Ledigheten

Nu är det bara en dag kvar på min ledighet och oj vad den gjort gott för mig. Jag började ju allihopa med att låta min häst somna in och jag har nog varken hämtat mig eller sörjt klart. Allt har sin tid. Men jag är så glad över pärlbandet av dagar som följt efter årets mörkaste idag. Idag när jag åkte och hämtade Lo fick jag dubbelkolla två gånger på klockan för att se att det verkligen var ljust klockan tre. Inte solljus-ljust, men definitivt ljust. Det är nya tider nu.

Jag som skrytit upp vår gran och att den inte barrat något. Imorse när jag smög upp till frukosten så hade den strösslat hela golvet med mörkgröna barr. Jag har stannat till och luktat på den om och om igen hela dagen innan pyntet slutligen packades ner i lådor och granen kastades ut. Jag som velat ha kvar den längre. 

Den här ledigheten har innehållit så mycket. Mest renovering (för Fredriks del i alla fall) men jag har också tagit mig an att rensa, städa och organisera. Vi vill inte leva med för mycket prylar och pryttlar framme så vi är ganska duktiga på att packa undan kläder som blivit för små för Loppan, ofodrade jackor som inte går att ha på vintern och tennisrack som inte används förrän tennisplan vid badstranden tinat fram. Just nu fungerar lilltorpet som förråd åt allt, men på sikt har vi ett potentiellt förråds-utrymme som ska få sig en upprustning.

Ett rum nu och då har det blivit, när det passat med livet. Och sadelkammaren och stallet, oj vad ont det gjorde i hjärtat.

Hönsen fick offra sig på pepparkakshuset med. Jag känner mig dum men jag köpte fel sorts värmelampa åt dem igår på vår stadstur. Så de har det snäppet för kallt för min smak. Jag hoppas de förlåter mig med lite popcorn och pepparkaka. Fem ägg fick vi idag förresten. Så lite tacksamma över livet tror jag de är, trots allt.

Tjugotvå minus har vi haft idag. Knut hade frost i kragen och ville helst inte sätta ner tassarna alls på brotrappen. Hans blick säger åt mig att släppa in honom pronto. En eftermiddag i sängen väntade för honom.

Dagarna går sakta och förutom renoveringen händer inte mycket. Jag tänker att det är härligt att spara dessa långsamma dagar i bloggen också. Att titta tillbaka på: det finns långsamma, sirapsliknande dagar. När våren kommer och allt känns som det ska göras samtidigt. Tid för vila och reflektion. Känns fint och rastlösheten är en obekant men skön känsla.

Kallgrader och en stadstur

Idag vaknade vi upp till -18 grader och strålande sol. Nåja, sol var det absolut inte när Loppan vaknade vid 06, men när dagen väl grydde, gjorde den det med besked.

Det var så vackert att jag fick lov att slita på mig powerskorna och gå ut och känna hur kylan bet tag i mina kinder.

Det kändes helt overkligt efter att hela hösten och december varit som en svartgrå smet vädermässigt. Som att bli inbäddad i vispgrädde. 

Våra morgnar är hyfsat segstartade nu under ledigheten. Frukost äts länge, vi turas om att få sovmorgon och vi njuter det sista av julen. Håller på att rensa i varenda rum i Drömmen och i röjandet följer ett och annat julpynt med också. Men granen står fortfarande grön och grann i stugan. Och ljusstakarna med.

Mitt i allt som rensas ut. Småbarnskläder som vuxit ut, leksaker som inte leks med längre och pryttlar och prylar som inte fått någon given plats. Sitter Loppan och bygger pussel. Att pusslet är för åttaåringar och att inga bitar passar ihop bekymrar henne inte. Lite roar de små.

Efter dagar av pulkaåkning, muurikkaluncher och solskenspromenader ska vi idag påta på inne och göra ärenden inne i stan. Visst är det lite svårt att veta vad man får och bör göra och inte? Vi behövde tina upp bilen som frusit ihop, handla gips till bygget och köpa ny värmelampa till hönsen då den vi har passande gick sönder samma dag som kallgraderna anlände. Nödvändig stadstur ändå, tycker jag. På vägen stannade vi av hos mormor och morfar och lämnade av Loppan för övernattning också. Så vansinnigt konstigt när vi hänger ihop mest hela tiden.

Vår nya Hedemoratupp

Ni som följer mig på Instagram vet ju om att jag har en ny kompis som är nalta eljest mot för mina övriga vänner. Inte nog med att han har slör och är vingbeklädd – han galer också! Förstås finns det likheter också, han är snäll, vänlig och lever under strikta restriktioner. Ja hönsen har också drabbats av tråkigheter, i Europa sprids just nu fågelinfluensan och alla höns ska hållas inomhus. Förutom att det är trist med fågelinfluensan så är jag himla glad varje gång jag går ut till hönsen nu, vår nya vän var ett glädjande tillskott i hönshuset.

Vår fina tupp Ceasar som är född hos oss och som bott hos oss i två år blev riven av en rovfågel här under hösten. Fredrik och jag fick handla fort – spänna fast Lo i bilbarnstolen med en leksak och fort som attan nacka honom så han slapp lida mer. Så ledsamt alltihopa.

