Mellandagarna
Jullovet fortskrider. Hela familjen tar sovmorgon och jag undrar stilla hur vi någonsin ska lyckas börja stiga upp i tid när vardagen kommer om tio dagar eller så. Vi tar med täcken till soffan och ser barnprogram medan det gryr ute. Fredrik och jag gör frukost, te, surdegsbröd från Skråmträsk Kvarn med västerbottensost och körsbärsmarmelad har blivit min standardfrukost denna ledighet. Fredrik löser korsord, barnen leker konstant.
Vi har tagit tag i något redigt varje oplanerad dag. En dag rensade vi ur ladugården på sopor och körde iväg med släpet. En annan dag rensade jag ur alla skåp i toan. Stallet har också fått sig en liten uppryckning. Vi tar dagarna som de kommer, är ute i friska, milda decemberluften och jagar dagsljuset varje dag.
Mellandagarna är några av mina favoritdagar på hela året. Allt är så vilsamt och långsamt. Vi är mest bara hemma och tar oss för det som faller oss in. Julgranen är fortfarande jättefin och allt pynt står fortfarande kvar. Jag måste ha svårt för avslut för jag vill dra ut på det så länge det går. Drar handen över barren, suckar och säger “det kommer att bli så mörkt utan julgranen och stjärnorna och ljusslingorna…”. Samtidigt är det så skönt när allt är undanplockat när vardagen drar igång igen. Tur, att det finns tio dagar kvar att fundera på saken.
Julafton och juldagen
Min svägerska sa mitt i julmiddagen “Tänk att det är husets första julafton på jättelänge!”, svärfar fyllde i att han tror att sista bofasta personen i vårt hus dog 1962 eller något i den stilen. Men i år spirade äntligen julstämningen igen. Det eldades i kakelugnen, spiskransen pyntades med granris och huset fylldes med arton julfirande personer. Det var något alldeles särskilt för mig att få fira jul i vårt hus.
Dagen började med djurpyssel och övergick i att hämta in bord och stolar till alla gäster. Barnen tvagades och hoppade in i julkläderna. Ärvda kläder från kusinerna. Med ett par nya strumpor från mormor. Min syster och jag byter kläder med varandra mellan barnen vilket känns så himla redigt och fint. Svante var så mallig över att få ha storkusin Freds skjorta.
Jag dukade. Duken har jag köpt av min svägerska för en spottstyver, besticken har jag fått av mina föräldrar (älskar dem!) och glasen är en salig blandning mellan loppis och gåva från svärmor. Ska spana efter en julservis på loppis under 2025!
Svante var sådär pirrig som bara barn är inför julafton. Frågade om när kusinerna skulle komma och när paketen skulle öppnas minst tretton gånger. Stod i dörröppningen och spejade in medan jag virvlade runt mellan kokande av ägg och pyntande av hus. Så otroligt mysigt.
Jag trivs så bra hemma och jag tycker vi fick det så mysigt!
Har tänkt varje år att jag vill pynta spiskransen med granris och ingrid marie-äpplen. Varför har jag inte gjort det tidigare?
I år har julen känts annorlunda. För det första har den inte känts stressig alls. December har bara varit fylld av mysiga, stämningsfulla påhitt och vi har fått vara friska. Tidigare år har vi ofta varit sjuka den här tiden på året vilket förstås dragit ner stämningen lite. Barnen är större och uppskattar ens ansträngningar, de vaknar varje morgon med pirr över chokladkalendern, julkalendern, nissebuset och allt annat som hör december till. Det har varit svårt att inte dras med julpeppen när barnen varit så engagerade. Och julafton var precis sådär sirapsseg och låååång som man minns den som barn, skulle de aldrig komma?
Ett tu tre så var huset fullt av kusiner med respektive, fastrar med respektive, farbror, farmor, farfar och familjens nya tillskott, barnens kusinbarn Elsa. Nästan allihopa bor numera i byn också, tre av hushållen på rad här på västra sidan, som en egen liten bullerby. Vansinnigt mysigt.
