Tre..två…ett.. så sjöngs det “Happy birthday” fast “maju mjau mjau mjau, mjaau, mjaau” och Knut ville knappt öppna ögonen.
Vi bjöd på kladdkaka, popcorn, pyntat med tussilagos och vänskapsarmband.
Och kattgodis på fiskfat. Pyntat med Svantes första lilla bukett med tussilagos.
Det åts med med aptit!
Så gick det till, när Knut blev 12 år och Loppan styrde ihop sin första egenkomponerade fest.
Du kanske också gillar
Veckan på Backen #4
Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan
En midsommar att minnas
Var tredje fredag-ledig!
Var tredje fredag är jag ledig! Vi tajmar det med Fredriks ledigveckor, syftet var att kunna åka iväg på äventyr oftare men jag kan nog räkna på två fingrar hur ofta vi varit iväg, istället har det blivit mysiga, lugna hemmadagar.
Just den här fredagen kantades av att Fredrik var sjuk, vilket förstås inte var särskilt mysigt. Men jag kände mig tacksam över att få vara frisk och barnen var glada att snön tillfälligt lagt sig över gården igen.
Efter en hel vecka med sjukdom i huset så kände jag mig rätt så hålögd och otroligt efter med allt här hemma. Direkt jag går ut så ser jag saker som behöver göras i varje vrå. Försöker trösta mig med att vi brukar ha snö en månad till, så det brukar aldrig ens vara aktuellt med att mocka hage, storstäda hönshus, röja i uthus och vårstäda bilar. Och annat sånt som annars brukar hopa sig i maj.
Vi drev runt och matade djuren. Först får hönsen komma ut. Loppan älskar sin hönsflock, de kommer springande så fort de ser henne och hon kan roa sig länge med dem. Hon sitter och pratar med dem och skrattar för sig själv, ibland vänder hon sig om och ropar “Mamma, jag förstår hönsspråket!”
I lösdriften stod Buse och väntade på uppmärksamhet. För ovanlighetens skull iklädd täcke, de går oftast hela vintern utan täcke, men har man tappat nästan all vinterpäls och ska genomlida en snöstorm så åker täcket absolut fram.
Svante hjälpte till att mata och packa höpåsar. När jag stod här tänkte jag: Händer det här på riktigt? Är det här mitt liv? Har på senaste varit så rysligt duktig på att se allt ogjort, allt som är kvar, att jag glömt njuta av det vi skapat oss här. Det har en tendens att bli så varje vår när “arbetet tinar fram” efter en lång vinter i långsammare tempo.
Utöver sjukstugan hemma under veckan så har det blåst storm ett par dagar. En dag blåste vår fula contortatall sönder.
Efter att huset fått sig en omgång med dammsugaren och en trasa så åkte vi till skogen och hämtade påskris. Sedan satte vi igång och snodde ihop pizzadeg efter barnens önskemål.
Det kändes som att det var en evighet sedan jag startade vår Ankarsrum och snodde ihop en deg. Vad har jag gjort en hel vinter undrar jag? Uppenbarligen inte alla mysiga saker jag mår bra av. Älskar att baka! Lo och Svante smulade ner jästen medan jag fyllde på med socker, olivolja och salt när Lo utbrast “Gästerna gillar socker!” haha, så rart!
Så spelade vi pizzabakarmusik i högtalaren medan vi kavlade ut, gräddade och slutligen åt. På Backens egna lilla pizzarestaurang.
Dagens lärdomar då?
1. Det finns tid att greja och stöka. En sjukvecka är ingenting i sammanhanget. Djupa andetag och sedan en sak i taget.
2. Stanna upp och: njut!
3. Du älskar att baka, gör det oftare!
4. Mitt i allt detta stök kände jag: jag måste blogga. Jag kan vill spara alla mina var tredje fredag-lediga dagar. Jag vill inte lägga alla mina bilder i Instagrams händer och hoppas att plattformen finns kvar om 10 år. Så hej på er, igen.
