Vårkänslorna
Vi har tagit oss ner för Backen. Den lilla treåringen med covid, en blekgrå moder och bebisen som i veckan knusslat med dagsvilorna. Jag vill skaka av mig känslan av sjukdom och trötthet, jag är så less på min egna uppsyn att jag bara vill stänga in min egen kropp i en garderob i några dagar och låta den bara vara.
Vi mockar boxarna. Fyller vatten och donar på. Loppan kan alla rutiner utantill. Skotta kiss och skit i skottkärran, tömma den ute på gödselstacken, dutta ut stalosan i boxarna och fylla på med fräscht spån för hästarna att sova på, fylla vatten i vattenkannor och slutligen sopa. En hel vinter av stallsysslor på deltid har passerat. Med alldeles för lite hästpyssel för min smak. Men allt har sin tid, och nu börjar tiden för hästrelaterade aktiviteter i vår lilla familj. Så efter sopningen tar vi in vår ponny. Borstar bort vinterpäls, kratsar små hovar och tar på sadeln.
Vi går ut i solen. Loppan sitter som gjuten i sadeln. Jag håller i grimskaft och barnvagn. Kisar mot den skarpa marssolen och känner en uns av hopp när jag hör hur ponnyhovarna smattrar mot asfalten. Hästar har den mest helande effekten på mig.Vi går en bit åt ena hållet, vänder, springer lite längst Byavägen. Stannar för skoltaxin och Lo vinkar försiktigt. Möter skolbarnen som kommer med bussen från högstadiet i Burträsk, någon mil bort. Vi kommer tillbaka till stallet och den korta rundan har helt suddat bort de grådassiga känslorna i mig. Jag känner ett pirr i magen inför våren för första gången på länge.
Loppan får den utlovade bullen som farmor bakat. Söt som socker sitter hon där med lockarna spridda runt kragen och berättar viktigheter för mig. Jag känner mig nog knappt trött längre, bara glad att vi tog oss ut och tacksam över tillvaron. Tålamodet påfyllt och kanske fick jag årets första fräken på näsan med, när vi spatserade genom byn.
Det är något jag håller högt hos mig själv. Min förmåga att uppskatta de små sakerna i livet – det finns SÅ mycket att uppskatta och vara tacksam över. Jag behöver inte mycket för att gå från glåmig och trött till pigg och pepp. “Lite häst” är receptet på medicinen jag behöver i mitt liv.
Ibland tänker jag att det vore enklast att ta en hästpaus under några år, så kanske det är också? – Enklast alltså. Men så kommer dagar som dessa, när jag rent utav ser med facit i hand vad en snart tjugosjuårig liten shetlandsponny kan göra med humöret. Så ser jag plötsligt årets första riktiga vårtecken framför mig: ponnypäls i drivor på golvet. Tänk snart ackompanjeras det med tussilagos, storspovssång och påskkycklingar.
Ja jo, jag tror nog jag är redo för våren ändå.
En kommentar
Hanna Karlsson
Som gammal hästtjej blir jag alldeles lyrisk av det här inlägget. Fantastiskt fint beskrivet. Hästar gör verkligen underverk för humöret.