Det som varit och det som är

Jag sitter hemma och arbetar nästan hela tiden nu. Ibland behöver jag scanna papper eller annat som behöver min närvaro på kontoret, men mest sitter jag hemma. Pendlar mellan rummen med headset och anteckningsbok i högsta hugg. Men när klockan slår elva tar jag lunch. Då måste jag alltid ut och röra på mig, det har jag lovat mig själv.

Jag har ett berg med ärvda Loppan-kläder som har sorterats i storlekar och ska strax bäras ut i lillhuset. Det är dåligt skottat på bron så jag får balansera på brotrappen. Reflekterar över att ryggontet i princip är borta nu, att ta tag i min hälsa är nog den finaste presenten jag kunde ge mig själv. Så jag bär och kånkar gladeligen.

Sedan går jag mot hönshuset och börjar eftertänksamt fundera. Hur mår jag nu? Efter allt som varit? Själsligt och kroppsligt? Jo tack, det är bra, tror jag?

Jag lever ju med sorgen och saknaden efter Årvar, varje dag. Men tacksamheten är också stor, att just jag fick vara hans människa in i det sista. Det är jobbigt att prata häst och se hästar prick överallt, det är det, men det är absolut ingenting jag vill vara utan. Så det jobbiga går leva med.

Men jag tror det är en liten identitetskris ändå, att helt plötsligt bli utan häst. Efter så många fina år. Tretton av tjugoåtta år som hästägare. Fast sedan kommer jag på, att den där skäggiga damen ju faktiskt fortfarande är vår. Och henne får vi gosa upp hur mycket vi vill. Och plötsligt känns krisen mindre. Detta är bara en period i livet. “Det kommer gå hästar i hagen bakom stallet igen”, försöker jag övertala mig själv, när jag letar hovspår på gårdsplanen i snön. Det bara måste bli så.

Jag tar sikte mot hönshuset. Lilla skuggan alltid hack i häl. Hos hönsen sitter jag i dörröppningen några minutrar och sneglar upp mot himlen. Tacksam att ha djur i livet ändå. Det mår jag bra av.

På måndag börjar jag nytt jobb och jag har knappt hunnit reflektera över hur det kommer bli. Känner inget pirr eller längt eller förfasan eller skräck ännu. Ingenting. Jag vet nog inte vad jag gett mig in på, och det hjälper känslorna att hålla sig i schack, de vet helt enkelt inte hur de ska bete sig än. Någon sa att det var dålig tajming att byta jobb, jag funderar om det någonsin finns bra tajming för något? Livet går inte planera in i minsta detalj, och försöker man sig på det blir det oftast inte så ändå. Så jag försöker tänka att allt händer för en anledning, och jag tror att jag kommer att växa massor på min nya tjänst.

Adderar “hämta hem mer halm” och “blanda ihop nytt foder” och “fylla på sandbadet” till min mentala att göra lista. Hönsen kluckar nöjt, sprättar runt i spånet och halmen, letar havrekross. Tuppen Lilly får en klapp på stjärtfjädrarna. Hönsen har fortfarande utegångsförbud på grund av fågelinfluensan. Jag funderar om de inte skulle haft sig en redig rastbur ändå. Där är det tillåtet, att låta dem spatsera om dagarna.

Väl inne i huset igen möts jag av matodontblomman jag fått av min syster. Vart ska vi placera den, tro? Har jag någon tjusig terrakottakruka till den?

Små och stora funderingar under en lunchrast i januari. 

Lördag och vårvinterns bröd

Först och främst vill jag tacka er för ert engagemang på odlingsvideon, så kul! Jag trodde den skulle få hyfsat obemärkt förbi men ni är faktiskt rätt många som vinkat till och hojtat att ni också är odlingspepp och vill haka på och odla tillsammans i vår. Ska svara er allihop – men först ska jag skänka er ett inlägg här på bloggen.

Först och främst så åh, vad ägg vi får nu. Det är så himla roligt för hönsen verkar trivas så bra i Hönshilton och dagsljuset som kommer in från tre olika håll gör dem uppenbarligen gott. Åtta hönor och en tupp har vi nu och det känns inte trångt än. Kanske borde vi kläcka fram lite påskkycklingar i år?

Vi har ju ingen riktig ordning på helg och vardag. Jag jobbar hemifrån näst intill jämt nu och Fredrik jobbar ju skift. Så i helgen jobbade han långpass (vilket innebär att han åker 05.00 och kommer hem strax efter 19.00), snön yrde i årets andra snöstorm och jag och Loppan passade på att baka tekakor till lunchsoppan. 

