Lantliv
En fruktstund hos hönsen
I måndags ville jag hävda att jag inte hade min bästa dag i livet. Fredrik jobbade eftermiddag och hade krupit ihop i gästrummet för att inte väcka oss allihopa mitt i natten, men det var en klen tröst när en liten tvååring kröp upp hos mig vid fem på morgonen och mina sömntimmar hade blivit alldeles för få. Sedan gick bara inget min väg. Sådana dagar kommer ibland, det behöver inte alls bero på något särskilt, men denna måndag var jag så öronbedövande trött.
Jag hade åkt till lanthandeln för att fånga några minutrar på egen hand, veckohandla, panta och sopsortera, sådant jag aldrig hade räknat som “egentid” för ett par år sedan, nu en kär stund på veckan. När jag kom hem ropade Fredrik “ta med frukt!!” sedan hittade jag hela gänget bakom ladugården där våra höns bor.
Någon var himla nöjd med egen banan. Jag själv får inte nog av blodapelsinerna just nu.
Kring husknuten på Höns Hilton stod våra damer och tryckte. Förfärligt vad kallt och otrevligt det verkade vara. De är inte riktigt överens med minusgraderna och blå-isen.
När fruktstunden var över trippade jag iväg och hämtade skottkärran med spadar, grepar och sop. Så satte vi på arbetshandskarna och satte igång med storstädning av hönshuset. Ut med allt gammalt bös och spån.
Vi har ett spån-proffs i vår familj. Som hon vältrat runt i diverse spånhögar från att hon var pyttebebis.
Vår lilla sagohöna Elsa var himla nöjd över påhittet. Inspekterade nyfiket det nya höet i redena, nya spånet på golvet och havren i matbingen.
När vi var klara svassade vår nya tupp – Tuppis – ett varv runt hönshuset innan han också hoppade in och inspekterade varje vrå. De är lättkränkta små varelser, våra små höns. Men ens var även mitt sinne lättare och kroppen fylls alltid av välbehagskänslor när djuren har det ordnat och fint.
En januarivecka
Ett inlägg tillägnat en januarivecka kommer här. Vi började veckan med att hälsa på hos en föräldraledig kompis som har barn i precis samma ålder som Lo och Svante. Det var på tok för trevligt för där blev vi kvar halva dagen. Det handlades lite förnödenheter på lanthandeln och om kvällen skulle vår andrabil lagas. Vi hade bestämt oss för att ha en “förbättringsvecka” och ta tag i en herrans massa surdegar som legat runt om oss.
På tisdagen vaknade vi upp till plusgrader och vi spenderade morgonen med att spela spel. “Alfons Åberg – Tågspelet” fick Lo i julklapp och det går utmärkt för en snart treåring att spela, med lite hjälp från oss.
Det är så roligt att hitta på saker med barnen som man själv uppskattar. Jag är dålig på att leka lekar men spela spel, pyssla, rita och bygga duplo uppskattar jag massor!
Vi hade turan att Fredrik hade “ledigvecka”, som han har efter sju dagars och närmare sjuttio timmars jobbande. Då pustar vi alla ut.
Vi hade fortfarande kalaskänsla i både kroppen och huset efter mitt trettioårsfirande. Vi jobbar på att äta upp mat ur de överfulla frysarna och skafferiet kommande tiden, och det blir ju lite roligare med halsduk, tända ljus och blommor i vas, visst?
På tisdagen fick vi skicka ännu ett sms till förskolan att vi hoppar över de femton små timmarna Loppan ska vistas där per vecka. Covid och magsjuka snurrar runt just nu. Men vi roar oss förstås hemma, hon fick åka skidor på gårdsplanen medan jag och Fredrik packade svärfars släp proppfull med skrot från ladugården. Så tog vi oss en sväng till närmsta samhälle, pantade burkar, lämnade skräp, handlade en korg full med frukt och svängde förbi morfar för att säga hej i dörren.
Skafferirensningen fortsatte lagom till kvällen och till efterrätt blev det en bortglömd kartong chokladpudding. Inte ätit sedan jag var liten men det var lika gott som jag minns det. Lagom avancerat.
På onsdagen var jag ute i stallet i ottan – Fapri vaccinerades av bästa veterinären Karin. Sedan åt vi frukost och jag kunde inte skaka av mig hur trött jag var och hur ont kroppen gjorde.
Jag var yrslig och dan. Morgonen efter vaknade jag med feber, frossa och ont i hela kroppen. Tog ett negativt snabbtest och höll samma tempo som halvåringen i huset. Många tupplurar alltså.
Jag skickade iväg Fredrik till skogen i några timmar med sin nya motorsåg han fått ta över från pappa. Vi höll nere tempot rejält och jag ville att mamma skulle komma och ta hand om mig.
Efter en stund hämtade Fredrik Lo så hon skulle få vara med och fälla träd till skogs. Jag vinkade av dem och låg och sov med Svante under tiden.
Lagom till aftonen kom de hem och jag fick mig lite frisk luft när jag gick ner till stallet och pysslade om ponnysarna.
Blå timmen fjäskade för mig. Det är alltid så underbart att komma ut efter sjukstuga inomhus. Jag kände mig hyfsat pigg och var så glad över min stund utomhus.
Hemma väntade Knut på mig under discolampan i hallen.
Där hemma höll lilla gänget på att se över motorsågen. Galet spännande tyckte Lo, det enda hon önskar nu är en egen motorsåg.
Försökte mota sjukan med broccolisoppa från vår egna broccoli, tunnbörd mina föräldrar bakat i vår bagarstuga och smörgåspålägg från Fredriks föräldrars gård. Gott var det.
Hela fredagen låg jag inne.i soffan med feber och kikade ut på vackra vädret medan Fredrik umgicks med barnen.
Om kvällen, precis efter På Spåret, vaknade vår vanligtvis sjusovande lilla älskling och var också krasslig. Alldeles nyvaken och yr.
På lördagen levererades ännu ett covid-test till dörren, denna gång av mina föräldrar. Med var också en bit semmelkladdkaka som plåster på sjuk-såren. Så otroligt gott. Även detta test var negativt. Jag var dessutom feberfri sedan kvällen innan och energin återkom i liten dos, minut för minut.
Så på söndagen samlades vi med kusinerna och tillika våra grannar på byns skidskobana. Fredrik och Lo tog skotern dit, Svante och jag anslöt lite senare med fikat.
Jag hade snabbrullat några chokladbollar, skurit upp lite blodapelsin och kokat varm choklad.
Varm choklad slår kaffe och te med hästlängder.
Barnen åkte skidskor, förutom Svante som sov sig genom alltihop. Fredriks syster var också på plats, äntligen fick vi träffas efter att vi varit sjuka i omgångar. Lo var så glad över att få träffa kusinerna.
Jag försökte hålla mig på lite avstånd och njöt av plusgraderna och solen som nästan orkade sig genom molnen.
Sen åkte vi hem till lunchbestyr och en diskbänk som inte städat sig själv medan vi varit borta.
Fredrik har åkt på jobbet för att jobba eftermiddag i veckan, Loppan har fått se lite tv medan jag ordnat detta inlägg. Strax ska jag ordna lasagne, pyssla om djuren här hemma, bada och lägga isäng barn. Vi lever verkligen ett “var tredje vecka-liv”, från mycket tillsammanstid till mycket ensamtid med barnen. Det är vår vardag som vi valt den, fint att få lägga en “ledigvecka” i bagaget och hoppas på friskare tider framöver.
Nyårsafton och fjolårets löften
För två veckor sedan var det nyårsafton. Vi hade planerat både besök i pulkbacken och middag med några vänner, men vi hade ju besök av lång-sjukan med ögoninflammation så vi fick snällt hålla oss hemma. Jag kände mig lite snuvad på firandet men hade inställningen att ordna ett mysigt firande ändå.
Vi hade äntligen ork över till att stöka till lite hemma efter en veckas sjukdom. Vi började med att slänga ut granen som såg lika eländig ut som vi gjort. Vi kunde enkelt skaka bort alla barr, knipsa bort några grenar med sekatören och slänga ut den genom fönstret. Så skönt att slippa att ha barr över exakt hela huset.
Det slog mig när jag försiktigt plockade ner alla kulor att jag inte alls bloggat på det viset jag tänkt i början av året. Jag hade sådana stora tankar om att låta bloggen fungera som ett lantlivsmagasin med guider, krönikor, texter från hjärtat och fina bilder från vårt liv på landet. Men istället blev det nog mer dagbok än någonsin? Jag gillar blandningen och hoppas kunna bjuda på mer varierat innehåll framöver. Ett inlägg hade kunnat vara “min favoritjulkula”, då hade ni fått se bild på denna gulliga tekanna och fått veta historian bakom den. Nåväl!
Jag hade lovat att pyssla om hästarna lite extra under nyårsaftonen så vi tog sparken med nya sparklådan och susade ner för backen.
Så mysigt ~ nedbäddade bland fårskinn och ullfilt. Ett trött litet gäng, Svante somnade ett ögonblick senare. Vi mockade, fyllde vatten och höpåsar. Allt med en önskan om ett lugnt tolvslag så hästarna skulle slippa bli stressade.
Väl hemma igen åt vi Kalix löjrom på toast, rådjursryggbiff med potatisrullar och skålade i pepsi.
Trött och slut efter sjukveckan. Men så tacksam över livet. Allt blir så påtagligt vid högtider, glad över att få fira ännu en nyårsafton. Lite mjuk i kanterna och skör, som jag blir när barnen är sjuka. Vi spelade spel, såg på film och när barnen somnat tjavade jag ner till hästarna.
Hästarna mådde gott. Tolvslaget var lugnt och sinnet lätt med frist luft i lungorna.
Så vaknade jag upp, första dagen på året och var pigg. Lämnade ett trött gäng hemma i sängen och tog en lång promenad för att starta hälsoåret på bästa vis. Passade på att reflektera lite över fjolårets nyårslöften.
Är du team nyårslöfte eller inte? Jag har inte varit något större fan av nyårslöften förrän för bara något år sedan, tycker det är ett strålande sätt att samla sig lite, anta någon sorts riktning på hur man vill att livet ska se ut kommande året. Jag tror att man själv har stor påverkan på sitt egna liv och mående så att bestämma riktning för vad man vill åstadkomma är inte mer än rätt tycker jag
Här är fjolårets nyårslöften och en kort reflektion över dem:
– Flytta upp på övervåningen.
I juni flyttade vi upp sängen, soffan, Los säng och åkte och köpte en TV lagom till slutet av fotbolls-EM. Vårt stora mål för fjolåret, nu bor vi in oss och inreder pö om pö i vår egna lilla snigeltakt. Alltså, jajamen, det gick!– En ny klädstil + handla de flesta kläderna secondhand
Jag vet inte riktigt vad jag hade i åtanke när jag skrev målen, för bara någon vecka senare kom jag inte i annat än mjukisdressen med bred mudd om magen och rymliga tröjor jag fått låna av min syster. Jag har mest köpt begagnade kläder på Sellpy men märkt att de inte håller någon vidare kvalitet och många av plaggen är redan (!) sönder. Däremot har jag klätt mig i mer färg och utmanat mina “vanliga” snitt med puffärmar, croppade toppar, höga kjolar och liknande men nja, inte fullbordat!– Odla mer!
Oh, ja! Jag lovade mig själv att inte utöka men utökade ändå med dubbla storleken. Planterade lite träd, anlade någon liten rackarns rabatt och odlade nya grödor, många grödor och också mycket ogräs jag inte orkade rensa, förstås.– Hästar i vardagen
Jag hade inte en susning om att Fapri skulle flytta “hem” ett halvår senare. Så bra det blev, första halvåret hälsade vi på Fapri varje vecka och nu är hon en given bit av vår vardag.– Ta hand om min arma kropp
Jag tog tag i mitt ryggont och blev betydligt bättre på att röra på mig. Kom i mål med graviditeten med en ganska pigg kropp och idag behöver jag inte säga benämna min kropp som “stackars”. En bra början, ser fram emot fortsättningen!– Nöja mig med mindre
Denna tudelar mig lite. När vi slutade lägga alla våra pengar på renovering så fanns plötsligt en peng kvar till mig själv i slutet av månaden. Den pengen har jag njutit så av. Jag kan konstatera att jag älskar lite lagom flärd då och då men att jag absolut är nöjd med mindre.– Läsa böcker. 2021 vill jag läsa minst 6 böcker. Det borde vara görbart.
Om jag får räkna in ljudböckerna så kom jag i mål. Men tappade helt bokläsningen i perioder. Jag hoppades att det skulle vara en naturlig del av vardagen men så har det inte riktigt varit.– Skriva och blogga. Jag tänker mig att min instagram framöver mer ska få bli en bilddagbok med mobilbilder från lantlivet och renoveringen, så får bloggen bli mitt universum och inspirationsmagasin jag alltid drömt om att få skapa.
Här blev det helt tvärt om, jag gick in hårt på att försöka skaffa mig 10 000 följare på instagram för att kunna länka till bloggen från instagrammen. Men i slutet av året öppnade Instagram upp för alla att länka fritt. 10 000 följare fick jag på årets sista dag (wow!) och bloggen har mest fungerat som en dagbok i perioder när jag haft lust och tid till den. Men 2021 är året det blev roligt med både instagrammen och bloggen igen, det är jag tacksam över och numera så peppad på att få vara kreativ här! Hoppas det kommer märkas framöver!Du kanske också gillar
Veckan på Backen #2
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Veckan på Backen #4
“Vi har nuet”
Vi sitter vid matbordet en tisdag, det är slutet av november när Fredrik säger “När jag blir gammal kommer jag sitta och läsa din blogg och vara så glad över allt vi gjort och vårt liv”. Orden stannar med mig, jag tänker att jag är så rädd att glömma. Så rädd att bli bortglömd en dag. Så jag skrapar ihop min höst ~ En del av den i alla fall, paketerar den i ett blogginlägg och hoppas att jag ska minnas dessa stunder för evigt:
Mitten av oktober och vi kan konstatera att vi både har härlig vintervit backdrop i vardagsrummet och att Svante redan vuxit ur kläderna hade hade på bilden. Dessa två alltså, mitt hjärtas fröjd.
Jag försöker göra guldkant på uppväxten för våra små. Monstermuffins blev en hit i läskiga oktober.
