• Drömmen,  Fjällen,  Gårdsprojekt,  Lantliv,  Renovering,  Resor,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Höstrapporten från Backen

    Hej på er. Kaffehurran har fått jobba här på Backen, jag har slagit mig ner vid ett oktobersoligt kök, på kökssoffan ligger ett virrvarr av ett stycke bondkatt och njuter. Det var längesedan vi hördes. Jag har ju gått all in på småbarnslivet, märkligt vore väl annat, och tog lite ledigt härifrån. Taskigt att inte förvarna er innan, men vi har ju fått hänga ordentligt på instagrammen istället. Nu tänkte jag bjuda på ett matigt inlägg med bilder från vår höst.

    Annars då? Vi mår bra, är totalt uppslukad av den lille tremånaders lillkillen som numera ingår i vår familj. Så kär i honom. Jag har tagit tag i att involvera mina sociala medier i vårt redan befintliga företag, så jag har suttit uppslukad med SNI-koder, Skatteverket och fix med banken. Jag kommer framöver göra lite fler samarbeten i mina kanaler, det känns superkul! Livet är också livet, med allt vad det innebär, så de senaste månaderna har oron för en kär människa också varit stor för oss. Jag vill ju kunna berätta för er även när elände ryms i livet, men just denna historia är inte min att berätta. Så ni får några kryptiska rader av mig och ett stort, härligt inlägg med bilder från vår höst..

    Vi packade hela Volvon proppfull med blöjor, syskonvagn och ullunderställ och åkte tvärsöver landet, som så många gånger förr. Vi skulle husera i svärföräldrarnas stuga nästan hela veckan lång. Något jag längtat efter under renoveringen och tiden med hästar på gården, att åka bort flera dagar i ett sträck. Tänk att det blev Svantes första resa till fjällen.

    Han sov sig genom resan. Men ändå. Så gott i hjärtat att vara här, på en plats som betyder så mycket för oss. Tillsammans med våra två små. Här blev dagarna riktiga äventyr för Loppan och Svante snusade fjälluft.

    När vi plockat svamp och fiskat fisk så gjorde vi en härlig utflykt till Ruttjebäcken. Vi slog oss ner längst ner, fikade och kikade på den vackra naturen. Loppan lekte med pinnar, sand och lera.

    En annan dag blev äventyret muuriikka-lunch nedanför stugan. En öl i solen. En promenad längst grusvägen och prat om nutiden, framtiden och drömmar. Dags för nya mål i livet efter vår husresa.

    Det härliga med trippen var att vi först fick tid med svärföräldrarna i stugan och sedan avslutade vi veckan med nästan hela min familj. Sista dagen tog vi gondolen i Hemavan upp på kalfjället och drällde iväg mot en av topparna framför oss.

    Att drälla runt och valla barn, fika från Kånkenryggan och klä av sig till linne på kalfjället. Det är härliga tider. Väldigt imponerad över kusinskaran.

    När vi kom hem hade vår rörmokare jobbat flitigt och monterat slottsvred på våra element. För första gången någonsin finns nu värme på övervåningen. Sedan fick vi betala sista stora fakturan och skåla i köpeskaffe på café inne i stan. Nu börjar det på riktigt – livet efter mastodontrenoveringen.

    Vi har senaste två åren renoverat rakt ur fickan och inte alls prioriterat tjusiga saker som fönsterlampor, gardiner och mattor för att ta några exempel. Trots att det är lite “ihåligt”, så tycker jag det är rackarns hemtrevligt här nu. Älskar varendaste vrå vi skapat oss här.

    Väl hemma igen började skördetiderna. Loppan har ätit sig ett par morötter varenda dag hela hösten tror jag bestämt.

    Har blivit överraskad över hur glad jag blivit av blommorna i landet. Tagetes och rosenskära. Måste påminna mig själv om blomsterglädjen till nästa vår, den ska inte prioriteras bort.

    Ringblomma och vallmo. Inga blommor har egentligen passat med varandra eller gjort sig särskilt bra i en bukett ihop. Ändå har jag plockat för glatta livet och placerat ut här och var. 

    Har varit glad över broccolin också. Gjort broccolisoppa en drös med gånger och förvällt och frusit in broccoli i omgångar. Visste ni att bladen och stjälken är lika god att laga mat på som själva buketten?

    Då och då har nära och kära tittat förbi på fika. Bland det bästa jag vet, få göra fint hemma inför besök. Påta och pyssla på. 

    Många turer med Fapri har det blivit. Inget som ger puls och träning för henne, men gott för själen har det varit. Jag skulle så gärna vilja ägna mer tid åt vår lilla ponnydam. En höstönskan jag ska se till går i uppfyllelse. Loppan är så duktig på att rida och för någon vecka sedan slängde jag den femton år gamla, sneda sadeln (förlåt Fapri!) och skaffade en ponnyputa. Återkommer med recension!

    Det känns som att vi inte gjort någonting alls i höst på vår gård. Tur vi har bildbevis på att det faktiskt händer saker! Sommarprojektet att byta rutten ladugårdsbrygga växte och blev nytt staket också. Kryss, precis som jag önskat.

    Mer blomsterglädje. Ringblomssalva skulle tillverkas och vi skördade ringblommor för glatta livet.

    Så många gånger jag gått ut i landet för att plocka något litet till middagen men kommit in med korgen full. Det blev ju mat ändå, trots sen sådd och sen vår och dåligt med ogräsrensning.

    Landen har kryllat av åkersnigel som mumsat på diverse grönsaker. Förlorat så mycket till dem, men i år hade jag sinnesro att acceptera det.

    Livet med Loppan. Så hjälpsam och arbetsam. Kul har vi med. Vi båda tycker trädgårdslandet är en otroligt bra plats att hänga på. Här samlar vi energi.

    Så ofta vi kunnat har vi ätit utomhus. Det om något förhöjer härlighetskänslan i vardagen. Just denna gång blev det parisare vid Lilla Stensträsket. En vanlig septembermåndag.

    Lillebroren. Svante. Vår ljuvliga lilla bebis. Han som sov i två månader och vaknade plötsligt upp i september och funderade på vad han missat. Storögt och leende möter han världen. Charmar alla.

    Jag bakade kalljästa, rosa frallor till frukosten. Blev succé om något. Receptet finns på min instagram, här!. 

    Hösten kom med besked och jag njöt av allt vår vackra by bjöd på. Joggingturer till andra sidan sjön. Promenader kantade av susande, gula löv och synen av svärmor och svärfars får som betar på vidderna bredvid vårt hus. Jag är en sådan som letar det vackra i allt och ser knappt lerpölar, smutsiga ytterkläder och allt grus i hallen. Så fullt upp med allt vackert.

    Vår plats på jorden. Sågen framför huset vittnar om ännu ett projekt. Så hoppas vi att en skorsten pryder husets nock snart. Vi får se.

    Såklart blev det en herrans massa skrot av projektet. Vi har nämligen fått oss en ny brotrapp. Eller fått och fått, den är såklart både byggd och betald av oss. Det var en glädjens dag när SJ-pallarna äntligen kunde slängas åt sidan. Värt att föreviga!

    En glimt kommer här. Precis så som jag önskade. Jag gjorde en ritning på trappen och Fredriks respons blev “Ja ?! Såklart ?! Hur skulle man annars bygga?” tur vi har samma smak i det allra allra mesta.

    Våra ungar får hänga med på det mesta. I ett annat tempo än tidigare men ändock. En bestämd traktoråkare väntar på att pappan ska lasta på skrot.

    Under tiden Svante sov och resten av familjen körde brännbart skrot så ordnade jag oss en ny liten rabatt. Cortenplåt. Så fint, nu har den hunnit rosta också.

    Jag petade ner en hel drös med vita tulpanlökar också, hoppas kunna njuta av blomsterglädjen tidigare till våren mao!

    Jag och barnen har gjort små utflykter. Just denna gång till jätteasparna i här i Skråmträsk. En nyckebiotop med aspar som är ungefär 300 år gamla, sannolikt Sveriges äldsta.

    Varm choklad och saft i sirapsflaska. Det vill jag att ungarna ska minnas som sin barndom.

    En liten Loppa, mallig över en egen bit äppelkaka och Svante så nöjd med att bara få följa med. Det är så härligt ute i skogen i september.

    För mig är det första hösten utan häst. Det jag saknar mest förutom individen i sig är skogen. All tid jag brukar spendera ute i skog och mark året runt. Att åka ut med ungarna någon timme och fika och dra luften långt ner i lungorna. Då blir jag liksom mig själv igen.

    Hemma i Drömmen har livet rullat på. Vi börjar sakta vänja oss vid livet som fyra i familjen. Det känns som han alltid funnits med oss. Det enda som är lite svårt är att göra sådant som jag annars gärna hade gjort med honom i bärselen, han är så lång och tung att min arma rygg inte hängt med i tillväxtkurvan.

    Jag har varit så glad i hösten i år. Tänk att få uppleva ännu en årstid på vår plats på jorden. Den tionde hösten på Backen!

    En kväll fick vi stoppa lillebror i vagnen och rulla honom över åkern till svärmor och svärfars gård. De erbjöd oss att hämta potatis hos dem, då vi inte satt någon egen. Fjällkon Lilja tittade idogt på.

    Vi hade förstås vår lilla hjälpreda som mest letade mask med oss.

    Fin-fina pärer. Nästa år bli det land på Backen igen, när vi inte mastodont-renoverar och bakar bebis hela våren.

    Så blev det klart, sommarprojektet med ladugårdsbryggan. Ska måla mer till våren med, men för nu är vi så nöjda så. Till nymålade dörrar också. Tjusigt.

    September övergick till oktober och den femte är vår dag. Tretton år ihop. Vi firade med extra god frukost i ottan. Så himla glad över våra tretton år ihop, fantastiskt att få dela livet på Backen med Fredrik.

    Vips blev Fredrik klar med vår brotrapp också. Hur fin? Vilket lyft mot SJ-pallarna vi hoppat på i två år. Vi ska fylla på med mer grus framför så markskivorna försvinner. Men för i höst är vi klara. Sån härlig känsla att ha hunnit med våra två sommarprojekt och nu kan pausa lite.

    Och pausa gör man ju bäst i bagarstugan. Vi grejade och donade och bakade och hade en liten “skördemarknad” en kväll i bagarstugan. Jag älskar att numera ha både en soffa och en TV men det är när vi påtar på med sådant här som jag mår som allra bäst. 

    Loppan går sina femton timmar på förskolan varje vecka men efteråt fick hon susa hem och hjälpa till. Svante däremot långsov i vagnen utanför fönstret med P4 skvalande genom englasfönstren och fick sedan spendera sista stunden i babysittern. Någon som hittat sina små, knubbiga händer!

    Det blev bröd i massor. Frysen full och även ett gäng bybor var förbi och handlade i lilla självbetjäningen.

    Jag har donat på med lite allt möjligt på sistone och ringblomssalva har det blivit en omgång av. Med bivax från min vän Astrids Storåkersgården i grannbyn.

    Många höstpromenader har det blivit och Loppan har fått lura om hon velat.