Någon ny tupp tänkte jag inte skaffa förrän det blev vår. Tänkte att vi förmodligen skulle få fatt i någon hormonstinn ungtupp och då kändes det inte alls snällt att stänga in honom med ett gäng damer under restriktioner en hel vinter. Så vi kände lugnet. Men snart dök min kompis Astrid upp med en tupp under armen. Vi kunde inte neka denna fina herre i alla fall ett försök till liv på Backen. Så på vinst och förlust fick han flytta in. Vilken fullpott! Han var gudasnäll från första stund.

Tuppen är faktiskt född här på gården! Han var en svag liten krabat, fick hjälpa honom ut ur ägget och när han nya familj kom och hämtade honom fortsatte ompysslingen med matning ur minispruta flera gånger om dagen. Och han tog sig. Som han tog sig! Han växte upp med sina kullsyskon och har levt ett härligt liv på landet i ett alldeles nybyggt hönshus (därför kändes det lugnt att ta tillbaka honom trots att man ska vara försiktig med livdjur). När Astrid sedan skulle dit och hämta ena kullsyskonet så passade hon på att hämta hem denna kille till oss på Backen med.

Välkommen till oss tupp-gubben, hoppas du ska trivas hos oss med dina damer!
HÄR kan du förresten läsa min hönsguide!

Hejdå 2020 …

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?
Vi alla levde mitt i en brinnande pandemi. Jag blev mamma åt en förskoletjej, bakade surdegsbröd, odlade grönsaker

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag började om att jobba efter föräldraledigheten och så småningom Fredrik också, vår lilla Loppa började således förskola och vi fick en helt ny vardag. Jag satte ner foten för att bromsa något jag inte mådde bra av. Jag lät min kallblodskung somna in och blev hästlös.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! En handfull och det är lika stort varje gång!

Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas?
Den 7 mars när Lo blev ett helt år! Och den 21 december när Årvar somnade in, årets mörkaste dag

Dog någon som stod dig nära?
Tre vackra själar lämnade jordelivet, alldeles för unga. Här på gården blev vi av med en kull unghöns/ungtuppar när hermelinen var i farten, vår tupp Ceasar blev riven av en rovfågel och nu under midvintern somnade Årvar stilla in här på gården.

Vilka länder besökte du?
Vi skulle åkt till Rhodos för att fira min pappas 70-årsdag. Men det blev ju förstås inte av.

Bästa köpet?
Så tråkigt svar men jag måste säga vår robotdammsugare, den har sparat oss så mycket tid och ork

Gjorde något dig riktigt glad?
Jag var väldigt glad över mitt trädgårdsland. Alla joggingturer och ridturer i somras. Att vi fick rida en sista dressyrkurs ihop, Årvar och jag. Att vi fick en naturruvad kyckling! Att jag kom till insikter om vad jag tycker är viktigt i livet och hur jag vill att livet ska vara. Våra fina vänner och välbehövliga helgen i Hemavan. Trots mycket sorgligt så är det svårt att vara ledsen längre stunder med en ettåring i huset, hon är en riktig glädjespridare.

Saknar du något år 2020 du vill ha 2021?
Kramar av våra familjer! Träffa långväga vänner förstås. Läsa böcker. Ett så gott som färdigt hus.

Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit av hemarbete. Fikat och ätit mer utomhus (så tråkigt väder ju!). Klätt mig i fina klänningar och använt finaste läppstiftet.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Inte trott på allt jag tänker. Slöscrollat, alltid detta slöscrollande! Stressat över jobbet.

Favoritserier året som gått?
Jag gillade Emily in Paris och Hjälp! Vi har köpt en bondgård. Och Bonde söker fru. Okejdå, Paradise hotel också (berätta inte för någon!).

Bästa boken du läst i år?
Karin Smirnoffs “Jag for hem till bror”. Så tagen av språket.

Största musikaliska upptäckten?
Har mest lyssnat på Babblarnas godnattsång (över 2500 gånger enligt Spotify), men också Viktor Leksell och First Aid Kit.

Största framgång?
Har varit en snäll mamma. Och varit snäll med mig själv.

Största misstaget?
Oj, det finns nog ingenting konkret jag ångrar. Men kanske att återigen låta jobbet komma under skinnet på mig trots att jag lovat mig själv innan föräldraledigheten att hamna där igen. Det känns som jag fått bukt på det, och det ser jag hellre som en framgång. Kanske att låta unghönsen och ungtupparna gå ute så de blev uppätna? Så trist ju!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Helt klart mer ledsen. Men över saker jag inte kunnat påverka.

Vad spenderade du mest pengar på?
Vår renovering av huset. Annars gick pengarna till att renovera stallet, uppgradera hönshuset och mat. Väl investerade kronor ändå.

Något du önskade dig och fick?
Skörda massor med grönsaker! En fin hästsommar. En frisk och glad Loppa. Att slippa undan coronan inom närmsta familjen. 

Något du önskade dig och inte fick?
Ett färdigt hus. En tågluff runt Sverige med lilla familjen för att hälsa på vänner och springa Midnattsloppet, det såg jag så fram emot.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
Jag bjöd hem närmsta familjen på fika: hembakt bröd och citron- och vallmokaka. Hade sådan ångestklump i magen då Årvar hade så ont i knäna och jag kände inte igen honom. Bästa presenten var att Lo sa “mamma”!

Finns det något som hade gjort ditt år ännu bättre?
Det är lätt att svara att jag önskar att ingen behövde dö, att pandemin skulle vara ett minne blott och att allt skulle vara som allt var för ett år sedan. Men så fungerar ju inte livet. Hade jag däremot prioriterat mer ledighet och återhämtning i våras så tror jag att jag fått en snällare sommar. Om jag hade pysslat om min stackars kropp mer så hade jag idag kanske sluppit ha ont här och var. Men jag känner ändå en sådan enorm tacksamhet och ödmjukhet inför vad detta år lärt mig. Om världen, om mina medmänniskor och om mig själv. På så vis var det ett fint år.

