Sommartiden
Klockan ställdes om inatt. En timme framåt, precis som att man plockar fram utemöbler och grill om sommaren. I år står våra utemöbler och vår Weber-grill översnöade intill husknuten. Framför ytterdörren och bron står barnens cyklar slängda åt varsin sida med ett decimeters snötäcke ovanpå. Kap och gersågen står också framför bron och vittnar om att något sorts snickeriprojekt pågår hos oss. Alla årstider samtidigt när vintertid går över till sommartid. Förutom just det, att ute råder ordentlig vinter. När vi kör Fapri med vagnen så går plogkanten över hennes manke på 104 cm.
Jag kikar i SMHI-appen och ser minusgrader och påfyllning av mer snö i tio dagar framför oss. Kanske en solglimt om en vecka eller så, annars bjuder moder natur oss mest på grå himmel och molntunga skyar framöver.
Jag får nästan svindel när jag tänker på all snö som ska smälta till vatten här ute och vart i all världens väg ska allt vatten ta vägen när tögraderna kommer till oss ordentligt?
Jag tar Svante i handen när vi går från stallet mot huset, för att få honom över helgens nya snödriva. Han säger “Det SKA bli sommar… det SKA bli min födelsedag” uppfordrande till sig själv, som i ett tappert försök att trösta sig själv. Så jag tar ett djupt andetag och säger högt “Det SKA bli vår… det SKA bli grönt gräs, lövsprickning och sol på näsan” och tröstar mig själv en snutt med.
Början av 2023 och mina omtag
Fjärde februari och jag har känt mig så kantstött. Jag hade sett så mycket fram emot januari och omtaget ett nytt år kommer med. Jag längtade efter att ta tillvara på de fina vinterdagarna, att organisera och städa hemma, att röra på mig ordentligt och börja planera årets projekt och händelser med Fredrik. Men hittills har det varit platt fall, vi har haft magsjuka i huset fem gånger sedan veckan innan jul. Febertoppar mellan varje magsjuka, allt går runt runt och i veckan har jag varit så slut att det bara surrat i huvudet av tinnitus och negativa tankar. Jag är i grunden väldigt positiv och ser saker från den ljusa sidan, så det ska mycket till innan jag hamnar i det där negativa träsket. Jag tror sjukdomarna ändå tog den där sista knäcken på mig. Oron, de upphuggna nätterna med dålig/lite sömn och alldeles för mycket stillasittande är ett recept på dåligt mående hos mig.
Så vet ni vad vi gjorde? När det vankades helg och sista dagarna av Fredriks ledigvecka närmade sig så avbokade vi alla de roliga helgplanerna. La oss supertidigt. Började stöka och städa ikapp lite hemma. Satte oss framför brasan och pratade. Tog oss tid för djuren och drog fram spel och myskväll för barnen. Börjar ikväll vara någorlunda i gängorna igen. Ett sådant tydligt tecken på att återhämtning är nyckeln till välmående.
Under denna röriga vecka med magsjukor och feber så har jag hunnit tänka mycket. Jag har funderat mycket på hur 2023 ska bli förlängningen på mitt hälsoår 2022. Förra året började jag att träna regelbundet, åt bättre och gjorde en rad self care-relaterade aktiviteter som förhöjde mitt välmående: massage, fotvård, hårvård och hudvård fick en större plats i mitt liv än tidigare. Allt det är liksom implementerat i livet redan och det är ingenting sådant jag behöver “ta tag i”. Däremot min sömn (är ofta uppe sent och ångrar mig bittert morgonen efter), min skärmtid (mycket slöscroll och lite tid till mina sociala kanaler som borde få mer kärlek!) och min tid ute i skog och natur (måste ökas!) år sådana omtag jag ska göra i år, kanske på bekostnad av något annat i livet som får mindre plats?. Jag ser i alla fall så fram emot alla tre omtag. Och friskare tider, Hujedamig, vad jag hoppas att februari är snälla med oss på Backen.
Januarimåndag
Jag tar fram kameran från lilla sidoskåpet i köket. Skåpet längst in mot väggen som köksplaneraren ritade till oss, i mitt huvud skulle vi inte alls ha ett sådant skåp just där men det blev faktiskt riktigt bra. Vi rymmer några flaskor vin och alla kokböcker upptill och all elektronik nertill. Bland diverse laddare låg den, kameran, och ropade på mig. Jag kollade igenom bilderna. Inte en enda bild i januari, jag undrar om jag någonsin fotograferat så lite? Bläddrar lite bland julens bilder, Svante som blir serverad fika på julafton, barnen som bakar pepparkakor och första dagarna med Buse. Fina minnen. Jag lägger kameran åt sidan och tar upp telefonen för att kanske hitta något att lägga upp på instagram. En bild på Svante från morgonen är han sömndrucket sitter och stirrar rakt fram minutrarna innan det bär iväg till förskolan, en kornig bild på morgonens himmel över kontoret i Boliden, några filmer på träningen med Buse.
Tänker att den här måndagen vill jag nog ändå inte minnas. Hade en dålig dag på jobbet, en riktig oxmåndag där jag bara hann diska undan middagen och sätta igång en tvättmaskin så skulle barnen sova. Vändningen kom när jag tillslut gick ut i stallet. Släppte ner axlarna, djupandades, var här och nu för ett slag. Vi gick vår lilla promenad, lyfte alla hovar och borstade kliig päls som håller på att trilla av. Lilla skåningen tycker att det räcker med vinter och vinterpäls nu. Det är märkligt där, hur en tur till stallet fullkomligt kan nollställa mig efter att ha känt mig skev och skavig en dag.
Jag kommer in med rosiga kinder och ett leende på läpparna. Tänker att jag nog ändå vill minnas även denna dag.