Förutom att hon är en hejare på att baka, kommer och sliter till sig en stol som hon dunkar in i kökets golvsockel och klättrar upp för att hjälpa till, så är hon en liten busloppa som lyckats trilla på förskolan och slagit sig livets första blåtira. Ingenting som bekymrar henne, tack och lov.

I övrigt är hon världens ljuvligaste. Hon börjar ha lite egna åsikter men tycker det mesta är roligt. Städa, tvätta, mata djuren, baka, bygga duplo, leka med docka och traktorn. På att inte tala om att åka riktiga traktorn, eller skotern. Allt som brummar är mycket poppis här hemma just nu.

Men visstja, tekakor var det ja, vi skänker er receptet här!

Ingredienser

1 liter mjölk
8 dl havregryn
1 msk salt
2 msk sirap
300 g smör
50 g jäst
16-18 dl vetemjöl

Sätt ugnen på 225 grader

.

Instruktioner
1. Värm mjölken till ca 50 grader och häll sedan i havregryn, sirap och salt. Låt sedan blandningen stå i ca 20 min och svälla
2. Smält smöret och rör ner
3. Smula ner jästen när smeten känns fingervarm
4. Tillsätt mjölet lite i taget tills du har en lös deg
5. Jäs under duk ca 40 min
6. Knåda degen på mjölkat bord, dela i 25-30 bitar och kavla ut dem till ca 1 cm tjocka kakor
7. Nagga med gaffel och jäs under duk i 30 min
8. Grädda dem i ca 10 min

Jag tror detta blir vårvinterns bröd hos oss. Tillsammans med varm choklad i snödrivan här ute på gården. Loppan får varm mjölk/grädde med lite kardemumma. Mycket smör och ost på mackorna och förhoppningsvis en solglimt på näsan.

Odla tillsammans på Backen del 1

Hej på er! Det är lördag och snöstormen har precis lugnat sig runt gården. Jisses vad snö vi fått! Idag provar jag på något nytt här på bloggen, nämligen en odlingsvideo! Jag var SÅ sugen förra sommaren, att liksom skapa något sorts odlingskommunity då vi kan prata och ta lärdom av varandra. Men jag kom inte riktigt till skott och vågade inte riktigt. Men i år så kör vi bara.

Det är riktigt läskigt att lägga upp, för jag är inte alls bekväm framför kameran, samtidigt tror jag inte dessa videosar ska ha fokus på mig framöver utan på odling överlag. Det blir kul!

Jag är så glad och tacksam över mitt betydligt mindre gäng jag hänger med här inne på bloggen. Er vill jag därför ge det lilla extra i år. Odlingsvideosar, helt enkelt! Jag vet inte hur ofta och hur långa de blir, men lite då och då ska det väl dyka upp något, och tanken är att det baaara är ni bloggläsare som får ta del av detta.

För er som inte är intresserade av odling kan ju bara scrolla vidare, jag vet att det kan vara galet obekvämt att se bekanta framför kameran så, så känn er inte tvingade att kika!

Om du däremot är odlingspepp så haka gärna på och odla med mig i år – vi kan lära oss av varandra, visst? Så, till mina fantastiska odlingstaggade bloggläsare – varsågoda – del 1 av “Odla tillsammans på Backen”

Guide: Rida islandshäst i Svansele

Klockan var nio när vi rullade upp på den lilla hästgården i Svansele. Hästar med lurviga vinterpälsar, bolmandes rök ur näsborrarna, välkomnande oss. Och hunden förstås, ett litet glatt yrväder som skyndade sig att välkomna oss.

Vi hade åkt en timme ungefär, Astrid, Nicky och jag. Från våra hembyar till Svansele, en liten ort i Norsjö kommun. Vi hade bokat en heldag: en sextimmartur med lunch. Men när temperaturen smet nedåt -27 valde vi istället en kortare tur om en och en halv timme.

Vi fick låna overaller och hjälmar, klädde oss varmt med lager på lager med ull och skinnhandskar. Allt för att stänga ute den stränga kylan.

Vi fick varsin häst. Saedis, Mána och Sólfari. Alla med isländska namn med olika betydelser: Frö, Måne och Solryttare. De stod nöjt i paddocken medan vi borstade bort frost från den tjocka pälsen, knackade snö ur hovarna och satte på sadlar.