Det är lite bökigare att kombinera småbarnslivet och djuren i blasksnö. Men det går. Vi bjöd ponnysarna på lunch och konstaterade att shettispäls är det häftigaste som finns, alldeles torr vid huden under den blöta ytan. Kaninerna har fått mycket gos och Hoppsan har blivit himla go sedan han kastrerades.
Det yrar snö runt gården halva oktober och hjärnan har svårt att orientera sig. Är det vinter? vår? höst?. Vi gömmer oss i stallet hos kaninerna och pysslar inomhus.
Det är vilsamt när vintern smyger sig på. Om än den kom tidigt. Tänker mycket på livet, tillvaron och nuet. Är skör och stark samtidigt. Känner mig lite ensam denna höst, men det är okey.
Vi fortsätter att ge ponnysarna mat så ofta vi kan. Det är mina höjdpunkter. Sedan kryper vi upp i soffan en stund och vilar benen. Loppan har slutat sova om dagarna. Liten blir stor.
Många vackra dagar i kamerarullen trots att hösten känts väldigt grå och dimmig. Säger till Fredrik flera gånger att jag fastnat i ett negativt tankesätt, all förundran jag brukar känna och se varje dag är som bortblåst och livet känns vardag. Jag gillar vardag, men mellan vardagen vill jag ha fest i själen.
På tal om vardag. Lillebror i coop-vagnen i Burträsk. Lillevännen vår, som finner sig i allt.
Vackra vyer utanför vardagsrumsfönstret och trädgårdslandet får en sista ansträngning. Vitlöken petas ner i halvfrusen pallkrage.
I stallet fylls det höpåsar, vatten och mockas. Svante finner sig i det med och sover sig genom de flesta stallbesök. Knut följer mig ner som en hund och följer med upp till Backen igen efter bestyren. Om han inte fastnat på en dörr eller så.
Det blir Halloween och vi firar smått med monster-paj och pumpa ute på bron. Köpte två kilo godis och inte en enda kom på “bus eller godis”. Förutom två förkylda kusiner som fick spöka utanför köksfönstret en söndagsförmiddag. Så gulligt, så!
Tur att november funkar till utemat och besök av efterlängtade långväga gäster med världens gulligaste hundvalp i släptåg. Älskar att laga mat och äta utomhus så orimligt mycket!
Snön smälter bort och lämnar oss med en grå sörja och ett vilsamt lugn. Jag trivs i dimman. Världens gladaste Svante piggar upp oss alla och är solskenet vi alla längtar efter.
Jag gör en kraftsamling. Pratar med min granne Pelle som alltid säger några kloka ord. Vi pratade om hur enkelt det är att bara klaga över sin situation istället för att skapa sig minnen och ägna sig åt sina hobbys. Så jag sätter igång och röjer i stallet, städar åt hönsen och donar. Kommer in rödrosig och glad. Tror jag måste ägna mig lite mer åt mina hobbys framledes.
Jag får göra ett jobb åt RevolutionRace på Instagram och det är så himla kul. Får ägna mig åt det jag gillar mest, vara ute med familjen och vara kreativ.
Vi grillar hamburgare och kastar sten i sjön. Blickar ut över sjön, som så många gånger förr. Det känns hemtamt.
Kånkar in ladugårdsfynd, doppresenter från 2019 och bäddar den gamla furusängen. Det är små saker som får hjärtat att hoppa till lite extra. Små glimtar av kreativitet får mig att må så bra. Själen ropar “mera, mera!” och jag försöker lyssna. I Loppans rum kommer var sak på plats.
Tiden går fort och långsamt samtidigt. Allt känns och samtidigt är jag så tom. Tänker så mycket men känner mig ändå rätt så tillfreds. Sörjer och saknar hästlivet. Funderar på framtiden och vad den kommer innebära. Stegar upp lösdrift och räknar kronor och ören för att kunna förverkliga fler gårdsdrömmar till sommaren. Försöker landa i tillvaron men något rycker i mig som vill vidare och utforska. Jag klappar Knuts sammetslena päls, biter bort en skinnbit från läppen och får goda ord av min syster i telefonen “älskar dig och vi har nuet”. Tar med mig orden vidare in i hösten ~
- Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Hönsen & hönshilton, Kaninerna, Lantliv, Trädgård, odling & blommor, Vår lilla Lo
Att komma hem igen
En sak jag saknat så mycket under pandemitiden (eller innan vaccinationstiden kanske en säger) är att komma hem. Känslan av att rulla upp för Backen, stänga av motorn och inte höra ett smack mer än de sedvanliga hemmaljuden. Vi packade upp väskor, kokade makaroner och stekte köttbullar. Hoppade i myskläder, gick runt och log. Gillar mitt hemma så mycket, det var gott att åka ifrån det och få en ny blick på hela alltet.
Kanske var det ännu bättre att vakna upp morgonen efter, äta hårdbröd och gå ut i skarpa novembersolen med barnen. Vi skyndade oss ut till kaninerna först. Öppnade upp till deras box medan vi påtade på. Aska sitter gärna lugnt inne och myser i boxen medan Hoppsan gärna upptäcker både gårdsplan och stall med pigga ögon.
Det var ingen hejd på busandet. Hoppsan är en himla nyfiken och trevlig individ, något som bara förstärkts av kastreringen tidigare i höst.
Där fåren och kvigorna gått hela sommaren är det nu tomt. Hagen är nedplockad och florsockersnö har lagt sig över ängarna. Vi hoppade i vagnen och gick mot stallet. På Loppans förskola är otroligt många barn och pedagoger sjuka nu så hon har fått vara hemma i veckorna två för att inte riskera att dra hem RS-viruset till lillebroren. Hon saknar sina småvänner så mycket.
Tur vi har andra småvänner att roa oss med så länge. Vi mockade och borstade och kramade. Tycker det är svårare nu när kallgraderna kommer ordentligt att få till stallet. Det är mycket fylla hö och kånka vatten och mocka (som ju hör till och är ganska angenäma sysslor tycker jag) och lite tid ute på tur. Försöker finna mig i situationen men lite frustrerande är det allt.
Loppan ville kolla på vattnet. Så vi styrde kosan mot lilla bäcken. Det här är hemma på min gata.
Någon som är mycket fascinerad av skuggor just nu.
Vi väntade matgäster så vi begav oss ut i frusna trädgårdslandet och sprättade upp morötter, palsternackor och betor med grepen. Fastfrusna och dana. Helfestligt tyckte Loppan, svettigt tyckte jag.
Nu får trädgården vila. Det sitter kvar både kål, lite betor, små morötter och sådant. Det får bli vårens upprensning. Nu är jag less och stänger grinden för i år. Nöjd över det som blev.
Rådjuren får dela lika med hönsen och kaninerna gällande grönkålen som är kvar.
Vi var två fascinerade som sprättade upp grödorna. Tänk att det gör skörda även i minusgrader? Ser ni hur de små morötterna fastnat i en ihoptjälad kaka?
Novembers skördekorg är något mer blygsam än augusti och septembers. Men ändå. Skörd från maj till november i vårt lilla trädgårdsland. Men nu, nu får trädgården vila och jag ska inte röra ett finger här ute förrän till våren. Tack för allt trädgårdslandet!
Sista solstrålarna. Hönsen njöt. Jag försökte berätta för dem att fågelinfluensan börjat spridas i landet igen och att de förmodligen snart kommer få spendera dagarna inomhus. Men de bara tittade på mig med pigga korint-ögon och levde vidare.
