Årets mörkaste- och ljusaste dag
Så vaknade vi upp efter inflyttningspizzan, med lister satta överallt och solsken i våra sinnen. Så peppade på att få ta oss an vår övervåning vi kämpat så med. Ute var årets ruskigaste åskoväder. Sprang ut för att kolla till hästarna ute i hagen, men kröp ner igen lika fort. Det kändes kriminellt att dra oss i sängen allihopa efter denna hektiska vår. Morgonens lilla mål var att städa sovrummen en sväng till, ingen hejd på byggdammet i detta hus.
Så – vi satte igång. “Lo kan”, säger hon bestämt och hjälper till med allt vi tar oss för. Stora lilla älsklingen vår.
Fredrik gnuggade bort lite klister från fönstren. Fönstren vi designat själva som jag beställde på mitt förra jobb, där mina dåvarande kollegor ställde upp och hyvlade, målade och så vidare. Ett fint minne från en svunnen tid. Det är svårt att säga “Nu är vi klara!!” tycker jag, för alltid finns lite klister som ska skrapas, spikhål som ska duttas och annat måleriarbete att göra. Framöver kommer jag dock sluta säga att vi renoverar, istället kommer vi ägna oss åt olika små projekt – okey?
Sen kom svärfar på fyrhjulingen. Det här med att ta hjälp hörrni – ganska underskattat! Jag är jättepigg i kroppen ännu men lite förstånd har jag kvar, så vi lånade in starke svärfar till att få element på plats, sängar raljerades och soffan fick äntligen komma från vårt sovrum nere till vardagsrummet där den ska stå. Under tiden packade jag och Loppan in en kartong i bagagen och åkte tio minuter – en kvart till en av grannbyarna och ..
… Hämtade hem våra nya familjemedlemmar. Två små dvärgvädurar som numera huserar i en av hästboxarna. Lyckan hos Loppan var total. Meningen var att vi skulle ha skaffat kaniner långt tidigare i våras, men kaninmamman dog i förlossningen (så hjärtskärande!!) så jag vågade inte hoppas på för mycket efter det. Men tillslut så dök de upp, de perfekta små familjemedlemmarna. Bara ett stenkast bort också.
Vi kallar dem Aska och Hoppsan. Loppan ville döpa dem till “Torsdag och Fredag”, inga dåliga förslag alls, hihi! De är så bedårande söta.
Vi är störtkära hela högen. Hoppas de ska trivas hos oss!
Sedan var det dags för Loppan att lunchsova. Våra möbler var på plats och Fredrik och jag satte istället igång och monterade vår soffa. Den var transportskadad när den kom, men vi fick superfin service (den kommer från Furniturebox) och nu är den komplett.
Redo för livets alla myskvällar. Gillar speciellt underredet och benen i ek.
Efter vila och mellanmål så tog vi cykeln till grannarna. Genom vattenpölarna, alltid på jakt efter stenar och mask.
En snabb påhälsning hos kvigorna. Hej hej Lilja och Docka.
Så tog vi äntligen en tur med Fapri. Lo fick rida och visa pappa allt hon lärt sig senaste halvåret. Fredrik, lyckligast av oss alla, att äntligen få komma ikapp med familjelivet.
Och det slog mig. Att det gått ett halvår sedan min Årvar somnade in här hemma på gården. Åh, vad jag saknar honom. Vilka kontraster livet ger. Då – årets mörkaste dag. Då veterinären rullade upp med sin klarröda bil för Backen och gav honom en spruta som gjorde att han somnade in. Den gnagande sorgen, hur ont hjärtat och själen kan göra. Saknaden. Tårarna som bara sprutade hela dagen. Jag som aldrig trodde att det skulle gå att bli glad igen, speciellt inte glad i hästar igen. Jag sa att jag ville fokusera på att vara mamma nu. Landa i allt. Sorg tar tid. Jag ville absolut inte fylla boxarna med hästar på gården igen, jag var inte redo. Det är jag nog inte än idag heller. Jag känner fortfarande att jag först och främst vill vara mamma just nu. Och i all evighet, förstås. Men det kommer att komma en tid när jag vill ha mer häst i vardagen igen, det är jag övertygad om. Men just nu är jag så glad och tacksam för denna deal. Att blanda småbarnstiden med ponnytiden. Att få sån fin hjälp av grannarna. Att stallet få stå tomt och min stora sorg efter Årvar får läka, dag för dag.
Men jag måste erkänna, ett halvår senare, på årets ljusaste dag. Att det var längesedan jag var så lycklig som nu. Så genomglad över just vår situation. Som vi jobbat så för. Såklart finns det huvudbry i livet även när det är som vackrast. Jag önskar att jag kunde låta alla vara friska och glada, jämt. Men idag är jag så så så så tacksam att jag ett halvår senare kan vara genuint lycklig. Vårt fokus har legat helt rätt och vi är i mål med så mycket. Mycket tack vare hästhjälpen jag fått senaste halvåret. Det har frigjort så mycket tid till vårt hus. Samtidigt har jag fått rå om den där lilla fuxdamen precis när jag vill. Livets kontraster alltså.
Lämnade Fapri i hagen hos sin kompis Brillan och tog med mig familjen hem igen. Kände livet i mig.
Vi fikade nybakt sockerkaka och grädde ute på gamla altanen, alldeles för sent egentligen. Men nu är det sommar och inga tider att passa längre. Satt och dinglade med benen, pratade om livet och spanade på Fapri och Brillan som busade i hagen nere hos grannarna.
Vi passade på att natta hönsen och plocka in ägg också. Även nu var Fredrik med. Gudars så vi saknat att spendera tid med honom.
Och alldeles för sent tog vi Knut under armen och gick in och la isäng den där fantastiska lilla Loppan. Så glad över all extratid detta halvår gett mig med henne. Så lycklig över hur allt blev tillslut. Åh, årets ljusaste dag, hoppfullt, ändå!