Vi har varierande ridkunskaper, mitt lilla tjejgäng och jag. Men det var inga problem, vill man så kan man, och hästarna i Svansele är trygga med allt från nybörjare till vana ryttare. När jag kom upp på hästryggen suckade hela min kropp av lättnad, det var som att den kände “här är jag hemma”.

Min kompis för dagen, Sólfari var en riktig gentleman. Snäll, gosig och framåt. När man är van att rida en stor, grov kallblodstravare så känns islandshästen liten. Men skenet bedrar, de är otroligt starka och är mycket häst i liten förpackning.

Vi skrittade iväg mot skogen. Korsade byavägen och in i skogen bar det av. På en upptrampad stig, längst skoterspår och hyggen.

Det bästa är bara att följa med. Islandshästarna är så säkra på hovarna att man bara kan sitta och njuta. Av vidderna, naturen, tystnaden. Kylan bet oss i tårna och kinderna. När vi töltade så sprutade farttårar från ögonen. Senare tog vi till galoppen och hela jag jublade. Det är så härligt och oj, vad jag saknar hästlivet.

Flo, som ledde turridningen på hästen Leo guidade oss tryggt genom skogen. Rådjur korsade vår väg. Hästarna lyhörda. Vi lyriska. “Vad gör vi framför en datorskärm hela dagarna?” frågade vi oss, kollegor som vi ju är.

Tillslut kröp kylan in på skinnet på oss och vi började skritta tillbaka mot gården igen. En och en halv timme ute i Svanseles fantastiska natur.

Jag tackade dagens kompis för åkturen. Vi släppte dem i hagen och passade på att mysa med fölet Idinn, 1,5 år innan vi tackade för oss.

En upplevelse jag unnar alla. Ridvana som ovana ryttare. Detta inlägg är inte sponsrat, bara en liten guide på en rolig, coronavänlig uteaktivitet du bums borde unna dig! HÄR hittar du kontaktuppgifter till Flo & Horses of Taiga.

Fegast och stoltast i världen

När det kommer till vårt hem känner jag mig rätt ofta fegast och stoltast i världen. Låt mig förklara.

Jag tycker mig generellt vara en ganska obrydd person. Jag tänker att de allra flesta får göra precis som man vill (inom lagens begränsningar förstås). Vill man bo i lägenhet i stan, så gör det. Vill man bo i kollektiv, så gör det. Vill man bo på landet på gård, så gör det. Vill man byggnadsvårda, så gör det. Vill man inreda allt i 70-talsstil, så gör det. Vi alla har ju en personlig smak att förhålla sig till, att skapa sitt drömhem efter.

Senaste åren tycker jag klimatet i sociala medier har förändrats lite. Jag älskar tendenserna man ser där återbruk, diy-projekt, loppis, arvegods och gamla grejer är på tapeten. Jag vill inte säga “trendigt” för då känns det så kortvarigt. Istället kanske jag borde säga att jag älskar den nya mentaliteten som är hållbar, långsiktig och omhändertagande. Gräv där du står. Men det har nästan tippat över. Jag ser på andra större Instagramkonton att någon som bytt fönster på ett gammalt hus borde skämmas, att någon annan som använt plast som byggnadsmaterial får skäll för det. Och en tredje som väljer att köpa nyproducerat blir lynchad när det finns så mycket grejer på Blocket.

Men det är väl inte där vi ska hamna ändå? Att man inte törs visa upp sitt hem utan att en herrans massa byggpoliser, återbrukspoliser och loppispoliser gör påhopp. Jag tänker att det är så himla personligt och skört, att visa sitt hem. Där man lägger sina pengar, sin tid och sin själ. En del av sig själv.

Jag har själv varit där. Fått de där ifrågasättande kommentarerna som bara har ett syfte: ställa en mot väggen, med rumpan bar. Någon som för allt i sin värld inte förstod hur vi kunde måla vårt hus vitt. Det som en gång varit falurött. Ett gäng andra personer som sörjde vår vackra, genomruttna farstukvist som ersattes av vår farstu. Vår farstu som Fredrik spenderade en hel sommar, dag som natt, med att bygga. Åt sin växande familj. En farstu som vi drömt om, ritat och planerat om och om igen. En sådan kommentar kan göra så ont. En annan gång var det planlösningen som inte skulle bli bra. Ytterligare en gång var det fönstren som inte höll måttet.

De där kommentarerna har verkligen träffat mig. Min instagram och blogg har ju snarare handlat om våra djur och livet på landet än vår renoveringsresa vilket syftet med mina sociala medier var från första början. Men idag kan jag säga att de runnit av mig. Jag har vuxit på insidan och kan idag säga att jag är stolt som en tupp över vad vi åstadkommit.

