Mars, kalas, sjukdom och hönsmatematik
Må ni tro att jag är less att starta varje inlägg med att vi varit sjuka. Jag tror att hela mars susat förbi i någon sorts sjukdimma. Det har kräkts, det har varit hög feber, det har varit covid och det har varit migrän. Hoppet är det sista som överger en så jag hoppas innerligt att kommande tiden bjuder på bra mycket friskare och energirika tider. Jag saknar att göra fint hemma, gå på loppisrundor och hugga tag i något projekt (behöver kanske inte ens nämna att trapp-projektet stått stilla?) nåväl. Det är småsaker ändå, vardagssjukdomar och lite gnissel i vardagen ~ men jag medger att jag längtar enormt mycket efter att ha lagt denna tid bakom oss. Men några fina glittrar har fastnat i kameran, vi tar en titt!
Någon av helgerna i mitten av mars hade vi stora uppdrag, barnen och jag. Fredrik hade åkt till fjälls med några kompisar och grannarna hade åkt iväg på skidsemester. Vi packade därmed med oss den varma chokladen, frukostmackorna och tjavade yrvakna iväg ner för backen.
Svante var också med förstås! Han som mest bara sovit bort sina första månader i livet har nu vaknat till ordentligt och är så fascinerad av hästar, höns, kaniner och den där storasyrran som är hur cool som helst.
Hästarna är morgontrötta, står och blinkar yrvaket och kunde absolut tänka sig rulla runt i spånet en stund till. Fapris lurviga öron är bland det gulligaste jag vet.
Helgen fortsked i fina vårvintervädret. Vi plockade fram springcykeln och hade härliga timmar utomhus, gick mellan stallet och hemmet och pysslade med djur, grillade lunch utomhus och fyllde depåerna med sol.
Men så märkte jag hur Loppan var stekhet. Covid. En mycket mild variant skulle det visa sig vara. Tack och lov.
Vi drog ner tempot. Hämtade ägg och bakade en kaka. Gluttade på film och vilade ett slag när lillebrorsan sov i vagnen. Vi blev väldigt fascinerade av att plötsligt hitta ett vitt ägg bland våra bruna och beige ägg!
När Loppan piggat på sig följde tre extradagar hemma och sedan fick hon gå tillbaka till efterlängtade förskolan. Och på kvällen? Kalas för kusinduon som fyller år med bara tre dagars mellanrum. Förra året firade vi intill solväggen hos kusinerna, i år hade vi en stormigare variant av kalas hemma hos oss.
Det bjöds på pannkaka på Muurikkan.
Lo hade knappast tid att sitta still och äta när det fanns såpbubblor och kusiner på besök! Så roligt!
Sedan blev stormen outhärdlig så vi snörde i iläggsskivan i bordet och körde resten av kalaset inne. Paket till småtjejerna och lillprinsen fick prova alltsammans! Fortfarande i pyjamasen, så som det kan bli!
Jag hade svängt ihop en ny ormtårta och faster kom med ljus så båda fick blåsa!
Småtjejerna kramade varandra hejdå, och om jag känner Lo rätt så saknade hon sin Signe samma sekund som hon lämnade huset.
Sedan har det varit glimtar av att få vara kreativ. Fundera över livet och vad det ska bjuda på framöver. Vi har pysslat om djuren, satt små frön i jorden och gjort allt för att försöka göra sådant vi får energi av.
För rätt som det var hade Svante åkt på covid och var vaken om nätterna. Har varit bortskämd med en bebis som sovit gott i åtta månader så jag kunnat hålla ett gott tempo om dagarna, men sömnlösa nätter tär fort. Jag beundrar alla som klarar av att leva vanliga liv och sova lite, ni är mina idoler.
En av mina gamla hönor har varit dålig och fått lite extra omsorg. Så när jag insåg att vi skulle behöva nacka henna tröstade jag mig med att stoppa hela kläckaren full med ägg. För minus en höna betyder ju plus sju kycklingar? Det är höns-matematik!
Ute i sadelkammaren har vi stått och tittat på kläckmaskinen och Lo säger varje dag “gå till äggen och kolla dom har det bra?” med uppfordrande stämma.
I I samma rum står de första blygsamma sådderna. Hej lilla jalapeno! Blir så himla glad av ett näpet, grönt litet strå!
Vårvintern har varit här med besked. Vi fikar och äter utomhus, leker i sista snöhögen, sover gott utanför ull-åkpåsen och fyller bleka ansiktet med fräknar. Härliga tider!
Det tinar och tinar och tinar. Backen badar i sol.
Senaste dagarna har vi stött fåren. Vi allihopa tycker att det är lika kul!
Men utemellan har vi känt oss trötta och ut-slut också.
Vi tog ett varv runt gården och bestämde vad vi ska göra i sommar. Stryker och stryker från den långa listan. “Barnen är ju så små, detta kan vi göra nästa år”… “Ska vi verkligen lägga pengar på det?..” och så vidare.. men städ och röj ska vi ägna oss åt så mycket vi orkar. Detta rum, “hörummet” ska få bli “hästrummet” så småningom. Hoppas på en tjusigare efter-bild.
Så sa vi hejdå till lilla Chatrine-hönan som var en av original-hönsen jag fick av grannarna 2018.
Sedan har jag haft livets värsta migränattack hittills och nu, nu vågar jag kanske hoppas att vi gjort bort det värsta? Kan vi få vara friska nu? Idag ska jag i alla fall åka iväg med mina barndomsvänner och fira våra trettioårsdagar – ska bli så himla härligt! Kram på er!
En kommentar
Sofia
Hoppas nu ni får vara krya och pigga här framöver, och ladda batterierna.