56/100
Den femtiosjätte sommardagen var en varm sådan. Årets varmaste tror jag bestämt. Vi packade Minecraft-badbyxor och stolar och åkte till badstranden. Vi doppade oss i det bruna träskvattnet och packade ihop för att ordna kalas åt Svante.
Det är nästan svårt att greppa att vår minsting är fem år nu. Han fick ha kalas tillsammans med sin lillkusin och förutom att äta marängsviss så hade mer eller mindre alla kalasdeltagare vattenkrig.
På aftonen slog jag igång sommarprat, satte mig på fyrhjulingen med släpet påkopplat och på det låg högaffeln och drällde runt. Så började jag skotta hö.
Vi har så fina grannar, denna gång fick jag en hel drös med hö. Tre hässjor på totalt åtta skot. Jag skottade upp höet på släpet och körde det till gården med fyrhjulingen. Vi äger ingen egen traktor så vi får arbeta med kroppen desto mer.
Jag skottade in i “hörummet”. Pallan tackade och bockade för de ståt hon kunde nå från lösdriften.
Barnen och Fredrik hade varit och hämtat kåpsläpet hos mormor och morfar, sekunden barnen kom hem hade de rusat in i höet för att hoppa och rulla. Underbara sommarlov.
Jag var så vansinnigt svettig, slut och nöjd när jag var klar. Funderade om jag skulle åka och slänga mig i träsket igen, men tog en kalldusch och sadlade Pallan med barbackapaden.
Tog sommarvägen. Gamla byavägen. Allt kändes fint.
100 sommardagar
Jag hörde det första gången på instagram. Ett av de första kontona jag började följa, Louise i Abborrberg skrev det: man får 100 sommardagar. Första sommardagen är första juni, sedan löper de på: andra, tredje, fjärde … nittioåttonde, nittionionde och den hundrade. Den hundrade sommardagen är det den åttonde september. Idag har den fyrtiofjärde passerat.
Andra gången jag hörde om de hundra sommardagarna så var det Madeleine Erichsen som skrev om dem. Madeleine dog på den fyrtiotredje sommardagen och det påminner mig om att dagarna som går, är ju livet.
Jag har hela våren haft en inre lista med saker jag vill göra. Ta tag i. Rensa ur. Bli bättre på. Jag har skjutit den framför mig och försökt invänta perfekta förhållanden. För att ta ett exempel så har vi i sedan i vintras haft ett kylskåp i sovrummet som vi tänkt sälja på marketplace. Men jag har tänkt skrubba upp det ordentligt, sälja det direkt vid löning om någon har svårt att ha råd, har tänkt att Fredrik ska ha ledigvecka så att han kan hjälpa till att bära ut det till köparna, och tänker att en torsdag är en perfekt dag att sälja kylskåp, för då kan de köparen under helgen. Så det blir inte av, för de perfekta förhållandena uteblir.
Samma sak blir det med min blogg. Jag tänker på den dagligen. Jag har så mycket texter och berättelser inom mig och när jag inte får skriva så känns det som att jag har ett kladd om händerna som inte går att tvätta bort. Kladdet behöver skrivas bort. Men jag hade ju tänkt göra en ny grafisk profil åt min internetplats och rensa det där fulla minnet på telefonen och på min serverplats på internet och så har jag inte lagt över bilder från storkameran, tänker att inlägen behöver vara genomtänkta och välplanerade och de där perfekta förhållandena uppstår inte utan ansträngning.
Så står jag.i hörummet på den fyrtiofjärde sommardagen och skottar bort gammhö och flyttar runt grimmor och fodertråg och känner kladdet om fingrarna och så säger jag åt mig själv precis som jag skulle sagt åt en kompis: Det behöver inte vara perfekt – börja bara. Få momentum.
Så skickar jag iväg ett helt operfekt blogginlägg in i min internetplats som både är utdaterad designmässigt och trendmässigt. Men jag behöver bli av med kladdet om fingrarna, och har tänkt använda alla femtiotvå sommardagar jag har kvar, till just det.
Dags att ge upp igen
Jag började att skriva ett inlägg om vilket skitår 2026 varit hittills. Markerade och raderade. Det räcker så. Så tar vi en titt på vad som hänt hittills i februari: månaden som alltid känns som årets tisdag.
Februari började starkt med att farmor fyllde år och bjöd in till tårta. Vi tog vinterns favoritfärdmedel. Sparken. Det var isande kallt ute och trots att vi bara har en halv kilometer till svärfars så bet det i kinderna.
