Lantliv
Bakslag och kycklingar!
Nu börjar våren kännas på riktigt! Pirret har gått över till en känsla av att vi faktiskt är där, trots snömängderna som kommit senaste dagarna. Jag smög ut ikväll medan Fredrik la barnen och plockade in ägg, kliade kaninerna under öronen och stod en stund och insöp aprilkvällen. Känns så gott. Har så mycket att berätta och skriva om framöver så jag blir alldeles nipprig! Tills vidare kikar vi tillbaka på senaste, något spretiga, veckan!
Efter förskolan blåste jag ur ägg – till Loppans stora förtjusning – så fick hon dekorera med färg. Så mysigt pyssel!
Runt om i köket hängde äggen på tork, i väntan på påskris!
Vi passade på att baka också! Dadelbollar till mellisfikat och Drömgårdens påskkaka av alla urblåsta ägg – gott!
Så blev det äntligen helg och vi stapplade ut i bara pyjamasen och tunn jacka för att kolla läget i sadelkammaren där vår äggkläckningsmaskin surrat på i tre veckor.
Det var spännande minsann! Lyckan var total när två små kycklingar redan hittat ut ur äggen!
Så otroligt näpna och rara. Varken jag eller Loppan fick nog av de små. Vi hade besök av min syster och systerdotter på lunch och lek. När jag sedan skulle kolla till kycklingarna (som nu blivit tre stycken) så hade de kommit iväg från värmelampan och låg alldeles livlösa på rad. Hela aftonen fick de spendera innanför min tröja och efter en stund droppade jag i dem lite sockerlösning så de piggade på sig. Puh!
Totalt fick vi fem raringar!
Sedan har det varit ett himla pusslande och flängande. Läkarbesök, tandläkarbesök, kompisbesök, biodlarkurs och allt annat som livet kan bjuda på. Är i behov att minska ner på aktiviteter och ägna mig mer åt att jaga en liten huligan i skafferiet och sådant. Skala ner och sakta in.
Under fredagen hade vi vinterns värsta snöstorm och hela Backen är numera inbäddad i vispgräddelik snö. Fullständigt onödigt, förstås. Men också hoppfullt att det är april och inte februari, ändå. Lite plusgrader på detta så ska det nog ordna upp sig!
Har gått runt med en känsla av att vi har så mycket att ordna och fixa. Ibland sköljer det bara över mig att vi bor på en rackarns gammal gård med rackarns mycket kommande projekt. Vi håller på att staka ut vad vi ska hugga tag i för något i sommar. Jag vill göra lagom mycket.
Så spenderade jag måndagskvällen med biodlargänget. Vi smakade honung och spikade ramar. Det är så intressant och roligt, samtidigt som jag slåss med mig själv om hur många intressen jag faktiskt ska ha. Ljuvliga i-landsproblem jag besitter.
En liten glimt från oss på Backen var det!
Våren och hur det spritter
Några dagar av lagom med fullt upp har vi haft. Kameran har snällt legat på sin plats och inte knäppt en enda bild från vårt hemmapåtande. Vi hade ärenden in till staden, lekdejter med småvänner och så vidgade vi vyerna igen (mer om det senare). Men så blev det söndagskväll, vi byltade på oss overaller, stalljackor och stallskor. Packade in oss i lilla skoterpulkan och puttrade över åkern till svärföräldrarnas gård. Det var nästan en vecka sedan vi sågs så jag har längtat, och barnen likaså.
Vi smög in i ladugården som förvandlats till ett enda stort BB. Spänningen visste inga höjder när ett alldeles nyfött lamm låg i en av boxarna. Barnen tittade storögt på spektaklet.
I alla boxar låg en eller två lamm. Elva stycken. Några kära återseenden med tackor jag stått och kliat under hakan bara dagar innan lammen anlände. Så vanvettigt söta och mjuka. Nu väntar lugn och ro för lammen kommande tid, för att sedan, när de vuxit till sig, få gå på bete hela sommaren lång.
Jag får inte nog av lammen, är så fascinerad över hela spektaklet med lammperioden. Imponerad av svärmor och svärfar som går nattrundor, håller lamm-vakt, hjälper till vid födslar och gör allt med sådan respekt och kärlek till djuren. De är i goda händer, de små liven.
Så tittar sig svärmor över axeln och säger helt lugnt “nu är det något på gång hos tackan igen”. Fredrik smyger ut med barnen och jag ställer mig på tå för att få en skymt av händelseförloppet. Svärmor och svärfar hjälper tackan lite, lammet är stort. Några minuter sedan är han ute, en stor bagge. Jag står tårögd med kameran i handen och känner så många känslor. Överväldigad, häpnad, fascinerad, glad och överraskad! Några minuter senare står baggen upp och letar råmjölk. Jag är helt golvad av upplevelsen!