- Drömmen, Fjällen, Gårdsprojekt, Lantliv, Renovering, Resor, Trädgård, odling & blommor, Vår lilla Lo, Vår lilla Svante
Höstrapporten från Backen
Hej på er. Kaffehurran har fått jobba här på Backen, jag har slagit mig ner vid ett oktobersoligt kök, på kökssoffan ligger ett virrvarr av ett stycke bondkatt och njuter. Det var längesedan vi hördes. Jag har ju gått all in på småbarnslivet, märkligt vore väl annat, och tog lite ledigt härifrån. Taskigt att inte förvarna er innan, men vi har ju fått hänga ordentligt på instagrammen istället. Nu tänkte jag bjuda på ett matigt inlägg med bilder från vår höst.
Annars då? Vi mår bra, är totalt uppslukad av den lille tremånaders lillkillen som numera ingår i vår familj. Så kär i honom. Jag har tagit tag i att involvera mina sociala medier i vårt redan befintliga företag, så jag har suttit uppslukad med SNI-koder, Skatteverket och fix med banken. Jag kommer framöver göra lite fler samarbeten i mina kanaler, det känns superkul! Livet är också livet, med allt vad det innebär, så de senaste månaderna har oron för en kär människa också varit stor för oss. Jag vill ju kunna berätta för er även när elände ryms i livet, men just denna historia är inte min att berätta. Så ni får några kryptiska rader av mig och ett stort, härligt inlägg med bilder från vår höst..
Vi packade hela Volvon proppfull med blöjor, syskonvagn och ullunderställ och åkte tvärsöver landet, som så många gånger förr. Vi skulle husera i svärföräldrarnas stuga nästan hela veckan lång. Något jag längtat efter under renoveringen och tiden med hästar på gården, att åka bort flera dagar i ett sträck. Tänk att det blev Svantes första resa till fjällen.
Han sov sig genom resan. Men ändå. Så gott i hjärtat att vara här, på en plats som betyder så mycket för oss. Tillsammans med våra två små. Här blev dagarna riktiga äventyr för Loppan och Svante snusade fjälluft.
När vi plockat svamp och fiskat fisk så gjorde vi en härlig utflykt till Ruttjebäcken. Vi slog oss ner längst ner, fikade och kikade på den vackra naturen. Loppan lekte med pinnar, sand och lera.
En annan dag blev äventyret muuriikka-lunch nedanför stugan. En öl i solen. En promenad längst grusvägen och prat om nutiden, framtiden och drömmar. Dags för nya mål i livet efter vår husresa.
Det härliga med trippen var att vi först fick tid med svärföräldrarna i stugan och sedan avslutade vi veckan med nästan hela min familj. Sista dagen tog vi gondolen i Hemavan upp på kalfjället och drällde iväg mot en av topparna framför oss.
Att drälla runt och valla barn, fika från Kånkenryggan och klä av sig till linne på kalfjället. Det är härliga tider. Väldigt imponerad över kusinskaran.
När vi kom hem hade vår rörmokare jobbat flitigt och monterat slottsvred på våra element. För första gången någonsin finns nu värme på övervåningen. Sedan fick vi betala sista stora fakturan och skåla i köpeskaffe på café inne i stan. Nu börjar det på riktigt – livet efter mastodontrenoveringen.
Vi har senaste två åren renoverat rakt ur fickan och inte alls prioriterat tjusiga saker som fönsterlampor, gardiner och mattor för att ta några exempel. Trots att det är lite “ihåligt”, så tycker jag det är rackarns hemtrevligt här nu. Älskar varendaste vrå vi skapat oss här.
Väl hemma igen började skördetiderna. Loppan har ätit sig ett par morötter varenda dag hela hösten tror jag bestämt.
Har blivit överraskad över hur glad jag blivit av blommorna i landet. Tagetes och rosenskära. Måste påminna mig själv om blomsterglädjen till nästa vår, den ska inte prioriteras bort.
Ringblomma och vallmo. Inga blommor har egentligen passat med varandra eller gjort sig särskilt bra i en bukett ihop. Ändå har jag plockat för glatta livet och placerat ut här och var.
Har varit glad över broccolin också. Gjort broccolisoppa en drös med gånger och förvällt och frusit in broccoli i omgångar. Visste ni att bladen och stjälken är lika god att laga mat på som själva buketten?
Då och då har nära och kära tittat förbi på fika. Bland det bästa jag vet, få göra fint hemma inför besök. Påta och pyssla på.
Många turer med Fapri har det blivit. Inget som ger puls och träning för henne, men gott för själen har det varit. Jag skulle så gärna vilja ägna mer tid åt vår lilla ponnydam. En höstönskan jag ska se till går i uppfyllelse. Loppan är så duktig på att rida och för någon vecka sedan slängde jag den femton år gamla, sneda sadeln (förlåt Fapri!) och skaffade en ponnyputa. Återkommer med recension!
Det känns som att vi inte gjort någonting alls i höst på vår gård. Tur vi har bildbevis på att det faktiskt händer saker! Sommarprojektet att byta rutten ladugårdsbrygga växte och blev nytt staket också. Kryss, precis som jag önskat.
Mer blomsterglädje. Ringblomssalva skulle tillverkas och vi skördade ringblommor för glatta livet.
Så många gånger jag gått ut i landet för att plocka något litet till middagen men kommit in med korgen full. Det blev ju mat ändå, trots sen sådd och sen vår och dåligt med ogräsrensning.
Landen har kryllat av åkersnigel som mumsat på diverse grönsaker. Förlorat så mycket till dem, men i år hade jag sinnesro att acceptera det.
Livet med Loppan. Så hjälpsam och arbetsam. Kul har vi med. Vi båda tycker trädgårdslandet är en otroligt bra plats att hänga på. Här samlar vi energi.
Så ofta vi kunnat har vi ätit utomhus. Det om något förhöjer härlighetskänslan i vardagen. Just denna gång blev det parisare vid Lilla Stensträsket. En vanlig septembermåndag.
Lillebroren. Svante. Vår ljuvliga lilla bebis. Han som sov i två månader och vaknade plötsligt upp i september och funderade på vad han missat. Storögt och leende möter han världen. Charmar alla.
Jag bakade kalljästa, rosa frallor till frukosten. Blev succé om något. Receptet finns på min instagram, här!.
Hösten kom med besked och jag njöt av allt vår vackra by bjöd på. Joggingturer till andra sidan sjön. Promenader kantade av susande, gula löv och synen av svärmor och svärfars får som betar på vidderna bredvid vårt hus. Jag är en sådan som letar det vackra i allt och ser knappt lerpölar, smutsiga ytterkläder och allt grus i hallen. Så fullt upp med allt vackert.
Vår plats på jorden. Sågen framför huset vittnar om ännu ett projekt. Så hoppas vi att en skorsten pryder husets nock snart. Vi får se.
Såklart blev det en herrans massa skrot av projektet. Vi har nämligen fått oss en ny brotrapp. Eller fått och fått, den är såklart både byggd och betald av oss. Det var en glädjens dag när SJ-pallarna äntligen kunde slängas åt sidan. Värt att föreviga!
En glimt kommer här. Precis så som jag önskade. Jag gjorde en ritning på trappen och Fredriks respons blev “Ja ?! Såklart ?! Hur skulle man annars bygga?” tur vi har samma smak i det allra allra mesta.