Vad fick dig att må bra?
Tid med familjen. Hästarna, hönsen och katten. Jogga hela sommaren. Våra vänner. Att odla och skita ner mig.

Vem saknade du?
Alla långväga vänner och mina kallblodskillar.

De bästa nya människorna du träffade?
Har knappt träffat någon ny människa i år ju? Men har fått en ny, fin chef och fördjupat flera vänskaper. 

Mest stolt över?
Vår lilla Lo. Vår livsresa, älskar fasen vårt liv på landet.

Högsta önskan just nu?
Ha hästar på gården igen! Att inte lägga alla pengar och all tid på renovering. Vi kommer alltid ha projekt på både hus och ekonomibyggnader (det känns kul!) men längtar efter att bli så gott som klar med huset och ha lite mer fritid tillsammans.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Vara ledig mer. Instagramma och blogga från hjärtat och inte utifrån algoritmer. Förhoppningsvis krama om familjen. Inte tro allt jag tänker. Inte gruva mig inför vad som kan hända, följa magkänslan och lita på nuet. 

Nyårslöftena

Nu är det dags att formulera riktning för 2021 och börja bestämma vilka känslor jag vill bära med mig in i nästa kapitel i livet. Jag är lite rädd för nyårslöften, det blir så rackarns inrutat för mig, men målbilder och saker jag vill ha mer av i livet vill jag gärna skriva ner och återkomma till.

Årets stora mål: Flytta upp på övervåningen. Återigen spelar det ingen roll om det är i början eller i slutet av året, men så länge vi har ork och lust kommer vi gaaasa på där uppe.

En ny klädstil. Jag vill handla de allra flesta av mina kläder i andrahand. En fin utmaning och målet är en tidlös, unik klädstil. Jag tänker mycket klänningar, stickade tröjor till slappa jeans och hängelbyxor, alltid hängselbyxor! Kanske blir 2021 året jag lär mig fynda ordentligt på Tradera (om loppisarna fortsätter vara otillgängliga alltså!)

Odla mer! Oj vad bra jag mådde med händerna i jorden, utomhus i alla väder. 2021 vill jag plantera fler äppelträd och fortsätta med mina härliga bäddar. Jag tror inte vi kommer att prioritera att bygga ut för mer odling, men jag ska i alla fall planera för det så att det går att göra 2022.

 

Hästar i vardagen. Vi har lösa planer på att ta hem Fapri till gården igen, men allt har sin tid och vi har ingen brådska, hon har det så bra där hon är. Hur som helst vill jag åka och pyssla om henne varje vecka. Måste ha hästar i livet för att fungera.

Ta hand om min arma kropp. Jag ska pyssla om en stillasittande (jobbet), trött och krokig kropp. Året jag fyller 30 vill jag vara stark som en oxe och orka dra Lo på bobben hur långt som helst.

 

Nöja mig med mindre. I år har det ju knappt blivit något restaurangbesök, inga nya kläder, inga “unn”-köp utan bara det nödvändiga och det vi behövt till gårdens och husets upprustning. Det har varit så skönt och jag är så nöjd med det. Kanske är det motsägelsefullt att önska en ny klädstil och brak-renovera för vartenda korvöre vi har. Men jag tror ni förstår att Tradera-proffs också innebär att jag lär mig sälja iväg de där Ralph Lauren-skjortorna längst in i garderoben som aldrig kommer till användning och att vår renovering är vår största livsinvestering. Jag är så nöjd med vara just nöjd med det vi har och inte behöva söka kickar i resor, upplevelser och event hela tiden.

Läsa böcker. 2021 vill jag läsa minst 6 böcker. Det borde vara görbart.

Skriva och blogga. Instagrammen är inte livsviktig för mig (hur kul det än må vara). Men bloggen. Här får jag vara kreativ. Jag vill skapa den finaste designen jag bara kan åstadkomma sedan skriva om allt som livet bjuder på. Högt och lågt. Jag tänker mig att min instagram framöver mer ska få bli en bilddagbok med mobilbilder från lantlivet och renoveringen, så får bloggen bli mitt universum och inspirationsmagasin jag alltid drömt om att få skapa.

Snipp, snapp, snut, så var sagan om Kallblodskungen slut

Det är med rödkantade ögon och trött själ jag skriver till er idag. Idag, på årets mörkaste dag, somnade min kallblodskung in. Årvar finns inte mer och saknaden är redan så öronbedövande enorm.

Jag har levt med vetskapen att vår tid bara är till låns i ett år ungefär. Sedan hans knäproblem uppdagades har varenda dag varit en bonus. Därför är jag lika mycket tacksam som ledsen över vilket långsamt förväl det faktiskt blev.

…Om vi spolar tillbaka tiden…

… till 2014. Jag och Fredrik hade precis varit på lyxresa i USA och kryssat i Karibien. Vi tog med oss en enormt viktig lärdom från resan: hur vi ville leva vårt liv. Mitt i allt konsumerande och resande kom vi på det. Ett enkelt liv på landet, tillsammans. Han och jag och en drös med djur. Vi hade visserligen både häst och katt sedan tidigare och fötterna var inte allt för långt från myllan ändå. Men jag minns det så tydligt: vägskälet. Vi kom hem i april och tre veckor senare anlände min nya häst. Första steget mot vårt drömliv.