Vi har upplevt mycket sorg, oro och elände under denna månad. Gång på gång har det gjort ont i hjärtat. Skavt i själen. Känts hopplöst, orättvist. Dagen efter dödsbesked fladdrade norrskenet på morgonen. Kändes som att Hon var där för att säga hej, och hejdå.
Det har fortsatt varit kallgrader. Luften frisk, det känns ut i alveolerna. Inne eldas det i kakelugn och vedspis. Vattnet fryser i golvet då vi har rekordlite snö som isolerar. Eldar upp varenda reklamtidning och kartong jag kommer åt.
Kylan har gjort att hästarna fått gå i hagen. De är runda och stinna efter en vinter med lite rörelse och mycket mat för att hålla värmen. Jag går runt på gården och ser mig omkring, det känns som det är oreda, smutsigt och dant i varje hörn. Det brukar bli så efter en vinter och när ljuset återvänder ser allt så fult ut. “Det ser snyggt ut väldigt långt ifrån, men allt är fult på nära håll” sjunger Miriam Bryant och jag håller med.
På tal om Miriam så åkte vi till stan och kulturhuset för att se henne live. Gåshud. Men hemma var en liten loppa med feber som pockade på tankarna.
Många, långa feberdagar. I kombination med att Rut löpt för första gången. Vi gav henne utegångsförbud och jag skickade denna bild till några av mina vänner med texten “tur att någon i detta hushåll fortfarande gillar Rut”. Hon har skrikit sig genom nätterna och jag har inte begripit att det bara är ett par år sedan vi var uppe med barnen om nätterna/tidiga morgnar, numera fungerar jag inte med så lite sömn. Sterilisering är bokad. Tack och lov.
Jag har varit i Norrbotten på jobb i två dagar. “Tänk att vi är på jobbet nu” tjöt jag och min kollega flera gånger. Det är väldigt roligt att jobba just nu.
Vaknade till lördag. Det var ljust halv åtta om morgonen. Jag fick tid att läsa min bok. Pulsen lägre. Tankarna lugnare. Fredrik iväg på helgjobb och barnen utfläkta i soffan för morgon-TV.
Alla friska. Och “Allans hjärtans dag” till råga på allt.
Livet har känts lite så här på senaste. Kände mig så uppgiven här. Inte bara på grund av äggen, förstås. Det är så mycket som känns skakigt och skavigt just nu. Vill helst bara ligga i soffan med en filt. I några veckor. Men jag vet ju också att absolut ingenting blir bättre av det.
Så jag har samlat små solstunder i -28. Hämtat ved, klappat hästmularna. Strött ut extra hö. Pysslat om med vatten och så. Tänkt “just ja, utomhuset är ju bästa medicinen mot den där känslan av att bara vilja dra en filt över sig”.
Rut har slutat att löpa. Hästarna har börjat släppa vinterpälsen. Tiodagarsprognosen ser ut att bjuda på mildare väder. Jag tänker ruska upp mig. Den sjuttonde börjar eldhästens år enligt kinesiska horoskopet. “Året präglas av hög energi, passion, snabba förändringar och stora framsteg. Det är ett gynnsamt år för att bryta mönster, ta djärva beslut och följa sina drömmar” Det låter som ett år för mig.
Tränar min mod-muskel
Om det finns någon som enbart läser min blogg, utan att känna mig eller följa mig på instagram, så förstår jag att det är svårt att hänga med i svängarna. För 2025 var sannerligen ett helt otroligt händelserikt år för oss på backen. Jag ska summera hela alltet i ett inlägg (för livets bästa år hittills kan inte gå min blogg obemärkt förbi). Men det är på tok för sent för att påbörja det nu. Jag har i alla fall köpt en till häst. I oktober åkte jag till grannlänet och hämtade hem henne, underbara Palette.
Med Palette kom ett helt nytt hästliv. Nya dörrar öppnades, och plötsligt kan jag göra sådant som jag bara drömt om. Som att ta med Buse som handhäst.
Jag tänker att det måste vara det bästa sättet att se våra omgivningar. Få följa med en trygg, stabil, äldre kompis som visar stigarna och vägarna runt i byn.
