Hästlivet
Idag är det vår ponny, Fapris, tjugosexårsdag! Vi firar med ny grimma och ridtur. Och skriver ett inlägg om hur hästlivet kommer se ut framöver.
Alldeles snart har det gått ett halvår sedan min trogna springare fick galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Minns det än idag så klart: ångesten, sorgen, saknaden. Ja, saknaden blir inte mindre förstås. Överallt påminns jag om det som var. Hans grimma på en krok i stallet. Hans tappade skor som tittar fram i hagen. Platser och ögonblick som var våra.
Allt gick fort då. Även om jag länge vetat att vår tid var lånad, på grund av hans knäproblem. Så var det fruktansvärt att ringa våra grannar, gråtandes och berätta att han måste somna in. Så måste det bli. Det kändes som att jag ställde till det vad än jag gjorde denna tidpunkt, det sista jag ville var att göra grannarna stall-lösa då de ju hyrde in sin ponny Brillan här hos oss. Men min lilla shettisdam, Fapri, hade jag ju lånat ut på obestämd tid. En del av mig försvann med Årvar den där mörka decemberdagen, jag hade absolut noll vilja, ork eller lust att skaffa ny häst då eller ta hem Fapri.
Men så återvände ljuset. Vi fick börja pyssla om Fapri hos fodervärdarna. Veckans höjdpunkt blev Los små ridturer och våra besök i stallet. En gång i veckan blev till två-tre gånger. När jag började bli för flåsig för att hänga med på ridturerna på ett bra sätt köpte vi en liten vagn att kunna rejsa runt i. Det blev bara roligare och roligare att pyssla om Fapri, och snart var det vår tjugofemåriga lilla shettisdam som ägde våra hjärtan.
Så när våren kom ordentligt och fodervärdarna började på allvar prata om att köpa en till, egen häst så började jag klura på olika alternativ på att lösa hästeriet på. Någon ny ridhäst har jag inte lust med precis just nu. Jag vill vara småttingmamma främst, men fortfarande ha hästar i livet. Har bara inte klurat klart på den kombinationen. Så när grannarna erbjöd sig att stalla in Fapri hos dem, i deras nyrenoverade stall, tillsammans med Brillan som bott här hos oss, så var jag inte sen att haka på tåget.
Det kändes som att det var mycket som skulle klaffa samtidigt. Fodervärdarnas drömponny skulle besiktigas, grannarnas stall skulle bli klart och hela flytt-rotationen skulle klaffa. Till råga på allt fick Fapri stora blodmasken, ju. Så vi bestämde oss för att: Enklast blir om Fapri och Brillan flyttar samtidigt som fodervärdarnas nya häst anländer (alltså i lördags). Mellanlandar hemma hos oss, får en dos avmaskningsmedel (vilket de fick igår) och flyttar vidare, parasitfria med några dagar i skilda hagar innan ihopsläpp sker.
Så nu har vi några dagar till med hästar på gården. Med morgonfodringar och höpåsar och spontana rid- och körturer. Innan de helt enkelt flyttar in i grannarnas nya, fina stall. De kommer hjälpa till att pyssla om Fapri i början, medan vi befinner oss i bebisbubblan. Sedan ska vi pö om pö dra vårt strå till stacken. Det känns så bra. Är så tacksam över att Fapri fick bo ett helt år hos fodervärdarna, vilket gett mig enormt med andningsrum och möjlighet att lägga tiden på annat (det har varit så välbehövligt). Lika tacksam över grannarna, som ställer upp så som de gör. Tacksam, är ordet ja. “It takes a village to raise a child”, i detta fall krävs det en hel by som pysslar om en tjugosexårig shettis för att familjen på Backen ska kunna fokusera på renovering, bebisbestyr och annat som livet bjuder på. Så bra det blev, tillslut.
Så nu laddar vi med massor med hästgos och planerar för flytt till helgen. Lite pirrig inför ihopsläppet men mellan hagarna verkar ändå någon sorts ponnykärlek ha uppstått. Vi har skrivit ett tidsbestämt kontrakt och jag har lyckats bena ut hur mitt hästliv kommer att se ut framöver. Om ganska lång tid framöver. Fram tills dess har vi fantastiskt roliga hästgårdsplaner, som ni ju såklart får följa pö om pö, allt eftersom de händer. Men fram tills dess, lämnar jag er med den cliffhangern och hoppas att ni, liksom jag, glädjs över hästlösningen vi fick till. Allt bara klaffade, så himla skönt.