Ingenting var självklart. Jag hade precis sökt tjänstledigt och skulle börja pendla till Umeå, 11 mil hemifrån, för att plugga på universitetet. Vi började snegla på att köpa gård och hade väl egentligen inte en susning om vad som skulle bli av oss. Men hästen, han skulle jag ha. Och hästen då? Han var nog klassad som mer vild än tam och stod och väntade på slakteribilen. Men han skulle jag, som sagt, ha.

Så hem kom han. Jag gick och hämtade honom själv. Tog på nya blåsvarta grimman och fickorna fulla med godis och vandrade 3-4 km hem med honom. Var sjöblöt i svett när jag kom fram till Fredriks föräldrars gård där han skulle få bo. Vi hade haft lite menskiljaktivheter om vilket håll vi skulle gå åt, jag och den 550 kg stora besten jag promt tagit med hem. Så började vår saga där.

Och vilken saga det blev sedan. Jag var ivrig att påbörja vårt nya liv ihop. Jag red in honom med det stoltaste leendet någonsin. Här var andra ridturen vi tog tillsammans.

Så enormt många glada minnen. En sån positiv själ. Som älskade att umgås med mig. Jag har alltid förundrats över hans förmåga att visa att han ville vara min. Om Trollfrej (min allra första häst) var allas vår charmiga familjehäst så var Årvar verkligen min häst. Han berörde mig in på djupet.

Jag räddade honom från slakt 2014 men jag vill påstå att han räddade mig lika mycket. Både från att vara påväg mot helt fel plats i livet. Och den dagen Trollfrej fick somna in, i juli 2016. Aldrig hade jag klarat den påfrestningen om det inte stått en stabil, mjuk och underbar kallblodskung bakom stallet och väntat på mig. Jag minns så väl hur jag satt på stenen ute i vinterhagen och tårarna bara sprutade, med din mule i mitt hår, som alltid. Då vi bestämde att “Nu är det du och jag. Du och jag mot världen, och ingenting ska få skilja oss åt“. Så blev det också. Strax var jag ute och galopperade runt barbacka med repgrimma, åkte på dressyrträningar och lärde oss rida ihop. Vi växte ihop. När jag väntade Lo bar han mig som en ömtålig porslinsfigur, tills jag själv valde att lägga ridbyxorna på hyllan ett tag. När jag var uppe på hästryggen igen efter förlossningen var jag livrädd. Tusen nya katastrof-tankar fick jag med i mamma-paketet. Men Årvar hjälpte mig genom det också. Det var ju han och jag mot världen och ingenting skulle få skilja oss åt

Men så kom den dagen när magen knöt sig. När det visade sig att min kallblodskung hade problem med knäna hösten 2019. Oj vad det ställde till problem för honom. Stundtals gjorde det väldigt ont för honom och han visade det med ett väldigt tydligt flyktbeteende. Jag var utom mig av sorg och hade bestämt mig för att ta bort honom, när två fantastiskt duktiga vaterinärer fått kika på honom och ingen bättring skett. Så fick jag kontakt med en tredje veterinär som vi fick hjälp av. Och långa vägen tillbaka väntade. “Skynda långsamt och ett steg i taget” heter vårt nya kapitel i livet hävade jag då, i februari 2020. Så har det också varit. Vi gav varandra månader att bygga upp små muskler och trasiga knän igen. Han kändes så kanonfin. Hela sommaren red jag med ett enda stort leende. Han var så genomlycklig och fin.

Mitt mående har helt klart varit svajigt under detta år, det har till stor del berott på hans mående. Vi sitter liksom ihop, han och jag. Eller vad säger jag … vi satt ihop …

Så när knäna återigen fylldes med ödem med ledvätska, när tänderna inte riktigt ville tugga maten och hålla hullet uppe, när hovarna ville trasa sönder och när nacken verkade göra otroligt ont. När världens mest arbetsvilliga kille inte ville ut på tur längre och berättade för mig att han fått nog. Så tog jag beslutet. Att låta honom somna in.

Jag har gått i veckor med vetskapen om att han ska somna in. Inte vetat hur jag ska suga musten ur denna tiden mer än att bara klia, borsta, mata med morötter, prata och pyssla om. Och leka förstås, det var alltid vår bästa gren. Oket på mina axlar har varit så tungt, så tungt. Jag har inte kunnat nämna hans namn eller vad som ska ske utan att tårarna bara sprutat.

Det skulle ju inte sluta nu. Ingenting skulle ju få skilja oss åt.

Men så blev det tillslut den tjugoförsta december. Årets mörkaste dag. Med ångesten och beslutsamheten som en hård blåknut runt hjärtat. Ögonen svullna av att ha gråtit mig till sömns. Så släppte jag ut honom i hagen en sista gång. Lille ponnykompisen hade flyttat till nytt stall kvällen innan och Årvar åt sitt hö i lugn och ro där han alltid äter sitt morgonhö.

Han fick borst och kli. Pälsglans i manen och svansen men inte i luggen, för det vet jag att han inte gillar. Fin ska man vara när man ska till hästhimlen. Tusen pussar och ett och ett halft kilo morötter. Och hö i högar tillsammans med alla kärleksförklaringar. Han förstod vad som var på gång. Röda veterinärbilen som rullar upp för backen. Gulliga veterinären som gör allt för att sista minutrarna i livet ska bli fina. Fredrik som febrilt försöker ordna gårdsplanen ohalkig och hålla om otröstlig sambo som håller på att gå i tusen bitar.