Stockholmsäventyret
Det var torsdag och hela dagen hade passerat i sirapsfart. I alla fall om du frågar barnen på backen. Två pirriga små, en bit efter läggdags, sittande bland “kyrkbänkarna” på tågstationen i Bastuträsk.
Tågstationen där man får köpa böcker för valfri summa. Det är så gulligt och rart där inne, min själ ler alltid lite extra över inlandet. Vi sörplade automatkaffe och åt medhavt fika. Tillslut blev det dags att gå ut på perrongen och spana efter tåget.
“Jag är så spänd!!” ropade Loppan om och om igen. Vi kladdade ihop oss på våra slafar två och två, “jag vill sova som vanligt” viskade Svante i mitt öra innan han somnade. Otroligt spännande att sova på tåg för en treåring.
Jag vaknade ett par gånger om natten men sov förvånansvärt gott.
Vi rullade in på centralstationen i Stockholm klockan sju och gick runt hörnet till närmsta fik. Handlade frukost åt oss alla. Grekisk yoghurt, mackor, kaffe och smoothie. Loppan gick från tåget i extas och pekade på allt hon såg “kolla, ett tåg!”, “kolla, ett snabbtåg!”, “kolla, duvor!!”, “kolla, en lilllastbil” och så vidare.
Sista mackbiten sparade hon för att kunna gå tillbaka och mata duvorna. Djurvännen vår.
Sedan gick vi till Hötorget och vårt hotell. Lämnade bagagen i bagagerummet, laddade telefonerna och planerade dagen. Jag och ChatGPT tog armkrok för att reda ut hur vi skulle ta oss fram under helgen.
Gröna linjen till T-centralen, byte mot Hässelby strand. Hoppa av på Universitetet. Sedan en promenad.
Loppan, nästan alltid måttfull och balanserad, men när det vankas drömmar som ska gå i uppfyllelse så är det svårt att behärska sig.
Vi korsade “Svantes väg” också!
Vi var tidiga så Fredrik och ungarna lekte i parken medan jag satt med en iskaffe i handen och njöt. Skulle aldrig byta våra vintrar mot en helt grå februari, men pausen bland barmark, lukt av fuktiga löv och plusgrader var välbehövlig.
Häpp, häpp, dags att samla flocken!
.. för en dag på Naturhistoriska riksmuseet! Loppan hade under en period otrolig otur med hemska, långdragna sjukdomar. En kväll på akuten vintern 2023 träffade vi en familj som började småprata med oss, för att muntra upp en ledsen Loppa som satt och höll sin *ankylosaurus* benhårt i handen började de prata om ett museum. I museet skulle det finnas dinosaurieskelett. Sedan den kvällen har Lo drömt om att åka dit.
Ingen av oss har varit dit tidigare så vi alla fick en fantastisk upplevelse!
Loppan gick med kartan och pekade “jag vill se på dinosaurierna först, sedan valarna, sedan fiskarna, sedan diamanterna”. “Jag är SÅ TAGGAD” utbrast hon mellan utställningarna.
Lillebrorsan hakade på och tyckte allt var minst lika häftigt!
“Ta kort på den här!” ropades frekvent. Rymdsten från mars? järnmeteorit? Jag får dåndimpen så hisnande häftigt och läskigt på samma gång!
Mammuten och dinosaurierna var häftigast. Och den tvåhövdade kalven. Och filmen på Cosmonova. Ja, men vilken kanondag vi fick! Efter fem timmar började vi åka inåt stan igen. Samtliga i familjen i chock över hur en fredagsrusning i storstan kan se ut. Jag höll så hårt i den lilla lilla handen som var placerad i min. Tänkte flera gånger om “HUR håller folk sina barn vid liv här?” jag är väldigt glad att Svantes värsta huligan-tid är över, annars hade jag aldrig vågat åka!
Överstimulerade familjen tog room service istället för att äta på hotellets restaurang. “Vi vill äta på rummet, för att slippa folk!” sa Lo när vi erbjöd alternativet att beställa upp mat på rummet, haha!
