Fyrtiofem dagars tystnad

Igår var det i alla fall fredag. Jag kånkade hem en stor papperslunta och annan packning för bortajobb och hemmajobb. Det är som att man måste vara förberedd för allt nu för tiden. Stannar av bilen framför huset. När motorns ljud tystnar så hivar jag mig ut ur lilla flakbilen, inne väntar Knut, Lo och Fredrik i en salig röra. Lo springer mot mig. Tänk att få ha ett tryggt hemma i dessa tider.

Lo vill läsa bok och Fredrik plinkar på gitarren. Vi äter middag i ett nafs. Fredag är ett härligt påfund. Efter maten klär vi på oss, jacka och mössa behövs fortfarande om kvällarna, men kvällen är ändå ljuv. Fredrik visar balkarna som grannen Pelle hjälpt honom att såga itu, så de snart kan pryda vårt vardagsrum på övervåningen. Lo hjälper mig att dra skottkärran, sakta, sakta framåt. Hon jagar hönsen och kutar mot hästhagarna med pappa hack i häl. När sysslorna börjar sina drar Fredrik fram gjutjärnsbänken vi handlade förra året på Facebook köp & sälj och ställde dit nya gjutjärnsbordet vi fyndade på blocket i veckan. En liten stillsam plats för fika intill bagarstugan. Här kommer vi spendera många fina stunder i vår.

Det är ett trött men glatt gäng som gör kväll. Det pratas om jordgubbsplantor, plogar till traktorn och en liten väljer tigerpyjamasen när det är dags för sängen.

Det är så mycket kul på gång på gården nu. Den bubblar av allt som sakta väcks till liv. Vi gör den vårfin och vågar försiktigt planera sommarens projekt lite mer noggrant. Om vi får hålla oss friska, förstås.

Kram på er, det ska inte dröja fyrtiofem dagar tills vi hörs igen.