Vi hade knytkalas och julbordet dignade av god mat. Därefter kom tomten på besök och berget med julklappar fördelades på barn som varit snälla under året. Vi vuxna spelar julklappsleken istället, och fortsatte sedan med spel tills barnen stöp isäng.
Det var en så fantastiskt fin jul. Är så glad i min extrafamilj, och jag är helt säker på att husets själ log över den första Julen på en herrans massa år.
Dagen efter sov Svante och jag till klockan nio. Jag var så trött och mosig. Frukost åt vi inte förrän halv elva och sedan gick jag ut för att pyssla om djuren ordentligt. Lagom till dopp i grytan-lunchen landade vi i mitt hemställe – Åbyn. Vi doppade och hann prata ikapp innan min svåger föreslog en stund utomhus. Briljant idé med tanke på hur vackert det var ute.
Jag är uppfödd intill en liten, liten sjö, “Tjärn”, som vi kallar den. Äventyret skulle ta oss den knappa kilometern runt. Alla sätt var tillåtna, Svante löpte som bara den medan Loppan och Fred tog Bobben.
Lisen, yngst i kusinskaran, tog pulkan vi alla systrar och våra barn åkt i genom åren.
Jag slås över hur fint det är, tänk vad hemblind man var som yngre, ändå.
Jag fastnade på ett enda kort på hela julen. Jag sa till Fredrik “Det är tur jag har bloggen, annars skulle jag vara bortglömd i ett knyck, ingen skulle veta att jag någonsin funnits”. Men på bloggen där postar jag vad jag vill och självklart ska julfirande bloggerska också förevigas. Jag är ju så rädd att glömma bort hur livet kändes och var när jag blir gammal, bilderna från livet betyder så mycket för mig.
Mormor delade ut tomtebloss till alla barnbarn när vi var tillbaka, vilken succé!
Och morfar gjorde upp en eld.
Mormor hade sytt matchande julkjolar och flugor åt alla kusinerna. Årliga fotot framför granen togs och barnen lekte och lekte och lekte. I år förstod jag också vilken roll pappa och framför allt mamma haft för alla ens jular bakåt i tiden. Som hon lagat mat, bakat, kokat julkarameller, sytt, donat, pysslat, pyntat, ordnat, fixat och förberett. Alltid har det funnits en struken luciaskjorta, fräscha ljus i tärnljuset, en prydlig julutstyrsel och en otrolig julstämning kopplad till traditioner. Traditioner som att klä julgranen tillsammans, höra hur pappa svär över den förbannade julbelysningen och diskussionen om vilken dag granen ska in. Det har varit julstrumpor med pyssel och ett julbord som saknar motstycke. Att jag fått en sådan uppväxt, och nu får ge den till mina barn. När jag saknar inspiration ska jag anamma min inre Monica Lundberg och se till att få rätsida på julstämningen. Jag vet att hon, och pappa, varit trötta och aldrig gjort allt detta utan att göra avkall på annat. Men det är nog den finaste gåvan ens barn kan få, trygga traditioner tillammans med nära och kära. Känner mig tacksam, inspirerad och uppfylld.
Årets tomte? Tyvärr hade han blivit sjuk efter julafton. En hälsning via telefonen och sedan fick alla barnen hälsa till att dela ut paket. Vi satt uppe sent och spelade spel innan vi alla strösslades ut i husets alla sovrum (förutom storasyster Carro som åkte hem). Jag håller med min svåger, det är vemodigt när det är slut, men årets jul går nog till historien som livets bästa. Så fylld av värme, julpirriga barn och trygghet. Fint, så fint!
Jul på Backen
God Jul på er. Tänk att idag är det självaste julafton. Jag blev väckt fyra gånger i natt av en pirrig Svante som viskande frågade om han fick öppna paketen nu. I år är jag så fylld av julkänsla och landade direkt så mjukt i ledigheten. Vi tar en titt på hur december sett ut tycker jag.
