Lantliv

Dagarna som kom & gick

Dagarna som kommer och går, de är de vi kallar livet. Gråa, bruna och beigea april svepte förbi. Fredrik roddar föräldraledighet, mat, städ och renovering med bravur. Jag arbetar heltid med varannan vecka på kontoret och varannan vecka på hemmakontoret i lilltorpet. Direkt jag stängt ihop jobbdatorn så kastar jag mig in i lantlivsbubblan. Jag älskar kvällarna ute på gården tillsammans med Lo. Jag försöker påminna mig hela tiden att livet hemma är livet, det är fort att man dras med i jobbet och glömmer av det viktiga i livet. Så varje jag får jag stryka mig själv på kinden lite. Det går bra, du gör det bra. 

Vi tar en titt på några av sakerna vi pysslat på med under de fyrtiofem dagarna med tystnad, tycker jag.

De senaste fem åren har vi spenderat flera aprilkvällar med att göra SAM-ansökan och momsdeklarationen. Tvi och uusch vad hemskt det är. Det finns inget som river i mig så som pappersluntor, ekonomitermer och excel-ark. Det är som att livet kommer tillbaka varenda gång svärfar hjälpt oss in med den där deklarationen och alla papper är i sin ordning i sin pärm. Det går bättre för varje år, men ändå gör sig klumpen i magen påmind i april varje år.

Dessutom har jag tänkt mycket på mina sociala medier, som jag hintat om förut. Jag gillar inte tiden som skärmarna tar från mig. Jag vet inte om Lo kommer att gilla att glimtar från hennes uppväxt finns dokumenterade för över sjutusen (!) personer på Instagram. Jag får scenskräck ibland, prestationsångest och tycker att allt jag skapar är pinsamt, pinsamt, pinsamt. Tillslut bestämde jag mig för att ta bort alltihop. Men å andra sidan så är det ju fantastiskt med. Kul och kreativt. Så jag kompromissade med mig själv, och bestämde att bloggen hädanefter får vara mitt huvudfokus här på internet. Och jag behöver inte svara på alla kommentarer och engagera mina följare i något, om jag inte känner för det det vill säga, jag får göra det precis som jag vill själv. Och jag behövde faktiskt bara bestämma mig för att inte ta så allvarligt på hela alltet, så kändes det kul igen. Det får vara lite lagom och min Instagram har fått bli privat, så scenskräcken håller sig lite i schack. Jag har inga ambitioner alls att mina kanaler ska växa mer, jag vill bara få vara kreativ utan press, just nu.

I princip varje dag får vi över lite matrester. Det är en mackkant, snutten på gurkan och skrutten på paprikan. Det halvtråkiga salladsbladet. Sedan går Lo och jag ut efter middagen och matar hönsen med det. Jag har aldrig spenderat så mycket tid med hönsen som nu.

I år måste hönshuset flyttas. Men annars så funkar det himla fint, både Fredrik och jag är väldigt förtjusta i att ha dem frigående på gården. Hemtrevliga små trädgårdsmästare.

Små händer som klappar ivrigt när saker är kul, nävar som gräver runt i kornet och välter Kockum-skålen hönsen får mat i. Nävar som senare på kvällen är lortiga, det ger mig en sån go känsla. Älskar lortiga små barn, kan tvätta i all oändighet, om de där nävarna fortsätter att upptäcka.

Lo är snabb nu. Hon hinner överallt och varstans. Skrattar åt de allra märkligaste ting: som när jag gräver med spade eller räfsar med krattan. Förstår inte hur det kan bli roligare, och roligare med en liten för varje månad som går. Vill pausa tiden här och nu, hon är ljuvlig och tycker det mesta är kul.

Vackert och mindre vackert möts på vår gård. Vårens första blomster, några panséer i loppad korg. Trängs med lortiga powerstövlar som ska tvättas upp och packas bort. Men i april, så behövs de fortfarande. Vår vackra drömdrörr möter fasad utan foder. Byggtrappen är inte snygg, men praktisk. Försöker leva med acceptans över vår renoveringsresa istället för att jäkla iväg och se allt som är kvar att göra. Penséerna på byggtrappen kan tyckas vara som att “sminka en gris”. Men hemtrevligt, det kan man eftersträva mitt i byggnationer också.

Fredrik försöker göra något i bygget varje dag. Men vi snor också åt oss tid tillsammans. Helst hänger vi hos djuren. Bästa stället för att få pulsen att sakta av lite. Jag försöker lära mig storheten i att inte alltid vara påväg någonstans, att inte alltid göra saker. Utan också bara vara. Lo älskar djuren och djuren verkar älska Lo.

Hela familjen samlad. Där vi är är också oftast Knut. På ladugårdens baksida råder oftast en härligt lugn. Solvarma hästar som latar sig, vidderna ner mot sjön. Jag tänker bygga om hagen lite i sommar, för att kunna dra skottkärran till gödselstacken här på baksidan, istället för att dra den runt byggnaden. Försöker återigen känna lugnet. Vi haaaar inte bråttom, Isabell. Puh, pust, vad svårt det är att inte vara överallt när våren kommer med så mycket energi.

Varje kväll kryper Knut ihop i fotändan på sängen. Årvar är frisk och kry och hur fin som helst att rida, även om underlaget ute i skogen sviker oss nu, tjällossning här i norr. Jag är tillfreds med djuren på gården. Hästar, höns och katt. Allt som behövs för att hålla gården levande. Och en liten unge förstås, som vill mjuka allt som ser någorlunda lurvigt ut.

Under april har vi försökt göra fint på gården med. Krattat och eldat bort bråte. Fått saker under tak och stökat på.

Bästa sättet att hålla Lo nöjd är att låta henne vara delaktig. Att åka en sväng i skottkärran är det roligaste just nu. 

April bjöd på massor av hemmatid. Tillsammanstid. En liten familj med leriga skor, spåniga pälsar och lortiga små nävar. Har blickat mot himlen och undrat hur världen kan vara så orättvis. Försökt förstå vad som händer ute i världen, om än det varit svårt. Så tacksam för vår bubbla på Backen. Där man mest funderar på flytt av hönshus, momsdeklaration och om hästarnas hage kan flyttas en snutt. Världsliga saker som sociala medier och scenskräck ena dagen, och oro för virus och världen en annan dag. Ja, dagarna som går, de är livet.

Onsdagsbestyr

Det är mitt i ledigveckan för Fredrik. Hela lilla familjen njuter förstås av det påhittet. Jag har hästmorgon och går ut i snålblåsten för ett slag. När jag kommer in möts jag av morgonstund i fåtöljen. En liten Loppa som vill läsa bok mest hela tiden, kommer krypande med en pixie-bok i näven. När hon sedan sitter i knäet säger hon “Dä, dä” och pekar på alla figurer och djur om och om igen med knubbiga, små fingrar.

Den söndriga pyjamasen (vilken räääser-krypare vi har!) ersätts med dans-vänliga kläder, gröttallriken hamnar lite i håret och lite i magen, sedan åker mor och dotter iväg till kyrkan och babysång. Det dansas och sjungs med bebbekompisarna och fikas med finmammorna. Efteråt tar vi stora inför-kalas-handlingen på Konsum i Burträsk.

Hemma på Backen håller Fredrik på med renoveringen av övervåningen. Vi hinner bara ställa av kassarna med mat på köksbordet så rullar tant-Tildis upp för backen. Hon har med presenter till blivande ettåringen. Alla borde ha en tant-Tildis i sitt liv, det finns ingen så omtänksam och genomgod. Lo har sån tur som har en sådan engagerad “tant” i sitt liv. Det är fint att se dem tillsammans, och för varje timme de spenderar ihop så blir de självklara delar av varandras liv. Matilda kommer alltid att vara Los tant-Tildis och Lo kommer alltid att vara Matildas lilla Loppa. Så fint så.

Vi hinner äta halloumiburgare och dricka kaffe. Prata om påsken och sommaren och examensarbetet Matilda håller på med. Om jobbiga saker som retar gallfeber på en och roliga saker som blått loppisporslin och färgglada barnkalas. Hur kan två timmar gå så fort? Mitt i allt var det dags att kramas hejdå och säga “vi ses snart!”, trots att Matilda återvänder till storStockholm snabbare än vad som borde vara lovligt.

När det började skymma ute och hästarna fått sitt dagliga pyssel så var det dags för kalas-prepp! Tänk att vi snart har en ettåring i huset, så overkligt och underbart. Vilket år det varit, åh, mitt hjärta ömmar lite när jag kavlar ut degen och får visa Loppan hur det går till. “Tänk, om ett år eller två står hon här på en pall och kavlar hon med…” säger jag drömmande till han den där renoveringsstinna pappan som kommit ner från övervåningen lagom till att värma  middagen i micron.

Bullar gräddas, penslas med sockerlag och bänkskivan torkas i ett nafs. Bullar hit och bullar dit, medan jag stökar på i köket så får Loppan bada badbalja och röja runt i monstermorgonrocken. Mitt i virrvarret av vardag och ledigvecka, innebandyträning och hästar som ska matas så tar hon sina Tre Första Steg. Och aftonen går mot kväll, bullarna packas in i frysen och jag är lycklig över livet som jag kan kalla mitt.