Julidagarna

Dagarna i juli kantas av regnmoln. Ibland undrar jag om vi inte susat rakt in i slutet av september, kanske till och med oktober. Det gnager till i magen över att mörkret kryper sig på redan innan midnatt nu. “Redan?”. Varje år har jag älskat när sommaren går mot höst. Hösten är min tid på året. Men i år gruvar jag mig för nästa kapitel i livet. Jag får berätta mer om det senare, för nu tar vi en titt på några av de senaste julidagarna, tycker jag.

Sidoprojekten avlöser varandra. Jag har lovat mig själv att göra en sak i taget. Men så fick vi låna en padda för några dagar, så det var bara att sätta igång och köra stenmjöl med skottkärra och mäta ut för vart Hönshilton ska stå, så småningom. Just nu känns detta projekt övermäktigt. Men det ska nog ordna sig, det med.

Vi ska ju nämligen flytta på hönshuset! Jag har kört stenmjöl med skottkärran så svetten runnit i svanken på mig. När jag väl skulle köra paddan, vilket jag verkligen peppat för, så var jag inte stark nog att kunna flytta på den, så jag grävde bara en stor grop utav alltihop när jag försökte. Fick ringa in förstärkning i form av Fredrik. Loppan arbetsledde oss som vanligt. Guld värt att ha någon som påminner en om att äta lunch och sånt! När paddningen var klar lämnade vi hönshusprojektet för ett slag.

Loppan har hjälpt mig med djuren om morgnarna. Hon springer och hämtar sina stövlar, sätter på dem åt fel håll och kommer drällandes över ekgolvet och ropar “pippi, pippi!”. Så går vi ut, hand i hand, och pysslar om våra djurvänner. Först ut är alltid hästarna, de är otåliga och hungriga. Det hivas hö och fylls vatten. Sedan stannar vi länge hos hönsen. Loppan får klappa flera av dem och de tyr sig till henne, det är fantastiskt att se.

Som det regnat. Tror knappt aldrig jag använt täcke på mina hästar i juli? Så har jag haft huvudbry gällande hästarna igen. Lille hyresvärden har flera gånger visat otrevliga sidor för oss senaste veckan, så tillslut lät vi hästarna stå i varsin hage i några dagar. Lille russet fick prova ändra om foderstaten lite, så provar vi oss fram. Årvar är lite för snäll för sitt eget bästa ibland.

En dag eldade jag upp bagarstugan. Handlade rågmjöl och jäst på lanthandeln och bakade mjukkaka tillsammans med mor min. Så himla mysigt. Drömmer redan om att sälja hemgjord mjukkaka i gårdsbutik, fick mersmak av att sälja på loppisen vi hade i lördags. Direkt jag blir lite intresserad av något vill jag passionerat anamma det som min livsstil och liksom andas vetemjöl i lungorna. Får inte nog. Samma sak med min odling. Vill odla upp all vår mark. Vill så varenda dag för att kunna skörda varenda dag. Kan knappt tygla mig själv.

Nästa år ska jag täckodla från start. Nu blev jag så less på all kvickrot att jag gör ett desperat försök med det vi hade hemma och i överflöd – hösilage. Hoppas det funkar och hoppas kunna smaka våra egna rödbetor alldeles snart.

Imorse vaknade vi (läs: hon) tidigt. Min energi börjar äntligen vara tillbaka efter många slitna och trötta dagar. Jag tyckte vi behövde städa gården. Backen såg ut som ett slagfält efter byaloppisen i lördags. Ställde undan skyltar, leksaker och spännband där de hör hemma.

De var väldigt skönt att bli av med grejer vi sorterat ut till loppisborden. Men till min stora fasa såg delar av gräsmattan inte så rolig ut efter loppisen. Sådant kan göra mig så matt; att en så rolig sak som att hålla loppis kan leda till en massa extraarbete. Men mest var det kul, herregud jag ska inte klaga!! Var loppis-bakis dagen efter och kunde knappt förmå mig att prata på kvällen. Jag funkar bara inte i sociala sammanhang, blir alldeles trött och urvriden tydligen. Det var dock genuint jättekul att träffa flera av er och jag hoppas min svägerska ordnar loppis även nästa år, då ska vi beställa bättre väder!

Har hört att en del av er gillar att se stök. Så varsågoda. Ett stycke Backe-gård post loppis. Och vårt skruttiga lilltorp. Det gör sig så himla bra på bild jämfört med i verkligheten. Till och med skorstenen ser hel ut på bild.

Jamen ni ser ju. bråte och leksaker och grejer överallt. Jag och Loppan gjorde så gott vi kunde med att packa ihop partytält, köra cyklar under tak och så. Tillslut var vi så gott som klara i alla fall.

Medan vi röjde på gården fick kallblodskungen stå inne i stallet och torka upp med fleecen på. I häst-bryderierna som varit på senaste så har Årvar tappat en sko. En djuuuup suck från mig. Men till syven och sist så finns det ju inget ont som inte för något gott med sig. Årvar får lite välförtjänt sommarledigt och jag får tid att komma ikapp lite efter förra veckans sommarskav. Är så himla ridsugen, känns kul att längta.

Han är så harmonisk och nöjd nu, min Å. Glad över det. Och tittar vi snett åt sidan så ser vi ju. Nya boxarna. Lilla skruttstallet har blivit ett drömstall. Jag är så lycklig över stallet nu, det är så fint. Och så himla lättarbetat. Tänk att vi rodde det i hamn ändå: stallrenoveringen. Jag får ta och berätta mer om detta sedan. Först ska jag bara njuta lite, av att vara klar med något. En mycket god känsla.

Vi får inga ägg nu. Skatorna äter dem allihop. Jag sörjer lite att det inte blir så mycket sockerkakor och omeletter som jag önskat. Vi ska försöka släppa ut hönsen lite senare på dagarna för att se om de hinner lägga äggen innan det är dags att gå ut på äventyr. Hoppas det hjälper. Så länge glädjs jag över vår lilla sagohöna Elsa. Hon är född i maj och alldeles ljuvligt fin. Tuppen är också så vacker. Är så glad att han ska få leva vidare i grannbyn. 

Så efter många skakiga och skaviga julidagar så kan vi konstatera att: handbromsen är dragen. Det känns bättre nu. Jag har tänkt jobba med mig själv tills jag lär mig vila, vara ledig och koppla bort stressade tankar. Det är min viktigaste uppgift just nu. Och när jag precis skulle göra kväll och gå in efter nattning av djuren så ser jag att hästkillarna står och klias nere i hagen. Så tänker jag att; jodå, allt löser sig alltid, tillslut.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *