Lördagsäventyret
Den här veckan har känts allmänt knölig, mycket på alla plan, jag och Fredrik har sagt gång på gång “Men vad ääär det som är fel?”, allas ork har trutit och listan med saker som ska göras har varit lång och omöjlig att ta sig genom. Men så vaknade vi till lördagsmorgon, barnen och jag, pappa Fredrik hade vi skickat iväg på jobbet redan klockan fem imorse. Känslan inombords redan bättre bara av tanken att en oplanerad hemmadag ligger framför ens fötter.
Jag smög ner på nedervåningen och värmde på lite mjölk till den varma chokladen och bredde mackor och la på hög. Sedan klädde vi oss med våra vintrigaste kläder och begav oss ut i snömodden. Först gick vi bara tvärs över gården, till stallet och hästarna!
Vi mötte spånga hästar inne i boxarna. Det hör inte till vanligheten att de sover inne, oftast sover de ju ute och går in i lösdriften om de vill. Men igår kväll möttes jag av en Buse som låg ute i blötsnön på kvällen och såg så eländig ut så jag lät dem komma in istället. Fint att kunna alternera.
Buse fick gå ut i hagen och så tog vi fram barnens ponny för borstning och gos. Hon löser så hutlöst mycket päls nu! “Ta kort på oss och Fapri” hojtade Loppan.
Så fick hästarna äta frukost ute i hagen. Påklädda i täcken, inte heller det hör till vanligheten. Men de båda har tappat så mycket päls att den inte håller lika tätt längre, och dagens väderlogsprognos såg både blöt och dyster ut i väderappen.
Dystert var det ju dock inte, så vackert med all vispgräddslik snö som lagt sig över en annars brun och skitig hage. “Det som göms i snö…” jojo, denna hästägarinna kommer få skotta hästskit till semestern i juli tror jag!
Sedan satte sig barnen på bobben och jag slängde fikaväskan på ryggen. Mot grannarna!
Vi möttes av Fapris f.d. hagkompis Brillan. Minns ni när Fapri bodde där nere? Det var innan Buse och när jag ser tillbaka på bilderna känns det nästan som ett annat liv, har barnen någonsin varit så små? Grannarna var i alla fall på vift och behövde en hjälpande hand med hästarna.
Då ryckte barnen ut! Jag får dåndimpen av de där små pyttemänniskorna som hugger i och hjälper till. Jag tror verkligen på att inkludera och involvera barnen, såklart måste det vara på en rimlig nivå. Men jag kan inte tänka mig annat än att man blir förnuftig och förståndig av att få ta ansvar, hugga i, kånka, samarbeta, kommunicera och hjälpa till. Få känna sig behövd. Jag tänker också att en uppväxt bland djur och natur ger en en genväg till allt detta.
Hö rivs runt, läggs i små tussar för att hästarna ska få gå runt och leta mat. Det ropas mellan syskonen “Blir det här bra?”, “Hur går det för dig?”, “Neeej, inte lägga i vattenbaljan!”, “Lägg här istället”, “Vi samarbetar!”. Jag står lutad mot dörrposten och känner hur pulsen går ner efter den tunga promenaden i snön, förnöjsam över uppsynen framför mig.
Hästarna får komma ut och vi slänger ut ett täcke på ladugårdsgolvet och dukar fram den anskrämliga lilla frukostfikat vi kånkat med oss. Det tuggas och sörplas.
Barnen utrustas med varsin spade och vi sätter igång med mockandet av boxarna. Fyller vatten. Strör Stalosan. Sopar ihop spånet. Svante vill göra en “high five” när vi är klara. Sedan springer barnen iväg på upptäcksfärd medan jag stökar bort täcken, fikamuggar och spadar. Sedan följer ännu en snöig promenad hem, allihopa nöjda med lördagens första äventyr.