Vi dröjer oss kvar efter läggdags och får inte riktigt nog. Men tillslut så måste vi hem. Jag tänker på vilka häftiga upplevelser jag fått vara med om senaste tiden. Mäktiga möten med människor och djur. Glad över alltihop. Känner mig pirrig inför våren och även om jag vaknar upp till snöoväder dagen därpå så rör det mig inte i ryggen. Vetskapen om att det föds lamm på granngården gör mig så hoppfull. Det pirrar till i magen. Jag vill fylla dagarna med så mycket liv det bara går nu, så mäktigt det är, vårt lilla liv på och runt om Backen.
Mars, kalas, sjukdom och hönsmatematik
Må ni tro att jag är less att starta varje inlägg med att vi varit sjuka. Jag tror att hela mars susat förbi i någon sorts sjukdimma. Det har kräkts, det har varit hög feber, det har varit covid och det har varit migrän. Hoppet är det sista som överger en så jag hoppas innerligt att kommande tiden bjuder på bra mycket friskare och energirika tider. Jag saknar att göra fint hemma, gå på loppisrundor och hugga tag i något projekt (behöver kanske inte ens nämna att trapp-projektet stått stilla?) nåväl. Det är småsaker ändå, vardagssjukdomar och lite gnissel i vardagen ~ men jag medger att jag längtar enormt mycket efter att ha lagt denna tid bakom oss. Men några fina glittrar har fastnat i kameran, vi tar en titt!
Någon av helgerna i mitten av mars hade vi stora uppdrag, barnen och jag. Fredrik hade åkt till fjälls med några kompisar och grannarna hade åkt iväg på skidsemester. Vi packade därmed med oss den varma chokladen, frukostmackorna och tjavade yrvakna iväg ner för backen.
Svante var också med förstås! Han som mest bara sovit bort sina första månader i livet har nu vaknat till ordentligt och är så fascinerad av hästar, höns, kaniner och den där storasyrran som är hur cool som helst.
Hästarna är morgontrötta, står och blinkar yrvaket och kunde absolut tänka sig rulla runt i spånet en stund till. Fapris lurviga öron är bland det gulligaste jag vet.
Helgen fortsked i fina vårvintervädret. Vi plockade fram springcykeln och hade härliga timmar utomhus, gick mellan stallet och hemmet och pysslade med djur, grillade lunch utomhus och fyllde depåerna med sol.
Men så märkte jag hur Loppan var stekhet. Covid. En mycket mild variant skulle det visa sig vara. Tack och lov.
Vi drog ner tempot. Hämtade ägg och bakade en kaka. Gluttade på film och vilade ett slag när lillebrorsan sov i vagnen. Vi blev väldigt fascinerade av att plötsligt hitta ett vitt ägg bland våra bruna och beige ägg!
När Loppan piggat på sig följde tre extradagar hemma och sedan fick hon gå tillbaka till efterlängtade förskolan. Och på kvällen? Kalas för kusinduon som fyller år med bara tre dagars mellanrum. Förra året firade vi intill solväggen hos kusinerna, i år hade vi en stormigare variant av kalas hemma hos oss.
Det bjöds på pannkaka på Muurikkan.
Lo hade knappast tid att sitta still och äta när det fanns såpbubblor och kusiner på besök! Så roligt!
Sedan blev stormen outhärdlig så vi snörde i iläggsskivan i bordet och körde resten av kalaset inne. Paket till småtjejerna och lillprinsen fick prova alltsammans! Fortfarande i pyjamasen, så som det kan bli!
Jag hade svängt ihop en ny ormtårta och faster kom med ljus så båda fick blåsa!
Småtjejerna kramade varandra hejdå, och om jag känner Lo rätt så saknade hon sin Signe samma sekund som hon lämnade huset.
Sedan har det varit glimtar av att få vara kreativ. Fundera över livet och vad det ska bjuda på framöver. Vi har pysslat om djuren, satt små frön i jorden och gjort allt för att försöka göra sådant vi får energi av.
För rätt som det var hade Svante åkt på covid och var vaken om nätterna. Har varit bortskämd med en bebis som sovit gott i åtta månader så jag kunnat hålla ett gott tempo om dagarna, men sömnlösa nätter tär fort. Jag beundrar alla som klarar av att leva vanliga liv och sova lite, ni är mina idoler.
En av mina gamla hönor har varit dålig och fått lite extra omsorg. Så när jag insåg att vi skulle behöva nacka henna tröstade jag mig med att stoppa hela kläckaren full med ägg. För minus en höna betyder ju plus sju kycklingar? Det är höns-matematik!
Ute i sadelkammaren har vi stått och tittat på kläckmaskinen och Lo säger varje dag “gå till äggen och kolla dom har det bra?” med uppfordrande stämma.
I I samma rum står de första blygsamma sådderna. Hej lilla jalapeno! Blir så himla glad av ett näpet, grönt litet strå!
Vårvintern har varit här med besked. Vi fikar och äter utomhus, leker i sista snöhögen, sover gott utanför ull-åkpåsen och fyller bleka ansiktet med fräknar. Härliga tider!
Det tinar och tinar och tinar. Backen badar i sol.
Senaste dagarna har vi stött fåren. Vi allihopa tycker att det är lika kul!
Men utemellan har vi känt oss trötta och ut-slut också.
Vi tog ett varv runt gården och bestämde vad vi ska göra i sommar. Stryker och stryker från den långa listan. “Barnen är ju så små, detta kan vi göra nästa år”… “Ska vi verkligen lägga pengar på det?..” och så vidare.. men städ och röj ska vi ägna oss åt så mycket vi orkar. Detta rum, “hörummet” ska få bli “hästrummet” så småningom. Hoppas på en tjusigare efter-bild.
Så sa vi hejdå till lilla Chatrine-hönan som var en av original-hönsen jag fick av grannarna 2018.
Sedan har jag haft livets värsta migränattack hittills och nu, nu vågar jag kanske hoppas att vi gjort bort det värsta? Kan vi få vara friska nu? Idag ska jag i alla fall åka iväg med mina barndomsvänner och fira våra trettioårsdagar – ska bli så himla härligt! Kram på er!
När februari blev till mars
Vi avslutade förra veckan med svärmors semlor. Jag som tycker att semlor är det mest överskattade bakverket åt dessa hemgjorda med andakt. Sedan fortskred veckan med än ditt och än datt. Väldigt familje- och kompistätt just nu. Visst vill man bara hålla alla man tycker om nära just nu?
Vi startade veckan lugnt. Med fokus på att få vår lilla Loppa frisk från det långdragna viruset. Måndag blev tisdag och vi pysslade, ritade, såg tv, nöp till oss några glimtar frisk luft. Jag hälsade på på jobbet en sväng med Svante under armen också.
Tillslut var det full fart på hela familjen igen. Vi pysslade om hästarna och tog hem hö till kaninerna. Alltihopa i en ljus marsafton.
Fredrik hade ju “ledigvecka” men hoppade in på utbildning en av dagarna. Då drog vi till stallet. Med hörselkåpor och stall-stassen på.
Hon är bra arbetsam, lilla Lo. Hivar skit och spån i en rasande fart. Jag önskar mig lite mer ridning och körning och lite mindre stallsysslor nu, men allt har sin tid.
Fapri fick ju kollade tänder och blev vaccinerad också mitt i veckan.
Vi stänger gärna in oss i hönshuset. Försöker göra handlingskraft åt eländet i Ukraina. Skapa ljus och trygghet som motpol. Jag är matt av allt tänkande och så tacksam över vår trygga tillvaro.
Vi blev spontant bjudna på middag hos Fredriks syster med hela storfamiljen på plats. Vi firade goda besked och bara umgicks. Var alldeles varm i hjärtat när jag rullade vagnen från barnens faster, tillika vår granne, äntligen fick vi allihopa träffas.
Under dagen hade vi träffat en god vän till mig och hennes dotter. Vi satt i solen och åt lunch från muurikkan och bara njöt av vårvintern. Sån fin dag.
Så blev det fredag och vi lämnade båda barnen för första gången hos farmor och farfar och åkte vidare in till Skellefteå. Vår häftiga stad som bara bubblar av utveckling och framåtanda. Vi skulle fixa inför Los stundande treårsdag, kalas, lämna igen böcker på bibblan och Fredrik hade klipptid.
Vi passade på att ta en lunchdejt. Vi återupptäckte Tatung, där dejtade vi ofta på gymnasiet.
Senaste tidens oroligheter och lyssnandet på podd, läsandet av broschyrer och annat gjorde att vi kunde konstatera att vi inte hade mat för en vecka hemma, som man ju bör ha enligt MSB. Våra frysar är proppfulla med mat men vid ett strömavbrott har vi det betydligt svårare att föda oss.
Så vi handlade hem lite extra, stoppade i backar och gömde undan. Ifall att. Det kändes gott inombords ändå, hellre beredd än rädd, ju.
När vi hämtat hem barnen, ätit middag och ordnat allt inför stundande kalaset så tog jag mig ut själv. Gick till stallet. Mockade, kliade ponnysarna och fyllde vatten. Pustade ut och blickade upp mot norrskenet på himlen.
På lördagen hade vi kalas för Loppan, det får ni se senare. Sedan bar det av i en väldig fart till travet för att heja fram Brillan och grannflickan Lovisa som skulle årsdebutera. Loppan hade vi lämnat i händerna på mormor och morfar och Svante sov sig genom hela spektaklet.