Något jag gläntat på dörren till på min instagram är min “ridrädsla” och mina “katastroftankar” jag fick på köpet med mammarollen. Jag minns när jag satt mig upp på min kallblodstravare Årvar första gången efter graviditeten och kände “hjälp, hjälp, hjälp!!! tänk om XY och Z händer?! tänk om, tänk om!!”, helt nya tankebanor började manifesteras hos mig. I takt med att hans knän blev sämre kunde han också bli reaktiv och mina negativa tankar fick bara mer vatten på kvarnen. Det låter kanske futtigt men det var en sorg för mig som alltid varit så orädd: ridit alla sorts hästar, ridit in ett helt gäng med hästar och kunnat susa fram i alla gångarter.
Men det har faktiskt inte fått hindra mig. De där katastroftankarna. Jag köpte målmedvetet Palette och har påbörjat Buses inridning helt enligt plan: försiktigt som treåring och på riktigt som fyraåring. Så jag är också stolt över mig själv, inte för att jag inte längre har katastroftankar, utan för att jag gör det trots dem.
Jag tycker att det är svårt att prata om sånt här. Både för att det är svårt att formulera mig, för jag är varken rädd för mina hästar eller att rida egentligen. Men jag är rädd att det ska hända oförutsedda saker. Bli påkörd av bilister som inte håller ut, att handhästen ska trassla in sig i hästen jag riders utrustning, att jag ska trilla av och fastna i stigbygeln, att någon motionär skrämmer hästarna eller att en häst kommer lös och gör sig illa. Jag vill inte heller att min “ridrädsla” ska få definiera mig som person.
Så trots mina “tänk om Buse trasslar in sig i Palettes tyglar” så var jag otroligt peppad över att prova upplägget: rida med Buse som handhäst. Och så bra det gick. Buse var som ett popcorn första kilometern, han stegrade och sparkade bakut men höll sig snällt bakom Pallan, jag skrattade rakt ut, så mycket brall som skulle ut. Det kanske jag också måste understryka, att om det väl blir något under en ridtur, så blir jag inte rädd? Det är bara katastroftankarna inför som gör att tröskeln känns hög.
Så jag tänker att mod är en muskel. Den behöver tränas. För varje positiv ridupplevelse jag får blir jag lite modigare, lyckas mota tankarna lite snabbare och njuter lite mer av hästlivet. Så jag rider på och känner mig modig.
Så underbart det var! Och nu längtar efter att fortsätta ordentligt med Buses inridning efter smygstarten 2025.
Om digitala livet och så
“Din domän och ditt webbhotell håller på att gå ut”, det nästan dånar om mejlet. Pillar bort en liten skinnflisa från nagelbandet och funderar. Hur fasen ska jag göra?
Tänker på alla år av bloggande. Hur jag startade min första blogg som femtonåring. Den handlade om kläder och mode. Jag klippte ihop kollage på kläder och skrev “villll haaaa” under militärgröna jackor från Josefsons och Ellos. Kom på en dag hur pinsamt det var att blogga och raderade alltihop.
Började om som sjuttonåring. Bar hatt, hängde med min bästis Julia, hoppade studsmatta, skrev sockersöta texter om Fredrik och min första häst, Trollfrej. Kattissa hette bloggen, på inrådan av min klasskompis Björn som tyckte att jag pratade på tok för ofta om familjens två bondkatter, Lisa och Sussi.
Det blev många år med, och några sidospår från Kattissabloggen. Till slut bestämde jag mig för att förlänga min instagram med en blogg. “omlivetpabacken.blo.gg”. Livet innan barnen dokumenterades friskt. Våra resor blandat med renoveringen av huset jag förut kallade “Drömmen”.
Både stora och lilla världen började svaja efter 2016. Trump valdes in som president i stora landet i väst, min första häst fick somna in efter att akut ha blivit sjuk. Jag bloggade till och från några år till men började mer och mer fokusera på min Instagram och alla bloggar jag tidigare läst började dö ut.
År 2020 hade jag funderat klart. Jag var less på instagram, hade scenskräck och kände att fötterna inte nådde ner i myllan på instagram riktigt. Jag började läsa på och lärde mig att ända sättet att faktiskt verkligen äga sitt egna innehåll och styra över sin egen plattform var att äga den själv. Så jag köpte mig en liten skrubb på ett webbhotell och ett domännamn, började blogga först i smyg och lanserade sedan alltihopa till allmänheten.
Älskade det.