Gården är inbäddad i snö och det är något vilsamt med det. Trots att det kräver skottning med traktor och handkraft så tycker jag det känns så skönt när hönsen stallas in för vintern, kaninerna flyttar in i stallet och hästarna får sin höbal och inte längre ska gå på bete. Ingenting är så pirrigt som försommaren, men när det nalkas jul så vill jag bara ha det stilla, lugnt, nära och litet. Så känns det i år.
Det enda jag verkligen måste baka varje år är saffransbullar. I år blev det en variant med vit choklad. Småbagarna var pepp!
Det var första adventveckan, man visste knappt om det var dag eller natt. Att vänta på att degen ska jäsa är så oerhört långtråkigt och långsamt för en tre- och femåring. För en snart trettiotreåring så går det i ett ögonblick, jag slutar aldrig förvånas över hur tid känns annorlunda med åldern.
Barnen har pysslat sig genom december. Varje dag dras pennor, pärlor eller annat pyssel fram ur pysselskåpet. Jag har försökt att vila upp mig mellan jobbrejs, julklappsinköp och häng med nära och kära, men jag har svårt att gå och lägga mig på kvällen, alltid finns det något att dona på med.
En annan dag kom nissen med pepparkakshus.
Barnen har varit så julpepp att det är svårt att inte dras med. Och jag förstår dem, alla ljusen, goda maten, godiset, de små aktiviteterna i vardagen, skyltsöndag med ponnyridning och tomtestig, luciatåg i kyrka och på travbana. Jag är glad att jag får vara med om hela alltet på ett hörn.
Andra adventsmorgonen sa Loppan “Jag har en idé! Vi tar in granen, hela familjen!”
Fredrik och barnen hade tagit gammskotern ut i vår skog och hittat två granar att ta hem. Loppan hade valt den som fick komma in i huset.
Jag tror energinivån vid alla julbestyr varit på topp, sådär så man måste göra några kullerbyttor för att inte helt förgås.
Där man har svårt att nå får man hjälp av pappa.
Där man når själv slänger man upp kulorna som inget annat. Granens grenar var lite klena så fyra bollar åkte i backen. Men de allra flesta åkte ju faktiskt inte i backen!
Älskar de här glesa västerbottniska granarna. Kanske framför allt för att de är från vår egna mark. Pyntad med loppade kulor, ärvda kulor, köpta kulor och kulor vi fått. Lite av allt.
Vi hoppar några dagar framåt i tiden. Dan före dopparedan. Jag tror nästan jag längtat mest efter denna dagen under hela december. Jag såg dagen framför mig. Hur Fredrik och jag skulle städa och dona efter hans jobbhelg. Listan var klar. Sedan skulle vi äta middag, duscha av oss dagens städdamm och landa i soffan i pyjamas till uppesittarkvällen.
Tji fick jag.
Vi insåg redan på morgonen att, nej, granen som som stått så grön och grann i stugan i mer än två veckor nu givit upp. Det bara rasade barr från granen. När Loppans favoritjulkula med en häst på rasade i golvet för att granen inte orkade hålla ett enda gram till i vikt så bestämde vi oss, vi byter gran! Efter frukost satte vi igång att klä av granen och när jag går över gårdsplanen för att hämta vår stora sekatör så möts jag av en besynnerligt glad fuxkille som kommer travande mot mig. Skit! Buse har alltså tråcklat sig ur hagen. Jag misstänkte att jag skulle få problem med det då han besökt grannstona dagen innan utan ett brott på tråden.
Så jag satte in Buse i boxen och satte igång med att försöka sträcka upp hagen. Ut med hästarna igen och ungefär tio minuter senare var han ute igen. Han lekte med tråden, tråcklade sig ut som en ninja och vips så var han ute på egenhändig promenad.
