Hästen, ponnyn & stallet
Tunnor & tuggtider
“Det finns inget ont som inte har något gott med sig” brukade mor min säga till mig när jag var yngre. När Årvar fick sina knäproblem i somras så tappade jag motivationen helt. Det är inget jag hymlat om alls, det var sorgligt att tänka sig ett liv utan hästar, men där och då kändes det som enda utvägen. Tack och lov kom jag på bättre tankar, och nu minns jag knappt sist det var så kul med hästar som det är nu. Framöver kommer Årvar behandlas och det känns så bra. Mer om det senare!
Jag har sett på mitt hästintresse som en lök. För varje erfarenhet jag fått och varje grej jag provat på inom hästvärlden så har löken fått ännu ett lager. Löken var väldigt stor och frodig i somras, men jag hade helt glömt bort vad som fanns längst in, under lagren.
I jakten på att göra allt fint och korrekt och “som alla andra” så tappade jag bort kärleken till hästarna. Jag glömde bort varför jag började med hästar när jag var liten och jagade form, skänkelvikningar och bling-bling-utrustning. Jag kan skriva prick hur mycket som helst om detta, och det kommer jag säkert att göra framöver också. Men så kom jag till en punkt att jag frågade mig, “Vad håller jag på med?” för en ynka månad sedan.
Sedan dess har mitt hästintresse blivit brinnande igen och jag försöker verkligen rannsaka mig själv. Hur vill jag spendera tiden med mina hästar och vad är syftet med alltihop? Jag faller alltid tillbaka till kärleken till mina två individer. Och jag vill att de ska ha ett så gott hästliv som det bara går.
Så jag läser på. Nästan allt jag läser om är inga nyheter för mig. Men det är nyttigt att påminna mig själv om vad som är viktigt. Utevistelse, tillgodose tuggbehov, vara sociala med andra hästar. Jag insåg snabbt att mina hästar tuggar för lite, letar mat för lite. De står vid en stor hög med mat och rör inte en fena i onödan. “Slurp” låter det så har fröken shettis och herr kallblodskung sänkt några kilo hö. Bara sådär.
Så jag skapade mig en mobil “tuggtidsförlängare” om jag får döpa den själv. Vi tar en titt!
Den ser inte mycket ut för världen. Det är en vanlig blå tunna, en sådan man brukar använda för att samla regnvatten, “plastfat” tror jag de heter “på riktigt”. Sedan lånade jag Fredriks skruvdragare med dosborren på och satte igång. Efter en fem-sex hål brann skruvdragaren och jag fick skrattande gå till Fredrik och be honom hjälpa mig. Plasten var hård och borren gick runt, runt för mig. Jag behöver lite mer styrka! Tänk på att det bildas massor med små plastflisor av borrandet, samla upp det och släng i brännbart så det inte hamnar i våra sjöar och vattendrag!
När hålen är klara så är det bara att fylla med grovfoder och hiva ut i hagen!
Årvar älskade sin tunna från första sekund och tyckte den var helfestlig. Fapri däremot var ytterst tveksam och nästan lite rädd för tunnan till en början. Men Årvar fattade galoppen direkt och ut strösslades grovfoder som Fapri kunde dammsuga upp. Precis som jag vill ha det: En kallblodskung som får leka och tänka, och en ponny som får leta mat och dammsuga strå för strå.
Visste du att hästar i det fria spenderar ca 18 h/dygn att leta mat? De går och går och letar och letar. Dessutom har de små magsäckar, känsliga för magsår. För att underlätta ska de helst ha tillgång till mat jämt, men jag har upplevt att mina hästar blir två bollar så fort de lämnas ensamma med en stor bal med hö. Och smällfeta hästar är ju verkligen ingenting en vill ha.
Så jag tänker att detta är liksom lite “gräva där man står”. Det tog en halvtimme och grejerna hade vi hemma. Inte svårare än så!
Men rullar den inte ur hagen då? Jodå, ni har väl förstått att vi bor på en backe ?! Och hästhagen sluttar på sina ställen. Så tunnan har legat lite här och var. Men det har gått bra dagarna det inte är den glättigaste av isar i hagen. Sedan tänker jag att när de får sina “portioner” i hög på marken så står de ju en herrans massa timmar utan mat. Så att den glider ur hagen någon gång ibland känns inte värst. Nyttan den ger överväger helt klart!
Rekommenderar starkt – tuggtidsförlängaren!