Mitt egna lilla lantlivsmagasin. Jag hade drömt om att få vara min egna lilla låtsas-chefsredaktör och få inspirera till livet på landet. Blandade guider på hur man tar hand om djur med små inredningsreportage från Drömmen vi precis flyttat in i, dokumenterade Loppans första tid i livet och fick möjlighet att synas både i tidningar och som ambassadör för Visit Skellefteå.
Sedan vet jag inte vad som hände riktigt. Någonstans mellan lillebrorens ankomst 2021 och nu så tappade jag helt bort min kreativa sida. Jag började ifrågasätta varför jag skulle blogga. La all tid på att slöscrolla. Jagade visningar på instagram.
Någonstans under hösten 2025 var det som att jag vaknade ur en dvala. Rannsakade mig själv och skämdes över min skärmtid som inte genererade i något förutom ångest. La två alternativ på bordet: Sluta helt och totalt med sociala medier och all sorts digital närvaro eller att faktiskt göra det här som en rolig, kreativ grej.
Så jag har börjat med min instagram. Skrivit från hjärtat, publicerat när jag velat istället för när algoritmen velat. Försökt använda plattformen för att prata med likasinnade istället för att hitta följare. Det har fungerat jättebra och jag känner numera att Instagram faktiskt ger mig något. Jag får vara kreativ.
Så när mitt webbhotell började hota med att stänga ner bloggen. Och jag bläddrade tillbaka i bloggarkivet och kände sånt rus av att se: Loppans ettårskalas, loppisrundorna, kallblodskungen Årvar (det var som att jag kände lukten av honom igen), recepten jag älskade att laga, tankarna som tänkts. Och samtidigt så ser jag att jag ifjol skrev sju ynka inlägg. Som varken kändes kreativa, som stunder som verkligen behöver sparas eller inspirerade, så tvekade jag verkligen. Är det värt det? Pengarna? Tiden?
En halvtimme innan webbhotellet skulle stänga ner bloggen så betalade jag in de 1800 kr det kostar att äga sin egna blogg och domännamn. Tänkte att 2026 får bli året jag bestämmer mig. Bloggar jag inte flitigt under 2026 så ger jag upp och suddar ut mina digitala fotspår.
Jag vill inte vara dramatisk, men realistisk. Min tid, mina pengar, mina tankar, känns så dyrbara och jag vill lägga det på vad som känns viktigt på riktigt. Så nu försöker jag hålla mig till minst ett blogginlägg i veckan året ut. Hålla ångan och kreativiteten uppe.
Så nu gör jag en repris på 2020. Smyger igång. Bloggar i hemlighet, strukturerar om, påtar på. I mars går vi live.
Början på allt
Jag går runt på gården i mina gamla stallskor. Jag plockar barnens leksaker som ligger strösslade över gräsmattan. Ställer till de slitna utemöblerna och flyttar på fotbollsmålen. Hästarna betar sin dagsranson av gröngräs, kaninerna likaså. Knut ligger och rullar runt i gruset, lycklig över att värmen äntligen hittat till byn. Det ska regna i tre dagar efter idag så jag passar på att städa bort allt som inte ska bli blött, kör barnens lilla elbil under tak och sätter den på laddning, totalt ovärdigt när en vuxen kvinna sitter nerknölad på den lilla bilen. Stänger åt hönsen, sopar undan lite gammhö i lösdriften och svassar förbi sadelkammaren jag håller på att göra om, helt på egen hand.
Jag känner mig så glad och förnöjsam. Lycklig. Över att få ha det så tryggt, att närmsta familjen är frisk. Allt är framför oss. Barnen och jag har varit och tagit sommarens första dopp i träsket. Två glassar har de ätit och jag är helt övertygad om att detta kommer att bli livets finaste sommar. Trots den oroliga världen vi lever i. Aldrig har väl jag varit lyckligare över att få gå och plocka hc påta på i min trygga värld på backen.
Långfredagen
Hej och välkomna till min första dag som vuxen! Jag blev väckt rackarns tidigt, igår, kvart över fem eller något sådant. Barnen brukar faktiskt sova betydligt längre än så, så det blev sannerligen en lång långfredag igår. Inte mig emot, som bara går runt och myser av ledigheten.
iDet kanske inte riktigt är sanningen, dock. Ibland när jag blir långledig så blir jag som en stövare om hösten. Jag väller på i ett rasande tempo och följer spår till höger och vänster tills jag inser att jag varken har mysigt, ledigt eller får särskilt mycket gjort. Jag började i alla fall dagen med att ta några kort på mitt ovuxna hem.
