Skyltsöndag i Skråmträsk
Sist vi hördes var det sommar och sol. Efter en höst fylld av liv dammar jag av bloggen skänker er en hälsning från idag:
Det är söndag och morgonens blå timme. Loppan har klätt ut sig till “kronhjort” och krupit upp i kökssoffan för att lösa barnknåpet i tidningen Land. Det är första advent men vi har inte nog många stearinljus hemma till vår adventsljusstake så vi tänder tre ljus i mässingljusstakarna istället. Loppan är helt insnöad på roliga/märkliga djur just nu – hon pratar om tapirer, bältdjur och manvargar. Och meteoriter. Så häftigt att få lyssna på vad som försiggår i en fyraårings tankar.
En halv dag hinner passera innan det äntligen är dags för en av årets mysigast dagar – Skråmträsks egna skyltsöndag. Jag gjorde ett genidrag och packade med bobben i bagageluckan så att barnen kunde åka mellan alla små event.
Jag och två mammor till har spenderat en snutt av förmiddagen med att anordna en tomtestig. Det är tredje året i rad vi trampar och skottar oss en bit ner i skogen bakom lanthandeln, strösslar ut pynt, marschaller och vedkorgar. Med förhoppningen om att byns barn ska uppskatta hela alltet. Men i år hade vi fått hjälp av någon snäll skoterförare, tack och lov, för i år har vi hutlöst mycket snö!
Längst stigen kan tomtefars gröttallrik ses.
Spänningen är olidlig när tomtens kläder hänger på tork på en tvättlina. Är han naken ute i skogen, månne?
Längst ner på stigen, intill de enorma granarna, sitter en varelse på knä och blåser på sin eld. Inte naken, tack och lov!
Så otroligt spännande att äntligen få träffa tomten! “Jag önskar en racerbil-monstertruck!” skriker lillebror, Loppan tar sats och samlar mod “…och jag önskar dinosaurier”.
En otrolig insats av tomten – julmagin är total!
I ett av hörnen står farfar med två av sina tackor. Det klappas och matas.
Mina svärföräldrar har öppnat gårdsbutik – kika in på deras Facebooksida för mer information. De har det så fint, alla fåren! Lösdrift, härodlat foder och mycket kärlek.
Påfyllning av karamellen från tomten. Vi besökte lilla loppisen där alla pengar som kommer in oavkortat går till ett kvinnosjukhus i Afrika. Jag plockar alltid på mig en famn med saker – det går ju till en så god sak – och Inger som driver loppisen är så rar.
Det skymmer raskt, vi går tillbaka mot affären. Med oss har vi kusinen Signe, mormor och morfar.
På grund av all snö vi fått i veckan flyttades dansen runt granen från sedvanliga stället till en yta intill tomtestigen och fåren – jag blir så glad av alla barn!
Svante tog mormor under armen och dansade.
Överallt är vänner, bekanta, nära och kära att prata en stund med. Allas vår favorit Alma var på plats till barnens stora förtjusning.
Det slår mig alltid under en sån här dag hur fantastisk denna bygd är. Alla eldsjälar som ställer upp och skapar en levande landsbygd. Min svägerska har bara i helgen anordnat en julbytardag på gympan för att folk ska kunna fynda klappar secondhand. Hon har hjälpt till med tomtestigen. Och dessutom grillat hamburgare åt idrottsföreningen nästan hela skyltsöndagen. Ett sådant driv och engagemang.
När vi dansat och minglat så tog vi den korta promenaden förbi julgranen i T-korsningen…
… För att tillslut landa mjukt i byns café. Skråmträsk Kvarn.
Barnen sörplade äppelmust från grannbyn Klutmark. Jag sörplade kaffe och trivdes.
Vi åt saffransbullar och apelsinchokladbollar. Vinkade av mormor och morfar och välkomnande den där supersvägerskan med två kusiner för att riktigt kräma ut det sista ur skyltsöndagen. Sedan skyndade vi oss förbi lanthandeln och köpte med oss en julskinka under armen och på sista promenaden till bilen såg jag vår granne, Pelles trä-alster och köpte med en knopplist under andra armen.
Så fylld av gemenskap, julkänsla och värme efter tre timmar ute på byn. Vad jag köpte med mig hem? Ptjaa, låt oss kika på det snart tycker jag!
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
- Gårdsprojekt, Kalas & födelsedag, Livet utanför backen, Utflykter, Vår lilla Svante, Visit Skellefteå
Svante 2 år!