Sedan landade Fredrik, Svante och jag hemma i våra vänners stuga. Vi dundrade in, blev bjudna på bubbel och snittar, landande mjukt bland mjuk spets och gosig terrier.
Vi blev så galet bortskämda. Rådjursfilé och chokladmousse. Godaste jag ätit på evigheter!
Oskar stackarn som skurit av en sena i handen och var gipsad behövde hjälp med maten, haha! Dessa två alltså, så glad att vi hittat åt dem. Vi har så mycket gemensamt i och med våra gamla gårdar, våra djur och våra killar som numera jobbar på samma jobb. Jennifer och jag lärde känna varandra genom hästarna för några år sedan. Dessa håller jag hårt i!
Vår lilla goding njöt av full fokus från fyra vuxna och i alla fall en hund som hela tiden ville slicka bort banan från kinderna, dela majskrok och omhulda. Så gulligt!
Vi sov över i stugan och vaknade till Vasaloppssöndag. Åt frukost, tog en promenad och åkte för att hämta hem Loppan. En så fin avslutning på en härlig vecka.
Så härligt att vi hunnit träffa våra familjer, flera vänner och hunnit umgås på tu man hand en skvätt också. Nu längtar jag till lantlivet. Djuren och livet hemma på gården. Takdropp, väcka pelargoner och sätta små frön i jorden. Känns tryggt.
Februaridagarna
Men hej allihopa! Får jag månne lite scenskräck efter att jag ser hur många som tittat hit efter att Underbaraclara länkat hit till mitt lilla hörn av internet? Ja, kanske lite! Blev faktiskt alldeles tårögd av omnämnandet hos Clara. Inte bara har hon varit en stor förebild för mig under mina tio (!) år på gården, jag minns hur jag lyssnade på hennes sommarprat 2011, precis innan jag själv flyttade ut på landet, det gick rakt in i hjärtat på mig. Jag kände mig lite mindre ensam när jag kunde följa en annan ung kvinna som flyttat ut på landet. Så Claras omnämnande gjorde mig minst sagt glad! Då kan vi titta på senaste tidens bilder tycker jag!
Vi tar vid en solig lördag då hela familjen hjälpte min äldsta syster Carolina att flytta. Jag packade bilen full med kusiner och åkte ut till mellansyster Emelie. Där fick barnen äta lunch och leka. Svante fick gos av moster förstås. Båda hans mostrar är så kär i honom, plockar honom direkt de ser honom och gosar med honom allt de orkar. Mycket tacksamt för min rygg då vår lille palt numera passerat tio kilo!
Fyra av kusinerna pep iväg och lekte, alltid lika lugnt och skönt när blockflöjter är inblandade, visst?
Till eftermiddagen klädde vi alla på oss och gick ut i solen, flytthjälparna och fler kalasgäster anslöt också!
Emelie hade fixat små smörgåstårtor, fruktfat, muffins, tårta och chokladkex. För vi skulle fira blivande femåringen i familjen!
Fem tårtljus och en peppad Allie. Sedan sjönk solen, fikat var uppätet och kusinerna trötta. Vi gjorde ett sista ryck i flytten och åkte hem till Backen med kommunens största familjepizza i framsätet.
Sedan firade vi alla hjärtans dag i hemmets vrå med monstermuffinsarna vi knåpat ihop veckan innan.
.. och vardagen tog vid. Loppan som varit hemma i princip hela hösten och vintern från förskolan har nu börjat åka på sina femton timmar i veckan igen. Så otroligt härligt att det numera är ljust på morgonen också!
Jag fick högtidligt lov att fotografera havregrynsgröten så ni inte bara tror vi sitter och sörplar varm choklad dagarna i ända. Jag har tudelad relation till gröt, men toppar man med goda grejer och varierar den så kan jag äta det veckan lång!
Det blev helg och min tur att pyssla om ponnysarna. Här gick jag efter insläpp och filosoferade om livet. Kände sådan tacksamhet och ett sådant sammanhang denna helg. Fint att känna så. Efter Fredriks eftermiddagsvecka så är det alltid lika magiskt att komma ut om kvällarna.
Lördagen bjöd oss på otroligt fint väder. Jag och Loppan slog följe med grannflickan ut på tur i solskenet. Det är ingen större skillnad i arbetsvilja på sjuåringen i tävlingsform och tjugosjuåringen!
Så blev det söndag och dags för nästa kalas. På grund av covid hade vi både fått skjuta kalaset några veckor och bara halva familjen kunde dyka upp. Men storkusin Aisha var på plats och redo att leka med Loppan.
Vi höll till hos mamma och pappa i hembyn, så härligt! Kan ni förstå att min pappa fyllt 72 år? Det kan inte jag begripa!
