Inget är ju fasen i mig som betestider. Barmarkssäsong, sommar eller semestertider, kalla det vad ni vill, för mig är det betestider. När man svurit klart över trassliga stängseltrådar, slagit sig lite blå om någon knoge när stolpar ska bankas ner i backen och släpper hästarna i full galopp ner mot sjön. Det är startskottet på en ljuuuuvlig tid. På senaste har jag varit dålig på att blogga, men har då och då burit runt på kameran ändå, så här kommer lite blandade bilder från en av årets bästa tider; betestiden!
En kväll hjälpte grannflickan mig att bygga ut betet. Hästarna får nu äta från tiden de vanligtvis får lunch, till kvällen tar vid. Långsam invänjning är min melodi. Lagom till semestern (bara två ynka veckor kvar!) så får de nog mumsa grönt hela dagarna. Jag låter aldrig mina hästar beta dygnet runt, de blir så runda så fort. De brukar ändå vara nöjda efter en heldag på betet och komma travandes för kli och gos.
Hästarnas bete ligger bakom huset, ner mot sjön. Men på husets framsida blommer vår fina bondsyrén. Det måste ju vara topp tre bästa lukter. Efter bebisar och kattungar kanske? Vår syrén har också börjat blekna och blommorna rasar av likt snö som strösslas över gräsmattan. Vi har haft över trettio grader varmt i flera dagar och inte en tillstymmelse till regn sedan innan midsommar.
På kontoret är det svalt nog för långbyxor och långärmat. Men så fort jag kommer hem så kastar jag mig i baddräkt och kjol. Dukar i skuggan. Vi äter helst kall mat. Det är märkligt, hur osugna vi blir på mat direkt värmen hälsar på. Kan bara tänka på vattenmelon och det iskalla vattnet direkt från trädgårdsslangen. Älskar våra gulliga utemöbler vi handlade på loppis förra året för en femhundring, vilket kap va?
Vi njuter i skuggan av contortatallarna men längtan efter att hugga ner dem och plantera en syrénhäck börjar vara riktigt stor. Men just i år tackar vi och bockar för minsta lilla skuggställe vi kan få till!
Vår gårds små smycken – hönsen, har verkligen fått komma i andra hand här i början av sommaren. Vi har haft besök av en hermelin tre (!) gånger som alla gångarna bragt en liten unghöna livet. Sådant som gör att man bara vill ge upp och vara utan höns ett tag. Samtidigt som hönshuset behöver storstädas och fixas till. Jag spenderar i stort sett varje kväll med stallrenoveringen så mitt sug efter att hugga tag i nästa projekt är i princip obefintlig. Men, det fins i kråksången, är ju att vi har en hönsälskande liten tjej här hemma som gärna sköter om alla sex damer med tupp och två kycklingar hela dagarna. Tack för det, Loppan!
Där vi inte pryder gården med vackra höns så kan man hitta små högar med brännbara grejer. Sådant som ska köras bort med traktorn och eldas upp när hösten och regnet är här. Och bråten som hönan sitter på?
Är ju den sista ställningen på Drömmen. Där uppe ska vi ha ett panoramafönster. 1,8 x 4 m om jag minns rätt. Så vi kan sitta i vardagsrummet och spana på tranorna, norrskenet och contortan (hehe). Jag ska måla farstukvisten och så ska vi peta in det där bjässefönstret, sedan är hela utsidan på Drömmen klaaar. Det är mitt nya favoritord – klaaar!
Även om vi har stök och brännhögar och annat bröt (det har vi alltid haft, och kommer förmodligen ha i många år till!) så har jag aldrig trivts bättre på vår plats än nu. Jag spenderar så mycket tid ute jag bara kan och mår så himla bra av det. Kommer på mig själv att faktiskt ha kopplat bort jobbet och vara här och nu allt oftare. Att jag glömmer telefonen inne och är i min egna värld ute istället. Jag är i fas med saker på ett annat sätt än förr, även om jag absolut inte har “mer tid”. Jag bara trivs och har en god snurra just nu. Och när brännhögarna känns lite för många så lyfter jag bara blicken – och ser allt det här fina.
När jag kommer hem från jobbet så tar jag Lo i handen och spenderar några timmar ihop innan hon ska sövas. Det är så mysigt att upptäcka världen med henne. Har hon tur så lyckas hon få upp haspen till odlingen och smiter in illa kvickt. Där går det att festa loss på jord och flis och tomatplantor. Ja vilken fest!
Det blev ett staket runt odlingarna tillslut. Höns och bebis gjorde allt i sin makt för att röja runt i bäddarna. Den sistnämnda har också lagt sig på staketet och orsakat ett “mindre” hål intill grinden. Hehe.
I den här bädden, den första till höger, växer det lök. Rödlök, vitlök & silverlök. Jag har täckt med gräsklipp för näring & att behålla lite fukt. Det verkar hålla ogräset på helt okey nivåer med, ska addera gräsklipp i fler bäddar tror jag bestämt!
I en av de andra bäddarna satte jag på chansning ut tomaterna. Jag vettetusan om de trivs. De skulle behöva växtstöd och lite till näring tror jag. Men mina kvällar i stallet har prioriterats och tomaterna får stå lite hejbaberika så länge. De blommar i alla fall, kanske går det vägen?
På andra sidan av bädden växer squash. Kanske lite sent satt men jag tycker den verkar komma med en härlig fart. Vi får se vad det blir av den. Kul att prova sig fram ju! I mitten satte jag mangold och ruccola, det går segt för dem. Detta är kanske bädden som farit mest illa av varmgraderna, det tror jag spelar in!
I en av bäddarna har jag en ditt sallat på kortsidan. Och i resten av bädden?
Morötter i massor! Sommarmorot och höstmorot. Jag älskar morötter och kan inte förstå att vi snart knaprar på våra egna?
Längst stängslet ska sockerärtor få klättra fritt. Nästa år sätter jag mer, så ärtigt gröna och fina de blir som inramning!
I två bäddar har jag kål! Spetskål, grönskål & vitkål. Jag fick lite kalla kårar när jag såg att någon liten filur hade ätit hål på bladen. Det visade sig vara kålmal som lagt ägg under fiberduken, trots att jag inte lyft på den på veckor. Så två kvällar spenderade jag med näsan i kålen för att knäppa små (och stora!) illgröna larver. Spårar det ur ska jag beställa Turex, men ännu känns det överkomligt att snoka genom plantorna då och då. Kålen verkar trivas i alla fall, hoppas det fortsätter så!
Slutligen så har vi rödbetor i en bädd. Tillsammans med tistlar och kvickrot, för Hujedamig vad fort det kommer ogräs. Men det är fortfarande en av dagens största höjdpunkter, att få gå ut och påta på i landet. Kanske är det därför jag känner ett sådant inre lugn just nu? Att kroppen, händerna och huvudet får connecta. Älskar det!
Strax innan midsommar fick vi ner potatisen i jorden med. Alldeles för sent. Men hey, det går inte alltid som planerat och tänkt – det brukar lösa sig ändå. Och om inte annat, så finns ju fin lokal potatis på affärn om det skulle krisa.
Nu börjar det bli dags att krypa ner bredvid Loppan och Knut och sova några timmar. Imorgon (idag?) är det söndag och fixardag på gården. Alla våra brännhögar ska bort, leksaker ska samlas ihop, gräs trimmas och slutligen tror jag vi måste äta sockerkaka på fikastället bredvid bagarstugan. Ja, så får det bli!