Nej men vet ni vad, igår, 7 juli fyllde vår minsta lilla älskling två år. Två år sedan den där kvällen när han kom till oss med buller och bång, jag blev igångsatt elva dagar över tiden och ut kom han utan ett ljud. Aldrig har någonting skrämt livet ur mig som det. En hemsk förlossning, som ledde till en fantastisk liten grabb som varit så självklar i vår familj. Och igår var det hans alldeles egna dag!
Det togs i från tårna när ljuset skulle blåsas ut!
Men luften åkte upp i luggen tror jag – så vansinnigt gulligt! Hjälp fick han av storasyrran tillslut.
Efter frukosten kom paketet fram. Det skramlade och hade sig men Svante var ändå övertygad om att det var “gosse-djuur” i paketet. Men ingen besvikelse kunde skönjas när han istället plockade fram hink, spade och en liten traktor. Loppan studsade runt på stället – så taggad att få visa överraskningen som pappa ordnat senaste kvällarna.
På med skaljackorna – regnet hängde i luften. Där, intill lilla odlingshörnan så kunde något nytt skönjas!
En sandlåda!
Det blev lek och stoj direkt! Fredrik har byggt sandlådan av limträ och roslagsmahogny, vår egna “lasyr” vi använder på allt och lite till. En del trätjära, en del kokt linolja och en del balsamterpentin. Så får man en jättefin, vattenavvisande yta på typ all sorts trä. Luktar gott också!
Vi piffade barnens hörna med ett hörn av hässjevirke och svartvinbärsbuskar som Fredrik fått i present av sina föräldrar. Så mysigt med en barnhörna, jag hoppas att de vill spendera massor med tid i sitt egna lilla hörn!
Efter lunchen duschade vi upp oss allihopa och åkte till stan. Vi behövde handla penslar, nässpray och hade en middagsbokning redo. Men vi passade på att åka in tidigare och besöka bibblan och Alfonsutställningen i kulturhuset. Utställningen finns i Södra foajén och är gratis för alla, den står kvar till den 20 augusti så passa på att göra ett besök!
Tillslut blev det tid för “resturragen” som Loppan säger och vi skålade på Pinchos innan vi åkte hem igen. Vilken födelsedag va! Kalaset tar vi en annan dag – men först – pärlband av hemmadagar och ta tag i gårdsprojekten!
Burträsk hembygdsområde
Barnen vaknar tidigt och väcker varandra. Strax efter fem spelas SVT play på tv:n. Solen skiner och det kryper inom mig. Jag stökar, städar och serverar för-frukost i bananform. Tiden går sakta när morgonen är tidig men tillslut har vi hunnit med morgongröten, tandborstning, påklädning och allt annat som hör en morgon till. Vi går ut, allihopa följs vi åt. Dagens åtagande är att bygga en större beteshage åt småkillarna, vår ogräsåker är gles och det finns inte allt för mycket mat. Vi sådde ju in den i höstas, men vintern gick hårt åt på åkern och den blev tjälbränna på stora delar och ogräset har istället frodats, puh. Har konsulterat min svärfar och vi tror ändå att vallen går att rädda något så när, så i början av veckan slog Fredrik av ogräset med slaghacken och nu hoppas vi på god återväxt av gräs. Men vi får se.
Hagen blev byggd och efter lunchstunden kröp jag ihop med Svante i gästrummet och sov. Förhoppningen att få bukt med bihålorna och öronen är stora – all vila och återhämtning välkomnas. Men sedan tyckte vi alla att det var dags för ledighetens första gemensamma äventyr, så vi packade in oss i bilen och rullade söderut.
… en kvart – tjugo minuter senare var vi framme vid min gamla hembygd – Burträsk. Vi hade siktet inställt på glass och det serveras på Burträsks hembygdsområde. Så fint ordnat i ett av de gamla husen!
En kula till oss var och glutenfri kaka till pappan i familjen. En kaffekopp vi passade mellan varandra. Sånt mys!
Jag känner inte sanslöst mycket smak på grund av bihåleproblemen – men popcorn och brynt smör var en kombination jag rekommenderar! Så gott!
Fredrik blev ombedd att hjälpa sommarjobbaren ner med flaggan och Svante tittade storögt på. Fräsigt värre med flaggstång!
Sen gick vi ner mot vattnet och över hängbron – så mycket barndomsminnen för mig!