Svante vaknade upp halvvägs in på kalaset, nerbäddad i ullpåse och ullhuva och ulloverall.
Mamma och pappas ena katt Bubben, tillika Knuts lillebror, följde oss som en skugga. Han råkade bli instängd i kylskåpet som kattunge och sov där en hel natt. Kom ut från kylen morgonen efter och sträckte på sig, gäspade och gick vidare med livet.
Min mamma är otroligt duktig på att laga mat och påhittig så det förslår. Idag blev det langos över öppen eld.
Vi körde både klassiska räk-varianten och en efterrätts-variant med nutella och banan. Otroligt gott!
Vi höll till ute tills tårna frös till, då landade vi inne och tinade upp lite innan vi åkte hem. Känns så främmande att vara inomhus hos folk, till och med. i ens föräldrahem där jag bott i 19 fina år. Kommer det någonsin kännas som innan pandemin?
På måndagsmorgonen stod en liten ballerina och vinkade till farfar som skottade vår uppfartsväg med lilla traktorn. Hon sprang mellan husets rum för att få en skymt av traktorn och ropade “VILKEN BUSIG FARFAR” och kiknade av skratt.
Efter veckor av pyssla om får, kor, hund, katter och ponnys om vartannat så var det gott att bara vara hemma en dag och pyssla om gårdens djur ordentligt. Kaninerna älskar snön och Aska över för fullt att gå med sele.
Måndagen avslutades med att hovslagaren Jennie kom och ordnade fina hovar på Fapri. Vi kunde konstatera att nästa gång vi ses är det april och vår på riktigt! Bara en sån sak!
Nu ska jag stänga ner datorn och spela spel med Loppan. Vi har magsjuka på besök i huset och vi som (än så länge) är friska gör allt för att ducka för bacillerna. Önska oss lycka till!
Kopussar och monstermuffins
Swish sa det så ska jag försöka sammanfatta veckan som gick med bilderna som inte hamnade i något inlägg. Efter en riktig raket-start på bloggåret så har här ekat ganska tyst i veckan. Istället har vi hängt i ladugården allt vi orkat, träffat vänner, hjälpt min syster att flytta, sörplat mängder med varm choklad – både ute i snön och inne framför OS på tv:n. Jag har gjort tre goda ting för min hälsa som inte rör träning – vaccinerat mig mot covid, varit på flärdfylld fotvård och gjort mig av med något som stört mig. Det blev en fullproppad vecka! Vi tar en titt på vad som fastnade i kameran:
Mycket tid har vi spenderat i ladugården. Bland alla får och de tre kvigorna som till sommaren får sina kalvar och blir kossor. Det är så härligt att vara i ladugården för hela familjen trivs så bra med det. Vi allihopa gillar att ha saker att påta på med och Loppan springer ivrigt runt och krattar gångarna, serverar baggarna hö och fyller vatten åt kvigorna i vattenkoppen. Alla drar sitt lite strå till stacken.
Jag kan inte låta bli att vilja ha egna djur. Älskar att gå ner till grannarna där hästarna bor eller gå åt andra håller längst Byavägen och hamna hos barnens farföräldrar. Som ju driver en lantgård. Men tänk om vi skulle kunna ha ett gäng djur uppe på Backen? Våra alldeles egna!
Jag tror att det fina vädret och föräldraledigheten som ger mig all tid hemma spär på drömmarna. Jisses vilka härliga, lediga dagar.
Det är en ganska svårfotad trio för allihopa vill mest gosa och lukta in stalljackan ordentligt.
Docka har en så häftig “eyeliner”, hela hennes uppsyn är bedårande.
Svärmor och svärfars djur bor så bra. Lösdriftar och ekologiskt foder. Kli under hakan var dag. Dessa tre har bott på gården i ett år nu och har vuxit till sig till granna damer, minsann.
När alla djuren fått sitt är det bara leken kvar. Klättra på höbal roar alla åldrar i familjen.
Jag har smitit åt mig lite får-gos när tillfälle getts.
Gårdens råttjägare har haft stenkoll på oss under veckan. Tyra är fjorton år och är den pratgladaste katten jag vet, “mjau, mjau, mjau”, låter det när hon kommer gående.
Sol har vi fått på näsan när vi gått mellan gårdarna. Jag har haft sådan energi i kroppen som jag inte känt på väldigt länge. Som att äntligen kunna se i färg efter att ha sett i svartvitt.
Hemma på vår Backe har vi levt på, förstås. Svante stjälpte till med högen med rentvätt som skulle vikas, storasyster tyckte absolut han såg ut att ha ont i pannan och gav honom plåster (haha!). Sedan har vi bakat monstermuffins. Lo ville baka åt sina kusiner som varit krassliga, de fick en leverans på farstubron och lyckan över att få träffa kusinerna på håll var total!
Sedan har vi ägnat åt oss aktiviteter som kräver både förstoringsglas och tumstock.
… Vi har alltså fortsatt med trapp/under trapp-projektet förstås! Vi gör lite nu och då när det passar i livet. Förhoppningen är att vi hinner klart innan sommaren är här och vi bara vill vara utomhus. Men då gäller det att jag sätter igång och skrapar den där trappan, puh!
Bondevecka!
I veckan får vi äran att sköta svärmor och svärfars lantgård. Det är en hel drös med får, tre kvigor, en katt och allas vår favorithund Jaffa. Det är bland det bästa jag vet – att få sköta djur, vara utomhus och pyssla på. Hiva foder, fylla vatten, klia hakor och får jag dessutom göra det tillsammans med lilla familjen så är jag helnöjd. Kan inte låta bli att drömma om en egen lantgård. Men tills vidare njuter jag av att få gästspela hos svärföräldrarna.
Jaffa blir tio år i vår. Hela familjen älskar sönder denna ljuva vovve, hon har varit så fantastisk från dag ett.
Jag häpnas över hur fort hon bara finner sig att helt plötsligt ingå i en småbarnsfamilj. Vi knatar över till svärföräldrarnas gård som ju ligger granne med vår.
Fåren märker direkt att det är några andra än vanliga husse och matte som kommer in genom ladugårdsdörren. Tittar storögt på oss. Vi öppnar upp lösdriften och släpper ut dem.
De går på rad till ensilaget. Ullrumpa efter ullrumpa.
En söting kommer tillbaka för lite kli och gos. Sådant kan man ju gott ställa upp på.
Utanför lösdriften jobbar Loppan på med ensilaget. Hon lever sitt bästa liv i ladugården, att sköta djur är bland det roligaste jag vet. Jag förstår henne!
När ladugården är gjord går jag över gårdsplanen och släpper in Jaffa en stund, norpar fika från svärmors frys, så åker vi på skoterutflykt.
I våran skog med svärmors goda bullar. Vi åker oftast till en av våra skiften, där solens strålar stannar länge och det finns stenar att klättra på och träd i vinkel som ger lite lä.
Fredrik gör eld.
.. och grillar bullar åt oss
Det smakar gott, så gott. Vi spanar efter ett flygplan vi hör, händer inte alls så ofta här hos oss.
Svante sitter mest och kikar runt, alldeles nyvaken och go.
Så hade vi kickat igång en vecka fylld av får, kor, hund, varm choklad och familjetid. Jag bara myser!
Första februariveckan
Sista januaridagen och de första sex februaridagarna har vi lagt bakom oss. Fredrik har haft dag-vecka vilket innebär att han jobbar veckans alla dagar och dessutom långa dagar. I helgen åker han hemifrån vid fem och kommer hem vid sju. Dessutom har det kommit småfötter springandes genom övervåningen var och varannan natt, småtänder har gjort sig påmint hos han som ännu inte springer och modern i huset känner sig lite hudlös. Så den sjunde februari och ledigvecka för Fredrik kommer jag välkomna med öppna armar. Jag vill inte gnälla för er, för jag är ingen gnällspik i mig själv, men jag vill bara tala om att jag inte känt mig på topp. Frustrerande men likväl viktigt att lyssna på kroppen och knoppen.
Vi avslutade januari med att tvaga upp oss ordentligt. Den här goa tiokilospalten. Jag låter honom ofta sova utan pyjamas för att kunna ligga och klämma och gosa med allt det goa.
Det blev solig måndag och vi åkte in till stan för att gå på loppis med några vänner. Svor högt över vår “extrabil” som strulat på senaste och knappt gick bromsa. Precis när vi fått dit ett nytt batteri. Jaja, solen gjorde både mig och min taniga monstrea ytterst glad.
Det blev tisdag och första februari. Lo skulle på förskolan för första gången på en halv evighet och peppen var total! Jag visste knappt vad jag skulle göra med de fem timmarna jag fått, så jag gosade ner mig och Svante i soffan efter mförmiddagens stallbesök.
På onsdagen susade vi iväg för fem nya timmar på förskolan. Svante kläddes i ull för en tur till stallet, jag kunde äntligen se botten i tvättkorgen, det lagades storkok och mellisar att ha i frysen och jag funderade vad Lo hade för sig mest hela tiden. När Lo kom hem var hon så slut att hon somnade i hallen, så tufft att börja om med förskolan, mammahjärtat ömmade.
Men på torsdagen fick vi kasta om planerna. Det som skulle bli veckans sista dag med förskola för Lo och lunch med föräldralediga vänner för mig och Svante, blev istället en hemmadag med snoriga näsor och småfebriga ungar.
