Att komma hem igen


En sak jag saknat så mycket under pandemitiden (eller innan vaccinationstiden kanske en säger) är att komma hem. Känslan av att rulla upp för Backen, stänga av motorn och inte höra ett smack mer än de sedvanliga hemmaljuden. Vi packade upp väskor, kokade makaroner och stekte köttbullar. Hoppade i myskläder, gick runt och log. Gillar mitt hemma så mycket, det var gott att åka ifrån det och få en ny blick på hela alltet.
Kanske var det ännu bättre att vakna upp morgonen efter, äta hårdbröd och gå ut i skarpa novembersolen med barnen. Vi skyndade oss ut till kaninerna först. Öppnade upp till deras box medan vi påtade på. Aska sitter gärna lugnt inne och myser i boxen medan Hoppsan gärna upptäcker både gårdsplan och stall med pigga ögon.

Det var ingen hejd på busandet. Hoppsan är en himla nyfiken och trevlig individ, något som bara förstärkts av kastreringen tidigare i höst.


Där fåren och kvigorna gått hela sommaren är det nu tomt. Hagen är nedplockad och florsockersnö har lagt sig över ängarna. Vi hoppade i vagnen och gick mot stallet. På Loppans förskola är otroligt många barn och pedagoger sjuka nu så hon har fått vara hemma i veckorna två för att inte riskera att dra hem RS-viruset till lillebroren. Hon saknar sina småvänner så mycket.


Tur vi har andra småvänner att roa oss med så länge. Vi mockade och borstade och kramade. Tycker det är svårare nu när kallgraderna kommer ordentligt att få till stallet. Det är mycket fylla hö och kånka vatten och mocka (som ju hör till och är ganska angenäma sysslor tycker jag) och lite tid ute på tur. Försöker finna mig i situationen men lite frustrerande är det allt.

Loppan ville kolla på vattnet. Så vi styrde kosan mot lilla bäcken. Det här är hemma på min gata.

Någon som är mycket fascinerad av skuggor just nu.


Vi väntade matgäster så vi begav oss ut i frusna trädgårdslandet och sprättade upp morötter, palsternackor och betor med grepen. Fastfrusna och dana. Helfestligt tyckte Loppan, svettigt tyckte jag.

Nu får trädgården vila. Det sitter kvar både kål, lite betor, små morötter och sådant. Det får bli vårens upprensning. Nu är jag less och stänger grinden för i år. Nöjd över det som blev.

Rådjuren får dela lika med hönsen och kaninerna gällande grönkålen som är kvar.

Vi var två fascinerade som sprättade upp grödorna. Tänk att det gör skörda även i minusgrader? Ser ni hur de små morötterna fastnat i en ihoptjälad kaka?

Novembers skördekorg är något mer blygsam än augusti och septembers. Men ändå. Skörd från maj till november i vårt lilla trädgårdsland. Men nu, nu får trädgården vila och jag ska inte röra ett finger här ute förrän till våren. Tack för allt trädgårdslandet!

Sista solstrålarna. Hönsen njöt. Jag försökte berätta för dem att fågelinfluensan börjat spridas i landet igen och att de förmodligen snart kommer få spendera dagarna inomhus. Men de bara tittade på mig med pigga korint-ögon och levde vidare.
Bebisgos, strandpromenad och unn
Du kanske också gillar

Dagarna som kom & gick
3 maj, 2020
Rörelseglädje för alla
8 februari, 2020