Det här är: Så typiskt mig! Jag köper (ej ännu utslagna, för att ha mer tid, dessutom!) blommor, glad i hågen. Tar med barnen till skogen och knipsar björkris att lägga som ett litet fågelbo runt påskliljorna. Men sen blir de stående på köksbänken, och riset ligger intill brotrappen. Blommorna slår ut, står kvar i sina fula plastkrukor och ropar försiktigt efter en klunk vatten. Så vips är det påsk och påskliljorna har torkat ut och löns inte sätta i någon blomkruka och pynta med längre.
I hallen står alla kläder jag hämtat hem för förskolan, tillsammans med paket jag hämtat ut och stressat finns tomma påsar som är på väg till olika platser.
På en av bänkarna står musfällorna jag åkte till stan i full fart för att köpa för att sedan aldrig ens ladda. Backen jag skulle organisera i? Den får vara förvaring för musfällor. Så länge.
När vi ändå står i hallen så kan vi kika ut och se att jag inte orkade dra in soptunnan riktigt hela vägen igår. Parkerad mitt på gården. Bilen verkar inte hellre ha hamnat där den ska.
Kika ut, förresten, kan vi ens göra det?
Drickor, hushållspapper, pärlplattor, paket, kasse med matlådor och badrumssillikon. Och min stalljacka, som ska hänga i sadelkammaren.
Inne på toaletten var det svårt att hitta tvålen bland all bråte.
Det här är verkligen livet. Älskar varenda hörn av vårt hus. Men har man spenderat majoriteten av sitt vuxna liv med att renovera ett hus så får man sådan respekt för varenda vrå. Jag störs inte av stök egentligen, speciellt när det är tillfälligt. Det är mina beteenden jag störs av, hur jag “dör ifrån”, gör “nästan klart” som i att dra upp soptunnan 350 m från byvägen med bilen för att sedan inte orka dra den femton meter från bilen till sophörnan. Hur jag köpt tjusiga innerlådor för pryttlar och krämer och sprayer till kommoden men i slutändan står allt uppepå ändå. Hur jag ränner till stan för att köpa musfällor som inte installeras. Hur blommorna hinner blomma ut innan jag ens kommer på att njuta av dem. Stök och ostädat kommer det bli oavsett vuxna vanor eller inte, men det är respektlösheten mot vårt hus och alla år vi renoverat jag vill ifrån.
Men först: frukost! Loppan delade en kallkorv med Knut.
Jag rostade bröd med avokado på, drak proviva med isbit och melon. Kanske den mest exotiska och internationella frukosten som någonsin serverats i vårt hus?
Sen så: vaknade Fredrik efter eftermiddagsjobb till mitt i natten och tog med sig barnen ut. Medan jag satte igång med toaletten. Jag putsade duschväggar, torkade kakel och klinker, dammtorkade, rengjorde spottarna från flugskit, sorterade flaskor och pryttlar till rätt ställe, diskade upp toalettstolen och gnodde på i ett par timmar.
Det blev så himla bra. Lite skavanker finns förstås efter fem och ett halvt års användande. Framför allt har vi haft helt sjukt mycket kalkavlagringar då går duschblandare och takdusch droppat vatten i tre år, minst. Det tog vi tillslut tag i i vintras och anlitade rörmokare som fick byta ut blandaren och takduschen. Varför har vi inte gjort det tidigare, kan jag nu undra. Så nu kan vi äntligen börja få bort avlagringarna utan att det direkt byggs på nya. Jag måste tipsa om medlet jag använde också, kalkborttagning från Västerbottenssåpa. Man smetar på det med en fuktig svamp, låter sitta en halvtimme, gnuggar genom väggarna med den uppblötta svampen och sköljer av. Inte ens jobbigt i jämförelse med hur vi gnott på med ättika och olika andra sprayer tills vi blivit helt yra.
Toapapper påfyllt på knopplisten. Nästa vuxenpoäng kanske blir att köpa nytt toapapper innan dessa fem är slut?
Tvålen går att hitta igen och allt känns rent och fint.
Tänk, sedan fick jag användning av de två fräscha påskliljorna med. Var så omåttligt nöjd med mig själv efter den storstädningen.
Mitt på dagen blev det fikapaus. Barnen och barnens kompis hade noga valt ut munkar dagen före. Mor och far åt kladdkaka istället. Saft och kaffe till. Ute bland hönsen och gräset som börjar grönska.
