Bebisgos, strandpromenad och unn
Vi börjar inlägget där det förra inlägget slutade. I hotellsängen i Piteå.
Den gosigaste jag vet. Svante. Så himla himla fin. 8890 gram väger han nu, fyra månader gammal. Ett enda stort gos.
Kikade på saker till huset. Både kuddar till soffan, en ljuslykta och en utomhusdekoration fick följa med hem. Gillar verkligen Piteå. De gamla husen, anrika gågatan, butikerna. Under tiden levde andra halva av familjen loppan på äventyrsbadet.
Vi sammanstrålade lagom till middagen. Efter tips hade vi bokat bord på Pensionatet. Åhå, vilken matupplevelse, och vilken himla fin personal.
Stenugnabakad pizza med lufttorkad skinka. Och överallt ~ Så himla fint. Inspirerades av miljöerna både inne och ute.
Jag älskar verkligen livet på gård med gummistövlar, håret i tofs, lurvtröjor och arbetskläder. Men lika mycket älskar jag att dra på klänningen, ta på läppstift och äta grym mat på restaurang. Behöver det då och då i livet, uppskattar det massor.
Sedan rullade vi till hotellet. Såg på sång- och dansshow och skålade tillsammans. Somnade och sov så gott.
Vaknade upp till ett stilla hav och vackerväder. Frukost och halva gänget drog återigen iväg på badhuset. Svante och jag låg och såsade i frasiga hotellakarn först.
Men sen gick vi ut. Tog en promenad i friska luften. Kände mig glad och vemodig på samma gång. Livet är så vackert men så skört. Vi har förlorat en av våra kära till himlen på senaste. Jag är så glad och tacksam över så mycket i livet. Men samtidigt går sorgen och håller oss i handen.
Kanske är det den stundande trettioårsdagen, kanske är det just den bistra påminnelsen om hur kort och skört livet är. Men när jag stod där på stranden kunde jag bara konstatera en sak. Jag vill göra det här, fullt ut, det här vi kallar livet. Jag vill uppleva, känna, beröra och beröras. Jag vill må bra från insidan och ut. Jag kände mig sårbar och så stark på samma gång. Blicken nuddade horisonten. Andetagen var djupa. November känns.
Sedan lämnade jag Svante hos Fredrik. Kilade iväg på egen hand och smet in på spaet där jag bokat mig en efterlängtad massage. Jag är så skruttig i kroppen. Har dragits med en hel del hälsoproblem senaste tiden (inget allvarligt, oroa er inte!) som jag bestämt mig för att ta tag i. Det handlar om mina fötter, min mage, min rygg och så vidare. Skruttig lite överallt efter två ganska täta graviditeter och låg prioritet på min fysiska hälsa senaste åren. Nu tog jag ett litet steg i rätt riktning. Njöt så av en massage, kan jag lova.
Vi hade snällt nog fått låna hotellrummet några timmar extra så även Fredrik fick pysa iväg på lite egentid, han med. Barnen slumrade medan jag packade ihop klänningen, läppstiftet och alla oanvända blöjor som låg strösslade över golvet. Iakttog mina två skatter och kände mig mer än redo att åka hem och fortsätta leva livet. Med en god helg färskt i minnet, en sorg i hjärtat och tacksamheten till mig själv som börjat ta tag i min hälsa. Ett steg i taget.