Våra ungar får hänga med på det mesta. I ett annat tempo än tidigare men ändock. En bestämd traktoråkare väntar på att pappan ska lasta på skrot.
Under tiden Svante sov och resten av familjen körde brännbart skrot så ordnade jag oss en ny liten rabatt. Cortenplåt. Så fint, nu har den hunnit rosta också.
Jag petade ner en hel drös med vita tulpanlökar också, hoppas kunna njuta av blomsterglädjen tidigare till våren mao!
Jag och barnen har gjort små utflykter. Just denna gång till jätteasparna i här i Skråmträsk. En nyckebiotop med aspar som är ungefär 300 år gamla, sannolikt Sveriges äldsta.
Varm choklad och saft i sirapsflaska. Det vill jag att ungarna ska minnas som sin barndom.
En liten Loppa, mallig över en egen bit äppelkaka och Svante så nöjd med att bara få följa med. Det är så härligt ute i skogen i september.
För mig är det första hösten utan häst. Det jag saknar mest förutom individen i sig är skogen. All tid jag brukar spendera ute i skog och mark året runt. Att åka ut med ungarna någon timme och fika och dra luften långt ner i lungorna. Då blir jag liksom mig själv igen.
Hemma i Drömmen har livet rullat på. Vi börjar sakta vänja oss vid livet som fyra i familjen. Det känns som han alltid funnits med oss. Det enda som är lite svårt är att göra sådant som jag annars gärna hade gjort med honom i bärselen, han är så lång och tung att min arma rygg inte hängt med i tillväxtkurvan.
Jag har varit så glad i hösten i år. Tänk att få uppleva ännu en årstid på vår plats på jorden. Den tionde hösten på Backen!
En kväll fick vi stoppa lillebror i vagnen och rulla honom över åkern till svärmor och svärfars gård. De erbjöd oss att hämta potatis hos dem, då vi inte satt någon egen. Fjällkon Lilja tittade idogt på.
Vi hade förstås vår lilla hjälpreda som mest letade mask med oss.
Fin-fina pärer. Nästa år bli det land på Backen igen, när vi inte mastodont-renoverar och bakar bebis hela våren.
Så blev det klart, sommarprojektet med ladugårdsbryggan. Ska måla mer till våren med, men för nu är vi så nöjda så. Till nymålade dörrar också. Tjusigt.
September övergick till oktober och den femte är vår dag. Tretton år ihop. Vi firade med extra god frukost i ottan. Så himla glad över våra tretton år ihop, fantastiskt att få dela livet på Backen med Fredrik.
Vips blev Fredrik klar med vår brotrapp också. Hur fin? Vilket lyft mot SJ-pallarna vi hoppat på i två år. Vi ska fylla på med mer grus framför så markskivorna försvinner. Men för i höst är vi klara. Sån härlig känsla att ha hunnit med våra två sommarprojekt och nu kan pausa lite.
Och pausa gör man ju bäst i bagarstugan. Vi grejade och donade och bakade och hade en liten “skördemarknad” en kväll i bagarstugan. Jag älskar att numera ha både en soffa och en TV men det är när vi påtar på med sådant här som jag mår som allra bäst.
Loppan går sina femton timmar på förskolan varje vecka men efteråt fick hon susa hem och hjälpa till. Svante däremot långsov i vagnen utanför fönstret med P4 skvalande genom englasfönstren och fick sedan spendera sista stunden i babysittern. Någon som hittat sina små, knubbiga händer!
Det blev bröd i massor. Frysen full och även ett gäng bybor var förbi och handlade i lilla självbetjäningen.
Jag har donat på med lite allt möjligt på sistone och ringblomssalva har det blivit en omgång av. Med bivax från min vän Astrids Storåkersgården i grannbyn.
Många höstpromenader har det blivit och Loppan har fått lura om hon velat.
Inne i Drömmen har en viss Knut tagit över kökssoffan. Han är så lycklig att den är inne från röda lillhuset på gården. Jag har lite samma känsla. Allt som oftast ligger han där och bara är.
Senaste dagarna har vi varit hemma allihopa. Loppan med dubbelsidig öroninflammation och Fredrik med rejäl förkylning och jag med en light-variant. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat inomhus. Pyssel, filmer, fika, läsa bok och bara vara. Igår tog vi en liten djurrunda och fixade lite med hönsen. Jag är glad för det lilla, men längtar efter vi alla är friska och fyllda med energi igen!
Jag försöker göra EN trädgårdsrelaterad sak varje dag för att underlätta för mig själv. Här förvälldes sista skörden broccoli och frystes in. Så gott att hitta i vinter.
Så, en rackarns lång glimt från vår höst. Så lovar jag er att jag snart är här igen med nya, färskare glimtar från vår Backe!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Välkommen juli & hur mår jag?
En vecka har gått sedan jag tog ett foto med kameran sist. Midsommardagen var bebisen beräknad att komma men istället blev vår lilla Loppa sjuk. Hög, hög feber som inte gick ner med febernedsättande och allt annat vi försökte oss på. Jag vill gärna dela livet med er – men vill inte bli för privat, speciellt inte när det gäller mina familjemedlemmar. Hur som helst slutade virushärvan på sjukhus och jag oroade mig blå för min dotter. Jag tror jag oroade mig så mycket här hemma (bara en av föräldrarna fick följa med på sjukhuset pga covid-restriktionerna) att kroppen glömde av att den var gravid.
Men så blev det mitt i veckan och Loppan och Fredrik fick komma hem. Vi pustade ut, firade livet ihop. Borrade in näsan i hennes lockiga nacke och kände sådan tacksamhet. Sedan har fladderhjärtat, pulsen och känslorna stabiliserat sig något och plötsligt kände jag mig redo att kånka runt på kameran igen imorse. Så vi tar en kik, vad vi gjort på julis andra dag.
Morgonen började såsigt. Jag är en sådan som helst vill packa iordning och kliva ut ur dörren tidigare än tidigast. Mina familjemedlemmar gillar långsamma morgnar, så jag försöker anpassa mig. Efter frukost blev det memory i lekrummet. För det är ju så, att nu när vi flyttat upp har vårt gamla sovrum blivit ett enda stort lekrum med gästsäng vi köpt på köp & sälj. Vi har också kvar våra kläder i garderoberna här nere. Det känns sunt att ha kläderna närmast duschen och tvättstugan. Istället får vi plats med skötbord till bebisen i vårt sovrum. Jag måste visa er runt, någon dag!
Tillslut så var armpuffar, SPF, solglasögon, fruktsallad, vaniljbullar och allt annat jox man tror sig behöva för några timmar på badstrand, packat i stora strandväskan. Vi åkte till grannbyn, Järvtjärn och den mysiga lilla stranden. Vår bys strand är omåttligt populär och vi försöker oss ju på någon sorts karantän i och med den stundande förlossningen, så vi söker oss till lugna, svala platser. Här var vi ensamma enda tills vi skulle åka hem vid lunch. Så härligt. Få saker svalkar så gott som ett dopp i en inlandssjö när värmeböljan kommit för att stanna.