Rörelseglädje för alla
Det är lite märkligt att skriva blogg utan läsare. På ett vis är det så rackarns skönt att ha bloggen för mig själv än så länge. Ibland känns det som jag borde förklara mig när jag lägger ut saker för de som läser. Som att jag ibland vill berätta att tankarna är på annat håll, eller att det ibland känns som att hjärtat är så skört att jag sitter och håller det i handen utanför kroppen. Läste en så klok sak, att jag befinner mig på så många olika platser när jag skriver på detta ställe (både kroppsligt och själsligt liksom), och lika många platser befinner ni er på när ni mottar min text och mina bilder. Jag älskar att skriva en personlig blogg, men vill inte bli privat och skriva om allt som händer och sker i livet. Det hoppas jag att ni är förnuftiga nog att förstå. Jag behöver inte förklara mig, jag vet, men ibland vill jag förtydliga att mitt liv består av så mycket mer än det jag visar upp i sociala medier. Det är ju bara små glimtar ni får se. Så idag, sent en lördagkväll, ska jag skänka er en liten glimt om rörelseglädje, trots att tankarna är på annat håll.
Ibland är livet svårt att få ihop. Kanske har du ett liknande liv som jag? Småbarn, hästar och en sambo som jobbar skift och obekväma tider? Som denna lördag när han är iväg från innan “tuppen gal”-tiden till efter Los läggdags. Då är det svårt att få till träning och ridning och sådana saker tycker jag. Men jag har bästa lösningen för alltihop.
Som denna dag. När jag mer än någonsin behövde en varm hästrygg att sitta på. Och Årvar behöver tappa några envisa kilon. Och jag behövde både endorfiner och solljus på näsan. Och orsakerna var många att ta sig ut. Då inväntar man att bebisen är trött, söver henne i vagnen med en babyvakt nerbäddad i åkpåsen och stövlar bestämt till stallet.
Vädret var perfekt. Som vårvinter fast i början av februari, det tackar jag för. Takdropp och solsken gjorde att jag bara behövde en fleece på mig ute. Sådant gör mig pirrig; det bästa har vi framför oss. Längst ner i hagen, där solen strålade som mest, stod Årvar och njöt. Boxarna blev mockade och höpåsarna packade under morgonbestyren så det var bara att kliva direkt ut i hagen på stallets baksida. Hade en tanke att OM jag så får ihop en minuts ridande, så är min dag gjord.
En fråga ute i hagen “Vill du med på äventyr?”. En kille som sträcker fram huvet för att få på grimman. Han har blivit sitt positiva och arbetsvilliga jag igen efter att jag tränat honom på hans villkor på senaste. Borstade av några spånflagor som fastnat i pälsen, tog på tränset och var klar på mindre än tio minuter. Med målet inställt på ridningen. När jag kom upp på hästryggen så kände jag redan då att “Yes, nu är dagens lycka gjord”.
Vi plumsade upp ett spår i djupsnön som vi plumsade varv efter varv. Lite serpentiner här och var. Någon halt, igång igen. Fokus på lyhördhet mellan oss. Ge och ta. Allting utspelar sig förstås precis utanför gården, så babyvakten fångar upp eventuella ljud från susande bebis. Vi tog varv efter varv tillsammans och jag känner för varje gång jag släpper kontrollen om ridpassen, och bara fokuserar på rörelseglädjen och att “all träning räknas” att vi kommer närmare varandra. Mina katastroftankar om ridningen som kom i ett paket tillsammans med mammalivet börjar sakta försvinna. De dyker inte upp lika frekvent och stundtals är jag bara här och nu och rider. Och har kul, riktigt kul.
När jag kikar på klockan har vi plumsat runt tillsammans en halvtimme. Det får räcka för idag. Glädjen över att vi kom oss ut. Trots att det egentligen är en sådan dag då ingen ridning brukar bli gjord. Vad kul vi hade, och ribban var ju bara satt till “En minuts ridning”. Att sänka kraven och glädjas över det lilla, det är verkligen min melodi just nu. I månadsskiftet fortsätter utredningen av kroppsliga åkommor hos min kallblodskung, och jag har lovat mig själv att försöka få bort några kilon på honom och hålla honom så gott det bara går fram tills dess. Tänker att dessa relativt korta stunder anpassade efter livet i övrigt kommer att vara det vinnande konceptet för att lyckas!
Tisdagen & Kallgraderna
Granntjejen skickar ett sms om att hyresponnyn behöver extra täcke, det är tjugo minus ute! Jag låter blicken svepa över gården och ner mot sjön, det gnistrar i gryningen. Allt är vackert, men ser bra kallt ut. Jag packar på Lo ullhuvan, stalloverallen med tossor, sticketröja och vantar. Hon kan knappast röra sig många meter med den påpälsningen. Sätter henne på min höft, som så många gånger förr, sedan går vi över gårdsplanen till stallet.
Årvar gnäggar, det är så hemtamt att mötas av varannan morgon. Lo får sitta i sin ladugårdsvagn. Den Fredrik fick åka och hämta i snöyran medan vi fortfarande låg på BB i vårvintras, den vi hittade på ‘Facebook köp & sälj’ för tre hundralappar. Hon tittar alltid storögd när hästarna går ut, det bullrar och klapprar kring dem, festligt och spännande samtidigt för en snart elva månader gammal tjej.