Jag gjorde ett försök att torsdagsstäda men även jag hade riv i halsen och tungt huvud. Några vrår blev klara i varje fall. Jag kände mig så nere, tredje gången jag är krasslig sedan jul och egentligen undrar jag om jag någonsin blivit helt frisk? Jag som verkligen försöker förbättra min hälsa har bara lyckats försämra den hittills i år. Pust och stön.
Jag kände mig glad över mina trettioårspresenter jag strösslat över huset i alla fall. Som detta fat jag fick av tre barndomsvänner jag tycker mycket om.
Vi rotade fram pyssellådan.
.. och övade på att klippa, går ju som hejsan!
Vi bakade ihop zucchinibrödet vi bjöd er receptet på i lördags. Sedan åt vi vi pumpasoppa som vi tänkt bjuda vännerna på.
På eftermiddagen hade vi -17 men vi hade utlovat att fodra hästar och mocka så vi tog en tur till grannarna. Sedan plockade vi ägg och klappade kaninerna lite innan vi gjorde kväll.
På kvällen var det -24 och jag kände mig inte alls redo för Fredriks jobbhelg. Hålögd, trött och sliten.
På fredagen hade vi snöstorm och vi höll oss inne. Efter läggdags gick jag ut till hästarna, kaninerna och hönsen. Då var allt inbäddad i snö som såg ut som vispgrädde. Det var nollgradigt och så vackert ute. Drog djupa andetag och kände tacksamhet.
Lördagen och söndagen pysslade vi om hästarna. Fortsatte klippandet. Fikandet, tv-tittandet, byggandet med duplo, sorteringen av pyttebebiskläder som ska portioneras ut till nära och kära, madrassåkning i solen och flera besök hos djuren. Jag insöp sol och djurgos och kände mig rätt så pigg.
Så har vi hunnit göra en och annan snöängel, förstås!
Nu har vi precis fått besök av farmor och farfars hund Jaffa som ska bo med oss i tio dagar. Snart kommer pappa Fredrik hem efter veckans sista arbetsdag och jag känner att nästa vecka kommer bli en av årets bästa – bara vi får vara friska – jag återkommer om rapport från den!
En fruktstund hos hönsen
I måndags ville jag hävda att jag inte hade min bästa dag i livet. Fredrik jobbade eftermiddag och hade krupit ihop i gästrummet för att inte väcka oss allihopa mitt i natten, men det var en klen tröst när en liten tvååring kröp upp hos mig vid fem på morgonen och mina sömntimmar hade blivit alldeles för få. Sedan gick bara inget min väg. Sådana dagar kommer ibland, det behöver inte alls bero på något särskilt, men denna måndag var jag så öronbedövande trött.
Jag hade åkt till lanthandeln för att fånga några minutrar på egen hand, veckohandla, panta och sopsortera, sådant jag aldrig hade räknat som “egentid” för ett par år sedan, nu en kär stund på veckan. När jag kom hem ropade Fredrik “ta med frukt!!” sedan hittade jag hela gänget bakom ladugården där våra höns bor.
Någon var himla nöjd med egen banan. Jag själv får inte nog av blodapelsinerna just nu.
Kring husknuten på Höns Hilton stod våra damer och tryckte. Förfärligt vad kallt och otrevligt det verkade vara. De är inte riktigt överens med minusgraderna och blå-isen.
När fruktstunden var över trippade jag iväg och hämtade skottkärran med spadar, grepar och sop. Så satte vi på arbetshandskarna och satte igång med storstädning av hönshuset. Ut med allt gammalt bös och spån.
Vi har ett spån-proffs i vår familj. Som hon vältrat runt i diverse spånhögar från att hon var pyttebebis.
Vår lilla sagohöna Elsa var himla nöjd över påhittet. Inspekterade nyfiket det nya höet i redena, nya spånet på golvet och havren i matbingen.
När vi var klara svassade vår nya tupp – Tuppis – ett varv runt hönshuset innan han också hoppade in och inspekterade varje vrå. De är lättkränkta små varelser, våra små höns. Men ens var även mitt sinne lättare och kroppen fylls alltid av välbehagskänslor när djuren har det ordnat och fint.
En januarivecka
Ett inlägg tillägnat en januarivecka kommer här. Vi började veckan med att hälsa på hos en föräldraledig kompis som har barn i precis samma ålder som Lo och Svante. Det var på tok för trevligt för där blev vi kvar halva dagen. Det handlades lite förnödenheter på lanthandeln och om kvällen skulle vår andrabil lagas. Vi hade bestämt oss för att ha en “förbättringsvecka” och ta tag i en herrans massa surdegar som legat runt om oss.
På tisdagen vaknade vi upp till plusgrader och vi spenderade morgonen med att spela spel. “Alfons Åberg – Tågspelet” fick Lo i julklapp och det går utmärkt för en snart treåring att spela, med lite hjälp från oss.
