Första sommarlovsveckan
En hel vecka av sommarlov har passerat. Har hunnit med så mycket kul så ikväll känns det både nödvändigt och skönt att ta en paus. Nyduschad, klädd i mjukisdressen och sneglar på Youtubevideos om “Paddock paradises” och “Track systems”. Det börjar närmast bli en besatthet att lära mig mer om hästhållning just nu. Nog om det – vi tar en liten titt på föregående vecka!
Jag började semestern med regn och rusk. Allt är i sin ordning med andra ord. Det har nog aldrig hänt mig förut men jag landade direkt i semesterlunken, så redo för hemmaliv hela sommaren lång!
Varje kväll har hästarna fått beta ett par timmar i stora beteshagen. Buse galopperar full fart och sträcker på benen så det står härliga till! Fapri mest lycklig över allt det gröna!
På onsdagen kom veterinär Karin och vaccinerade båda hästarna mot hästinfluensan. Duktiga båda två!
Karin höjde ett varningens finger om hästarnas hull, jag tar det förstås på allvar. Kanske därför jag gått och blivit besatt av olika aktiveringssystem och automatisk utfodring?
Efter lunchen fick Svante krypa upp i vagnen så provade vi att ta oss ut på joggingtur medan Loppan cyklade. Mysigaste! Det blev inte längre än 2,5 km totalt – men allt räknas, ju!
Mitt i tog vi en paus för att spana på trollsländor, skräddare och kasta småsten.
After run i hammocken med isglass och barnens funderingar i bakgrunden. Kan inte begripa så stora och självständiga de blivit. Vilken enorm skillnad mot för ifjol!
Till sist tog vi en promenad, Buse och jag. Himlen var rosa och jag är så lycklig i hans närvaro.
Dagarna går fort. Vi besöker Medeltidsveckan i Skellefteå med goda vänner, äter på restaurang med mitt barndomsgäng från Burträsk. Byter vindruta på bilen och måste köra fyra svängar till stan på två dagar för att få ihop hela alltet. Landar först på lördagen.
På lördagen städades det och fejades mest inför kvällen när några kollegor/kompisar skulle komma hem till oss. Men mitt på dagen tog vi en paus för en tur med Fapri! Med oss hade vi en kusin extra så jag och Fredrik passade på att röra på oss i samma veva. Så mysigt att följas åt!
Paus på turen för att plocka årets första blåbär!
Ömsom sol och ömsom regn. Pelarnonen blommar i fönstret och det är bara att försöka ta in allt vackert man kan vila ögonen på nu!
Fredrik och barnen snodde ihop en tårta med tre ljus medan jag städade vidare..
.. Det var nämligen dags för tårtkalas! Vår älskade lilla Svante skulle fylla tre hela år dagen därpå!
Och på söndagen vaknade en liten pojke 05:30, taggad på att fylla år och få blåsa ljus. Tre somrar, vår alldeles egna lilla drömkille. Som vi älskar dig <3
Några få paket med grejer. Bäst var monstertruckarna.
Alltid med bus i blick. Vi drällde runt ute i regnet och hämtade ägg innan vi åkte till stan och såg bio. Köpte hämtmat och kom hem med hålögda barn som fått feber. Tacksam att vi hann fira, ändå!
Så nu tar vi en dag i taget, försöker mota sjukan och landa i ledigheten. Trots allt det härliga så längtar vi allihopa till lugnare lunk och oplanerade dagar.
9 år som gårdsägare
Jag hade precis fönat klart håret och hoppat ner i pyjamasen, redo för en lång natt inför min sista arbetsdag innan semestern. Så slog det mig, första juli, dagen vi blev gårdsägare! Vi behöver spola tillbaka bandet nio år, till en varm julidag år 2015. Jag minns hur jag tog på mig min svarta klänning och tygskorna jag köpt i USA året innan, det var så varmt ute, men jag ville se vuxen och redig ut. Trots mina blygsamma tjugotre vintrar. Jag hade googlat om lagfart och handpenning, kände mig redo att säga till bankmannen att vi vill ha lägsta möjliga ränta, så det så. Har jag någonsin varit så nervös innan? Kanske den gången vi åkte hem till de dåvarande ägarna och frågade om lov att få köpa loss backen, backen vi hyrt och bott på i nästan fyra år.