Vi bodde på fina Haymarket by Scandic och var så nöjda med alltihop. Barnens nya dinosaurier låg spridda över rummet. På Naturhistoriskas shop klev Svante fram till ett gosedjur format som en t-rex och sa “Åh! Du har väntat länge på mig!”.
Äta, duscha och fortsätta på fredagsgodiset till barnprogram därefter. Nio timmar sov vi, så skönt!
Vi ägnade morgonen åt hotellfrukost och att göra oss iordning. Och prata med ChatGPT förstås. Vi styrde tunnelbanan och bussen mot Strawberry arena och Monster Jam. Nästa dröm som skulle uppfyllas!
Vi besökte först “Pit Party” ett par timmar. Kände och klämde på bilarna, tog Spidermans autograf och åt arenakorv.
Tillslut började själva showen och även om det var barnen (mest Svante) som önskat att få se riktiga monster trucks så var det en otrolig upplevelse! Älskade hela alltet! En så otippad och rolig upplevelse!
Fem timmar på monster truck-show innan vi åt middag och samlade ihop våra tillhörigheter. Myste ner oss på ett café i väntan på vårt tåg. 21:55 började vi rulla hemåt mot norr igen. Barnen så bubbligt trötta och glada över sina nya minnen. Föräldrarna så tacksamma över helgen och obeskrivligt taggade på att få vakna upp i norr. Vid åtta drog jag upp rullgardinen och möttes av snö och tallar så långt ögat kunde nå.
Hemma väntade djuren. Buse, som jag saknat dig! och hönsen var glada över att få frisk luft och ny mat i tråget. Borta bra, men hemma, absolut bäst!
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
Januari
Jag halvsitter i sängen och skriver inlägg, uppmuntrad med kuddar, då och då sträcker jag mig efter tekoppen på stolen intill sängen. Rösten har gett upp och lämnat någon hes, skrovlig liten avart åt mig att kommunicera med. Januari var inte min piggaste och friskaste månad, tvärt om har jag nog inte känt mig riktigt kry på hela månaden, men aldrig riktigt sjuk heller. Det är frustrerande och väcker samtidigt en nyfikenhet, vad kan jag ändra på för att slippa vara krasslig över lång tid? Idag är det i alla fall äntligen den första februari. Det är ljusare ute och jag känner hoppfullhet, en ny månad att fylla med liv. Men först tar vi en titt på hur januari sett ut!
Vi avslutade december med hemmakalas. Vi åt kött från svärföräldrarnas gård och daimpannacotta till efterrätt.
Förutom familjen hade vi besök av en av mina bästa vänner, Nathalie. Jag har turen att få kalla henne min kollega också, tänk vad vardagen blir roligare med en bästis att gå armkrok med?
När barnen firat in sitt tolvslag vid åtta och lagt sig därefter så drog vi fram Alfapetet och godiset.
Tolvslaget? Firades i sedvanlig ordning i stallet hos hästarna. Radion skvalar skönsång och vi dricker bubbel. I hörnet bakom Buse klurar vi på att bygga ett varmt “vattenrum” för att kunna förvara högtryckstvätt och sådana grejer, samtidigt som vattnet aldrig kan frysa. Vi har ju kallstall så varje vinter får jag stå med hårtorken och tina vattenledning när jag råkat rappla ut kontakten till elslingan ur eldosan. Men i så fall bygger vi in fönstret, tror ni jag skulle sakna fönster i stallet åt norr? Har två fönster i hästarnas boxar så helt utan ljus blir vi inte!
Tolvslaget gick jättebra trots rekordmycket fyrverkerier i vår lilla by.
Januari består ju mest av en massa vardag och det har jag faktiskt ingenting emot. Buse började rymma ur den enorma promenadhagen då strömmen blev så dålig, så de har fått bo i gamla “vinterhagen”. Jag ville ju så gärna låta dem gå i stora promenadhagen men måste säga att det går över förväntan, upplever inte alls någon frustration över att ytorna är mindre (vilket är anledningen till att jag byggde hagen från första början), jag jobbar mycket med berikning, födosök och andra överraskningar som stimulerar hästarna.