Vi kom ut på Holmen. Omgivet av “havet” tyckte Lo. Burträsket trodde jag.
Visst är det märkligt att man kan avsky sin hembygd så – för att sedan återvända hem och se den med nya ögon och älska den sönder och samman?
“Jag är ledaren” skrek hon och domderade lek efter lek, “nu ska alla hålla i pinnar!!”, “kolla det där bananträdet”, älskar hennes kreativitet när hon bara kör och släpper loss.
Ledaren tog oss längst ut på Holmen där vi stannade en bra stund och kastade sten, samlade sten att ta med hem och stod och mammanjöt med näsan mot solen.
Är man trött får pappa bära, så det så!
Det lektes och kutades mellan träd. Kändes mest overkligt. Har så svårt att förstå ibland att jag är en mamma till dessa två? Som får åka iväg på äventyr och uppleva alltsammans genom deras ögon. Så stort. Så tacksam! Extra fint att ta dem till platser jag älskade att besöka som liten och har fina minnen till.
Sen kallade handlingen och sopsorteringen på oss. Ledaren tog oss tryggt tillbaka över hängbron.
Vi knatade genom hembygdsområdet tillbaka till bilen också – helt klart värt ett sommarbesök!
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
Välkommen juli & hur mår jag?
En vecka har gått sedan jag tog ett foto med kameran sist. Midsommardagen var bebisen beräknad att komma men istället blev vår lilla Loppa sjuk. Hög, hög feber som inte gick ner med febernedsättande och allt annat vi försökte oss på. Jag vill gärna dela livet med er – men vill inte bli för privat, speciellt inte när det gäller mina familjemedlemmar. Hur som helst slutade virushärvan på sjukhus och jag oroade mig blå för min dotter. Jag tror jag oroade mig så mycket här hemma (bara en av föräldrarna fick följa med på sjukhuset pga covid-restriktionerna) att kroppen glömde av att den var gravid.
Men så blev det mitt i veckan och Loppan och Fredrik fick komma hem. Vi pustade ut, firade livet ihop. Borrade in näsan i hennes lockiga nacke och kände sådan tacksamhet. Sedan har fladderhjärtat, pulsen och känslorna stabiliserat sig något och plötsligt kände jag mig redo att kånka runt på kameran igen imorse. Så vi tar en kik, vad vi gjort på julis andra dag.
Morgonen började såsigt. Jag är en sådan som helst vill packa iordning och kliva ut ur dörren tidigare än tidigast. Mina familjemedlemmar gillar långsamma morgnar, så jag försöker anpassa mig. Efter frukost blev det memory i lekrummet. För det är ju så, att nu när vi flyttat upp har vårt gamla sovrum blivit ett enda stort lekrum med gästsäng vi köpt på köp & sälj. Vi har också kvar våra kläder i garderoberna här nere. Det känns sunt att ha kläderna närmast duschen och tvättstugan. Istället får vi plats med skötbord till bebisen i vårt sovrum. Jag måste visa er runt, någon dag!
Tillslut så var armpuffar, SPF, solglasögon, fruktsallad, vaniljbullar och allt annat jox man tror sig behöva för några timmar på badstrand, packat i stora strandväskan. Vi åkte till grannbyn, Järvtjärn och den mysiga lilla stranden. Vår bys strand är omåttligt populär och vi försöker oss ju på någon sorts karantän i och med den stundande förlossningen, så vi söker oss till lugna, svala platser. Här var vi ensamma enda tills vi skulle åka hem vid lunch. Så härligt. Få saker svalkar så gott som ett dopp i en inlandssjö när värmeböljan kommit för att stanna.
Dagen fortgick. Vi åt lunch hemma och Loppan sov lunch i stallet (så svalt och skönt där inne!) medan slumrade Fredrik och jag i gästrummet. Lunchvila är ett måste för mig nu, då vaknar jag upp med energi igen. Idag hade farmor ett önskemål om att få träffa Loppan några timmar, så vi lämnade av henne där och i samma veva blev jag ivägbjuden på dejt! Flärdfullt och välbehövligt.
Det bar av mot byns cafe, här var det lugnt och skönt i skuggan. Först åt vi smörgås med tomatröra och kikärter med rabarberdricka. Beundrade den nyanlagda trädgården som Gråbergs plant ordnat, helt i min smak!