Skakiga händer skrev: ISABELL LUNDBERG med snirklig text, kråka på kråka fyllde papperna. Det var vänlig stämning, hjärtat bultade hårt, pulsen hög, handflatorna svettiga när vi tillslut tog i hand med säljarna. Jag var helt övertygad att vi nu skulle måsta leva på havregryn och luft resten av livet, men fira ville vi ju göra. Så vi gick på Espresso house, delade på en bagel. Sa till varandra att vi nog aldrig kommer ha råd med ett restaurangbesök igen, det blir nog till att dela hädanefter. Vi gick på Clas Ohlson, jag pekade ut en vit brevlåda i plåt. Tyckte det kändes onödigt att köpa till siffror, så det målade jag dit med Hammarlack senare. 135, med svarta, kantiga siffror.
Nio år som lärt mig så mycket. Om bjälklag, takbyte och isolering. Om trossbotten, avlopp och fiberbredband. Om vatten, golvvärme och radiatorer, om bitsar, skruvdragare och träslag. Om rumsindelning, flöden och färger. Om livet. Jag skulle kunna rabbla en hel lista med saker vi hunnit med att göra och ta oss an under våra nio år. Allt ifrån att plantera skog till att bygga ett hönshus till att plöja en åker. En dubbelt så lång lista med allt vi vill lära oss och ta oss an framöver. Men det är inte det den viktigaste lärdomen handlar om tycker jag. Viktigaste lärdomen för mig blev att ett hem är inte ett hem för att det står färdigt eller klart, för att sista spiken är spikad eller projektet avbockat i stora planeringsboken. Ett hem är ett hem för känslan det ger, människorna man får dela hemmet med och djuren man får fylla hemmet med. Här hör jag hemma, här känner jag mig hemma. Min plats på jorden.
Lördagsäventyret
Den här veckan har känts allmänt knölig, mycket på alla plan, jag och Fredrik har sagt gång på gång “Men vad ääär det som är fel?”, allas ork har trutit och listan med saker som ska göras har varit lång och omöjlig att ta sig genom. Men så vaknade vi till lördagsmorgon, barnen och jag, pappa Fredrik hade vi skickat iväg på jobbet redan klockan fem imorse. Känslan inombords redan bättre bara av tanken att en oplanerad hemmadag ligger framför ens fötter.
Jag smög ner på nedervåningen och värmde på lite mjölk till den varma chokladen och bredde mackor och la på hög. Sedan klädde vi oss med våra vintrigaste kläder och begav oss ut i snömodden. Först gick vi bara tvärs över gården, till stallet och hästarna!
Vi mötte spånga hästar inne i boxarna. Det hör inte till vanligheten att de sover inne, oftast sover de ju ute och går in i lösdriften om de vill. Men igår kväll möttes jag av en Buse som låg ute i blötsnön på kvällen och såg så eländig ut så jag lät dem komma in istället. Fint att kunna alternera.
Buse fick gå ut i hagen och så tog vi fram barnens ponny för borstning och gos. Hon löser så hutlöst mycket päls nu! “Ta kort på oss och Fapri” hojtade Loppan.
Så fick hästarna äta frukost ute i hagen. Påklädda i täcken, inte heller det hör till vanligheten. Men de båda har tappat så mycket päls att den inte håller lika tätt längre, och dagens väderlogsprognos såg både blöt och dyster ut i väderappen.
Dystert var det ju dock inte, så vackert med all vispgräddslik snö som lagt sig över en annars brun och skitig hage. “Det som göms i snö…” jojo, denna hästägarinna kommer få skotta hästskit till semestern i juli tror jag!
Sedan satte sig barnen på bobben och jag slängde fikaväskan på ryggen. Mot grannarna!
Vi möttes av Fapris f.d. hagkompis Brillan. Minns ni när Fapri bodde där nere? Det var innan Buse och när jag ser tillbaka på bilderna känns det nästan som ett annat liv, har barnen någonsin varit så små? Grannarna var i alla fall på vift och behövde en hjälpande hand med hästarna.
Då ryckte barnen ut! Jag får dåndimpen av de där små pyttemänniskorna som hugger i och hjälper till. Jag tror verkligen på att inkludera och involvera barnen, såklart måste det vara på en rimlig nivå. Men jag kan inte tänka mig annat än att man blir förnuftig och förståndig av att få ta ansvar, hugga i, kånka, samarbeta, kommunicera och hjälpa till. Få känna sig behövd. Jag tänker också att en uppväxt bland djur och natur ger en en genväg till allt detta.