Vi har haft besök av kusiner och vänner. Det är så mysigt att ha småvänner på besök och lek.
Loppan älskar våra höns, speciellt hennes egna “Tofsan”. Hönsen är inte så tama att de hoppar upp i knäet på oss, men Tofsan går att plocka upp och gosa med en stund. Både Tofsan och Rödluvan har börjat lägga ägg och bidrar med mörkbruna och grönblå ägg till samlingen.
Några dagar i början av månaden var smällkalla. -27 hade vi en morgon. Hästarna har gott om päls så de oroar jag mig inte för det minsta.
Men mest har januari varit mild. Som mest kring sex-sju plusgrader. Jag känner inte igen mitt Västerbotten. Men hönsen har varit glada över extra utevistelse och barmark som är trevligare att gå runt på än snö.
På tal om höns så fick vi en dag ett tuppägg, så minimalt litet och anspråkslöst.
På kvällsfodringarna har jag haft dansande norrsken fladdrande över mig. På dagarna har vi fått se pärlemormoln då och då, eller “regnbågsmoln” som Loppan säger.
En ljummen januarisöndag tog vi gammskotern till “Los skog”, en av våra skogsdungar.
Vi tog oss knappt från gården i ishalkan som rådde.
Vi gjorde en eld och satte näsan mot solen.
Så fick barnen röja loss. Tyckte mycket om det här inlägget + kommentarer hos Underbaraclara. Så det vill jag tipsa vidare om. Fredrik och jag satt på varsin liten solstol, jag läste bok och laddade batterierna. Barnen hade så roligt!
Vi hade förstås packat matsäck. Klassisk denniskorv med bröd.
Aldrig är väl en halvbränd denniskorv så god som ute i skogen?
Buse har fått skor och kunnat lämna gården lite oftare. Han har fått vara ute och promenera både med och utan sällskap, vi har också hunnit tömköra. Hemma i stallet har vi provat Fapris sadel och diverse andra påhitt. Han är så trygg och modig hemma på gården. Ute efter vägarna har vi en bit kvar.
Fapris vagn har fått punktering så vi har fått strunta i körningen och tagit några ridturer istället. Otroligt mysigt. Loppan handlade en ny grimma och grimskaft i julklapp till Fapri.
Jag kämpar på med att ändra vanor i livet jag inte vill ha med mig i 2025, dumscrollande ersätts av lässtunder. Jag är ute mer och pysslar på. Jag har varit utloggad från Instagram om veckorna. Lusten att fixa hemma har börjat smyga sig på. Trots den eviga krassligheten så har det varit en fin månad.
Nu ska jag ut och fodra hästar och därefter äta frukost med barnen. Sen ska vi fira min fina svärmor som fyller 70 år idag. Hipp hipp hurra!
Mellandagarna
Jullovet fortskrider. Hela familjen tar sovmorgon och jag undrar stilla hur vi någonsin ska lyckas börja stiga upp i tid när vardagen kommer om tio dagar eller så. Vi tar med täcken till soffan och ser barnprogram medan det gryr ute. Fredrik och jag gör frukost, te, surdegsbröd från Skråmträsk Kvarn med västerbottensost och körsbärsmarmelad har blivit min standardfrukost denna ledighet. Fredrik löser korsord, barnen leker konstant.
Vi har tagit tag i något redigt varje oplanerad dag. En dag rensade vi ur ladugården på sopor och körde iväg med släpet. En annan dag rensade jag ur alla skåp i toan. Stallet har också fått sig en liten uppryckning. Vi tar dagarna som de kommer, är ute i friska, milda decemberluften och jagar dagsljuset varje dag.