Dagen fortgick. Vi åt lunch hemma och Loppan sov lunch i stallet (så svalt och skönt där inne!) medan slumrade Fredrik och jag i gästrummet. Lunchvila är ett måste för mig nu, då vaknar jag upp med energi igen. Idag hade farmor ett önskemål om att få träffa Loppan några timmar, så vi lämnade av henne där och i samma veva blev jag ivägbjuden på dejt! Flärdfullt och välbehövligt.
Det bar av mot byns cafe, här var det lugnt och skönt i skuggan. Först åt vi smörgås med tomatröra och kikärter med rabarberdricka. Beundrade den nyanlagda trädgården som Gråbergs plant ordnat, helt i min smak!
Han jag dejtade <3 Igår var det sex år sedan vi köpte vår gård, och vi som haft en tidplan på sex år att bli klara med renoveringen och bo i hela huset. En deadline vi klarade med några veckor. Såklart har vi projekt kvar, men här kan vi bo nu, utan att pussla och lägga alla våra slantar, all vår tid och all vår ork på huset. Ett nytt liv tar vid. Väldigt värdigt en fir-dejt tyckte vi.
De där projekten då? Vi tog vår hus-bok och skrev ner alla småprojekt vi kunde komma på rum för rum. Till det behövdes chokladkaka och kaffe. På listan står allt från “olja bänkskiva i tvättstugan” till “bygga TV-bänk”. Högt och lågt, mest lågt dock, små detaljer vi gärna vill få till och bli klara med. Det blev en kort lista med ute-projekt också. Vi försöker tänka realistiskt om hela alltet, ett annat lunk och tempo. Jag kan berätta mer om det för så småningom, hur vi tänker oss leva framöver.
Vi avslutade med att skriva en liten önskelista för sommaren med. Några fik vi vill besöka bland annat, men vi var överens om att vi mest vill spendera tid med nära och kära. Så svältfödda på familjemiddagar och kompisdejter. Vi bokar inte in någonting, bara skriver ner små förslag på saker att göra, om idétorkan skulle slå till.
På vägen hem hade jag ett önskemål om att få besöka byns loppis om den var tom, och det var den! Vi fyndande två sänglampor för en tjuga styck. Sommarens bok för en femma, en vävd duk för en tia och uppblåsbara badleksaker för en tjuga. 75 kr för hela alltet. Vi swishar en slant extra, var gång, då alla pengar går oavkortat till ett kvinnosjukhus i Afrika. Dagens goda gärning mao?
Sänglampan var alldeles ljuvlig. Lo har konstaterat att hon inte har någon lampa i sitt sovrum ännu, så det låg på priolistan. Hoppar det blir många sagor lästa under denna när höstmörkret smyger sig på.
Jag svassade runt med mitt ladugårdsfynd för sjätte sommaren i rad också. Kan det vara en äkta Palmgrenare, tro? Jag älskar den hur som helst. Den står förresten på våra nyfyndade utemöbler, har mycket att visa er framöver!
Slutligen så kände jag mig så h i m l a less på att vara gravid. Det ÄR kämpigt i 30 + och jag känner mig stundtals som en så tråkig moder som inte orkar med Loppans tempo. Det känns som jag berövar henne på sommaren med denna karantän. När allt jag önskar henne är lek med småvänner, kusiner och familj. Jag ser sunt på denna “bonusvecka” med bebisen i magen, det är inga tårar, inga bryt. Men här kommer det: jag längtar ihjäl mig! Jag känner mig SÅ snuvad på min junibebis. Den skulle ju redan vara här och berika vårat liv på backen. Jag hade tänkt att juli skulle spenderas med våra familjer och vänner, snusandes på en alldeles nyfödd liten rackare. Efter två veckor med ett otroligt lugnt lunk och mycket vila så vill jag nu bara vräka min inneboende, så ikväll har det gnotts och skurats må ni tro. Imorgon åker vi och handlar virke till ett av våra sommarprojekt, nu orkar vi inte vänta längre!
- Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Lantliv, Övervåningen, Renovering, Trädgård, odling & blommor, Vår lilla Lo
Junihelgen
Vi vaknar upp till fredagsmorgon och min morsdagspresent stod parkerad ute på gården. Fredrik har köpt hem en herrans massa flis till nya delen i trädgården. Vi hade helt andra morsdagsplaner men de ställde jag in tillsist, timmarna i huset känns för värdefulla nu. Istället fick jag flis i massor! Tjoho! Flera har hört av sig och frågat vart vi köper flisen, det är från Fredriks jobb, Martinsons i Bygdsiljum.
Morgonbestyren gjordes. Först frukost och mata Knut, sedan ut i solen och mata ponnyerna. Loppan tog uppdraget på största allvar.
Det var varmt och härligt. Solen klappade våra kinder och vi spenderade förmiddagen med hönsen. Loppan springer och pratar med hönsen och har de mest roliga konversationer “Hönsen, kom, leka körragömma!”, “LILLEBRUUUN, ESSAA, ÄÄR NI??”.
Det kändes som att det skulle bli en lyckosam dag. Jag var pepp och skulle susa iväg för att luncha och äta glass med några kollegor. Vi väntade på spännande häst-besked och en lång ledig helg låg framför oss. Så hände livet. Vi fick ett besked om sjukdom inom familjen. Ingenting spelar ju någon roll, om inte hälsan är med oss. Så jag valde att lägga undan kameran och bara finnas till.
På lördagen fick jag sovmorgon. Så välbehövligt. När jag väl kommit ur sängen vid 08.30 hällregnade det ute. Så vilsamt med sommarregn ändå. Jag skyndade ut för att ge sista frukosten till ponnyerna. Idag var stora flyttdagen, efter en veckas sommarlov uppe hos oss.
Fy, vad mysigt det varit att ha hästar på gården igen. Men flytten känns rätt och vettig. Vår tid kommer. Det där häst-beskedet i fredags var positivt och gav mig gåshud. Så fint så.
Hela mitt väsen längtade ut i trädgårdslandet, men hela huset längtade efter en uppfräschning. Så jag och Loppan satte igång med storstädning av köket. Först ut var att skura upp våra skruttiga stolar med såpavatten, byta möbeltassar och torka köksluckor som var så jäkelens dammiga och grisiga. Luckor med profiler är så vackert, men riktiga lortsamlare.
Så blev klockan tolv. Vi tog ponnyerna i varsitt grimskaft och gick korta vägen ner till grannarna. Släppte de i stora hagen och väntade på reaktioner. Men de bara åt. Såg ut som två gammhästar som alltid delat livet ihop. Men efter en halvtimme eller så gjordes det upp. Ordentligt. Jag höll för ögonen och kände hur ångesten ströp mig när Fapri blev omkullsparkad och Brillan halkade omkull i full galopp. Fy ändå. Men sedan blev det lugnt och de återgick till att vara vänner. Pjuh, hoppas så att de gjort bort uppgörelsen nu.
Hela familjen var med. Loppan skulle sova men var alldeles för nyfiken på vad som väntade hos grannarna.
Lördagen fortgick med flera besök av grannarna. Fapri fick en betesreducerare runt mulen för att inte äta ihjäl sig. Fredrik jobbade på där uppe.
… och det gör han med besked. Min pappa har erbjudit sig att hjälpa oss med lister och sanning, så han jobbar på med foder och dekorlister. Just denna lördagen jobbade Fredrik på själv med golvlister. Jag tycker det blir overkligt fint, kan inte förstå att vi ska få bo här.