Jag säger “Sov gott killen”, så somnar han in. Med en stilla suck. Hans vackra, vackra huvud mot den kritvita snön. Så stilla, så värdigt. Och allt som finns kvar är ett krossat hjärta och en sliten marinblå grimma på en krok i stallet. Så skiljs vi åt ändå. På årets mörkaste dag. Och några minuter senare vänder det och börjar det gå mot ljusare tider. Och jag ser symboliken i det och tillåter mig att vara prick hur ledsen som helst. Min älskade, fantastiska kallblodskung.

Moe Årvak
“Årvar”
4 juni 2004
e. Järvsöfaks u. Moe Embla

För alltid saknad.

Guide: Stora inlägget om mitt lilla trädsgårdsland

April

Jag har länge varit intresserad av odling utan att ta slag i saken. Jag har en vän som heter Astrid, hon har imponerat på mig gång på gång med sitt trädgårdsland fyllt av squash, morötter, betor och rovor. Under vintern 19/20 kändes det som att tredje världskriget var påväg att bryta ut och jag bestämde mig för att jag måste börja någonstans. Börja någonstans för att 1. uppfylla drömmar, 2. leva mer hållbart och 3. gräva där jag står. I de oroade (men likväl peppiga!) tankarna föddes idén om ett alldeles eget litet trädgårdsland. Så fort snön försvunnit från husets baksida i slutet av april så började jag mäta ut vart bäddarna skulle ligga och vilka mått som skulle bli lämpliga. Jag tog små stumpar av osb-skivor och bankade ner i marken med en hammare för att få allt rakt och visuellt.

Inne i lilltorpet höll vi några plusgrader för att vattnet inte skulle frysa, där höll jag till och satte frön i jord. De flesta fröna hade jag fått i födelsedagspresent av nära och kära.

Frön jag försådde

  • Solrosor
  • Vitkål
  • Grönkål
  • Spetskål
  • Smultron (möglade & kasserades)
Fröna fick stå i vårt soligaste fönster och vattnades var eller varannan dag.

Maj

Nä maj kom började jag själva anläggandet av odlingsbäddarna. Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle göra upphöjda bäddar då man inte behöver gräva något. 

Konstruktionen är enkel. I botten läggs kartong som hindrar underliggande gräs att växa upp i bädden, på den läggs hästskit och gammalt hösilage/ensilage, sedan läggs mer hästskit och mer hösilage/ensilage. Som en bajslasagne! Varför jag valde just hästskit och hösilage var för att hästarnas hage behövdes skottas ut efter vintern och hörummet behövde städas på gammalt spill. Jag tyckte det kändes så trist att köra allt på hög och tänkte att det säker kommer växa något i bajslasagnen ändå!

Jo, jag blev varnad innan jag började att färsk hästskit skulle stjälpa mer än den hjälper. Men ärligt talat tycker jag det verkar finnas för mycket pekpinnar inom odlingen. Jag körde på magkänsla. Funkade fint!

Efter att jag anlagt två bäddar och två gångar så tog kartongen slut fast jag sparat all kartong jag bara kommit över under hela vintern. Jag åkte därför till vår lilla lanthandel och fick plocka på mig så mycket jag ville. Så tacksamt! Ett toppentips om du saknar material, fråga din närmsta butik!

Mina bäddar blev 1,2 m breda och gångarna blev 1 m breda. Längden på dem blev 3,5 m och jag anlade totalt sex bäddar. Notera att jag också la kartong i gångarna!

När bäddarna var klara så la vi markduk vi köpt på vår lokala byggvaruhandel (Bolist Burträsk). Vi tog den de tipsade om men såhär i efterhand hade jag velat prova den svarta tjocka markduken som vi valde mellan. Vi skottade flis! Den köpte vi på vår lokala såg (Martinssons i Bygdsiljum) och körde hem på släpet.

Jag tror jag drog närmare fyrtio fulla lass med hästskit. Bäddarna kunde byggas på hur mycket som helst nästan!

Inne i lilltorpet tillkom tomatplantor. Min kompis Astrid hade ett gäng över. Landet blev klart och nu skulle vi bara invänta varmgraderna (våren var väldigt sen hos oss i norra Västerbotten).

Ni kanske förstår min frustration när hönsen hittat våra bajslasagner och lyckligt sprättade loss på bäddarna. Jag fick purket krypa till korset och inse att jag behövde ett staket…

Jag ville ha något som smälte in fint i omgivningen och inte krävde så mycket jobb att tillverka. Jag sågade därför av lite strängselstolp och hässjevirke jag hittade i logen, doppade ändarna i tjära och bankade ner dem i backen runt landet. Häftade enkelt fast hönsnät på insidan.

Så stod staketet klart och hör och köpa – det höll undan hönsen hela sommaren!

Juni

Juni kom med varmgraderna och jag kände en enorm iver att börja stoppa ner saker i bäddarna och se om det ville växa!

Jag började med sättlök. Silverlök, rödlök och gullök i en enda salig röra. Kålen ställde jag ofta ut över dagarna och slutligen också på nätterna med fiberduk på – för att härda dem lite inför livet ute. Första juni satte jag löken i jorden och dagarna därefter började kålen åka ner.

Multitasking när det är som bäst. Hästen får betas in inför sommarbetet och jag fick tid i landet.