Varje val och delprojekt i huset har skett under olika skeden i livet. Genom studentliv och sommarjobbslöner och bilkrångel och småbarnsår. Vi har alltid låtit livet styra vårt husprojekt och det märks i valen. Jag ångrar ingenting. Även om jag säkert hade valt något annorlunda idag än för fem år sedan, så vet jag också att jag skulle välja olika igen om ytterligare fem år. När livet svarvat mig ännu några varv.

Jag kan ärligt säga att jag under ganska lång tid inte velat dela med mig så mycket om huset och renoveringen. Nu när hållbarhetsvågen sköljer över oss så känns det läskigt att dela med sig av: en nyproducerad sak. En husrenovering som kostar naturresurser och pengar. Jag vill inte sticka någon i ögonen, trots att jag vill inspirera och dela med mig av livet.

Men min stolthet börjar mer och mer äta upp min feghet. Jag älskar vårt hemma. Varenda detalj. Jag är så stolt över att vi gjort detta, att vi gör detta. I mina ögon är vårt hemma det finste hemma vi kan tänka oss. Gjort av oss, valt av oss, under livets alla skeden. Framför allt för oss. Inte för instagram eller för byggpoliser eller folk med dålig vibe. Bara för oss och vår egna lilla familj. Noga utvalt efter vårt liv och våra behov.

Vårt fantastiska hem som rymmer loppisfynd, återbruk, diy-projekt, nyproducerat, leksaker, stök, såpadoft och allt annat som ingår i livet. Jag kommer aldrig försköna eller låtsas för er. Här ska vara högt till tak.

Slutligen vill jag bara tacka er för att ni är världens bästa stöd och hejarklack. Visst har det trillat in några elaka kommentarer under åren, eller kommentarer som träffat fel trots att de inte var menade så. Men till 99,9% så är detta och min instagram en underbar plats att verka på. Jag skänker er gärna inspiration så mycket jag bara ids, om ni fortsätter så som ni gör nu. Tack för att ni finns och att ni tittar in hos fega, stolta jag!

Lugnet efter/före stormen

Det blev storm och hela vår värld blev sådär blå, kall och snöig. Drivor av pudersnö letade sig upp längst husens fasader och stormbyarna ryckte och slet i husets timmerstomme.

Fredrik tog sig inte till jobbet och jag var tacksam över att kunna sitta hemma och arbeta. Jag satt och knapprade på datorn samtidigt som fönstret började dreva igen.

Kära svärfar skottade och skottade och skottade åt oss. Drivan för hönshuset var lika hög som jag själv. Stalldörren sedan länge översnöad. 

Vi tänker högt: Nästa år måste vi ha en fungerande vedspis. Att använda om strömmen går. Om jordvärmen krånglar. Om Loppan har frusna små tår. Så adderade vi ännu ett projekt till årets långa lista: mura skorsten. Hur svårt kan det vara?

Imorgon kommer ovädret igen. Jag tänker: om vi bara haft en fungerande vedspis!

Vår vardag

Nu drar den igång, vardagen. Jag är så tacksam över mjukstarten januari har gett oss. Nästan halva månaden har gått och vi har knappt kommit ur pyjamasen ännu. Igår var ju min födelsedag så då fick ännu en såsig dag fylld av jullovskänsla. Men idag, idag drar den blå vardagen igång.

Fredrik jobbar ju skift vilket innebär att han jobbar en veckans eftermiddag (5 dagar), en veckas dag (7 dagar) och är sedan ledig (7 dagar). Det gör att vi pusslar på vardagarna för att få dem så optimala som möjligt. Allt utifrån Loppan, förstås.

För mig väntar en ny vardag. Först från mitt hemmakontor. På grund av smittspridningen ska vi hålla oss hemma så mycket det bara går. Sedan ska jag prova på ett nytt jobb. Från första februari och framåt. Det ska bli spännande och efter några väldigt förutsägbara månader längtar även sinnet efter lite “undrar hur det kommer att bli”. Säkert hur bra som helst. Både Fredrik och jag arbetar heltid men då vi knappt har några djur nu så ser jag ändå hur mycket mer tid vi har framför oss nu. Alla ljuva hästtimmar, ska nu få bli hustimmar.