Jag älskar att pyssla och pynta inför högtider men på grund av magsjukan som bara snurrade runt har vi inte pyntat något alls i år. Påskstämningen infinner sig nog under helgen ändå, och ett påskris går ju ordna när andan faller in. Munkar med påskharar hjälpte barnens påskstämning i alla fall!
Lagom till fikat var stövaren i mig borta. Nöjd att få ha börja jaga. Lugn över hur lång ledighet vi har kvar. Taggad på prick varenda projekt i sikte.
Efter lunch selade vi på Fapri och skjutsade hem Loppans kompis som bor en bit bort på byvägen. Stannade för att plocka tussilago och kika på bäcken. När vi kom hem rusade jag genom duschen så åkte vi över till farmor och farfar. Åt gott och pratade länge. Alltid lika mysigt. Barnen fick påskägg och Fredrik och jag fick ligga skavfötters och vila på inglasningen.
Innan hemgång tog vi en sväng till ladugården.
Hälsade på gravida gänget i lösdriften. Här väntas ungefär fyrtio lamm husera snart!
Inne i BB låg sex lamm i olika boxar och mös.
Svante, Lo och jag döpte de nyfödda killarna till Blixten och Sixten. Oj vad svansarna gick när de diade.
Lyx att ha fårbönder till farmor och farfar. Jag minns själv somrarna hos mormor och morfar med deras tjurar, höns, katt och hund med sådan värme. Vilket äventyr det var att få hjälpa till med sysslor och gå på upptäcksfärd på gården.
Lo ville natta Stjärna och Pluto också.
Pluto som föddes ifjol, natten när Lo och Svante sov över. Loppan kom med namnförslag.
Så vinkade vi hejdå till farmor och farfar och djuren och åkte hem.
Fredrik la barnen medan jag gick ut i aprilvärmen och hämtade en ponny som stuckit ut i stora hagen på egen hand, men kom travande tillbaka och kröp under tråden tillbaka in i hagen. Krattade ihop skit i högar och kliade Buse i skymningen. Omringad av vårens första mygg!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Dags att bli vuxen?
Då var det dags igen. Mitten av april och allt, allt, allt hopar sig i mitt huvud. Ni vet, när det kommer ett litet berg med arbetsuppgifter på jobbet, som ska synkas med momsdeklarationen och barnens dans och fotboll. Hästhagen är stinn av vinterns hästbajs och i hönshuset har ena sittpinnen lossnat och även här finns det skit att ta hand om. Hos kaninerna? samma sak! Inne i huset har vi alla fönster som borde putsas, de där mörkläggningsgardinerna ska sättas upp. Vinterkläderna? De ska förstås tvättas och läggas bort. Vägen till huset ska fixas, garaget vi påbörjade ifjol ska färdigställas, soporna vi samlat sedan jul ska köras bort, sovrum ska tapetseras och mitt i allt åker hela familjen på magsjuka i omgångar under 14 dagar. Det känns som jag står oduschad i mitten av röran och funderar på vart jag ska börja med håglös blick. Var det nu man skulle börja så frön också?
Problemet för mig är sällan alla “måsten”. Jag vet att 90% av alltihop i stycket ovan är självvalt och ingenting som brinner i knutarna. Hur mycket jag än vill putsa fönster och tapetsera sovrummet så är det inga måsten. Momsdeklarationen däremot (ryser av bara tanken).
Jag önskar att jag var lite bättre på att prioritera och göra saker i rätt ordning. Jag önskar att jag kunde vara lite mer konsekvent och kunde bita ihop några dagar i veckan för att ge helgerna mer lustfyllda äventyr. Jag önskar att jag kunde ge mig själv bättre förutsättningar för vardagen. Jag önskar att jag var lite bättre på att blanda måsten med lustfyllda/självvalda uppgifter.
Så, jag funderar om det är dags att bli vuxen nu?
Planera upp den här sörjan som alltid uppstår om våren efter en vilsam vinter. Planera mat för veckan och synka aktiviteter. Ordna bättre system hemma för att kunna hålla ordning. Hugga i och ta tag.
Jag tänker att vi börjar med påsken. Komma ikapp-påsken. Komma igång-påsken. Ni får hänga med!