Han jag dejtade <3 Igår var det sex år sedan vi köpte vår gård, och vi som haft en tidplan på sex år att bli klara med renoveringen och bo i hela huset. En deadline vi klarade med några veckor. Såklart har vi projekt kvar, men här kan vi bo nu, utan att pussla och lägga alla våra slantar, all vår tid och all vår ork på huset. Ett nytt liv tar vid. Väldigt värdigt en fir-dejt tyckte vi.
De där projekten då? Vi tog vår hus-bok och skrev ner alla småprojekt vi kunde komma på rum för rum. Till det behövdes chokladkaka och kaffe. På listan står allt från “olja bänkskiva i tvättstugan” till “bygga TV-bänk”. Högt och lågt, mest lågt dock, små detaljer vi gärna vill få till och bli klara med. Det blev en kort lista med ute-projekt också. Vi försöker tänka realistiskt om hela alltet, ett annat lunk och tempo. Jag kan berätta mer om det för så småningom, hur vi tänker oss leva framöver.
Vi avslutade med att skriva en liten önskelista för sommaren med. Några fik vi vill besöka bland annat, men vi var överens om att vi mest vill spendera tid med nära och kära. Så svältfödda på familjemiddagar och kompisdejter. Vi bokar inte in någonting, bara skriver ner små förslag på saker att göra, om idétorkan skulle slå till.
På vägen hem hade jag ett önskemål om att få besöka byns loppis om den var tom, och det var den! Vi fyndande två sänglampor för en tjuga styck. Sommarens bok för en femma, en vävd duk för en tia och uppblåsbara badleksaker för en tjuga. 75 kr för hela alltet. Vi swishar en slant extra, var gång, då alla pengar går oavkortat till ett kvinnosjukhus i Afrika. Dagens goda gärning mao?
Sänglampan var alldeles ljuvlig. Lo har konstaterat att hon inte har någon lampa i sitt sovrum ännu, så det låg på priolistan. Hoppar det blir många sagor lästa under denna när höstmörkret smyger sig på.
Jag svassade runt med mitt ladugårdsfynd för sjätte sommaren i rad också. Kan det vara en äkta Palmgrenare, tro? Jag älskar den hur som helst. Den står förresten på våra nyfyndade utemöbler, har mycket att visa er framöver!
Slutligen så kände jag mig så h i m l a less på att vara gravid. Det ÄR kämpigt i 30 + och jag känner mig stundtals som en så tråkig moder som inte orkar med Loppans tempo. Det känns som jag berövar henne på sommaren med denna karantän. När allt jag önskar henne är lek med småvänner, kusiner och familj. Jag ser sunt på denna “bonusvecka” med bebisen i magen, det är inga tårar, inga bryt. Men här kommer det: jag längtar ihjäl mig! Jag känner mig SÅ snuvad på min junibebis. Den skulle ju redan vara här och berika vårat liv på backen. Jag hade tänkt att juli skulle spenderas med våra familjer och vänner, snusandes på en alldeles nyfödd liten rackare. Efter två veckor med ett otroligt lugnt lunk och mycket vila så vill jag nu bara vräka min inneboende, så ikväll har det gnotts och skurats må ni tro. Imorgon åker vi och handlar virke till ett av våra sommarprojekt, nu orkar vi inte vänta längre!
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Vi spolar tillbaka tiden till sista helgen i maj. Vi befinner oss i Lövånger och har precis vaknat till i vår lilla kyrkstuga vi fått låna för en natt. Ni har väl läst om vår första dag här?
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi har sovit gott. Det är svalt i kyrkstugorna utan att vara kallt. Loppan har sovit mellan oss och vaknar med ett leende. Älskar det där lilla solskenet man möts av på morgonen.
Vi hade med oss vår fula vattenkokare som har många, långa år på nacken. Men det hade inte behövts, allt man kan behöva tänkas behöva finns i kyrkstugorna. Även när “lalla” ska förberedas för en liten en. Hon sörplar välling i sängen med morgonfrisyren på sniskan medan vi packar utflyktsväskan och dukar fram frukosten.
Och frukosten sedan ?! Vi får korgen levererad till rummet dagen innan. Lägger in några av grejerna i kylskåpet och plockar fram alltsammans ute på brotrappan. Frallor, ägg, alla möjliga pålägg, frukt, yoghurt, choklad, jos och marmelad. Allt gott man kan tänkas vilja ha.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi sörplar jos och äter mackor. Solen smeker våra kinder. Här kan man andas ut. Vi får besök av Sven från Visit Skellefteå och hans son Vincent. Vincent som går med en egen kamera runt halsen och fångar humlor, timmerstugor och blommor på bild.