Istället för den där juldoningslistan så fick jag elbanden runt hagen fri från is, fixa med ström och foder, ordna ny bäddning i stallet. Inte bara en svordom åkte genom mitt huvud mitt i det där. Allt jag ville var att få spendera dagen med familjen. Jag hann tappa bort både bilnyckel och telefon på kuppen men tillslut så var både gamla hagen bakom stallet och stallet fixat. Under tiden har Fredrik och barnen tagit in nya granen och klätt om den och påbörjat storstädningen.
Städat blev huset tillslut. Allt löser sig ju, det är världsliga problem i det stora hela. Jag vet, jag vet. Och när jag kom in för kvällen var hjärtat varmt och kinderna rosiga över alla timmar ute i vintern.
… och i granen hängde Loppans nya unicorn-kula. Med fluff. Och allt kändes bra.
och innan vi gjorde natt så hade jag hunnit genom både duschen och pyjamasen. Lite bingolotto hann vi med också innan vi tassade fram med barnens morgonpresent. Nya mysdressar och julstrumpor fyllda med godis, målarböcker och kalsipper. Julpirret darrade över huset när vi kröp till sängs.
Och vips så var det julaftonsmorgon. Med allt vad det innebär. Barn i mysdressar, gran med juleljus och hästar som fått sova inne för att ge matte lite julefrid.
God Jul till er alla, hoppas vi hörs mer under 2025!
Första sommarlovsveckan
En hel vecka av sommarlov har passerat. Har hunnit med så mycket kul så ikväll känns det både nödvändigt och skönt att ta en paus. Nyduschad, klädd i mjukisdressen och sneglar på Youtubevideos om “Paddock paradises” och “Track systems”. Det börjar närmast bli en besatthet att lära mig mer om hästhållning just nu. Nog om det – vi tar en liten titt på föregående vecka!
Jag började semestern med regn och rusk. Allt är i sin ordning med andra ord. Det har nog aldrig hänt mig förut men jag landade direkt i semesterlunken, så redo för hemmaliv hela sommaren lång!
Varje kväll har hästarna fått beta ett par timmar i stora beteshagen. Buse galopperar full fart och sträcker på benen så det står härliga till! Fapri mest lycklig över allt det gröna!
På onsdagen kom veterinär Karin och vaccinerade båda hästarna mot hästinfluensan. Duktiga båda två!
Karin höjde ett varningens finger om hästarnas hull, jag tar det förstås på allvar. Kanske därför jag gått och blivit besatt av olika aktiveringssystem och automatisk utfodring?
Efter lunchen fick Svante krypa upp i vagnen så provade vi att ta oss ut på joggingtur medan Loppan cyklade. Mysigaste! Det blev inte längre än 2,5 km totalt – men allt räknas, ju!
Mitt i tog vi en paus för att spana på trollsländor, skräddare och kasta småsten.
After run i hammocken med isglass och barnens funderingar i bakgrunden. Kan inte begripa så stora och självständiga de blivit. Vilken enorm skillnad mot för ifjol!
Till sist tog vi en promenad, Buse och jag. Himlen var rosa och jag är så lycklig i hans närvaro.
Dagarna går fort. Vi besöker Medeltidsveckan i Skellefteå med goda vänner, äter på restaurang med mitt barndomsgäng från Burträsk. Byter vindruta på bilen och måste köra fyra svängar till stan på två dagar för att få ihop hela alltet. Landar först på lördagen.
På lördagen städades det och fejades mest inför kvällen när några kollegor/kompisar skulle komma hem till oss. Men mitt på dagen tog vi en paus för en tur med Fapri! Med oss hade vi en kusin extra så jag och Fredrik passade på att röra på oss i samma veva. Så mysigt att följas åt!
Paus på turen för att plocka årets första blåbär!
Ömsom sol och ömsom regn. Pelarnonen blommar i fönstret och det är bara att försöka ta in allt vackert man kan vila ögonen på nu!
Fredrik och barnen snodde ihop en tårta med tre ljus medan jag städade vidare..
.. Det var nämligen dags för tårtkalas! Vår älskade lilla Svante skulle fylla tre hela år dagen därpå!