Mellandagarna är några av mina favoritdagar på hela året. Allt är så vilsamt och långsamt. Vi är mest bara hemma och tar oss för det som faller oss in. Julgranen är fortfarande jättefin och allt pynt står fortfarande kvar. Jag måste ha svårt för avslut för jag vill dra ut på det så länge det går. Drar handen över barren, suckar och säger “det kommer att bli så mörkt utan julgranen och stjärnorna och ljusslingorna…”. Samtidigt är det så skönt när allt är undanplockat när vardagen drar igång igen. Tur, att det finns tio dagar kvar att fundera på saken.
Julafton och juldagen
Min svägerska sa mitt i julmiddagen “Tänk att det är husets första julafton på jättelänge!”, svärfar fyllde i att han tror att sista bofasta personen i vårt hus dog 1962 eller något i den stilen. Men i år spirade äntligen julstämningen igen. Det eldades i kakelugnen, spiskransen pyntades med granris och huset fylldes med arton julfirande personer. Det var något alldeles särskilt för mig att få fira jul i vårt hus.
Dagen började med djurpyssel och övergick i att hämta in bord och stolar till alla gäster. Barnen tvagades och hoppade in i julkläderna. Ärvda kläder från kusinerna. Med ett par nya strumpor från mormor. Min syster och jag byter kläder med varandra mellan barnen vilket känns så himla redigt och fint. Svante var så mallig över att få ha storkusin Freds skjorta.
Jag dukade. Duken har jag köpt av min svägerska för en spottstyver, besticken har jag fått av mina föräldrar (älskar dem!) och glasen är en salig blandning mellan loppis och gåva från svärmor. Ska spana efter en julservis på loppis under 2025!
Svante var sådär pirrig som bara barn är inför julafton. Frågade om när kusinerna skulle komma och när paketen skulle öppnas minst tretton gånger. Stod i dörröppningen och spejade in medan jag virvlade runt mellan kokande av ägg och pyntande av hus. Så otroligt mysigt.
Jag trivs så bra hemma och jag tycker vi fick det så mysigt!
Har tänkt varje år att jag vill pynta spiskransen med granris och ingrid marie-äpplen. Varför har jag inte gjort det tidigare?
I år har julen känts annorlunda. För det första har den inte känts stressig alls. December har bara varit fylld av mysiga, stämningsfulla påhitt och vi har fått vara friska. Tidigare år har vi ofta varit sjuka den här tiden på året vilket förstås dragit ner stämningen lite. Barnen är större och uppskattar ens ansträngningar, de vaknar varje morgon med pirr över chokladkalendern, julkalendern, nissebuset och allt annat som hör december till. Det har varit svårt att inte dras med julpeppen när barnen varit så engagerade. Och julafton var precis sådär sirapsseg och låååång som man minns den som barn, skulle de aldrig komma?
Ett tu tre så var huset fullt av kusiner med respektive, fastrar med respektive, farbror, farmor, farfar och familjens nya tillskott, barnens kusinbarn Elsa. Nästan allihopa bor numera i byn också, tre av hushållen på rad här på västra sidan, som en egen liten bullerby. Vansinnigt mysigt.
Vi hade knytkalas och julbordet dignade av god mat. Därefter kom tomten på besök och berget med julklappar fördelades på barn som varit snälla under året. Vi vuxna spelar julklappsleken istället, och fortsatte sedan med spel tills barnen stöp isäng.
Det var en så fantastiskt fin jul. Är så glad i min extrafamilj, och jag är helt säker på att husets själ log över den första Julen på en herrans massa år.
Dagen efter sov Svante och jag till klockan nio. Jag var så trött och mosig. Frukost åt vi inte förrän halv elva och sedan gick jag ut för att pyssla om djuren ordentligt. Lagom till dopp i grytan-lunchen landade vi i mitt hemställe – Åbyn. Vi doppade och hann prata ikapp innan min svåger föreslog en stund utomhus. Briljant idé med tanke på hur vackert det var ute.
Jag är uppfödd intill en liten, liten sjö, “Tjärn”, som vi kallar den. Äventyret skulle ta oss den knappa kilometern runt. Alla sätt var tillåtna, Svante löpte som bara den medan Loppan och Fred tog Bobben.