Att vi jobbar om varandra gör att vi får mycket egentid med Loppan. Eftermiddagsveckorna så hänger hon med Fredrik om morgnarna och med mig om kvällarna till läggdags. När Fredrik jobbar helg så jobbar han långa pass (05.50-18.30) med en bra bit till jobbet, så de helgerna kallar vi helt sonika “tjejhelger” och gör prick allt pandemivänligt som faller oss i smaken.

Att vardagen drar igång innebär också att vi fokuserar mer på renoveringen. Efter härliga dagar i pulkabackar och framför diverse grillplatser så ska vi lägga mer tid på huset. Någonting varje dag, är målet. Ambitiöst och jobbigt, jotack, men väldigt välbehövligt. Ibland har vi svårt att säga nej till trevligheter och kompis- och familjeträffar. Men nu gör vi en kraftsamling, ju snabbare vi blir klara, desto snabbare blir det tid för umgänge igen.

Å, nystartskänslan och det där pirret är så närvarande just nu. Hur mycket jag än vill hålla hårt i ledighetsbubblan och pyjamasbyxorna så är jag på riktigt så nyfiken på vad vi kan åstadkomma kommande halvåret. Kan det möjligen vara så att vi får flytta upp till sommaren?

29 år

Idag är det min födelsedag. Det känns inte riktigt så efter firande hela helgen. Idag är lite vakuum efter allt kalasande och firande.

Idag är jag stolt över mig själv. På lunchen åkte jag och ordnade upp ryggen lite hos en naprapat. När jag berättade om mina nyårslöften så skrev jag lite vagt om min arma kropp och att den ska pysslas om under 2021. Mina kroppsliga besvär sträcker sig egentligen långt bak i tiden. Jag har skolios i ryggen och jag vill minnas att jag började gå hos kiropraktor som typ 12-13 åring med ryggbesvär. Ju mer jag tränat och ridit och hållt igång desto bättre har det varit. Dock bröt jag en ryggkota på höstlovet för 10 år sedan. Läkarna sa till mig att den förmodligen inte skulle vara till besvär om jag inte ökade mycket i vikt, vilket jag ju gjorde under min graviditet. Så sista veckorna med tjugo kilo extra på kroppen var jag mer eller mindre sängliggandes. Då lovade jag mig själv att få ordning på min kropp efter graviditeten. Men ni vet hur det fort blir, det känns bättre och det går att bita ihop rätt bra med alla mamma-superkrafter man får där i början. Men i takt med att jag burit, ammat, kånkat och släpat på en liten Loppa och allt annat tillhörande småbarnslivet i kombination med en skadad häst som inte blev så mycket riden och ett stillasittande jobb och.. och .. och .. orsakerna är nog många och under julledigheten brakade ryggen ihop igen.

Så nu tar jag tag i min hälsa. Naprapat är första steget. Sedan ska jag börja bygga upp mig själv, och aldrig mer förhala min egen kropp och hälsa.

Så, sista året som tjugonågonting kommer gå i hälsans tecken sida vid sida med renoveringen. Både kropp och själ ska få sitt. Är så nöjd över livet i stort, över platsen och vart vi är. Känner mig lugn, balanserad och liksom redo. Att bli äldre rör mig inte i ryggen, jag tycker det är en gåva och en ynnest att faktiskt få fira födelsedag. Men ordning på den här arma ryggen, det måste jag få!

Ibland vill jag ha det ogjort

.. ja alltså flytten till vår egna gård på landet. Jag kommer alltid minnas den tiden i livet som en av de pirrigaste, mest förväntansfulla och sådär härligt aningslös. För vi visste ju ingenting när vi skrev på papperna för gården med svettiga, darriga händer första juli 2015.

Eller nu tar jag kanske i. Vi visste ju en hel del. Vi hade hyrt gården ett tag och visste vilket skick den var i. Vi hade lärt oss vad man gör när vattnet fryser. Att det behöver skottas massor med snö med traktorn och snöslungan varje vinter. Att alla byggnader behövde tid och kärlek, och pengar. Vi köpte inte grisen i säcken, vi visste precis vad det var för fantastiskt ställe vi tagit oss för.

Jag blir stolt när jag tänker på hur mycket vi hunnit och vad vi tagit oss för. Många av våra drömmar vi hade då är nu vår verklighet. Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja spola tillbaka tiden lite och uppleva det där igen.

Pirret, nyfikenheten och den där aningslösheten som drev oss. När de allra flesta skakade på huvudet åt vårt projekt så viftade vi bort deras negativitet och högg bara i vad som behövde göras, hand i hand med våra familjer.