8 juni hade redan första löken tittat upp ur jorden! Fantastiskt! Kålen var lite chockad över det nya livet utomhus men tog sig fantastiskt bra därefter. Jag grävde ett litet hål med händerna som jag fyllde med jord vi köpt från Berglidens trädgård. Jag föreställde mig att det skulle bli billigt att ta en ditt jord just vid lilla plantan och inte behöva täcka hela bädden med dyr jord.

Följande dagar var det varmt ute. Vi vattnade och vattnade och fick ner fler frön i jorden. Har ibland vattnat med vatten blandat med häst- och hönsskit för näringens skull. Annars inga hemligheter!

Bakom trädgårdslandet plöjde vi upp ett potatisland med vår nya plog! Spännande för kusinduon! Fredrik snickrade ihop en liten grind till landet.

I slutet av juni hade det verkligen börjat hända grejer i landet. En kväll skickade jag en fråga till mina fina följare på Instagram och frågade vad tusan som äter på min kål. – Kålmalslarver svarade de! Så började fighten mot de små, illgröna larverna som bor på bladens baksida och snabbt gör stor skada! Dessa kan man förebygga med LARVskydd/Turex (tillåtet för ekologisk odling) eller vara noga med fiberduken. Jag tätade fiberduken och gick ett varv varje kväll för att knäppa larver. Jag bara knäppte dem mot bladet med tummen. Brutalt men effektivt.

Spetskålen klarade sig bäst från de envisa larverna och hade så vacker färg. Squashen kom med härlig prakt, jag har för mig att jag satte den lite väl sent.

Sallat och morötter tittade upp ur jorden

Grönkål och mangold.

Frön jag direktsådde

  • Sommarmorot
  • Höstmorot
  • Sallat
  • Bönor (tror det var brytbönor)
  • Rödbetor
  • Squash
  • Mangold
  • Rädisor
  • Ruccola

Färdiga plantor jag satte

  • Citronmeliss
  • Oregano
  •  Gräslök

Jag hade en liten vision om att hinna bygga någon sorts glasskåp åt tomatplantorna men tiden sprang ifrån mig. Provade därför sätta tomaterna på friland. SÅ MÅNGA som sagt till mig att jag inte kommer få några tomater, men vi äter faktiskt fortfarande färska tomater nu i oktober som legat och eftermognat i köket. Som sagt, så mycket pekpinnar man inte behöver lyssna på! Skörden hade definitivt blivit större och snabbare om jag hade tomaterna i ett växthus, men om man relaterar skörden med renovering, heltidsjobb, hästar, höns och ettåring så är jag supernöjd. Färska tomater i oktober, va!

Juni handlade mycket om att vattna. Plocka små näpna ogräs som ploppar upp. Knäppa laver på kålen och i övrigt bara vårda det lilla gröna som började titta upp här och var.

Fiberduken jag använt mig av var en sån billig “två för 99” från Blomsterlandet. Jag slängde den bara över kålen och slängde ut lite stenar som vikt.

Juli

Om juni var månaden jag fick pyssla om växterna mycket så var juli månaden jag äntligen började få lön för mödan!

Jag rensade också enooooorma mängder ogräs. Tistel och kvickrot hade vi mest problem med. Använde denna mojäng jag fått av svärmor och svärfar. Det är en man här i byn som smitt den! Den är makalöst bra att rensa ogräs med!

Min kål började verkligen bli något utöver det vanliga. Aldrig har jag sett en kål med sån vacker färg som min spetskål!

Första gången jag gick ut med lilla korgen och skördade grönkål, silverlök och gräslök till kvällens middag grät jag nästan av lycka. Sån fantastisk känsla. Vi började också få lite gallringsdarlingar från morotsbädden att knapra på som mellis.

Första tomaterna tittade fram och rädisorna växte som hejsan. De blev också sent satta, vill jag minnas!

Squashen och bönorna starkt på gång.

I rödbetsbädden trängdes tistlarna med rödbetorna.

Jag gjorde ett tappert försök att rensa bort allt ogräs och täcka hela bädden. Det fungerade hyfsat ändå, om än jag alltid fick vara flitig med att rycka tistlar och kvickrot. Vid denna tidpunkt (slutet av juli) började mycket kvickrot komma genom flisgångarna också!

Landet gav mig så mycket mer än bara mat. Jag märkte hur bra jag mådde därmed fingrarna i jorden. Hela juli regnade bort men det var lika fantastiskt ändå att spendera en halvtimme-timme ute i landet omgiven av mygg och känna hur svetten lackade i ryggslutet. Oj vad mycket jag lärt mig om mig själv där ute i trädgårdslandet i sommar.

Augusti

Så som ljuvliga augusti. Jag hade mycket hjärtevärk över att Lo skulle börja förskolan och det botades bäst genom att ägna så mycket tid vi bara orkade med ute i landet. Det fanns massor att skörda, rensa, fixa, tjuva och vattna.

Bästa sommargrödan blev morötterna. Jag hade räknat med att få prova lagra morötter över vintern men hela bädden strök med under sommaren. En liten Loppa som tokälskade att förse sig själv med morot och sedan gå till hästarna för att lämna blasten.

Sommarmorötterna i orange, gul och lila. Och sommarloppan i sitt esse.

