Vi åkte tvärsöver landet
Fredrik gick av sjudagarsskiftet. Vi rafsade ihop det sista; täckbyxorna, mobilladdaren och naturgodispåsen. Vid Los läggdags packade vi in oss i bilen och rullade trettioåtta mil tvärsöver landet. Vi plumsade i översnöade skoterspår till stugan och andades ut. Äntligen framme i fjällvärlden. Axlarna sjunker, andetagen blir djupare och de senaste veckornas “hjärtat i handen”-känslan suddas ut något. Stugan känns som ett andra hem, även om vi inte vistas där så mycket som vi skulle vilja önska. Det luktar hemtamt av luxtvål och björkved.
På måndagen gjorde vi sådant som är viktigt. Som att elda i kaminen, så värmen kryper sig in under skinnet. Sedan åkte vi in till Hemavan och handlade påsarna fulla med allt som är gott. Mötte upp en av Fredriks bästa vänner som bor i fjällvärlden och åt pizza ihop. Så gott att få träffas så ofta man kan, trots milen mellan. När Lo sov eftermiddag så lästes det bok. Är helt till mig efter att ha läst Karin Smirnoffs verk.
Loppan var sliten. Föräldrarna likaså, jag kände mig tämligen kantstött. Men när minutrarna gick så lappades och lagades vi. Själen ler mot en på detta ställe, som vi lånar av svärföräldrarna ibland.
På tisdagsmorgonen går vi genom byn. Vägen tar slut några kilometrar bort så vi möter inte en enda bil. Det är bara vi, de gamla byggnaderna och fjälltopparna omslutna av moln. Vi går och går, pratar om sommarens och årets projekt. Det pirrar ner i maggropen när jag tänker på´t. Lyckost oss som får syssla med sådana vardagsgrejer som renovering, städa stall och plantera rödbetor. Vardag är fasen det finaste jag vet. Men fjällen är inte så dumt, det heller!
På väderleksrapporten varnar de för snöstorm. Vi har bunkrat med all god mat vi kunde komma på och har med både en och två böcker. Men efter långpromenaden skiner solen och det droppar från taken.
Vi äter burgare ute. Nermasade på liggunderlag med sol på näsan. Fredrik slumrar till. Jag läser Smirnoff och ryser av välbehag. Loppan sover i vagnen på altanen. Mitt i allt bestämmer vi oss för att börja elda upp bastun.
Vi får basta en och en, så någon alltid underhåller röjar-Loppan. Det är så skönt. En iskall öl att smutta från då och då. Huvudet på en hopknölad badrock. Det är varmt och skönt och så otroligt länge sedan jag bastade sist. Det doftar norrländsk furu och kåda, två av mina bästa lukter. Vi äter middag och jag somnar tidigt, jag tror aldrig man sover så gott som i fjälluften. Förutom Lo, som tycker fem är en lämplig tid att göra morgon på. Morgonpigg så det sjunger om det.
Sista dagen ägnar vi åt att springa längst den slingriga grusvägen. Pulsen rusar i öronen i de tunga backarna. Det går inte fort, det är fruktansvärt jobbigt, men också renande. Endorfinerna pumpar i blodet. Mot kvällen plumsar vi tillbaka med barnvagn, väskor och matkassar till bilens parkeringsplats. Skyffar snö från kall bil och börjar rulla de trettioåtta milen hem igen. Susar fram genom länet med P4 på radion och får bromsa för vilt på vägen tre gånger. Väl hemma igen är vi laddade. Med den grå boken fylld av hus- och gårdsplaner. Kropparna fyllda av bastuvärme, god mat och spring-endorfiner. Tre goda dagar på en av våra favoritplatser på jorden.
Rörelseglädje för alla
4 kommentarer
Hanna
Vad fint att du är tillbaka. Har saknat din blogg och de här varma okonstlade blickarna från backen
Livetpabacken
Tusen tack för dina ord, blir hur glad som helst ! Kram!
Nea
Så fint. Viktigt att prioritet sig själv och varandra. Verkar varit en riktigt Lisa för själen, den här fjällresan. ☺️ ✨
Livetpabacken
Verkligen så viktigt att pyssla om sitt inre ibland också 🙂 Det är verkligen en magisk plats, fjällstugan <3 Kram!