    Inne i Drömmen har en viss Knut tagit över kökssoffan. Han är så lycklig att den är inne från röda lillhuset på gården. Jag har lite samma känsla. Allt som oftast ligger han där och bara är.

    Senaste dagarna har vi varit hemma allihopa. Loppan med dubbelsidig öroninflammation och Fredrik med rejäl förkylning och jag med en light-variant. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat inomhus. Pyssel, filmer, fika, läsa bok och bara vara. Igår tog vi en liten djurrunda och fixade lite med hönsen. Jag är glad för det lilla, men längtar efter vi alla är friska och fyllda med energi igen!

    Jag försöker göra EN trädgårdsrelaterad sak varje dag för att underlätta för mig själv. Här förvälldes sista skörden broccoli och frystes in. Så gott att hitta i vinter.

    Så, en rackarns lång glimt från vår höst. Så lovar jag er att jag snart är här igen med nya, färskare glimtar från vår Backe!

  • Allmänt

    Redo för förskolan!

    Inlägget är ett betalt samarbete med Citykompaniet

    ~Jag har själv valt ut produkterna i inlägget och alla åsikter i inlägget är mina egna!~

    Jag parkerar bilen i nya parkeringshuset mitt i stan, klickar fast babyskyddet i vagnens underrede och promenerar den korta biten upp till gågatan. Här, bakom de frodiga träden står Citykompaniet. Jag måste erkänna, jag är ju en riktig lantis ut i fingertopparna och lämnar inte gården allt för ofta, men när jag väl beger mig in till Skellefteå så är det himla skönt att allt man behöver finns samlat under ett och samma tak.

    Just idag var jag på jakt efter ett gäng grejer som underlättar vid förskolestarten. Livets andra för vår lilla Loppa. Jag minns själv hur jag följde med mamma in till samma stad för att få en uppfräschning av garderoben till höstens skolstarter. En mysig tradition jag nu för vidare. 

    Jag blev mäkta imponerad över hur tjusigt det blivit inne på Citykompaniet efter renoveringen, blev himla förtjust i växtväggen längst hissen! Så satte jag igång med dagens ärenden och betade av affärerna i tur och ordning. Idag besöktes Cubus, Clas Ohlson, Stadium, Ur & Penn och Intersport.

    Så blev det lördag på Backen och där, på bänkarna vi platsbyggt under renoveringen radade jag upp höstekiperingen. En varm, gosig jacka från Cubus, superfina, lekvänliga byxor från Stadium, sköna sneakers från Intersport och ..

    .. ett gulligt hästhalsband åt vår lilla hästtjej från Ur & Penn …

    … och slutligen en dymo-apparat från Clas Ohlson som snabbt skrev ut klisterlappar i ett huj så jag direkt kunde börja organisera här hemma. Det är ju så rackarns störigt när kläderna hamnar på villovägar så man ska springa runt och leta kläder på morgonen innan förskolelämning. Ordning och reda underlättar så mycket!

    Apparaten var tämligen lättanvänd och vips blev det lite lättare att hitta i hallen. Jag får göra ett ryck och märka upp alla lådor med barnkläder ute i lilltorpet med, så allt är i sin ordning när Svante ska ärva syrrans kläder.

    Loppan blev så himla glad över sina “senter” (presenter) och sjöng “Ja må du leva” åt sig själv. Stolt som en tupp hjälptes vi åt att klä på nya utstyrseln, sist på var skorna från Intersport, och susade iväg för det roligaste – provleka och se om alltihopa får godkänt av en två och ett halvt-åring med mycket bus i benen! Först tog vi cykeln ner för Backen …

    … för att ta en tur med vår ponny Fapri. Det var bara sju grader trots septembersolen men tröjan från Cubus värme gott. Byxorna från Stadium var stretchiga och gick galant att rida sommarrund ponny med!

    På eftermiddagen susade vi ut i trädgårdslandet. Skördetider är bästa tiden och Loppan är rackarns snabb på just det – skörda – här rycks morötter, blommor och ärter till höger och vänster!

    Jag har så länge jag kan minnas vurmat för det lokala. Att kunna åka in till Skellefteå och köpa allt som behövs under en och samma tur är så skönt.

    Eftermiddagen går mot kväll och nya kläderna har precis klarat stora lektestet. Cykla, rida och greja i trädgårdslandet och Loppan var fortfarande både varm och nöjd över bekvämligheten.

    Alla produkter vi valt ut finns på Citykompaniet i Skellefteå – bland så mycket mer! 

  • Allmänt

    Godaste dadelbollarna

    Idag ska jag bjuda på receptet på vårt ultimata fika – dadelbollar (som inte smakar hästmat!). Vi har varit rätt restriktiva gällande socker för vår lilla Loppa, speciellt under hennes två första år, men för den delen inte velat göra avkall på mysiga fikastunder. Då passar det här receptet perfekt!

     

    Ingredienser

    16 dadlar (vi köper de som redan är urkärnade från Änglamark)
    3 dl havregryn
    1 dl riven kokos
    3 msk kakao
    1-2 tsk honung (akacia eller vanlig svensk) – kan uteslutas om man vill
    0,5 dl kokosolja
    2 msk starkt, kallt kaffe
    1,5 msk vatten
    Riven kokos till topping

    Instruktioner

    Lägg alla ingredienser i en mixer och mixa alltihop till en jämn smet som går att forma. – Angående honungen, den går absolut att utesluta utan att det blir “hästmat”, dadlarna i sig är söta och goda, men lite extra gott blir det med den där teskeden honung tycker jag!

    Sedan är det bara att rulla till lämpligt stora bollar, rulla i riven kokos. Ät direkt eller frys in tills när fikasuget slår till!

  • Att vänta på bebisen,  Vår lilla Svante

    När lillebror kom till världen

    På morgonen den sjunde juli ringde en gullig morska på förlossningen upp mig, “packa ihop grejerna, lämna storasyster hos barnvakten och kom in och föd barn!”. Jag var så redo, om än jag inte visste vad jag gav mig in i med en igångsättning. Men elva otroligt tunga dagar över tiden och det enda jag kunde tänka på vad den lilla krabaten i min mage. Lillebroren.

    Så vi gjorde som morskan sa. Åt stadig frukost. Packade väskorna i bilen. Lämnade Loppan hos farmor och farfar. Åkte vidare till stan. Fredrik betalade parkeringen, det var en gassande julidag, vi skojade med varandra om hur absurt det är att åka och föda barn utan att ha några känningar. Så märkligt. Men så skönt att det snart skulle vara över.

    Sent på kvällen föddes han, vår efterlängtade son. Morskan sa “dagen kommer kännas lång, men den är det som att köra en ferrari in i mål”. För mig kändes det mer som en gammal fiat strada med lysande motorlampa. Men ut kom han ju.

    Med buller och bång.

    Förlossningen ger mig fortfarande rysningar. Han var medtagen och inget ljuvligt barnskrik hördes från honom. Jag kan vara tala för mig själv, men känslan när ens nyfödde barn tas från en och förs till ett annat rum. Det är fruktansvärt. Nattsvarta tankar svepte över mig.

    Aldrig har jag varit så lättad som när jag tillslut fick höra barnskrik och fick en alldeles ljuvlig, rosa liten bebis i famnen. Allt var glömt och plötsligt började det; det nya livet.

    För mig var allt så annorlunda med andra barnet. Ett lugn och en sån enorm kärlek. Kroppen som kändes helt okey efter omständigheterna. Lyckan över alltihopa. Lättnaden, endorfinerna, glädjen.

    Direkt vi fått okey från barnläkaren så packade vi in vår stora lilla pojke i babyskyddet och rullade hem till Backen. Trots den lite tuffa starten för Svante så har han mått som den lille prins han är hela tiden. Allt fint.

    Så skulle han bo med oss. Den lilla palten vi kallar för Svante. Så självklar.

    Stoltast av alla är vår lilla Loppa. “Han är så gullig”, “han är en kulting” och “jag älskar Svante” är fraser som upprepats gång på gång senaste sex veckorna. Hjärtat svämmar över hela tiden. De är så fina, våra ungar.

    Lite så gick det till när Svante kom till världen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit orolig för att kärleken inte skulle räcka till. Jag är själv yngst i en syskonskara om tre och jag har alltid, alltid känt mig älskad. Däremot kunde jag för hela min värld inte förstå hur två armar skulle kunna vara nog för två ungar. Men det går, det gör det ju faktiskt, tro det eller ej. Aldrig trodde jag heller att Svante skulle kännas så självklar. Som att han alltid bott med oss på Backen.

    Hela mitt väsen njuter av bebistiden. Jag vet hur fort det går och tar mig verkligen tid att bara gosa in mig i honom. Vill minnas hur det känns för evigt att ha en liten snusande Svante i armvecket.

  • En avstickare

    Hej på er + hösten

    Hej på er! Åh, nu har det gått tid sedan jag kikade in här hos er. Jag som verkligen trodde att jag skulle vilja sommarlovsblogga var och varannan dag hela sommaren – tji fick jag när lillebroren anlände och vände upp och ner på livet. Vår fantastiska son kom till världen sent en julikväll. Den sjunde för att vara exakt. Jag ska berätta om det, och hur livet var därefter – pö om pö – i olika inlägg. Sommaren är ju inte slut ännu, så lite mer sommarlovsbloggning får ni stå ut med.

    Men först tänkte jag bara kika in och säga hej. Jag har saknat att skriva till er. Får jag säga så? Jag har tänkt väldigt mycket i sommar, såklart. Som man gör mitt i livet, kanske speciellt när livet förändrats så drastiskt som det faktiskt gjort för mig. En sak jag tänkt mycket på är det här med att synas på sociala medier och dela glimtar ur livet. Jag har känt mig så löjlig som bloggar och instagrammar och har mig. Less på mig själv liksom. Funderat vad folk tycker om hela alltet. Fast jag bara får glada hejarop och en massa fin stöttning från er jämt och ständigt så har tankarna varit med mig i sommar. Men nu till kontentan – jag måste verkligen sluta tänka på och fokusera på just det: vad andra tycker och tänker, och landa i att jag tycket att detta är så urbota kul – och där har vi mitt varför. Varför gör jag detta? Jo, för att jag älskar  att vara kreativ, fotografera och skriva. Just skrivandet har liksom en förlösande kraft på mig. Jag behöver skriva. 

    Sedan har jag tänkt mycket att det finns så många fina, bra, kloka, inspirerande bloggar och instagrams där ute, behövs jag ens på internet? Eller ska jag bara låta det rinna ut i sanden nu när livet ändå kretsar mest kring våra två små. Men återigen, om jag tycker det är kul, så borde jag bara pinna på.

    Jag vill verkligen dela livet med er – stort och smått. Men förstås bara en bit av hela livet. Jag har försökt klura på det ultimata upplägget och jag tror att jag har landat i att så länge jag skriver från mitt perspektiv som mamma, sambo, gårdsägare och djurmamma så löser sig resten. Jag har så många tankar på hur bloggen och instagrammen skulle kunna bli så mycket bättre, nu är det dags att ta tag i de tyglarna och förverkliga idéerna. Tänker att det är lite som en “runstreak”, att skapa den där kontinuiteten är så viktigt för mig. Jag vill att det ska finnas inlägg här, precis som det gör på mina favoritbloggar. 