Loppan får tag i ena skålen med yoghurt och börjar mumsa i sig “namnam”, säger hon förtjust.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Sedan är det äntligen dags för äventyr! Jag har längtat så efter att upptäcka Gärdefjärdens naturreservat. Vi kryssar iväg mellan kyrkstugorna.
… Loppan placeras i ryggsäcken. Jag bär på gofikat. Sedan följer vi Emelies instruktioner: runt hörnet, över bron och vips – så är vi framme i naturreservatet. Som att kliva in i Narnia, allt blir alldeles, alldeles lugnt.
Vi passerar Strömmen som skiljer Lövångersgården och kyrkstaden från naturreservatet.
Vi alla tre är omåttligt peppade på att upptäcka! Jag älskar att ha med mig Loppan på äventyr.
En glad upptäckare! Stundtals var skogen så trolsk och sagolik. Omgivningarna ändrades hela tiden från barrskog till lövskog, vi var så glada över att se att naturen vaknade till liv efter en lång vinter. Det är lika fantastiskt varje år.
Gärdefjärden var förut en havsvik, men på grund av landhöjningen är det numera en fågelsjö. På somrarna används området som bete åt fjällkor, just i år håller delar av området på att restaureras och öppnas upp. Mycket spännande projekt!
När vi gått någon kilometer och spanat ut över fjärden så slog vi oss ner vid det lilla soldattorpet. Solen värmde och vi slog oss ner för att vila.
Loppan fortsatte att sova gott i ryggsäcken i skuggan. Vi låg i gräset och blundande en stund efter att vi fikat. Så hörde vi hur det började krafsa inifrån soldattorpet. Jag som tror att det spökar både här och var tänkte förstås att det var någon gammal Lövångerbo som besökte oss. Men döm av vår förvåning när en ekorre satt och kikade ut på oss!
Mitt ute i naturreservatet fick vi ett samtal som gjorde att vi fick skynda oss hem till byn. Så vi fick packa ihop vattenkokaren, långklänningen och kameran i Volvon och börja susa hemåt. Jag sörjde att vi missade våffellunchen vi suktat efter hela morgonen. Men det känns tryggt, att Lövångersgården står kvar för ett senare besök.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Så susade vi hemåt. Genom de Västerbottniska byarna. Med sänkta axlar, glada sinnen och nya minnen. Så fantastiskt fint Emelie & Celina tog hand om oss.
Ni kan hålla utkik om vad som händer på Lövångersgården på deras Facebooksida, här! Vi rekommenderar varmt ett besök!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Paddla kanot i Skellefteälven
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Swenature AB. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan krav på motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & att det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Det var första riktiga sommardagen efter flera dagars ihållande grå moln och regn. Jag rullade in till stan – Skellefteå – med Volvon och kände minst fyra gånger under färden att jag nog måste ha glömt Loppan hemma. Höger i rondellen, direkt höger igen och nästan längst upp på gatan. Jag känner igen vägen väl från gymnasietiden, när jag hängde här så ofta jag hade tid. På gatan står Matilda och väntar förväntansfullt. Hon har precis tagit sin efterlängtade juristexamen och denna dag hade jag ordnat en överraskning för att fira henne!
Vi rullade ytterligare några kvarter innan vi parkerade och gick ner mot älven. Allt efter instruktioner från Peter på Swenature. Så såg vi kanoterna och förrådet han pratat om och började fnittriga – precis som på gymnasietiden – göra iordning alla pryttlar vi behövde.
Vi fick en kod av Peter som ledde till nyckeln till förrådet. Där började vi med att prova ut flytvästar och lägga iordning paddlar och dra fram den lille vagnen vi kunde frakta kanoten på.
Sedan gick färden ner mot älven. Vi skrattade så vi stod dubbelvikta gång på gång. Att det kan vara så kul innan kanoten nått vattnet, liksom. Så fick vi kanoten till strandkanten, hoppade i och gled iväg.
Först såg vi Landskyrkan. Så ståtlig i all prunkande grönska. Vi gled vidare.
Under bron till Kyrkholmen (där jag aldrig varit trots mina 28 år som – nästan – Skelleftebo.
Där drog vi kanoten en bit upp på land och fikade medhavda bullar och drack kaffe. Pratade ikapp. Om framtidsdrömmar. Om dåtid och nutid.