Söndagsmorgon hann det bli också. Fredrik gick upp på övervåningen efter frukost och jag stoppade Loppan i vagnen och rullade ner till grannarna. På vägen vinkade vi åt svärfars får.
De har fått låna en bit av vår mark så vi har får ända upp till gården. Så otroligt mysigt!
Vi drog iväg på långtur. Fångesten är total, att släppa gammal ponny på gröngräs innan midsommar kan ju få vem som helst att få hjärtsnörpen. Så vi maxar med motion tills vidare. Kombinerat med munkorg. Ber att det kommer räcka. Det var en ljuvlig tur över gamla västravägen. Omgiven av hundkex, smörblommor och midsommarblomster.
Efter lunchsovningen gick vi över till svärfars för att få se på “kosläpp”. Jag har hjälpt dem igång med en facebooksida och fotar lite bilder för att lägga upp. Men mest ville vi ju se på glada gänget som skulle entra betet för allra första gången.
Först blev det kli på kelgrisen Stjärna. Hon är så fin så.
Det var ett tämligen koooo-lt gäng som fick tillgång till betet. Gräskanten kände lagom för denna härliga trio.
Farfar/svärfar/bonden fick visa vägen lite…
Tillslut så. Full fart! Det var så roligt att se, lyckliga kvigor!
På samma bete går ju tackorna och lammen med. Några kommer för kli och mys. Loppan älskar att sköta alla “bäbä”.
På kvällen kom kusinerna cyklandes förbi. Kvigorna hade hittat hela vägen upp till oss och Loppan var lyrisk att få träffa någon i hennes storlek efter så många dagar i karantän. Isglass och bus. Hjärtat log över synen.
När kvällen gick mot natt planterade jag klart i bäddarna. Fyra pallkragar kvar att fylla och planera i, sedan är det klart för nu. Pust. Det här blev större och jobbigare än jag trodde (på grund av allt elakt ogräs). Fredrik var snäll och kärrade ut all flis åt mig också. Påminn mig nästa år: utöka inte, bara njut av att ha det gjort!
Tänk att för två år sedan fanns inte detta land alls. Nu gror spenaten och kryddorna tar sig för var dag. Jag väntar på rotsaker och blomster. Så spännande att se om det blir något av allt jag sått.
Idag är det måndag och jag fick åka till barnmorskan och sedan hämta veckans online-handling. Tillslut så kom jag hem och fick landa i lantlivsbubblan igen. Vi susade ner till grannarna med Fapris grejer och firade inflytten med en ridtur.
Längtar så efter en lugn hemmadag imorgon. Inga storslagna planer, bara fortsatt sommarlovslunk.
Fapris födelsedag & Sommarlovsbloggning
Jag har klurat rätt länge på hur jag ska ha det. Med bloggen och instan och sommaren som ligger framför mig. Så kläckte jag idén igår vid lunch. Jag ska sommarlovsblogga. Bara dagboksinlägg från livet, inga guider, inga recept, inga teman. Bara rätt och slätt Livet på backen. Sommaredition. Vi får se hur mycket det blir när bebisen anländer, men jag har som ambition att spara så mycket som möjligt av denna speciella sommar här på min internetplats. Så då kör vi, sommarens första sommarlovsbloggning.
Onsdag och hela Backen osade av tryckande hetta. Morgonbestyren var avklarade: mata hästar, äta frukost, vattna i trädgårdslandet och bada badbalja ute på gården. Så det hann bli lunch innan jag kläckte idén om sommarlovsbloggningen och började dokumentera dagen. Jag gör det lätt för mig gällande maten just nu, enklast möjligast. Köttsoppa med färdigbredda mackor. Kanske låter motsägelsefullt med soppa mitt i varmaste juni men soppa är helt klart underskattat, så salt och gott. Alltihop inmundigades med morfar och pappan i familjen som tillsammans sätter lister på övervåningen.
I fjärran mullrade åskan och solen gick i moln. Vi trodde vi skulle få en ordentlig regnskur, men vi gick bet. Fredrik fick bära in nya fikabänken han snickrat till Loppan under tak (under partytältet vi ställt upp framför huset för listkapning och annat). Loppan, alltid lika arbetsam.
Jag sövde Lo i vagnen. Hon får sova inne i stallet, där är det svalast på hela gården. Då börjar min tid för vila och återhämtning, men jag kunde bara inte låta bli att fylla en pallkrage först. Solen och den tryckande hettan var tillbaka, ändå mer arbetsvänligt än på kvällen då hela byn är invaderad av mygg.
Jag drog på gummistövlarna och krattade ihop gammalt hö och halm från hörummet och grundade pallkragen med.
Sedan klafsade jag iväg bakom lon där vi har vår jordfabrik. Massor med brunnen hästskit. Eller halvbrunnen i alla fall, vi får se hur det går att odla i! En kärra med hö- och halm-bös och en med brunnen skit räcker för att fylla en pallkrage. Det räcker också för att köra helt slut på min stackars kropp.
Jag letade åt en av vintersådderna: vit rosenskära. Mina vintersådder blev ingen hit alls. Men de små skrala skårorna kom ner i jorden i alla fall.
Som tur var hade jag sparat halva fröpåsen för att kunna direktså och jämföra resultatet, om vintersådd är värt att fortsätta med.
Åh ja, nu är jag höggravid. Känner mig vid så gott mod. Så glad att kroppen orkar med den här påfrestningen. Jag ryms knappt i några kläder och varierar mellan typ tre plagg. Jag har fortfarande mycket odling i huvudet. Tänker att jag vill hinna fylla pallkragar så de blir klara under veckan. Men inser att jag också har massor av tomater, chili och gurka som behöver större krukor. Allt hinner jag inte, allt orkar jag inte heller. Men ett litet ryck borde jag ju få till i veckan, ändå.
Sedan tvättade jag av händerna, la mig i sängen med en isglass och en kudde mellan knäna och slumrade. Min bästa stund för återhämtning just nu. När jag vaknade var det dags för Fredrik att åka på jobbet och Loppan vaknade strax därefter för ytterligare isglass och vätskekontroll tillsammans med morfar som kämpade på med fönstrens salningar.
Jag packade höpåsar till hästarnas eftermiddagsmål. Att dra skottkärra och hänga i trägårdslandet går bar, men kliva upp och ner för detta lilla släp, hujedamig, då känner jag mig enormt otymplig.
Jag packade lilla korgen med morötter till Fapri, grönkål och broccoli till Los farmor och faster som båda två bor grannar med oss. Precis som i Bullerbyn. Sedan lockade vi på nyfyllda tjugosexåringen, hon var absolut sugen på en ridtur, ålder och värmen till trots.
Mitt i allt grejade i stallet kom jag på; hönsen! De har inte fått komma ut ännu! Lite ovant att gå och öppna upp åt dem efter alla månader med fågelinfluensan. Dessutom har vi besök av skator som äter våra ägg om vi släpper ut dem allt för tidigt, så i ren ägg-snålhet får de gå ut på eftermiddagen istället. Loppan hittade “många äggar”.
Sex stycken för att vara exakt. Inte alls illa för sju hönor. Högsta lantlivsvinsten. Lo höll på och mata hönsen med krossat korn, ärter och majs, och hade knappt tid att gå tillbaka till stallet och Fapri.