    En av sakerna jag reflekterat över är att jag gärna vill skriva dessa spretiga “här-och-nu”-inlägg. Jag är så less på content och jag tror inte att jag är ensam. Jag vill dela med mig av vad som händer på gården på riktigt. Inte för att jag någonsin bara skapat content, men jag menar att det är något jag saknar själv på internet. En välgjord blogg om verkliga livet. Jag vill också slöscrolla mindre och producera mer eget innehåll när jag väl är vid telefonen. Sluta tänka på att jag måste begränsa mig till att posta vissa tider eller visst antal inlägg i veckan. Jag vill helt enkelt bara väldigt enkelt dela livet på landet med er. Utan krusiduller.

    Jag tänker att sommarlovsbloggningen får sträcka sig hela augusti ut. Sedan är det dags för mig att börja visa vad jag vill med den här platsen, det kommer bli så kul!

  • Allmänt

    Sommarprojekt & eviga väntan

    Hej på er. Jag sitter ute i junikvällen vid våra utemöbler intill fårens och kvigornas beteshage och känner svalka för första gången idag. Det fläktar skönt. Jag är tio dagar över tiden nu och det är ingen lek längre. Jag är så stor, less, har ont, är trött. Jag vill inte gnälla, att få en bebis (och ha möjligheten att bära den) är livets största gåva. Men fasen vad less jag är.

    Dagen började inom vita landstingsväggar och “överburenhetskontroll”. Granskande läkarögon bakom munskydd och kontroller på bebisens mående. Flöden hit och dit, fostervatten, hjärtljud. En grötig hjärna som bara ville lägga mig ner och ge upp, säga “ta ut bebisen, nu, tack! Jag ger upp”. Men ut vaggade jag från kontrollerna med bebisen kvar i magen och det var en kontroll som vi swischade genom med barvur. Tacksam att allt ser bra ut, det är jag. Men nu är jag less på karantänen, ensamheten (trots omgiven av familjen) och tankarna. Vill bara lära känna vår nya familjemedlem. Med det ur systemet så tar vi en titt på vad livet bjudit på i övrigt senaste tiden. Dagarna har varit hyfsat fyllda med energi, trots att dagarna över beräknat datum tickat på. Vi tar en titt;

    Vår lilla trädgård bjuder äntligen på skördetider. Allt blev sent satt och ogräset är inte nådigt med oss (jag orkar inte rensa ordentligt med stora magen ivägen, det får bli vad det blir i år). Men som min kompis Astrid alltid sagt åt mig “det blir mat ändå”, det tar jag med mig på min lilla ordlingsresa. Grönkål, spenat, ruccola och rädisor äter vi med andakt just nu. Vare gång något litet hamnat i pottan så följs vi ut till trädgården och häller det, utspätt med vatten, i landet. Känns fint att lära lillan om kretslopp, redan nu.

    Sommarprojektet jag nämnde? Det vi skulle handla virke till? Jodå, det blev av. Samma kväll gjorde Fredrik en insats och rev gamla ladugårdsbryggan som ruttnat totalt. Helt livsfarlig för busiga barn som inte sätter fötterna på exakt rätt ställen. Så när bebisen inte behagade sig komma så jobbade han på en och två kvällar till och plötsligt står den klar. Vår nya ladugårdsbrygga. Tjusigt intjärad med roslagsmahogny. Vi klurar lite på hur staketet ska få se ut i framtiden. Ska visa er hur tjusig det blev sedan.

    Fredrik har verkligen haft tid att varva ner nu efter all renovering. Han är rastlös på ett härligt sätt och jag njuter av att se honom göra saker på ett lustfyllt sätt. I skuggan av lillhuset rensade hans farmors gamla rabatt, som jag tänkt göra heeeela våren men inte förmått mig. Gretas gamla kungsliljor är fantastiska även i år.

    Systrarna kanin lever världens bästa sommarliv just nu. Bor inne i svala stallet och får komma ut och skutta runt i gräset var och varannan dag. Vi alla är stormförtjusta i dem. Askas öron har trillat ner och de båda är så rackarns keliga.

    Loppan kryper helst in i en stor tshirt så kaninerna inte råkar riva henne när de skuttar runt. Så söt lite duo. Jag själv sitter också helst hos kaninerna så mycket det bara går. Gosar och gosar och stryker och stryker. Får inte nog.

    Vi har haft sådan makalös värme. Har vi inte badat har vi gått runt med så lite kläder som möjligt i skuggan.

    Vår lilla Hoppsan!

    Känner sådan tacksamhet över livet. Djuren, gården, allt som finns här. Allt vi drömmer om är möjligt här. Att se vår gammkatt svassa runt i Los hälar, de roar verkligen varandra de här två.

    Varje dag har vi badat i mörka insjöar. Vaniljbullar och fruktsallad är mitt bästa strandfika. På kvällarna kommer fåren ut från skuggiga lösdriften och gör oss sällskap uppe på Backen. Kan vagga runt på gården och titta på allt länge, länge, utan att egentligen göra något. Jag är så ledig och insyltad i ledigheten jag kan bli. Dagavill och tappar bort telefonen om dagarna. Så härlig känsla, mitt i allt det rastlösa.

    Glad över all extra tid vi fått. Spel och lek och stoj. Blandat med mys, bokläsning och kaningos.

    Jag känner hur dagarna flyter ihop och att jag längtar så efter vår lilla bebis. Det är det enda som finns i mitt huvud nu. Så, summan av alltihop; så tacksam över livet här, men så så så redo för att addera ännu en liten till vårt gäng, nu är kroppen så himla slut och huvudet mosigt. All kärlek till er, hoppas ni har det bra!