En sån gemenskap som uppstod innanför hönsnätet. Vi ville aldrig gå in från trädgårdslandet och möta verkligheten. Lo har hunnit förstöra såååå mycket i landen. Det ska ni veta. Men jag hade som mindset redan när vi anlade bäddarna att detta ska vara en familjegrej, det ska vara roligt och tillåtande. Det gör ju absolut ingenting att gröna tomater plockas ner, morötter hivas upp i parti och minut, kålen tappar lite blad och lök åker upp ur jorden månader innan det är tänkt. Vi har haft så kul ihop!

En av årets överraskningar blev rädisorna. Jag trodde inte ens jag gillade rädisor men både tunt skivade i sallad och i wok blev succé.

Jag som haft som mål att kunna äta en endaste liten rödbeta från landet drunknade snart i allt ätbart. När squashen väl kom igång så tokproducerade den.

De första, små och näpna som man är ivrig att sätta tänderna i och de sista som är stora som pumpor och måste rivas och frysas in för att man ens ska ha en chans att hinna äta upp dem. Och då hade jag bara fyra plantor!

Varje dag åt vi något hemodlat. Bäst av allt var rödbetorna tycker jag.

Augusti var sannerligen en magisk odlingsmånad.

September

September kom på besök och landet började kännas lite eftersatt efter fjällenresa och mycket på jobbet i kombination med ny vardag med förskola och Fredrik som började om att jobba efter ett halvårs ledighet. Det bästa med alltsammans var att landet brydde sig inte om kvickroten och tistlarna, det producerade som aldrig förr!

Vi jobbade hårt med att äta upp alla rödbetor. Mycket la vi in också. Blasten åt vi i sallad och mixade till pesto.

Tomater plockades in och las i köksfönstret för eftermognad. Funkar fint!

Första vitkålen skördades och blev till pizzasallad.

Ett lass grönkål som gavs bort till mormor. Ett lass med uttjänta squashplantor som kördes till komposten. Det började bli höst på riktigt och nu ville jag göra vinterfint i landet. Jag har ingen lust att börja våren med att städa efter årets festligheter. Gissar att ivern kommer att vara stor att få fröna i jorden i vår!

Även om många milstolpar nåtts under året så blev nog detta målbilden ändå. Ett prunkande land som bara svämmar över med godsaker i slutet av september. Så vackert att man tappar andan.

I bädden längst bort till vänster hade jag tomater, kryddor, rädisor, ruccola, squash. I mittenbädden på samma sida var det spetskål på hälften och grönkål på hälften. Den hitresta bädden innehöll bara rödbetor och på stängslet klättrar lite bönor. I motsvarande bädd på höger sida växte löken och på stängslet bönor. Mittenbädden innehöll grönkål och vitkål. Bädden längst upp till höger innehöll morötter.

Oktober

Sista odlingsmånaden och inget vemod råder! Bara tacksamhet och stolthet över vad vi åstadkommit vårt första odlingsår!

Vi plockade upp all vitkål vi inte ännu hunnit äta. Lite larvätet fick vi skära bort men i överlag var det en fin skörd.

Spetskålen var maaagisk. Sjukt god och så vacker.

Så gjorde jag höst i landet. Tog allt överblivet material och slängde på bädden bredvid för att mata maskarna med lite nytt inför nästa års odlande.

Grönkålen lät jag stå kvar, den ska tydligen gå att skörda trots minusgrader och snö! Jag provar, vi får se! 

Karade ihop flisen och rullade upp ändarna på duken lite för att renda bort ogräset ordentligt under. Mojsade runt bäddarna lite och blev så glad över att se vilken fin jord hästskiten och hösilaget blivit – maskarna älskade den!

Så summerar jag mitt första odlingsår med ett enda ord: succé!! Börjar redan planera för utökning nästa år… Hoppas ni vill haka på då!

Veckan på Backen #6

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Det är söndag och veckan är alldeles strax slut. Loppan sover gott ute i vagnen och runt om oss strilar regnet envist ner. Det är otroligt vackert ute nu, alla löv skiftar i orange och hösten är verkligen här med all sin prakt. Ute i trädgårdslandet måste jag hämta in de sista grödorna: vitkål, spetskål, grönkål, sallat och rödbetor. Snart blir morgnarna kantade av frost och oktober tar vid. Men först, kikar vi på vad som hände på Backen under veckan som gick.

Början av veckan...

Vi var tämligen peppade på lantlivet efter sjukstugan vi får erfara veckan innan. Taggade till tänderna att gosa hästar, pyssla om höns och plocka in “gägg” från redena. Fredrik gjorde några timmar på husets övervåning och jag och Loppan rände mest runt ute på gården. Gick mellan djuren och odlingen med pauser för att åka Bobby-car och sådana viktigheter.

Något otippat ...

På tisdagskvällen pussade jag Loppan godnatt och susade iväg med flakbilen till byns gymnastiksal, där väntade åtta tjejer till. Vi spelade innebandy tillsammans och fy tusan vad kul det var. Både att träffa lite byssbor men också att spela, när höll jag sist i en bandyklubba, 10 år sedan? Hoppas på många härliga matcher på tisdagarna framöver. Och träningsvärken ja, den pratar vi inte om!

När olyckan var framme ...