Och på söndagen vaknade en liten pojke 05:30, taggad på att fylla år och få blåsa ljus. Tre somrar, vår alldeles egna lilla drömkille. Som vi älskar dig <3
Några få paket med grejer. Bäst var monstertruckarna.
Alltid med bus i blick. Vi drällde runt ute i regnet och hämtade ägg innan vi åkte till stan och såg bio. Köpte hämtmat och kom hem med hålögda barn som fått feber. Tacksam att vi hann fira, ändå!
Så nu tar vi en dag i taget, försöker mota sjukan och landa i ledigheten. Trots allt det härliga så längtar vi allihopa till lugnare lunk och oplanerade dagar.
Sommarlovsbloggen
Igår innan vi somnade sa jag till Fredrik: “Imorgon kommer jag inte hem förrän jag gjort klart allt jag tänkt hinna innan semestern”. Tillslut fick jag blippa ut mig från kontoret, köra mina tre och en halv mil hem, landa hemma i grönskan, krama barnen, äta tacos och bara landa mjukt i semestern. Fem veckor av sommar med få planer, många bad och förhoppningsvis mycket text. Jag har det i mig, ett uppdämt behov av. att få låta orden flöda.
Så i år ska jag försöka sommarlovsblogga. Jag vill inte trycka in mer måsten i livet egentligen, men att blogga och träna är som samma sak för mig – under varje period jag kommer av mig så saknar jag det så in i bängen – och varje gång jag får rull och rutin på det så känner jag hur mycket det ger mig.
Så nu sitter jag här, vid midnatt den andra juli, med en kurrande bondkatt i kattkringa intill mig och tänker på att göra mer och längta mindre, precis som Sara Rönne är inne på ofta.
Så i ren Sara-anda kommer här min lista på sådant jag vill göra i juli, sådant jag längtat efter:
Tre saker för spänning och förundran:
› Jag vill åka på loppistur genom kommunen med medhavd fikakorg och öppet sinne
› Jag vill ha många middagar med vänner, bubbel, kubb och skratt lockar mig!
› Solnedgångar – låt mig vara ute varenda kväll!Tre saker för lugn
› Sommarlovsblogga från hjärtat
› Promenader med Buse, visa honom skogen
› Bada, bada, badaTre saker för själen
› Skogen. Så fort myggen lugnar ner sig så ska jag fika, vandra, leka, upptäcka, plocka bär och lukta mig less på tall
› Fiska! Från båt, sten och brygga!
› Hästarna. Jag önskar att min semester kommer lukta häst. Turer med Fapri och barnen, pyssla på i stallet, träna på och få umgås kravlöst.Tre saker för hälsan
› Rörelse. Jogga långt, träna på gräsmattan, promenera i solnedgång och cykla fort.
› Sova. Aldrig ställa alarm.
› Fotbad.Tre saker för gården
› Jag vill lära mig att snickra! På riktigt! Bygga saker till mitt alldeles egna “paddock paradise” för hästarna kanske är en bra start?
› Rensa. Vi fortsätter att göra oss av med överflöd och städa upp gårdens alla utrymmen.
› Putsa fönster. Inte något för själen, hälsan eller lugnet, men det är dags nu. Huga.9 år som gårdsägare
Jag hade precis fönat klart håret och hoppat ner i pyjamasen, redo för en lång natt inför min sista arbetsdag innan semestern. Så slog det mig, första juli, dagen vi blev gårdsägare! Vi behöver spola tillbaka bandet nio år, till en varm julidag år 2015. Jag minns hur jag tog på mig min svarta klänning och tygskorna jag köpt i USA året innan, det var så varmt ute, men jag ville se vuxen och redig ut. Trots mina blygsamma tjugotre vintrar. Jag hade googlat om lagfart och handpenning, kände mig redo att säga till bankmannen att vi vill ha lägsta möjliga ränta, så det så. Har jag någonsin varit så nervös innan? Kanske den gången vi åkte hem till de dåvarande ägarna och frågade om lov att få köpa loss backen, backen vi hyrt och bott på i nästan fyra år.