  • Att vänta på bebisen,  Lantliv,  Livet utanför backen,  Visit Skellefteå

    Välkommen juli & hur mår jag?

    En vecka har gått sedan jag tog ett foto med kameran sist. Midsommardagen var bebisen beräknad att komma men istället blev vår lilla Loppa sjuk. Hög, hög feber som inte gick ner med febernedsättande och allt annat vi försökte oss på. Jag vill gärna dela livet med er – men vill inte bli för privat, speciellt inte när det gäller mina familjemedlemmar. Hur som helst slutade virushärvan på sjukhus och jag oroade mig blå för min dotter. Jag tror jag oroade mig så mycket här hemma (bara en av föräldrarna fick följa med på sjukhuset pga covid-restriktionerna) att kroppen glömde av att den var gravid.

    Men så blev det mitt i veckan och Loppan och Fredrik fick komma hem. Vi pustade ut, firade livet ihop. Borrade in näsan i hennes lockiga nacke och kände sådan tacksamhet. Sedan har fladderhjärtat, pulsen och känslorna stabiliserat sig något och plötsligt kände jag mig redo att kånka runt på kameran igen imorse. Så vi tar en kik, vad vi gjort på julis andra dag.

    Morgonen började såsigt. Jag är en sådan som helst vill packa iordning och kliva ut ur dörren tidigare än tidigast. Mina familjemedlemmar gillar långsamma morgnar, så jag försöker anpassa mig. Efter frukost blev det memory i lekrummet. För det är ju så, att nu när vi flyttat upp har vårt gamla sovrum blivit ett enda stort lekrum med gästsäng vi köpt på köp & sälj. Vi har också kvar våra kläder i garderoberna här nere. Det känns sunt att ha kläderna närmast duschen och tvättstugan. Istället får vi plats med skötbord till bebisen i vårt sovrum. Jag måste visa er runt, någon dag!

    Tillslut så var armpuffar, SPF, solglasögon, fruktsallad, vaniljbullar och allt annat jox man tror sig behöva för några timmar på badstrand, packat i stora strandväskan. Vi åkte till grannbyn, Järvtjärn och den mysiga lilla stranden. Vår bys strand är omåttligt populär och vi försöker oss ju på någon sorts karantän i och med den stundande förlossningen, så vi söker oss till lugna, svala platser. Här var vi ensamma enda tills vi skulle åka hem vid lunch. Så härligt. Få saker svalkar så gott som ett dopp i en inlandssjö när värmeböljan kommit för att stanna.

    Dagen fortgick. Vi åt lunch hemma och Loppan sov lunch i stallet (så svalt och skönt där inne!) medan  slumrade Fredrik och jag i gästrummet. Lunchvila är ett måste för mig nu, då vaknar jag upp med energi igen. Idag hade farmor ett önskemål om att få träffa Loppan några timmar, så vi lämnade av henne där och i samma veva blev jag ivägbjuden på dejt! Flärdfullt och välbehövligt.

    Det bar av mot byns cafe, här var det lugnt och skönt i skuggan. Först åt vi smörgås med tomatröra och kikärter med rabarberdricka. Beundrade den nyanlagda trädgården som Gråbergs plant ordnat, helt i min smak!

    Han jag dejtade <3 Igår var det sex år sedan vi köpte vår gård, och vi som haft en tidplan på sex år att bli klara med renoveringen och bo i hela huset. En deadline vi klarade med några veckor. Såklart har vi projekt kvar, men här kan vi bo nu, utan att pussla och lägga alla våra slantar, all vår tid och all vår ork på huset. Ett nytt liv tar vid. Väldigt värdigt en fir-dejt tyckte vi.

    De där projekten då? Vi tog vår hus-bok och skrev ner alla småprojekt vi kunde komma på rum för rum. Till det behövdes chokladkaka och kaffe. På listan står allt från “olja bänkskiva i tvättstugan” till “bygga TV-bänk”. Högt och lågt, mest lågt dock, små detaljer vi gärna vill få till och bli klara med. Det blev en kort lista med ute-projekt också. Vi försöker tänka realistiskt om hela alltet, ett annat lunk och tempo. Jag kan berätta mer om det för så småningom, hur vi tänker oss leva framöver.

    Vi avslutade med att skriva en liten önskelista för sommaren med. Några fik vi vill besöka bland annat, men vi var överens om att vi mest vill spendera tid med nära och kära. Så svältfödda på familjemiddagar och kompisdejter. Vi bokar inte in någonting, bara skriver ner små förslag på saker att göra, om idétorkan skulle slå till.

    På vägen hem hade jag ett önskemål om att få besöka byns loppis om den var tom, och det var den! Vi fyndande två sänglampor för en tjuga styck. Sommarens bok för en femma, en vävd duk för en tia och uppblåsbara badleksaker för en tjuga. 75 kr för hela alltet. Vi swishar en slant extra, var gång,  då alla pengar går oavkortat till ett kvinnosjukhus i Afrika. Dagens goda gärning mao?

    Sänglampan var alldeles ljuvlig. Lo har konstaterat att hon inte har någon lampa i sitt sovrum ännu, så det låg på priolistan. Hoppar det blir många sagor lästa under denna när höstmörkret smyger sig på.

    Jag svassade runt med mitt ladugårdsfynd för sjätte sommaren i rad också. Kan det vara en äkta Palmgrenare, tro? Jag älskar den hur som helst. Den står förresten på våra nyfyndade utemöbler, har mycket att visa er framöver!