Det biter i kinderna ute. Som alltid när jag skjuter ladugårdsvagnen med Lo i framför mig tillsammans med höpåse som balanseras i vänster hand och ett piggt russ i högerhanden så tänker jag; “Undrar hur det här ser ut?!” och blir full i skratt. Det är underbart att kombinera ett liv med barn och djur, men ibland också full cirkus förstås.
Idag kör vi den snabba versionen av att “göra stallet”. Hästar släpps ut och får mat. Hönsen kollas till och får en skopa mat. Alla djuren behöver en extra dutt foder för att hålla värmen i minus tjugo. Men mina hästar har sådan tjock päls att inget täcke behövs. De riktigt bara myser av kallgrader och riktig vinter.
Knut har skuggat oss hela morgonen. Sitter på någon av boxväggarna och spanar på allt som händer och sker. Springer över gårdsplanen med vind i fluffiga pälsen. När jag tar upp Lo ur vagnen och placerar henne på höften igen så kutar Knut över gårdsplanen och kurar ihop framför dubbeldörrarna. Han lyfter ena tassen och skakar den, som att han försöker säga “Hurru, skynda på nu, jag fryser trampdynorna av mig!”. Så jag skyndar, alltid finns det någon att behaga på vår gård.
Frukost äts. Det är gröt och banan och äggmackor och varm choklad i en salig röra på köksbordet. Någon sitter fortfarande i pyjamas. Mitt i allt kommer farmor. Packar in Loppan i varma kläder och säger “Hejdå, nu gör du precis vad du känner för!”. Så tacksamt att ha en sådan farmor nästgårds.
Jag behöver inte fundera många ögonblick. Ut i stallet igen.
Hästarna har hunnit äta upp morgonhöet. De brummar när jag öppnar stalldörren till baksidan. Frågar om Årvar vill följa med in. Det känns som jag precis kom från stallet, men tiden hinner alltid rusa när man har en liten. När mat ska ätas, blöjor bytas, kläder tvättas och väskor packas. Det är mysiga bestyr. Men nu är det lunchtid och hästtid. Borstar långa vinterpälsen och slitna manen. Stryker över ben och senor för den dagliga checken. Tar på sadeln, spänner tränset. Hoppar upp från stolen ute. “Ptroo, ptroo” säger jag medan han trampar runt. Väntar tills han kommit till ro och står stilla. “Duktig kille”. Sen går vi. Med fjädrande steg.
Jag kan ärligt säga att min hästmotivation legat på noll i många månader i höst och vinter. Tänkte att det är lika bra jag blir utan häst. Det har inte gått som jag önskat och jobbat för. Allt från stall till häst har krånglat. Värst har nästan varit stallkrånglet. Jag besparar er eländet. Bara berättar att så varit fallet, och berättar med ett snett leende att jo, jag tror jag hittat tillbaka till gängorna.
Fortfarande finns en oro att min Å inte har många månader kvar hos mig. Men samtidigt så har jag ingen ork att ta ut något i förskott. Vi får se. Och idag, tisdag, när kallgraderna var på besök, ja då njöt vi ihop. Min hästbästis och jag.
Vi skrittade kravlöst. På långa tyglar. Träffade a’Hjördis å n’Pelle som hälsade glatt. Kisade mot solen. “Ptroo” och han stannar av, lyhörd och frågande “Vad vill du nu, matte?”. Så skritt igen, framåt, framåt. Turen var inte lång och inte mer spännande än så. Men den var vår. Alla stunder som är våra spar jag på just nu.
Jag har sakta men säkert börjat hitta tillbaka till ett sätt att se på hästhållning som tidigare legat mig varmt om hjärtat. Jag kom av spåret lite i jakt på att hästen ska motioneras och aktiveras. Lusten och glädjen tappades bort i måsten och krav på hur en motionsrunda ska se ut. Så vi har dammat av gamla träningsredskap och haft så himla kul ihop. Om kvällarna ligger jag och funderar hur just jag kan bli en bättre hästägare framöver. Vad vi kan erbjuda för att ge hästarna rätta förutsättningarna för att må bra. Älskar ju som bekant att drömma, och drömmen om just vårt liv med hästarna är väldigt levande. Jag tror och hoppas att när huset är helt klart, så ska jag spara slantar till mina fyrbenta ett tag, och förverkliga lite av de där drömmarna.
Hemma på backen igen. Stannar vid stolen jag hoppade upp från. Kliver ner på densamma. Vi går in i stallet och plockar av tränset och sadeln. Årvar går ut i hagen till sin kompis. Vi är båda nöjda.
Sedan är det bara stallsysslorna kvar. Mocka boxarna, tömma skottkärra, tina frusna vattenhinkar och fylla ikea-påsar med hösilage. Årvar gnäggar när han hör hur eftermiddagshöet ställs på sin plats i stallet. Än är det några timmar kvar, men min stora kille kan alltid tänka sig ett mål extra med mat. Kånkar spånbal och fyller spån i boxarna. Sopar bort sista spåren av oss på stallgolvet. Är varm och rosig, glad och nöjd. Frisk luft och solsken är inte att underskatta.