Knuts födelsedag och årets första tussilagos
Jag satt i soffan med barnen och tänkte “april? då är ju Knut född, vilket datum var det nu igen?”, scrollade tillbaka på min mammas Instagram och såg att, jäklar, vi har missat den stora dagen med två dagar! Jag berättade för Loppan att Knut fyllt år i veckan och hon blev helt förfärad över att vi missat en så viktig dag. “Imorgon ordnar vi kalas”, sa jag. Så fick det bli!
Loppan satte igång och byggde “vänskapsarmband” till alla i familjen (inklusive Knut, förstås!), lillebror? han tog en tupplur med sina nya, supersnabba, blinkande skor.
Intill låg jubilaren och hade det gott.
Tre..två…ett.. så sjöngs det “Happy birthday” fast “maju mjau mjau mjau, mjaau, mjaau” och Knut ville knappt öppna ögonen.
Vi bjöd på kladdkaka, popcorn, pyntat med tussilagos och vänskapsarmband.
Och kattgodis på fiskfat. Pyntat med Svantes första lilla bukett med tussilagos.
Det åts med med aptit!
Så gick det till, när Knut blev 12 år och Loppan styrde ihop sin första egenkomponerade fest.
Var tredje fredag-ledig!
Var tredje fredag är jag ledig! Vi tajmar det med Fredriks ledigveckor, syftet var att kunna åka iväg på äventyr oftare men jag kan nog räkna på två fingrar hur ofta vi varit iväg, istället har det blivit mysiga, lugna hemmadagar.
Just den här fredagen kantades av att Fredrik var sjuk, vilket förstås inte var särskilt mysigt. Men jag kände mig tacksam över att få vara frisk och barnen var glada att snön tillfälligt lagt sig över gården igen.
Efter en hel vecka med sjukdom i huset så kände jag mig rätt så hålögd och otroligt efter med allt här hemma. Direkt jag går ut så ser jag saker som behöver göras i varje vrå. Försöker trösta mig med att vi brukar ha snö en månad till, så det brukar aldrig ens vara aktuellt med att mocka hage, storstäda hönshus, röja i uthus och vårstäda bilar. Och annat sånt som annars brukar hopa sig i maj.
Vi drev runt och matade djuren. Först får hönsen komma ut. Loppan älskar sin hönsflock, de kommer springande så fort de ser henne och hon kan roa sig länge med dem. Hon sitter och pratar med dem och skrattar för sig själv, ibland vänder hon sig om och ropar “Mamma, jag förstår hönsspråket!”
I lösdriften stod Buse och väntade på uppmärksamhet. För ovanlighetens skull iklädd täcke, de går oftast hela vintern utan täcke, men har man tappat nästan all vinterpäls och ska genomlida en snöstorm så åker täcket absolut fram.
Svante hjälpte till att mata och packa höpåsar. När jag stod här tänkte jag: Händer det här på riktigt? Är det här mitt liv? Har på senaste varit så rysligt duktig på att se allt ogjort, allt som är kvar, att jag glömt njuta av det vi skapat oss här. Det har en tendens att bli så varje vår när “arbetet tinar fram” efter en lång vinter i långsammare tempo.
Utöver sjukstugan hemma under veckan så har det blåst storm ett par dagar. En dag blåste vår fula contortatall sönder.
Efter att huset fått sig en omgång med dammsugaren och en trasa så åkte vi till skogen och hämtade påskris. Sedan satte vi igång och snodde ihop pizzadeg efter barnens önskemål.
Det kändes som att det var en evighet sedan jag startade vår Ankarsrum och snodde ihop en deg. Vad har jag gjort en hel vinter undrar jag? Uppenbarligen inte alla mysiga saker jag mår bra av. Älskar att baka! Lo och Svante smulade ner jästen medan jag fyllde på med socker, olivolja och salt när Lo utbrast “Gästerna gillar socker!” haha, så rart!
Så spelade vi pizzabakarmusik i högtalaren medan vi kavlade ut, gräddade och slutligen åt. På Backens egna lilla pizzarestaurang.
Dagens lärdomar då?
1. Det finns tid att greja och stöka. En sjukvecka är ingenting i sammanhanget. Djupa andetag och sedan en sak i taget.
2. Stanna upp och: njut!
3. Du älskar att baka, gör det oftare!
4. Mitt i allt detta stök kände jag: jag måste blogga. Jag kan vill spara alla mina var tredje fredag-lediga dagar. Jag vill inte lägga alla mina bilder i Instagrams händer och hoppas att plattformen finns kvar om 10 år. Så hej på er, igen.