Så gled vi vidare i älven. Vi såg Bonnstan och får på en ö mitt i alltihop. Så oerhört vackert överallt. Jag slogs av hur annorlunda allt blir från vattenperspektivet.
På vägen tillbaka passerade vi näckrosor och en liten fors. Sådant jag inte trodde fanns i älven. Det jag sett från bilen är ju liksom bara en enda stor vattenmassa.
Så kom vi tillbaka där vi startade, vid förrådet och kanoterna. Sa “Skepp o´hoj” och rullade vidare för lunch och loppis. Sådant jag och Matilda älskar att göra – sedan tolv år tillbaka.
Dagens tips, hyr en kanot och ta en sväng i älven! Kontakta Peter HÄR!
Guide: En semesterpärla längst Västerbottenskusten
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Det var i slutet av maj och jag hade så många märkliga känslor inom mig. Känslan av att inte räcka till var påtaglig och jag längtade efter lite extra familjetid. Jag stängde igen jobbdatorn lite tidigare än vanligt och packade in all vår packning i Volvon. Barnvagn, bärryggsäcken, spel, kläder för alla sorts väder och välling, förstås.
Sedan åkte vi fem mil österut. Vi passerade västerbottnisk landsbygd på vägen. Burträsk, Mjövattnet, Vallen, Mångbyn och slutligen rullade vi in i Lövånger. En plats jag under mina tjugoåtta år aldrig satt min fot i.
Vi knackade på de ockragula dubbeldörrarna till Lövångergården och ena ägaren av stället, Emelie öppnade. Hon gav oss en snabb rundvandring; Här bakom husknuten, bara över bron där, ligger naturreservatet. Här borta kommer fåren att beta i sommar. Här blir det afterwork och mat ikväll. Här renoveras det och här, ja här är er stuga.
Hon låste upp vår lilla faluröda kyrkstuga. Där inne stod tiden stilla; allt så vackert. Och fönstret som stod på glänt fladdrade en skir gardin. Axlarna sänktes, pulsen gick ner. Här skulle vi bara vara.
Trots att kyrkstugorna ligger avskilt och lugnt till så är det nära till Lövångers lilla centrum. Emelie pekade åt vilket håll vi skulle ta sikte på och så vandrade vi iväg mot Coop-butiken. Där handlade vi allt som är gott. Chips och dipp, bananer och lite fika till morgondagens planerade vandring.
Överallt var allt så vackert. Det är någonting med att vara i och kring gamla byggnader. Hur vackert allt är som fått slitas med tidens tand, och varsamt renoverats och pysslats om genom alla år. När man går genom kyrkstaden kan man nästan skönja gemenskapen de skapar, föreningsliv, hoppet om landsbygden och vårt vackra Norr.
Och äntligen så var vi tillsammans. Utan renoveringen, djuren, jobbet och övriga livet som pockar på uppmärksamhet och fokus. Bara vi, pratandes om ditt och datt. Lo var så lycklig där och sprang runt mellan stugorna och plockade blommor, klättrade i trappor och pekade på varenda pippi hon kunde få en liten skymt av.
Något jag blivit expert på sedan jag blev mamma är att se det stora i det lilla. Man behöver inte åka långt, alls. För att upptäcka världen. Det är fasligt spännande att känna ett lurvigt grässtrå mot en killig kind när man är ett år gammal. Att se världen ut olika perspektiv, från mammas axlar, upp och ned eller liggandes på mage, det är grejer det.
Efter bus och härj mellan kyrkstugorna återvände vi till stugan för ett slag. Jag passade på att insupa lite inspiration till övervåningen. Älskade enkelheten i skomakarlampan, och den blå färgen mot en mönstrad tapet. Fantastiskt.
Kyrkstugan bestod av ett sovrum/vardagsrum, ett litet pentrykök och en toalett med dusch. Det fanns vattenkokare för välling och te. Det fanns handdukar, sänglinnen och tändstickor för maximal mysfaktor på kvällen. Porslin, bestick och allt annat man kan tänkas behöva under en hemestertripp.
Så spatserade vi ner för backen till Lövångergården och afterwork. Det är något de har sista fredagarna i varje månad.