Lisen, yngst i kusinskaran, tog pulkan vi alla systrar och våra barn åkt i genom åren.
Jag slås över hur fint det är, tänk vad hemblind man var som yngre, ändå.
Jag fastnade på ett enda kort på hela julen. Jag sa till Fredrik “Det är tur jag har bloggen, annars skulle jag vara bortglömd i ett knyck, ingen skulle veta att jag någonsin funnits”. Men på bloggen där postar jag vad jag vill och självklart ska julfirande bloggerska också förevigas. Jag är ju så rädd att glömma bort hur livet kändes och var när jag blir gammal, bilderna från livet betyder så mycket för mig.
Mormor delade ut tomtebloss till alla barnbarn när vi var tillbaka, vilken succé!
Och morfar gjorde upp en eld.
Mormor hade sytt matchande julkjolar och flugor åt alla kusinerna. Årliga fotot framför granen togs och barnen lekte och lekte och lekte. I år förstod jag också vilken roll pappa och framför allt mamma haft för alla ens jular bakåt i tiden. Som hon lagat mat, bakat, kokat julkarameller, sytt, donat, pysslat, pyntat, ordnat, fixat och förberett. Alltid har det funnits en struken luciaskjorta, fräscha ljus i tärnljuset, en prydlig julutstyrsel och en otrolig julstämning kopplad till traditioner. Traditioner som att klä julgranen tillsammans, höra hur pappa svär över den förbannade julbelysningen och diskussionen om vilken dag granen ska in. Det har varit julstrumpor med pyssel och ett julbord som saknar motstycke. Att jag fått en sådan uppväxt, och nu får ge den till mina barn. När jag saknar inspiration ska jag anamma min inre Monica Lundberg och se till att få rätsida på julstämningen. Jag vet att hon, och pappa, varit trötta och aldrig gjort allt detta utan att göra avkall på annat. Men det är nog den finaste gåvan ens barn kan få, trygga traditioner tillammans med nära och kära. Känner mig tacksam, inspirerad och uppfylld.
Årets tomte? Tyvärr hade han blivit sjuk efter julafton. En hälsning via telefonen och sedan fick alla barnen hälsa till att dela ut paket. Vi satt uppe sent och spelade spel innan vi alla strösslades ut i husets alla sovrum (förutom storasyster Carro som åkte hem). Jag håller med min svåger, det är vemodigt när det är slut, men årets jul går nog till historien som livets bästa. Så fylld av värme, julpirriga barn och trygghet. Fint, så fint!
Jul på Backen
God Jul på er. Tänk att idag är det självaste julafton. Jag blev väckt fyra gånger i natt av en pirrig Svante som viskande frågade om han fick öppna paketen nu. I år är jag så fylld av julkänsla och landade direkt så mjukt i ledigheten. Vi tar en titt på hur december sett ut tycker jag.
Gården är inbäddad i snö och det är något vilsamt med det. Trots att det kräver skottning med traktor och handkraft så tycker jag det känns så skönt när hönsen stallas in för vintern, kaninerna flyttar in i stallet och hästarna får sin höbal och inte längre ska gå på bete. Ingenting är så pirrigt som försommaren, men när det nalkas jul så vill jag bara ha det stilla, lugnt, nära och litet. Så känns det i år.
Det enda jag verkligen måste baka varje år är saffransbullar. I år blev det en variant med vit choklad. Småbagarna var pepp!
Det var första adventveckan, man visste knappt om det var dag eller natt. Att vänta på att degen ska jäsa är så oerhört långtråkigt och långsamt för en tre- och femåring. För en snart trettiotreåring så går det i ett ögonblick, jag slutar aldrig förvånas över hur tid känns annorlunda med åldern.
Barnen har pysslat sig genom december. Varje dag dras pennor, pärlor eller annat pyssel fram ur pysselskåpet. Jag har försökt att vila upp mig mellan jobbrejs, julklappsinköp och häng med nära och kära, men jag har svårt att gå och lägga mig på kvällen, alltid finns det något att dona på med.
