Majdagarna
Dagarna tickar på i maj. Den månaden som brukar vara så härlig – och så äckligt fullspäckad! Plötsligt kommer jag på mig själv att hämta andan på ett sätt som jag tidigare inte gjort i maj. Det är härligt att känna att livet inte snurrar på i alldeles för snabb takt. Trots att dagarna går som i ett pärlband så hinner vi med livet på ett annat sätt än i maj de senaste åren. Det är fokus på renovering och familjeliv. Vi plöjer inga åkrar, sätter inga skogsplantor och kväver oss inte med att hinna med mer än vi borde. Känner sådan kärlek till maj, för första gången på många år. Jag vet inte om det är hemska coronan som faktiskt dragit ner tempot på allt, eller om vi faktiskt blivit klokare av våra erfarenheter med att försöka trå in allt på en och samma månad. Hur som helst, så gillar jag den lugna känslan som hittills spridit sig över gården under maj månad.
Förra lördagen eldade jag upp i bagarstugan på morgonen. Petade in några vedträn under dagen och höll hällen varm. Mot kvällen gräddade vi hemgjord pizza med parmesan, gréveost, skinka, olivolja och tomatsås. Inne i bagarstugan står tiden stilla. Jag njuter av tidsresan när jag gräddar pizzorna. Älskar att spendera tid här, med hucklet på huvudet, radion skvalar P4 och utanför fönstret river isen på sjön. Jag önskar mig så många fler tillfällen här framöver, ensam, och i goda vänners lag.
Bagarstugan är en sådan plats som gör att jag älskar vår gård ännu lite mer. Något jag aldrig tror att vi skulle unna oss att bygga, men som vi njuter av att ha. Förra sommaren ordnade jag en liten rabatt längst ena kortsidan. Och i år har vi ställt dit gjutjärnssoffan och gjutjärnsbordet för många mysiga utefikor. Denna gång var jag själv i bagarstugan. För mig har det varit så himla viktigt att kunna manövrera den själv. Kunna elda och sköta hällen, grädda och fixa och dona. Det kändes omöjligt när vi flyttade hit, men nu har jag hyfsad koll på hur allt fungerar.
Vi har haft lite blåsigare dagar. Då flyger dörrar av gångjärnen och jag vill helst gömma mig inne i Drömmen. Efter åren i lilltorpet när man kunde ligga sömnlös om nätterna när stormbyarna grep tag i huset så känns det tryggt att Drömmen står så stabilt. Vår gamla, skruttiga gård blir fort påverkad av rejäl vind. Främst alla dörrar på ekonomibyggnader som tar stryk. Drömmer om nya dörrar överallt. Som inte är ruttna och faller av väggen för minsta vindpust. Men allt har sin tid. Just nu finns ingen tid för dörrar.
Desto mer tid finns för djuren. Jag och Lo spenderar varje kväll ute hos hönsen och hästarna efter middagen. Fredrik går tålmodigt upp på övervåningen och renoverar. Jag njuter så av kvalitetstiden med Lo. Efter långa arbetsdagar så finns det inget mer befriande än att hoppa in i lantlivsbubblan med Lo. Försöka vara här och nu, även om jag måste erkänna att det är svårt att släppa tanken på jobbet när gränserna mellan privatliv och jobb suddas ut i och med hemmakontoret i coronatider. Jag försöker göra så gott jag kan med att koppla bort tankarna på jobb och vara ~här och nu~. Göra en sak i taget hjälper. Lo hjälper, tackar högre makter för att Lo kom till mig när jag behövde det som mest. Oj vad mitt liv ändrat perspektiv senaste fjorton månaderna. Njuter till fullo av att tulta runt efter dunrumpor och plocka sten i hinkar om kvällarna. Barns förmåga att leva i nuet är fantastisk.
Gårdens kallblodskung mår riktigt gott. Han sköter sig snyggt med nya lille russ-kompisen. Sköter sig mer än snyggt i ridningen och i veckan dammade vi av vagnen och tog oss en skritt-tur runt åkrarna. Har kört två gånger på 1,5 år och fick blodad tand. Varierad träning är vår melodi just nu, för att skona artros-knäna och hålla igång kroppen och knoppen på herrn. Längtar alltid till nästa tillfälle jag hitta på något med honom. Vi har det himla gott just nu. Och det är så vansinnigt skönt att bara ha en häst att fokusera på just nu.
I stallet har vi börjat riva Fapriolas box. En liten stallrenovering stundar. Vi skulle skippa sidoprojekten men tillslut bestämde vi oss för att byta ut boxarna i stallet och flytta hönshuset i år. Det känns som otroligt bra sidoprojekt. För djurens bästa och gårdens helhet. Jag får uppdatera er om hur det går eftersom.
Jag har arbetat vidare med odlingsbäddarna. Skottat närmare fyrtio lass med hästskit och ensilage till det som ska bli en liten grönsaksodling. Aldrig trodde jag att dessa futtiga bäddar skulle kräva så mycket engagemang (och skit!!), men som Fredrik säger: Lika bra att göra det ordentligt från början. Något vi är väldigt less på är “tillfälliga lösningar”. Så som stallet och hönshuset. Missförstå mig rätt, jag har älskat mitt stall och mitt hönshus till döds, det har varit helt rätt i stunden. Men stallet som är byggt av OSB-skivor är inte särskilt hållbart för en 550 kg häst. Börjar se riktigt ledsamt ut (såhär 6 år senare) och hönshuset är väldigt malplacerat och inträngt i ett utrymme vi behöver använda som garage. Så tiden är inne att göra de provisoriska lösningarna permanenta.
Tillbaka till odlingsbäddarna. Jag har satt massor med kål och vattnat idogt solrosor och tomatplantor. Resten sår jag på friland i juni, efter järnnätterna har gett med sig. Tror jag. Njuter i alla fall av att fyra av sex bäddar är helt klara, och snart väntar ett lass med flis på att läggas i gångarna. Det är så kul att arbeta med kroppen!
Slutligen så har fem små dunbollar kläckts och bor nu ute i sadelkammaren. Tänker att jag ska skriva en kyckling-guide så småningom. Det är i alla fall en sådan stämningshöjare att ha de små där ute. Lo fullkomligt löper dit ut så fort hon har chansen och utbrister “Pippi, Piiippi!!” när hon ser på dem. Det är så mysigt att blanda barn och djur.
Hoppas allt är fint med er och att er maj är lika fröjdefull som min är i år. Stor kram till er och ta hand om er i dessa märkliga tider, kram!!