Skakiga händer skrev: ISABELL LUNDBERG med snirklig text, kråka på kråka fyllde papperna. Det var vänlig stämning, hjärtat bultade hårt, pulsen hög, handflatorna svettiga när vi tillslut tog i hand med säljarna. Jag var helt övertygad att vi nu skulle måsta leva på havregryn och luft resten av livet, men fira ville vi ju göra. Så vi gick på Espresso house, delade på en bagel. Sa till varandra att vi nog aldrig kommer ha råd med ett restaurangbesök igen, det blir nog till att dela hädanefter. Vi gick på Clas Ohlson, jag pekade ut en vit brevlåda i plåt. Tyckte det kändes onödigt att köpa till siffror, så det målade jag dit med Hammarlack senare. 135, med svarta, kantiga siffror.
Nio år som lärt mig så mycket. Om bjälklag, takbyte och isolering. Om trossbotten, avlopp och fiberbredband. Om vatten, golvvärme och radiatorer, om bitsar, skruvdragare och träslag. Om rumsindelning, flöden och färger. Om livet. Jag skulle kunna rabbla en hel lista med saker vi hunnit med att göra och ta oss an under våra nio år. Allt ifrån att plantera skog till att bygga ett hönshus till att plöja en åker. En dubbelt så lång lista med allt vi vill lära oss och ta oss an framöver. Men det är inte det den viktigaste lärdomen handlar om tycker jag. Viktigaste lärdomen för mig blev att ett hem är inte ett hem för att det står färdigt eller klart, för att sista spiken är spikad eller projektet avbockat i stora planeringsboken. Ett hem är ett hem för känslan det ger, människorna man får dela hemmet med och djuren man får fylla hemmet med. Här hör jag hemma, här känner jag mig hemma. Min plats på jorden.
Mormors kalas!
Första maj var Västerbotten äntligen solig och varm, den långa, kalla vintern med enorma snömängder är inte helt glömd ännu, men första maj var ett stort steg i rätt riktning! Mormor Monica hade bjudit in till kalas och hela familjen kom åkandes från olika håll och kanter.
Det var dans och hålligång i solen. Snön når en fortfarande upp över knäna på många ställen, men solen strålade på och bjöd på en fantastisk vårvinterdag!
Jag sörplade på sangria i solen tills det var dags för fiskedamm. Loppan fick hjälp av kusinen Fred att hiva upp fångsten!
Alla hjälps åt, peppar varandra och viker sig dubbla när en BH dyker upp ovanför skynket – så mycket tokigt man kan få på kroken!
Svante fiskade upp ett par kalsonger och tittade oroligt på Linus, livrädd att gå minste om ryggsäck och godisbit som storkusinerna fiskat upp!
Även familjens minsting Lisen fiskade, lilla godbiten!
Efter fiskedammen dök det upp något spännande bakom kurvan!
Trodde hela kusinskaran skulle trilla baklänges när en brandbil kom rullande på lillvägen!
Det var ingen mindre än min lillkusin Emil som svängde förbi och visade alla pryttlar och pinaler i brandbilen!
Svante tittade storögt på allt Emil gjorde och visade, skräckblandad förtjusning! Loppan hon var övertygad – hon vill inte längre bli polis, hon vill bli brandman!
Kan ni tro att någon var nöjd? Vi fick avsluta hela alltet med att rulla ett varv runt Lillsjön i brandbilen. Alla lika imponerade!