Här träffade vi gårdens andra ägare, Celina. De hade såklart corona-säkrat alltihopa; bordsservering, gott om plats och avstånd till varandra. Vi började med att beställa mat, pizzarullar i libabröd med olika fyllning. Celias mamma fixade mat till Lo också. Hon proppade i sig av skinka, gurka, majs, banan och äpple. Så snällt att få göra en extra -på sidan av menyn- bebbebeställning.
Jag slog till på fyllningen med skinka och Fredrik den med kyckling. Tänker fortfarande på den goda örtsåsen i rullen.
När vi inte trodde att det kunde bli mysigare så ställer sig Celina på scen med gitarren och sjunger. Jag får gåshud när hon plockar fram ett munspel och spelar. Något som också hänt sedan jag blev mamma; blivit så känslosam. Ville bara gråta när hon spelade den ena fina låten efter den andra. Lo tog några härliga dansmoves på salsgolvet och rusade mellan de stora rummen på gården. Emelie gick runt med parets son i bärsele på magen. Jag lutade mig över bordet till Fredrik och sa “Tänk att få växa upp sådär, liksom bara få hänga med från början. Få vara med och driva familjeföretag, vilken himla dröm!”.
Aftonen blev kväll och det blev dags att natta Loppan. Folk satt kvar både inne och ute i kvällssolen och umgicks. Vi fixade välling som slukades direkt. Sedan somnade hon på fem röda, helt slut efter att ha upptäckt Lövångers kyrkstad.
Vi smör runt i stugan. Tände ljus, knaprade på chips och spelade Alfapet tills ögonen stod i kors på oss. Vi kröp ner bland svala lakan och en sussande bebis, det sista vi gjorde innan vi somnade var att viska morgondagens planer mellan varandra. “Ska vi vandra i naturreservatet?” “Aaah!”, “Ska vi ta med fika i ryggsäcken?” “Aaah”, “Ska vi äta våfflor sen?” “Jaah!”. Så somnade vi, med nya minnen långt in i hjärtat.
Om du vill besöka Lövångersgården eller boka en kyrkstuga så kan du besöka deras hemsida här!
En utflyktspärla: Gröna Lund!
Detta speciella år kommer att innebära många månader på hemmaplan för oss. I skrivande stund skulle vi egentligen ha varit på Rhodos och firat min far som fyllt jämnt. Vi misströstar inte utan fokuserar istället på att upptäcka vår hembygd – för visst finns det många smultronställen kvar att upptäcka?
I sommar ska jag göra mitt yttersta att visa er roliga grejer att hitta på i Skellefteå kommun, när fokus ska ligga på “hemester” och “svemester” så passar det ju utmärkt att tipsa om lokala pärlor! Och först ut i pärlbandet är en kär plats för oss: Gröna Lund!
Gröna Lund ligger intill Skråmträsket i vår by. Förr i tiden fanns en dansbana i närheten av platsen, som hette just Gröna Lund, men idag är det en trevlig liten rastplats.
Det låter inte mycket för världen – en rastplats – men det är ett fantastiskt litet smultronställe. En perfekt plats för ett picknick-stopp under genomresa, eller ett utmärkt utflyktsmål med familj och vänner om man gillar att grilla korv och fiska abborre.
Nackdelen med platsen är att det både är nära vatten och i närheten av landsvägen där bilarna ofta susar förbi i högre hastigheter, med tanke på att barn ofta hinner vara lite överallt på sådana här ställen. Men ytorna och de avskärmande träden gör området isolerat, och uppsikt på små gullungar ska man ju ha ändå.
Vi tar en titt, på hur en kväll i Gröna Lund kan se ut, tycker jag!
När vi kommer fram till Gröna Lund så packar vi ur bilen. En man på sin motorcykel hälsar glatt på oss – här stannar ofta folk till för att fotografera utsikten, eller sträcka på sig för ett slag. Vi har med muurikkan och har tänkt tillaga korv i massor, Los favoritmat här i världen.
Utanför grillkåtan sträcker träsket ut sig. Vid detta tillfälle har isen precis rivit, och allt känns nytt och outforskat, trots att det är min nionde vår i byn. Kanske är det för att jag får upptäcka allt tillsammans med Lo, som denna vår känns så speciell i mig?
I vedstället finns det gott om torr ved att använda sig utav. Vedstället står mellan grillkåtan och ute-grillplatsen. Det går att äta korv här i alla väder, och under alla årstider. Tändstickorna har vi glömt hemma, så jag får vänta om, medan Lo och Fredrik blåser såpbubblor och kastar småsten i vattnet.