Det är så roligt att hitta på saker med barnen som man själv uppskattar. Jag är dålig på att leka lekar men spela spel, pyssla, rita och bygga duplo uppskattar jag massor!
Vi hade turan att Fredrik hade “ledigvecka”, som han har efter sju dagars och närmare sjuttio timmars jobbande. Då pustar vi alla ut.
Vi hade fortfarande kalaskänsla i både kroppen och huset efter mitt trettioårsfirande. Vi jobbar på att äta upp mat ur de överfulla frysarna och skafferiet kommande tiden, och det blir ju lite roligare med halsduk, tända ljus och blommor i vas, visst?
På tisdagen fick vi skicka ännu ett sms till förskolan att vi hoppar över de femton små timmarna Loppan ska vistas där per vecka. Covid och magsjuka snurrar runt just nu. Men vi roar oss förstås hemma, hon fick åka skidor på gårdsplanen medan jag och Fredrik packade svärfars släp proppfull med skrot från ladugården. Så tog vi oss en sväng till närmsta samhälle, pantade burkar, lämnade skräp, handlade en korg full med frukt och svängde förbi morfar för att säga hej i dörren.
Skafferirensningen fortsatte lagom till kvällen och till efterrätt blev det en bortglömd kartong chokladpudding. Inte ätit sedan jag var liten men det var lika gott som jag minns det. Lagom avancerat.
På onsdagen var jag ute i stallet i ottan – Fapri vaccinerades av bästa veterinären Karin. Sedan åt vi frukost och jag kunde inte skaka av mig hur trött jag var och hur ont kroppen gjorde.
Jag var yrslig och dan. Morgonen efter vaknade jag med feber, frossa och ont i hela kroppen. Tog ett negativt snabbtest och höll samma tempo som halvåringen i huset. Många tupplurar alltså.
Jag skickade iväg Fredrik till skogen i några timmar med sin nya motorsåg han fått ta över från pappa. Vi höll nere tempot rejält och jag ville att mamma skulle komma och ta hand om mig.
Efter en stund hämtade Fredrik Lo så hon skulle få vara med och fälla träd till skogs. Jag vinkade av dem och låg och sov med Svante under tiden.
Lagom till aftonen kom de hem och jag fick mig lite frisk luft när jag gick ner till stallet och pysslade om ponnysarna.
Blå timmen fjäskade för mig. Det är alltid så underbart att komma ut efter sjukstuga inomhus. Jag kände mig hyfsat pigg och var så glad över min stund utomhus.
Hemma väntade Knut på mig under discolampan i hallen.
Där hemma höll lilla gänget på att se över motorsågen. Galet spännande tyckte Lo, det enda hon önskar nu är en egen motorsåg.
Försökte mota sjukan med broccolisoppa från vår egna broccoli, tunnbörd mina föräldrar bakat i vår bagarstuga och smörgåspålägg från Fredriks föräldrars gård. Gott var det.
Hela fredagen låg jag inne.i soffan med feber och kikade ut på vackra vädret medan Fredrik umgicks med barnen.
Om kvällen, precis efter På Spåret, vaknade vår vanligtvis sjusovande lilla älskling och var också krasslig. Alldeles nyvaken och yr.
På lördagen levererades ännu ett covid-test till dörren, denna gång av mina föräldrar. Med var också en bit semmelkladdkaka som plåster på sjuk-såren. Så otroligt gott. Även detta test var negativt. Jag var dessutom feberfri sedan kvällen innan och energin återkom i liten dos, minut för minut.
Så på söndagen samlades vi med kusinerna och tillika våra grannar på byns skidskobana. Fredrik och Lo tog skotern dit, Svante och jag anslöt lite senare med fikat.
Jag hade snabbrullat några chokladbollar, skurit upp lite blodapelsin och kokat varm choklad.
Varm choklad slår kaffe och te med hästlängder.
Barnen åkte skidskor, förutom Svante som sov sig genom alltihop. Fredriks syster var också på plats, äntligen fick vi träffas efter att vi varit sjuka i omgångar. Lo var så glad över att få träffa kusinerna.
Jag försökte hålla mig på lite avstånd och njöt av plusgraderna och solen som nästan orkade sig genom molnen.
Sen åkte vi hem till lunchbestyr och en diskbänk som inte städat sig själv medan vi varit borta.
Fredrik har åkt på jobbet för att jobba eftermiddag i veckan, Loppan har fått se lite tv medan jag ordnat detta inlägg. Strax ska jag ordna lasagne, pyssla om djuren här hemma, bada och lägga isäng barn. Vi lever verkligen ett “var tredje vecka-liv”, från mycket tillsammanstid till mycket ensamtid med barnen. Det är vår vardag som vi valt den, fint att få lägga en “ledigvecka” i bagaget och hoppas på friskare tider framöver.