Men tillslut så, med blommor i nävarna och löfte om att hinna rida förbi kusinerna en sväng, så kom hon tjatandes från Höns Hilton.
Vi “kammade håret”, sprayade insektsmedel och tog på nya, marinblå grimman. Sedan bar det av. Alltid med blommor i nävarna.
Vi gick ner för Backen, tog vänster där fårhagen tog slut och gick åkervägen till farmor och farfar. Lämnade grönkål och broccoli och blev lovade humle och björnbär i gengäld. Så bra byteshandel. Lo fick med sig mer maskrosor och syrén hon sedan gav till kusinerna, som bor på andra sidan byavägen från farfars gård. Lo slängde sig av hästryggen och sprang iväg och hoppade stundsmatta med kusinerna och hade inga som helst planer på att rida hem igen. Men tillslut så, kom vi oss iväg, hämtade post, sadlade av och serverade eftermiddagshöet till ponnyerna.
Jag var döhungrig. Gjorde det återigen lätt för mig. Stekte på parisare och dukade ute, knappt utan att duka. Med påskservetter som tallrik och lunchens ursköljda glas. Enkelt, ska det vara.
Parisare! Är det en norrländsk grej? Eller finns det över hela landet? Så himla gott i alla fall!
Lo satte i sig en hel. Innan middagen var uppäten hade hon hunnit hoppa ner i badbaljan igen också. Och bjudit bästa vännen, Knut, på en smakbit också. Sällan en stilla minut.
Så närmade sig klockan läggdags men ingen av oss ville gå in. Så jag satte igång vattenslangen så fick Loppan vattna det lilla jag hunnit så medan jag laddade ännu en pallkrage med bös och skit. Hon var alldeles dyngsur innan vi var klara och jag var alldeles dyngig. Båda lika glada i den där stunden där ute.
Där slutade dagens dokumentation. Loppan fick varva ner framför barnprogram på datorn medan jag hivade i diskmaskin och tvättmaskinen, gjorde välling, stökade bort i hallen och röjde bort efter en heldag ute. När man bara slänger in saker i hallen utan plan på att ta reda på det. “jag gör det sen”. Vi båda somnade som två små kultingar vid läggningen sedan, jag vaknade halv tio, yr i mössan och stapplade mig runt på gården för att stänga hos hönsen, vattna plant och sätta lite lök i landet. Oh, vilken härlig dag!
Junidagarna & ledighetslunket
Jag har gått på ledighet nu. Semester som sedan ska kopplas samman med föräldraledighet. I fredags vek jag igen datorn och sedan dess har jag haft en handfull härliga hemmadagar. Just ikväll landar jag i fåtöljen efter att ha slitigt i trädgårdslandet. Jag håller på att vända landen för att bli av med kvickrot (herregud vad kvickrot vi har!), luktar myggmedel och svett. Håret står på ända och jag är smutsig prick överallt. På rumpan har jag minst femton nya myggbett och inom mig slits jag mellan att vilja gå och sova och vilja dela med mig om livet just nu hr på bloggen. Allt händer samtidigt, det är härligt och intensivt och underbart i ett stort virrvarr.
Jag har känt mig salig av ledigheten. Jag har varvat mellan att swisha runt på gården och stöka, städa, förbereda, planera och organisera och att jag hunnit ha riktigt ont i ryggen, känt behov av ordentlig vila och accepterat att vi inte hinner allt vi vill just nu. Nu börjar vi tighta till vår bubbla i alla fall, efter härliga stunder med familj och vänner så ska vi nu stanna hemma, vara bara vi så långt det går. Känns skönt.
Största förändringen i livet? Det står hästar bakom stallet igen! Min lilla Fapri och grannarnas Brillan. Det innebär fodring, vattning och daglig skötsel igen. Ingenting jag ens kunde i min vildaste fantasi unde drömma om för två månader sedan. Livet blir sällan som man tänkt men det blir alltid bra ändå.
Ikväll fick de i sig varsin dos maskmedel (apropå förra inlägget om päckel-parasiterna). Vad som sker härnäst måste jag berätta om i ett eget inlägg tror jag bestämt. Vi gör det enklast möjligast. Skilda hagar så de får bekanta sig med varandra några dagar. De får bo ute dygnet runt och grannflickan hjälper mig att packa hö så gott det går. Imorse var jag och Loppan ute och körde Fapri med vagnen. Overkligt härligt att bara gå över gårdsplanen och ta med ponnyn ut på tur.
Åh ja, jag tog mig absolut vatten över huvudet när jag bestämde mig för att utöka landet med 100% i år. Fasen vad mycket jobb det krävts för att få fjolårets bäddar ok att plantera i. Jag använder en grep och gräver upp kvickrot och tistel jag sedan får dra för hand för att få upp ur jorden. Är alldeles öm i händer och kropp efter kvällens pass. Men nu är all kål utplanterad i alla fall. Det ska nog reda ut sig med resterande odlingsyta också. Målet i år är inte att ha en snygg odling, bara att få en herrans massa mat att äta. Försöker acceptera det och inte överarbeta. Bara få fröna i jorden. Är absolut inte stressad över landet, vill bara ha det gjort så jag får gå in i “påtandet”. Vattna och plocka ogräs. Det känns görbart i sommar mot för nuläget med tunga lyft, många skottkärror med skit och skrufs och jord. Tungt är det. Och ytterst självförvållat.
Vi har haft galet varma junidagar så jag jublade när regnet äntligen kom igår. Riktigt sommarregn. Jag la mig och sov i sängen med en kudde mellan knäna. Vaknade yrvaken någon timme senare av att Loppan ropade på mig i babyvakten. Tacksam att hon lunchvilar så bra än så länge. Då spelar de tidiga morgnarna mindre roll. Vi båda behöver slumra mitt på dagen just nu. Men kvällarna, de är mina. Då temperaturen är kompatibel med en höggravid kropp och tankarna känns rensade och klara. Jag går runt och njuter av allt juni bjuder på: lufttorkad tvätt i contortatallen och hundkex intill hästarnas hage när jag ger dem kvällshö. Mmmmh.
Syrenen håller på att slå ut. Den luktar så gott. Påminner mig om svunna tider och midsommarminnen. I år blir midsommar annorlunda. Det blir bra ändå.
Jag slits mellan att vilja hinna allt: Städa och organisera på nedervåningen (hej byggdamm som sprider sig över hela huset, hej bebiskläder som tagits in från lillhuset, hej leksaker och överblivna möbler och överfull tvättstuga). Trädgårdslandet; fylla pallkragar, vända bäddar och plantera. Hästarna; passa på när de är nära och kroppen är fräsch. Vila. Städa övervåningen (här snackar vi byggdamm). Men viktigaste av allt; hälsan. Så det prioriterar jag. Gör de bestyr jag orkar med. Vilar mitt på dagen, och lever ut om kvällarna när Loppan sover och påhejad av myggen kan jag ägna mig åt vad rackarn jag vill.
Det är en så galet fin tid nu. Även om jag upprepar det om och om igen; hur mycket vi kan hitta på att göra. Så lovar jag er att här bor ingen stress i år. Vi är lugna som filbunkar och ser först och främst till att våra två småskruttar har det bra. Allt annat är sekundärt och hinns med, förr eller senare.
Nu ska jag sova, längtar redan efter att få vakna upp till ännu en härlig junidag. Det är så himla himla fin tid nu!