    Slutligen så kände jag mig så h i m l a less på att vara gravid. Det ÄR kämpigt i 30 + och jag känner mig stundtals som en så tråkig moder som inte orkar med Loppans tempo. Det känns som jag berövar henne på sommaren med denna karantän. När allt jag önskar henne är lek med småvänner, kusiner och familj. Jag ser sunt på denna “bonusvecka” med bebisen i magen, det är inga tårar, inga bryt. Men här kommer det: jag längtar ihjäl mig! Jag känner mig SÅ snuvad på min junibebis. Den skulle ju redan vara här och berika vårat liv på backen. Jag hade tänkt att juli skulle spenderas med våra familjer och vänner, snusandes på en alldeles nyfödd liten rackare. Efter två veckor med ett otroligt lugnt lunk och mycket vila så vill jag nu bara vräka min inneboende, så ikväll har det gnotts och skurats må ni tro. Imorgon åker vi och handlar virke till ett av våra sommarprojekt, nu orkar vi inte vänta längre!

  • Allmänt

    Vår midsommarafton

    Dagarna går i ledighetsbubblan här hemma. Just nu har vi full fokus på en sjuk liten Loppa. Medan hon tupplurar passar jag på att visa er små glimtar från vår midsommarafton. En väldigt lugn sådan, med fokus på god mat och mysigt familjehäng. Vi tar en titt:

    Efter frukost hade jag önskat en sak: årets första mjukglass! Vi tog bilen till Burträsk, där på lilla kiosken mitt i samhället finns godaste mjukglassen. Min bästa kombination är noisette och daimkulor.

    För någon var det inte bara årets första mjukglass utan också livets första!

    Jag kan lova att det var succé!

    Sedan gick vi några hundra meter till en av samhällets lekparker. Gunga och rutchkana medan jag satt i skuggan och hade det bra. Så härligt!

    Vi hade planer på att bada på stranden men tillslut bestämde vi oss för att åka hem och göra midsommarlunch. Västerbottensostpaj med skagen. Så otroligt gott.

    På gården var ett sällan skådat lugn. Hönsen pickade runt på gräsmattan. Kaninungarna åt klöver inne i stallet. Knut sov i skuggan. Vi gick runt och gäspade och njöt av tillvaron för ett slag.

    Jag vattnade i trädgården. På bron har några av sommarblommorna slagit ut. Så trivsamt med blomster.

    Utan att man riktigt vet hur dagen går så går den ändå. Strax var det dags för förrätt. Säkert kort – Kalix löjrom med toast och tillbehör. Bubbelvatten och lite blomster från gården. Lilla söta vasen har jag hittat i ladugården. Älskar den.

    Slutligen blev det middag. Färskpotatis och grillad högrev. Älskar god mat!

    Efter midsommartvagning blev det en stillsam myskväll för oss. Sån hjärtegod syn. Kvällen fortsatte i samma lugna lunk. Skräp-tv och ostkrokar. Vi alla längtar efter nära och kära och komma ur karantänen nu, bebis är så välkommen!

  • Allmänt

    Årets mörkaste- och ljusaste dag

    Så vaknade vi upp efter inflyttningspizzan, med lister satta överallt och solsken i våra sinnen. Så peppade på att få ta oss an vår övervåning vi kämpat så med. Ute var årets ruskigaste åskoväder. Sprang ut för att kolla till hästarna ute i hagen, men kröp ner igen lika fort. Det kändes kriminellt att dra oss i sängen allihopa efter denna hektiska vår. Morgonens lilla mål var att städa sovrummen en sväng till, ingen hejd på byggdammet i detta hus. 

    Så – vi satte igång. “Lo kan”, säger hon bestämt och hjälper till med allt vi tar oss för. Stora lilla älsklingen vår.

    Fredrik gnuggade bort lite klister från fönstren. Fönstren vi designat själva som jag beställde på mitt förra jobb, där mina dåvarande kollegor ställde upp och hyvlade, målade och så vidare. Ett fint minne från en svunnen tid. Det är svårt att säga “Nu är vi klara!!” tycker jag, för alltid finns lite klister som ska skrapas, spikhål som ska duttas och annat måleriarbete att göra. Framöver kommer jag dock sluta säga att vi renoverar, istället kommer vi ägna oss åt olika små projekt – okey?

    Sen kom svärfar på fyrhjulingen. Det här med att ta hjälp hörrni – ganska underskattat! Jag är jättepigg i kroppen ännu men lite förstånd har jag kvar, så vi lånade in starke svärfar till att få element på plats, sängar raljerades och soffan fick äntligen komma från vårt sovrum nere till vardagsrummet där den ska stå. Under tiden packade jag och Loppan in en kartong i bagagen och åkte tio minuter – en kvart till en av grannbyarna och ..

    … Hämtade hem våra nya familjemedlemmar. Två små dvärgvädurar som numera huserar i en av hästboxarna. Lyckan hos Loppan var total. Meningen var att vi skulle ha skaffat kaniner långt tidigare i våras, men kaninmamman dog i förlossningen (så hjärtskärande!!) så jag vågade inte hoppas på för mycket efter det. Men tillslut så dök de upp, de perfekta små familjemedlemmarna. Bara ett stenkast bort också.

    Vi kallar dem Aska och Hoppsan. Loppan ville döpa dem till “Torsdag och Fredag”, inga dåliga förslag alls, hihi! De är så bedårande söta.

    Vi är störtkära hela högen. Hoppas de ska trivas hos oss!

    Sedan var det dags för Loppan att lunchsova. Våra möbler var på plats och Fredrik och jag satte istället igång och monterade vår soffa. Den var transportskadad när den kom, men vi fick superfin service (den kommer från Furniturebox) och nu är den komplett.

    Redo för livets alla myskvällar. Gillar speciellt underredet och benen i ek.

    Efter vila och mellanmål så tog vi cykeln till grannarna. Genom vattenpölarna, alltid på jakt efter stenar och mask.