En annan dag kom nissen med pepparkakshus.
Barnen har varit så julpepp att det är svårt att inte dras med. Och jag förstår dem, alla ljusen, goda maten, godiset, de små aktiviteterna i vardagen, skyltsöndag med ponnyridning och tomtestig, luciatåg i kyrka och på travbana. Jag är glad att jag får vara med om hela alltet på ett hörn.
Andra adventsmorgonen sa Loppan “Jag har en idé! Vi tar in granen, hela familjen!”
Fredrik och barnen hade tagit gammskotern ut i vår skog och hittat två granar att ta hem. Loppan hade valt den som fick komma in i huset.
Jag tror energinivån vid alla julbestyr varit på topp, sådär så man måste göra några kullerbyttor för att inte helt förgås.
Där man har svårt att nå får man hjälp av pappa.
Där man når själv slänger man upp kulorna som inget annat. Granens grenar var lite klena så fyra bollar åkte i backen. Men de allra flesta åkte ju faktiskt inte i backen!
Älskar de här glesa västerbottniska granarna. Kanske framför allt för att de är från vår egna mark. Pyntad med loppade kulor, ärvda kulor, köpta kulor och kulor vi fått. Lite av allt.
Vi hoppar några dagar framåt i tiden. Dan före dopparedan. Jag tror nästan jag längtat mest efter denna dagen under hela december. Jag såg dagen framför mig. Hur Fredrik och jag skulle städa och dona efter hans jobbhelg. Listan var klar. Sedan skulle vi äta middag, duscha av oss dagens städdamm och landa i soffan i pyjamas till uppesittarkvällen.
Tji fick jag.
Vi insåg redan på morgonen att, nej, granen som som stått så grön och grann i stugan i mer än två veckor nu givit upp. Det bara rasade barr från granen. När Loppans favoritjulkula med en häst på rasade i golvet för att granen inte orkade hålla ett enda gram till i vikt så bestämde vi oss, vi byter gran! Efter frukost satte vi igång att klä av granen och när jag går över gårdsplanen för att hämta vår stora sekatör så möts jag av en besynnerligt glad fuxkille som kommer travande mot mig. Skit! Buse har alltså tråcklat sig ur hagen. Jag misstänkte att jag skulle få problem med det då han besökt grannstona dagen innan utan ett brott på tråden.
Så jag satte in Buse i boxen och satte igång med att försöka sträcka upp hagen. Ut med hästarna igen och ungefär tio minuter senare var han ute igen. Han lekte med tråden, tråcklade sig ut som en ninja och vips så var han ute på egenhändig promenad.
Istället för den där juldoningslistan så fick jag elbanden runt hagen fri från is, fixa med ström och foder, ordna ny bäddning i stallet. Inte bara en svordom åkte genom mitt huvud mitt i det där. Allt jag ville var att få spendera dagen med familjen. Jag hann tappa bort både bilnyckel och telefon på kuppen men tillslut så var både gamla hagen bakom stallet och stallet fixat. Under tiden har Fredrik och barnen tagit in nya granen och klätt om den och påbörjat storstädningen.
Städat blev huset tillslut. Allt löser sig ju, det är världsliga problem i det stora hela. Jag vet, jag vet. Och när jag kom in för kvällen var hjärtat varmt och kinderna rosiga över alla timmar ute i vintern.
… och i granen hängde Loppans nya unicorn-kula. Med fluff. Och allt kändes bra.
och innan vi gjorde natt så hade jag hunnit genom både duschen och pyjamasen. Lite bingolotto hann vi med också innan vi tassade fram med barnens morgonpresent. Nya mysdressar och julstrumpor fyllda med godis, målarböcker och kalsipper. Julpirret darrade över huset när vi kröp till sängs.
Och vips så var det julaftonsmorgon. Med allt vad det innebär. Barn i mysdressar, gran med juleljus och hästar som fått sova inne för att ge matte lite julefrid.
God Jul till er alla, hoppas vi hörs mer under 2025!
