Naturruvad kyckling & välkommen till backen!

God onsdagsmorgon från Backen! Igår var det bråda tider, i tisdags kväll fick vi tillökning på här på Backen och morgonen efter visste vi ingen hejd på peppen att stövla ut så fort vi bara kunde. Frukosten kunde intas stående på en stol, ja det var lika bra att bara kasta i sig osten tyckte Loppan.

Vi mumsade på macka, fil, flingor och jordgubbar. Sedan drog vi på stövlarna och gick hand i hand över gårdsplanen. Skyndade mig att dra fram kompostgaller, sågspån och kånkade in alltihopa i stallet. Inne i Årvars box, det kändes så långt från Hermelinknäveln man kunde komma. Sedan drog jag på stora vinterhandskar, öppnade hönshuset och lät hela gänget springa ut på gården för den sedvanliga given havre och värpfoder från Loppans orange skopa. Så var det bara jag, vinterhandskarna och en förbannad hönsmamma kvar i hönshuset. Hon var absolut inte nöjd när jag sprang med henne mellan hönshuset och BB inne i Årvars box. Stövlade tillbaka lika fort till hönshuset för att flytta ett stackars okläckt ägg och – världens sötaste kyckling!

Hönsmamman, eller Bettan som hon egentligen heter tog sig an både ägg och kyckling direkt. En stolt, men argsint moder. Matade henne med jordgubbar, värpfoder och havre. Vilken pärs, att ligga och ruva i tre hela veckor. Hon har varit så tålmodig, knappt lämnat redet för att äta och dricka.

Och i tisdags kväll, när jag skulle visa stora högen med ogräs jag rensat för Fredrik, så hörde vi ett himla liv från hönshuset. “Inte kan det väl vara kycklingar på gång?” frågade jag “Nämen visst låter det som en stor fågel?” Svarade F. Men när vi närmade oss hönshuset så såg vi ju, den yttepytteliten kyckling. Som olyckligt trillat ur redet och ner på golvet. Och jag pustade ut – tack Knut – tack hermelinen – tack allt alla andra hungriga djur – att ni höll er i schack just denna kväll.

Backens första naturruvade kyckling. Loppan är alldeles till sig. Jag kan inte slita mig. Den luktar så gott och är så vansinnigt söt. Konstigt nog känns det så mycket mer speciellt än när kläckmaskinen gör sitt jobb. Så äkta, så skört. Så vackert att se samspelet mellan Bettan och lilla kycklingen.

Jag vill linda in kycklingen i bubbelplast och aldrig låta den gå utanför trygga kompostgallerburen. Men tanken är ju att Bettan ska kunna skydda sin lilla. Men i någon vecka, så känns det lugnast att låta dem landa på BB innan stora vida Backen väntar. Åh, måtte hermelinen låta bli denna lilla sötnos!