    En snabb påhälsning hos kvigorna. Hej hej Lilja och Docka.

    Så tog vi äntligen en tur med Fapri. Lo fick rida och visa pappa allt hon lärt sig senaste halvåret. Fredrik, lyckligast av oss alla, att äntligen få komma ikapp med familjelivet.

    Och det slog mig. Att det gått ett halvår sedan min Årvar somnade in här hemma på gården. Åh, vad jag saknar honom. Vilka kontraster livet ger. Då – årets mörkaste dag. Då veterinären rullade upp med sin klarröda bil för Backen och gav honom en spruta som gjorde att han somnade in. Den gnagande sorgen, hur ont hjärtat och själen kan göra. Saknaden. Tårarna som bara sprutade hela dagen. Jag som aldrig trodde att det skulle gå att bli glad igen, speciellt inte glad i hästar igen. Jag sa att jag ville fokusera på att vara mamma nu. Landa i allt. Sorg tar tid. Jag ville absolut inte fylla boxarna med hästar på gården igen, jag var inte redo. Det är jag nog inte än idag heller. Jag känner fortfarande att jag först och främst vill vara mamma just nu. Och i all evighet, förstås. Men det kommer att komma en tid när jag vill ha mer häst i vardagen igen, det är jag övertygad om. Men just nu är jag så glad och tacksam för denna deal. Att blanda småbarnstiden med ponnytiden. Att få sån fin hjälp av grannarna. Att stallet få stå tomt och min stora sorg efter Årvar får läka, dag för dag.

    Men jag måste erkänna, ett halvår senare, på årets ljusaste dag. Att det var längesedan jag var så lycklig som nu. Så genomglad över just vår situation. Som vi jobbat så för. Såklart finns det huvudbry i livet även när det är som vackrast. Jag önskar att jag kunde låta alla vara friska och glada, jämt. Men idag är jag så så så så tacksam att jag ett halvår senare kan vara genuint lycklig. Vårt fokus har legat helt rätt och vi är i mål med så mycket. Mycket tack vare hästhjälpen jag fått senaste halvåret. Det har frigjort så mycket tid till vårt hus. Samtidigt har jag fått rå om den där lilla fuxdamen precis när jag vill. Livets kontraster alltså.

    Lämnade Fapri i hagen hos sin kompis Brillan och tog med mig familjen hem igen. Kände livet i mig.

    Vi fikade nybakt sockerkaka och grädde ute på gamla altanen, alldeles för sent egentligen. Men nu är det sommar och inga tider att passa längre. Satt och dinglade med benen, pratade om livet och spanade på Fapri och Brillan som busade i hagen nere hos grannarna.

    Vi passade på att natta hönsen och plocka in ägg också. Även nu var Fredrik med. Gudars så vi saknat att spendera tid med honom.

    Och alldeles för sent tog vi Knut under armen och gick in och la isäng den där fantastiska lilla Loppan. Så glad över all extratid detta halvår gett mig med henne. Så lycklig över hur allt blev tillslut. Åh, årets ljusaste dag, hoppfullt, ändå!

  • Övervåningen,  Renovering,  Vår lilla Lo

    En hjälp på traven & inflyttningspizza

    Det var söndag, strax efter fyra. Först kom mina kära föräldrar upprullande för Backen med släpen kopplad på bilen och fyra extra armar att hjälpa till med. Strax därefter kom Fredrik hem – med sju veckors ledighet framför sig. Han hade redan arbetat sju dagar i rad, men vi kände vittringen av färdig övervåning och var ivriga, frågade därför mamma och pappa snällt om de kunde tänka sig ge oss en sista hjälpande hand. Såklart de kunde, de ställer alltid upp <3

    Men först: inflyttningspizza! Så nära vi kunde komma “inflyttnings” i alla fall!

    Loppan som fått karantäna med oss var prick hur nöjd som helst med besöket. Och pizzan.

    Sedan satte vi igång. Mamma lastade släpet med skrot och lovade gulligt nog att köra bort hela balunsen på bränngropen med (är det dialektalt att säga “bränngropen” till återvinningscentralen förresten? Känns lite brutalt 2021 att “åka till bränngropen”). Jag städade på nedervåningen. Vi har bott trångt nu sista tiden med extramöbler i varje rum. Det har inte gått någon nöd på oss, alls, men det behövdes en rejäl uppfräschning av exakt alla skrymslen. Loppan donade på och matade både höns och fiskmåsar, och vips var hon och hjälpte mormor lika fort att slänga skrot på släpet.

    Vilken syn, där bakom husknuten. Lilla Lo och världens bästa mormor. Pratade säkert om fåglar och cyklar. Hjärtat varmt av tillfället.

    Fredrik och min pappa hade satt igång med sista listerna på övervåningen. Vardagsrummet (1/4 av husets yta) skulle listas och då är det gott att vara två, en som trycker och håller mot när vansinnigt långa lister ska spikas. Teamwork. Loppan slet på sig sina små peltorkåpor och hjälpte till med sista kapen.

    Det var sjukt spännande. Fredrik höll andan som under fotbolls-EM. Men – alla kap gick vägen!

    Applåder efter varje kap. Jag hade stationerat mig i skuggan, indränkt i myggmedel och bara njöt av att ha händer och tankar fria en stund.

    Ja, för mormorn roade lilla Lo bäst det gick. Och resten av arbetsligan jobbade på, kapa, spika och stöka.

    Jag smög upp en kort sväng och förevigade. Overkligt. När vi tackade mormor och morfar för insatsen och gjorde kväll så gjorde vi det med stora leenden. Är det ens på riktigt – ska vi få bo här?