Medan vi inväntar en lugnare eld att ställa muurikkan på så upptäcker vi platsen. Kottar, löv och grus är prick hur spännande som helst när man är liten. Hon rullar runt i snår och ris, utbrister “waow” när bilar eller motorcyklar passerar på landsvägen.
När korven är färdigstekt så får man ändå inte ro att sitta stilla på sittbänkarna, för mycket att upptäcka för en ettåring. Det är svanar på sjön och tranor i skyn.
Vårt bästa tillbehör till grillad korv i bröd är gurkmajonäs. Så himla gott. Helst med rostad lök också, har ni testat? Lo däremot, äter gärna korven för sig och brödet för sig, i någon sorts dubbelfattning.
Fredrik sköljer av matlagningstillbehören på stenarna nere vid sjön. Här kan man ha med kast- eller metspö och få en fisk eller två. En sommar metade vi från båten här utanför, och fick 16 (!) fiskar. Men denna gång har vi inget spö med, istället kikar vi på knoppar som snart ska brista. På vatten som skvalpar mot sten och på flyttfåglar. Så mycket hon fått upptäcka från min höft.
Så börjar det bli dags att åka hem och lägga en liten Loppa för natten. Vi packar in picknickkorgen, muurikkan, bebisen och såpbubblorna i bilen igen. Släcker elden med en skvätt sjövatten och stänger igen dörren till grillkåtan. Brummar hemåt och är överens om en sak – hit kommer vi tillbaka snart igen – detta smultronställe är ett sådant man besöker om och om igen.
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Nu ska jag berätta något kul! Jag är nämligen en av Visit Skellefteås ambassadörer i år! Liksom lilla jag, hur gick det till?
Hur gick detta till?
Det var i början av året, jag skulle precis ut och natta Lo i vagnen när jag såg att jag fått meddelande från Visit Skellefteå på instagram. Där fanns frågan om jag skulle vilja bli ambassadör under kommande året. Pulsen ökade i samma takt som jag om och om läste meddelandet. “Spontant känner jag att det låter asläskigt och askul!”, svarade jag och tänkte på hur långt utanför min comfort-zone jag kände mig.
Det gick en dutt dagar och en kylig januaridag satt jag inne i Skellefteå med en kaffekopp mellan händerna och pratade Instagram, höns, hästar, jätteaspar, hemstad och vintersim med Sven & Saleta. Sedan var det klart, jag var en av en handfull ambassadörer som ska slås ihop med förra årets gäng. Ambassadör för min hemtrakt.
För det är ju så, att jag aldrig flyttat härifrån. Jag hade kanske en vag plan om att rensa fisk i Norge efter studenten. Men när väl studenten kom ville jag inte åka någonstans. Jag älskade och har alltid älskat mina Västerbottniska rötter. Ingenting får mig att känna mig så hemma som Burträsk-bondska, hemstickade tjocksockar och att bada i kolsvarta tjärnar. Jag hör hemma här, och det insåg jag tidigt.
Jag har också alltid känt en enorm kärlek till min hembygd. Inlandet fast nära kustremsan; tallhedarna som blandas med åkermarken och hjärtat som ömmar när jag ser en parkerad spark utanför lilla lanthandeln i byn. Jag romantiserar det hela, men det är genuint och från hjärtat.
Och precis så vill jag visa mitt Skellefteå för er – genuint och från hjärtat.
Vad innebär detta?
För mig innebär det att jag kommer att få hänga med på massor av äventyr här i krokarna. Fast jag bott här hela mitt liv så är det så mycket jag inte upplevt ännu. I år är det mindre fokus på själva ambassadörerna och mer fokus på aktiviteter – vilket jag tror kommer att bli kanon! Tro det eller ej – trots att jag bloggar och instagrammar och har synts i tidningen då och då – så gillar jag inte att synas och höras så värst mycket. Jag blir fort less på mig själv! Så för mig som ambassadör innebär det i princip att jag får haka på och hitta på kul grejer med likasinnade människor. Ambassadörerna känns kreativa, jordnära, drivna och trevliga. Vinstlott för mig att få teama ihop sig med dem!
För er innebär det att ni kommer att få ta del av massor av inspiration från mina hemtrakter. Bilder, tips, guider. Kanske ett utflyktsmål i krokarna du missat? Kanske vill du åka hit och turista under semestern? Jag ska göra mitt yttersta att visa den stolthet jag känner för denna bygd!