Jag var rackarns ridsugen om torsdagen. Ute var det kolsvart och dimmigt, såg knappt handen framför mig. Så jag fick den briljanta idén att hänga upp en bygglampa på bagarstugan och på så vis kunna rida i mörkret. Det gick så fint så. Barbacka med repgrimman. Vi tränade halt, rygga, flytta i sidan och lite sånt. När vi var klara gled jag ner för Årvars rygg, drog ut bygglampan ut förlängningssladden och kastade in sladden i bagarstugan. Sladden landade på plåtgolvet och smällen som blev när sladden smällde i golvet gjorde att Å kastade sig åt sidan, jag som bara slött hängt tyglarna i armvecket på samma arm där jag höll i bygglampan hann inte vara med, plötsligt kutade han runt på gården med en bygglampa hängandes i tyglarna. Jag stod bara och tittade på, gapandes och tänkte “Nu går allt åt skogen, nu bryter han benen och dör”. Där någonstans lossnade lampan från tyglarna (som tack och lov inte satt fast i något bett) och Årvar kom travande tillbaka till mig, tämligen upprörd över skräckupplevelsen. Hu, fy, vad fort det kan hände en olycka. Men inte en skråma på varken mig eller Å, det tröstar jag mig med.

Helgen som gick ...

Fredrik jobbade sju av veckans sju dagar, med långa pass om helgen. Jag flexade ut tidigt och hämtade en liten tjej på förskolan. Gulligaste synen; tjatandes runt med en reflexväst modell stor ute på gården med några småvänner och gullpedagoger. SÅ glad över att få ha byaförskolan kvar. Vi passerade lilla lanthandeln innan vi mötte upp kusinerna (och snart grannarna!) för mellis och lek. När Loppan somnat för kvällen kom Fredrik hem med hämtpizza och film. 

På lördagen var Loppan och jag ute hos djuren fram till lunchvilan. Mockade box, sopade stallgolv och matade höns. När Loppan somnat passade jag på att vädra ur jordkällaren och plocka in all potatis vi satt. Lite beskriven över skörden, nästa år måste vi sätta potatisen tidigare!

Mitt på dagen fick vi besök av vänner som höll oss sällskap och provsmakade helgkakan. Så himla tacksam över denna vän, vi hinner liksom aldrig prata klart. Sedan hann vi hälsa på mormor och morfar en sväng innan även lördagen tog slut. 

Höstlistan & hösten i stort ...

Oj, vad sociala vi varit på sistone. Ikväll väntar mer besök och kusinbus. Det är u n d e r b a r t men till veckan hoppas jag på många timmar på övervåningen för Fredrik som är ledig att jag hinner beta av i alla fall några av posterna på årets höstlista. Ni vet; putsa fönster, skura ur lådor och organisera. Älskar sådant pyssel, om man får ta det pö om pö när det passar i livet. 

I övrigt hoppas jag att vi ska få mer tid till spontana träffar och fikastunder mellan renoveringstimmarna nu. Jag avskyr att ha massor inplanerat och inte kunna styra tiden efter dagsformen. Visst är ni med mig på det? Eller älskar ni att boka upp helgerna fram till jul och veta preciiis vad som kommer att hända framöver? 

Helgkakan: Knäckig äppelpaj

Hela mitt flöde exploderar av äpplen just nu! Det mustas, bakas, saftas och syltas till höger och vänster. Mycket inspirerande! Jag och Lo fixade helgkakan som i helgen fick bli knäckig äppelpaj, detta recept måste ni prova om ni inte redan gjort, sån himla mumsig kaka!

Ingredienser

150 g smör

2 dl socker

1/2 dl ljus sirap

1/2 vispgrädde alt. mellanmjölk

3 dl havregryn

1 1/2 dl vetemjöl

1/2 tsk bakpulver

600 g trädgårdsäpplen

 

Så gör du!

Sätt ugnen på 200 grader, smält smöret i en kastrull tillsammans med sockret, grädden/mjölken och sirapen. När smeten smält ihop tar du av kastrullen från spisen och blandar ner havregryn, mjöl och bakpulver, rör om till en geggig smet.

Klyfta (eller använd en sån äppel-skalar-maskin, kanske?) äpplena och se till att kärnhuset inte följer med. Lägg äppelbitarna i en ugnssäker form. Klicka ut smeten på äpplena.

Grädda pajen i ugnen ca 25 min, den ska vara gyllenbrun och knäckig. Ät ohemula mängder grädde/glass/vaniljsås till, eller bara kaffe, som vi gjorde!

När vi pysslade om “bäbä”

Innan älgjakten, Fredriks comeback på jobbet och alla de gula löven i björkarna så var vi får-vakt för en helg. Som bekant så har Los farmor och farfar en fårgård. Där bor alla “bäbä” ute på lösdrift och lever livets liv. Loppan älskar att hälsa på fåren och pratar nästan dagligen om ullrumporna som faktiskt också bor granne med oss.

Fast vi är grannar så är det en bit att gå. En halv kilometer. Om man inte genar över åkern, och det gör man ju gärna. Speciellt om man får åka snålskjuts på pappas axlar.

Hos farmor och farfar är allting så vackert. Och vilsamt, trots allt arbete som fåren kräver så ligger gården inbäddad i ett lugn. Innan fåren fick mat så pallade vi oss varsitt äpple till mellis. Jag längtar tills våra äppelträd ger frukt.

Lo var blixtsnabb och han rycka upp en morot vid ett obevakat ögonblick. Och i nästa sekund dök Knut upp och ville absolut inte missa skördefesten. Knäppa lilla kisse.

Klappa försiktigt, tugga klart äpplet och sedan: full fart mot fårhagen.

Just denna gång var det inte mycket alls att göra. Vi såg till så alla grupper hade vatten ute på betena och matade nya gänget med ensilage. Det verkar ju vara precis som med höns, de har en tendens att snabbt bli fler – inte oss emot!