Genom hela livet

Hujedamig vilket prövande år det varit hittills. Jag pratar såklart om Corona, om rasism, om hot om missiler och bomber. Om världskonflikter och svajig värld i stort. Men också om att gå hand i hand med döden. Att ta emot tre dödsbesked inom två veckor. Där en kär kollega, en kär bekantskap och en kär familjemedlem alla lämnat jordelivet, alldeles, alldeles, alldeles för tidigt. Jag pratar också om själaskavet som uppstod när mamma-isabell helt plötsligt också skulle vara jobba heltids-isabell. Jisses, vad livet prövat mitt sinne i år.

Jag känner mig nu helare och starkare nu än på länge, och det är förstås då det är lättare att prata om saker som gjort ont. Det är så svårt för mig att öppna upp mig när jag är mitt inne i sorg och skav. Jag tänker på de där tre änglarna, varje dag, tillsammans med en till bunt älskade änglar. Lovar de alla tre, att jag ska göra mitt yttersta för att leva livet. Jag måste leva för dem, det finns inget annat alternativ. Då är det ibland svårt att motivera sig till att arbeta så mycket som jag gjort, när livets ljuvligheter finns här hemma, och hur ska jag någonsin kunna säga att jag levt fullt ut, om jag haft fokuset på arbetet och inte på livet? Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam som går med dessa funderingar. Vad vi egentligen håller på med – mitt i ekorrhjulet – för vems skull vrider vi oss in och ut för att få pusslet att gå ihop?

Jag landar alltid tillslut i ett det viktigaste av allt, är de där små jordiga händerna som stjälper till med allt här hemma på gården. Får jag väga vad som helst mot att få borra in näsan i hennes gulliga små valkar så väljer jag det, utan att tveka. Och i den tanken kan jag vila, allt annat är parenteser.