Det vankades middag med spanskt tema. Tänk att hela storfamiljen snart ska ut och resa – till Lollo och Bernie!
och bästa kalasfixarmormor hade återigen överträffat sig själv, fantastiskt <3
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
Sommartiden
Klockan ställdes om inatt. En timme framåt, precis som att man plockar fram utemöbler och grill om sommaren. I år står våra utemöbler och vår Weber-grill översnöade intill husknuten. Framför ytterdörren och bron står barnens cyklar slängda åt varsin sida med ett decimeters snötäcke ovanpå. Kap och gersågen står också framför bron och vittnar om att något sorts snickeriprojekt pågår hos oss. Alla årstider samtidigt när vintertid går över till sommartid. Förutom just det, att ute råder ordentlig vinter. När vi kör Fapri med vagnen så går plogkanten över hennes manke på 104 cm.
Jag kikar i SMHI-appen och ser minusgrader och påfyllning av mer snö i tio dagar framför oss. Kanske en solglimt om en vecka eller så, annars bjuder moder natur oss mest på grå himmel och molntunga skyar framöver.
Jag får nästan svindel när jag tänker på all snö som ska smälta till vatten här ute och vart i all världens väg ska allt vatten ta vägen när tögraderna kommer till oss ordentligt?
Jag tar Svante i handen när vi går från stallet mot huset, för att få honom över helgens nya snödriva. Han säger “Det SKA bli sommar… det SKA bli min födelsedag” uppfordrande till sig själv, som i ett tappert försök att trösta sig själv. Så jag tar ett djupt andetag och säger högt “Det SKA bli vår… det SKA bli grönt gräs, lövsprickning och sol på näsan” och tröstar mig själv en snutt med.
Lugnaste påsken i mannaminne
I tisdags tog jag armkrok med min kollega och vän Astrid och åkte till Arjeplog för jobb i dagarna tre. Vi hade så rysligt bra dagar, men när bilen rullade upp för Backen och jag sedan kånkade in packningen i hallen så kände jag ingenting annat än: äntligen! Jag har längtat så ofantligt till påsk i år – både för att jag kommer att få det betydligt lugnare efter en tids intensivt arbetande men också för att det är den högtid som jag gillar mest. God mat, ljusa dagar och oplanerade dagar att fylla med stort och smått.
Jag möttes av ett tomt hus trots att resten av familjen var lediga i torsdags. Ringde upp pappan i familjen – de var allihopa ute på skotertur, jag bad dem svänga förbi lanthandeln och kika efter påskliljor att pryda bordet med. Så snart var de hemma med stora kramar och en liten påsklilja.
Jag ordnade fyllda lövbiffar med pommes, ett av mina barndoms favoritmaträtter. Sedan skyndade jag mig ut i stallet och mötte hovslagaren Jennie som skodde om Fapri och verkade Buse. Jag har tränat lite mer aktivt med att lyfta Buses framben och sätta dem mellan mina knän och jag tycker det gett resultat. Fapri stod och sov i vanlig ordning. Svepte av dem en hel del päls som håller på att släppa innan jag rände in igen för att hinna lägga isäng barnen. Oj vad jag saknat deras små susande andetag medan jag varit borta.
Finns det något tråkigare än att vänta på att åka iväg när man är barn? Barnen trodde aaaaldrig det skulle bli dags att åka till mormor och morfar. Roade sig med bokstäverna så länge.
I Åbyn var det mesta sig likt. Maten gudomligt god, påskäggen enorma, mormorn påhittigast möjligt, skotern superskojig och hela storfamiljen njöt av en dag tillsammans innan vi avrundade med middag. Så tacksam!
Så blev det påskafton och barnen ville måla ägg efter frukosten. Knut ska alltid vara med på ett hörn, gärna närmast Lo!
Våra egna höns har inte lagt ett ägg på månader så i år köpte vi ägg till målningen. Regnbågsägg skulle det bli, minsann!
Av de urblåsta äggen blev det gul påskkaka ala Drömgårdsliv. Barnen fick slicka visparna och höll på att kikna av skratt när de skulle försöka slicka samtidigt på Ankarsrumsvispen.
Loppan hoppade in i arbetsoverallen för att hjälpa pappa att skotta uppfarten fri från snö efter flera dagars ihärdigt snöande. Jag och Svante tog istället en tupplur och kröp sedan ihop i soffan intill Knut.
Så fortskrider den lugnaste påsken i mannaminne. Där allt och ingenting händer samtidigt, exakt så som jag önskade!
Lördagsäventyret
Den här veckan har känts allmänt knölig, mycket på alla plan, jag och Fredrik har sagt gång på gång “Men vad ääär det som är fel?”, allas ork har trutit och listan med saker som ska göras har varit lång och omöjlig att ta sig genom. Men så vaknade vi till lördagsmorgon, barnen och jag, pappa Fredrik hade vi skickat iväg på jobbet redan klockan fem imorse. Känslan inombords redan bättre bara av tanken att en oplanerad hemmadag ligger framför ens fötter.
Jag smög ner på nedervåningen och värmde på lite mjölk till den varma chokladen och bredde mackor och la på hög. Sedan klädde vi oss med våra vintrigaste kläder och begav oss ut i snömodden. Först gick vi bara tvärs över gården, till stallet och hästarna!
Vi mötte spånga hästar inne i boxarna. Det hör inte till vanligheten att de sover inne, oftast sover de ju ute och går in i lösdriften om de vill. Men igår kväll möttes jag av en Buse som låg ute i blötsnön på kvällen och såg så eländig ut så jag lät dem komma in istället. Fint att kunna alternera.
Buse fick gå ut i hagen och så tog vi fram barnens ponny för borstning och gos. Hon löser så hutlöst mycket päls nu! “Ta kort på oss och Fapri” hojtade Loppan.
Så fick hästarna äta frukost ute i hagen. Påklädda i täcken, inte heller det hör till vanligheten. Men de båda har tappat så mycket päls att den inte håller lika tätt längre, och dagens väderlogsprognos såg både blöt och dyster ut i väderappen.
Dystert var det ju dock inte, så vackert med all vispgräddslik snö som lagt sig över en annars brun och skitig hage. “Det som göms i snö…” jojo, denna hästägarinna kommer få skotta hästskit till semestern i juli tror jag!
Sedan satte sig barnen på bobben och jag slängde fikaväskan på ryggen. Mot grannarna!
Vi möttes av Fapris f.d. hagkompis Brillan. Minns ni när Fapri bodde där nere? Det var innan Buse och när jag ser tillbaka på bilderna känns det nästan som ett annat liv, har barnen någonsin varit så små? Grannarna var i alla fall på vift och behövde en hjälpande hand med hästarna.
Då ryckte barnen ut! Jag får dåndimpen av de där små pyttemänniskorna som hugger i och hjälper till. Jag tror verkligen på att inkludera och involvera barnen, såklart måste det vara på en rimlig nivå. Men jag kan inte tänka mig annat än att man blir förnuftig och förståndig av att få ta ansvar, hugga i, kånka, samarbeta, kommunicera och hjälpa till. Få känna sig behövd. Jag tänker också att en uppväxt bland djur och natur ger en en genväg till allt detta.
Hö rivs runt, läggs i små tussar för att hästarna ska få gå runt och leta mat. Det ropas mellan syskonen “Blir det här bra?”, “Hur går det för dig?”, “Neeej, inte lägga i vattenbaljan!”, “Lägg här istället”, “Vi samarbetar!”. Jag står lutad mot dörrposten och känner hur pulsen går ner efter den tunga promenaden i snön, förnöjsam över uppsynen framför mig.
Hästarna får komma ut och vi slänger ut ett täcke på ladugårdsgolvet och dukar fram den anskrämliga lilla frukostfikat vi kånkat med oss. Det tuggas och sörplas.
Barnen utrustas med varsin spade och vi sätter igång med mockandet av boxarna. Fyller vatten. Strör Stalosan. Sopar ihop spånet. Svante vill göra en “high five” när vi är klara. Sedan springer barnen iväg på upptäcksfärd medan jag stökar bort täcken, fikamuggar och spadar. Sedan följer ännu en snöig promenad hem, allihopa nöjda med lördagens första äventyr.