Jag minns tillbaka hur vi kunde arbeta hela dagen med huset på ett eller annat vis för att sedan hugga i och arbeta lika länge i stallet om kvällen. Den där orken man får på köpet när något känns just pirrigt, nervöst och nytt. Nu har renoveringen blivit vardag och alla gårdssysslor går av bara farten och vi gör aldrig avkall på att sova ordentligt.

Fortfarande bjuder gården på enorma drömmar. Det är ju något som verkligen driver mig. Jag dagdrömmer mycket och här på gården ser jag hela livet framför mig. Från sista året som tjugonågonting till pensionen. Och åren därefter, förstås. Men den där första tiden, första sommaren, första projekten, kommer vi aldrig mer få uppleva.

Kanske är det trenden att flytta ut på landet som gör att jag blir sentimental. På instagram ser jag hur folk säljer sina lägenheter i stan och köper gårdar. Renoveringsprojekt, gårdsprojekt och enorma doser med drömmar ryms i de där händelserna. Hela tiden poppar det upp nya konton med spännande projekt och antaganden: gårdsbutiker, hästgårdar, downshifting. Jag älskar att få följa andra pirriga, nyfikna och aningslösa nyblivna gårdsägare i deras första trevande projekt.

För visst är det också så att vi lärt oss enorma mängder med saker under resans gång. Fem och ett halvt år av hårt arbete har lärt oss massor. Om både gårdslivet, renoveringar och om oss själva. I allt snickrande och livspusslande har vi också liksom snickrat ihop oss själva och vilka vi är idag.

Till vår stora glädje har gården fått sig ett lyft på köpet med. Huset är mer klart än oklart, bagarstugan är en av gårdens finaste byggnader. Här och var är det uppstädat, organiserat och förbättrat. Stallet är renoverat, ett hönshus skänker oss glädje varje dag.

Men jag är också otroligt glad att vi har så mycket kvar. När jag tänker efter vet jag nog inte riktigt vad som gömmer sig i logen. Och på ladugårdsvindan har vi nog fortfarande möbler och gamla fotoalbum vi inte hunnit upptäcka. Åh visst ja, i ladugården står en gammal rissla som jag skulle ha spanat in, och hur var det med fyrhjulsvagnen nu? Jag är faktiskt genuint glad att vi fortfarande har vrår att upptäcka, så jag återigen får känna på den där nyfikenheten, pirrigheten och aningslösheten.

Det kanske är det man får med på köpet när man köper en gammal gård? Ett evigt pirr och en evig nyfikenhet. Att drömmarna och utrymmena att drömma om aldrig tar slut? Jag tror att rädslan över mycket arbete och många åtaganden faktiskt skrämmer en hel del folk att göra samma resa som vi gör, men jag skulle säga att det är en av de största fördelarna. Tack älskade skruttgård för allt du lär mig om mig själv varenda dag.

Slädturen

Det var onsdag och allra sista dagen på min ledighet innan rutiner, jobb och vardag drog igång igen. Fredrik och Loppan hänger kvar i ledighetslunket ett tag till, men jag skulle fira avnjuta min allra sista lediga dag för jullovet.

Jag var faktiskt lite pirrig när jag ställde iordning stallet. Tände upp lysrören och la fram selen i IKEA-påsen som legat undanskuffad i lilltorpet sedan i somras. Rotade fram släden, skaklarna och renskinnet. Sedan tog jag lilla flakbilen och åkte hem till Fapri.

Vi tog promenaden tillsammans hem till oss på Backen, klev in i stallet och började sätta på seldon till höger och vänster. Ute vid ladugården fick vi på lilla hembyggda släden och Loppan kom ut för en åktur.

Sedan bar det iväg ner för Backen. Lo skrattade högt. Jag log från öra till öra. Fapri med spetsade öron. Oj så härligt.

Ut i virvlande snön. Fapri är otroligt snäll och lyhörd att köra. Jag älskar att vi kan ha henne på ett hörn av livet trots att hon inte bor hemma just nu.

En sväng för att vinka till farmor och farfar innan Loppan skulle sova lunch och jag fick fortsätta färden ensam. Fortfarande med ett stort leende på läpparna. Längtar så tills vi har hästar på gården igen och detta är vår vardag. Tills vidare glädjs jag åt att vi har en hel vinter av slädåkning framför oss.

Och av alla sätt man kan upptäcka sin egen bygd så kan jag lova er att med häst och släde är det allra, allra bästa.