Junidagarna & ledighetslunket
Jag har gått på ledighet nu. Semester som sedan ska kopplas samman med föräldraledighet. I fredags vek jag igen datorn och sedan dess har jag haft en handfull härliga hemmadagar. Just ikväll landar jag i fåtöljen efter att ha slitigt i trädgårdslandet. Jag håller på att vända landen för att bli av med kvickrot (herregud vad kvickrot vi har!), luktar myggmedel och svett. Håret står på ända och jag är smutsig prick överallt. På rumpan har jag minst femton nya myggbett och inom mig slits jag mellan att vilja gå och sova och vilja dela med mig om livet just nu hr på bloggen. Allt händer samtidigt, det är härligt och intensivt och underbart i ett stort virrvarr.
Jag har känt mig salig av ledigheten. Jag har varvat mellan att swisha runt på gården och stöka, städa, förbereda, planera och organisera och att jag hunnit ha riktigt ont i ryggen, känt behov av ordentlig vila och accepterat att vi inte hinner allt vi vill just nu. Nu börjar vi tighta till vår bubbla i alla fall, efter härliga stunder med familj och vänner så ska vi nu stanna hemma, vara bara vi så långt det går. Känns skönt.
Största förändringen i livet? Det står hästar bakom stallet igen! Min lilla Fapri och grannarnas Brillan. Det innebär fodring, vattning och daglig skötsel igen. Ingenting jag ens kunde i min vildaste fantasi unde drömma om för två månader sedan. Livet blir sällan som man tänkt men det blir alltid bra ändå.
Ikväll fick de i sig varsin dos maskmedel (apropå förra inlägget om päckel-parasiterna). Vad som sker härnäst måste jag berätta om i ett eget inlägg tror jag bestämt. Vi gör det enklast möjligast. Skilda hagar så de får bekanta sig med varandra några dagar. De får bo ute dygnet runt och grannflickan hjälper mig att packa hö så gott det går. Imorse var jag och Loppan ute och körde Fapri med vagnen. Overkligt härligt att bara gå över gårdsplanen och ta med ponnyn ut på tur.
Åh ja, jag tog mig absolut vatten över huvudet när jag bestämde mig för att utöka landet med 100% i år. Fasen vad mycket jobb det krävts för att få fjolårets bäddar ok att plantera i. Jag använder en grep och gräver upp kvickrot och tistel jag sedan får dra för hand för att få upp ur jorden. Är alldeles öm i händer och kropp efter kvällens pass. Men nu är all kål utplanterad i alla fall. Det ska nog reda ut sig med resterande odlingsyta också. Målet i år är inte att ha en snygg odling, bara att få en herrans massa mat att äta. Försöker acceptera det och inte överarbeta. Bara få fröna i jorden. Är absolut inte stressad över landet, vill bara ha det gjort så jag får gå in i “påtandet”. Vattna och plocka ogräs. Det känns görbart i sommar mot för nuläget med tunga lyft, många skottkärror med skit och skrufs och jord. Tungt är det. Och ytterst självförvållat.
Vi har haft galet varma junidagar så jag jublade när regnet äntligen kom igår. Riktigt sommarregn. Jag la mig och sov i sängen med en kudde mellan knäna. Vaknade yrvaken någon timme senare av att Loppan ropade på mig i babyvakten. Tacksam att hon lunchvilar så bra än så länge. Då spelar de tidiga morgnarna mindre roll. Vi båda behöver slumra mitt på dagen just nu. Men kvällarna, de är mina. Då temperaturen är kompatibel med en höggravid kropp och tankarna känns rensade och klara. Jag går runt och njuter av allt juni bjuder på: lufttorkad tvätt i contortatallen och hundkex intill hästarnas hage när jag ger dem kvällshö. Mmmmh.
Syrenen håller på att slå ut. Den luktar så gott. Påminner mig om svunna tider och midsommarminnen. I år blir midsommar annorlunda. Det blir bra ändå.
Jag slits mellan att vilja hinna allt: Städa och organisera på nedervåningen (hej byggdamm som sprider sig över hela huset, hej bebiskläder som tagits in från lillhuset, hej leksaker och överblivna möbler och överfull tvättstuga). Trädgårdslandet; fylla pallkragar, vända bäddar och plantera. Hästarna; passa på när de är nära och kroppen är fräsch. Vila. Städa övervåningen (här snackar vi byggdamm). Men viktigaste av allt; hälsan. Så det prioriterar jag. Gör de bestyr jag orkar med. Vilar mitt på dagen, och lever ut om kvällarna när Loppan sover och påhejad av myggen kan jag ägna mig åt vad rackarn jag vill.
Det är en så galet fin tid nu. Även om jag upprepar det om och om igen; hur mycket vi kan hitta på att göra. Så lovar jag er att här bor ingen stress i år. Vi är lugna som filbunkar och ser först och främst till att våra två småskruttar har det bra. Allt annat är sekundärt och hinns med, förr eller senare.
Nu ska jag sova, längtar redan efter att få vakna upp till ännu en härlig junidag. Det är så himla himla fin tid nu!