Hö rivs runt, läggs i små tussar för att hästarna ska få gå runt och leta mat. Det ropas mellan syskonen “Blir det här bra?”, “Hur går det för dig?”, “Neeej, inte lägga i vattenbaljan!”, “Lägg här istället”, “Vi samarbetar!”. Jag står lutad mot dörrposten och känner hur pulsen går ner efter den tunga promenaden i snön, förnöjsam över uppsynen framför mig.
Hästarna får komma ut och vi slänger ut ett täcke på ladugårdsgolvet och dukar fram den anskrämliga lilla frukostfikat vi kånkat med oss. Det tuggas och sörplas.
Barnen utrustas med varsin spade och vi sätter igång med mockandet av boxarna. Fyller vatten. Strör Stalosan. Sopar ihop spånet. Svante vill göra en “high five” när vi är klara. Sedan springer barnen iväg på upptäcksfärd medan jag stökar bort täcken, fikamuggar och spadar. Sedan följer ännu en snöig promenad hem, allihopa nöjda med lördagens första äventyr.
Årssammanfattning 2023
Gjorde du något 2023 som du aldrig gjort förut?
2023 har utmanat mig på så många plan men när jag tänker tillbaka på det så känns det så himla hemtamt och bekant? Känns inte som jag vandrat långt utanför min comfort zone. Men det känns också väldigt bra, jag är precis där jag ska vara!
Genomdrev du någon stor förändring?
Buse kom till gården i december 2022 så 2023 lärde jag känna honom och det nya livet med småttingar, hästar och jobb i en enda stor röra. Helt klart ett nytt liv. Jag började lunchträna på jobbet och hör och häpna – började lära mig att sätta gränser.Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jajamen, bland annat så fick barnen sin yngsta lilla kusin i januari.
Vilket datum från 2023 kommer du alltid att minnas?
Jag är ju (fortfarande) så sifferblind så jag glömmer datum rätt fort. Men minns 16 november när vi åkte med Buse för att kastrera honom i Boden.Dog någon som stod dig nära?
Vi har fått behålla våra nära och kära. På gården är det fortsatt de små kycklingarna/unghönsen som vi har svårt att hålla liv i när hermelinen hittar hem till oss.
Vilka länder besökte du?
Jag höll mig i Sverige i år men hann med både robbresor och privata små trippar över vårt avlånga land. Till Ludvika, Falun, Idre, Gävle, Gällivare, Storhöjd och Arjeplog gick jobbresorna och till Östersund, Hemavan, Piteå, Luleå, Lycksele, Umeå och Ullånger gick de privata små tripparna.Bästa köpet?
Vi köpte oss en rejäl Volvo v90 i början av året, den har tagit oss på många äventyr i år och vi har aldrig haft en mer bränslesnål bil, det känns ändå bra. Fapri fick en ny sele och vagn som gett oss otroligt mycket härliga stunder i sommar (vagnen har tyvärr punktering nu..)
Gjorde något dig riktigt glad?
Jag har varit riktigt glad över att ha kunnat spendera så pass mycket tid i stallet med Buse. Den där varma fjälldagen då vi badade i Ruttjebäcken gjorde mig riktigt glad också.
Saknar du något år 2023 du vill ha 2024?
Jag vill ha ett lägre tempo 2024 med mer plats för vardagen och små familjeutflykter och äventyr hemma i byn. Det här året har gått så fort och det känns knappt som jag hunnit sitta ner. Så fullt upp med jobbet hela första halvan av året och pussling med sjuka barn (och sjuka vuxna) andra halvan. Så många gånger jag bara velat trycka på en stor stoppknapp och pausa tiden lite. Så 2024 hoppas jag bjuder på ett lugnare lunk. Mer hemlagad mat från grunden vill jag också ha 2024.Vad önskar du att du gjort mer?
Låtit vardagen ta tid. Laga mat länge med bra musik igång. Mer själavård som löpning, bokläsning, loppis och bad.Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig över sjukdomar. Ätit mindre halvfabrikat och mackor och druckit mindre läsk. Mitt hälsoår ersattes av “överlevnadsår”, så kan det ju förstås bli, men är det något jag önskat att jag kunnat hålla i så är det hälsan. Så slitsamt att vara krasslig och känna sig trött och dåsig.
Favoritserier året som gått?
Jag gillade På spåret i vanlig ordning, och En vanlig familj.Bästa boken du läst i år?
Har jag ens läst någon bok i år? Jag har börjat att läsa “Relation före prestation” och bläddrat i den där “Lean @ home”-boken som inspirerar mig så.Största musikaliska upptäckten?
Hm, har lyssnat mycket på Hov1 i år. Gick på Albin Lee Meldau på kulturhuset och han var så bra.
Största framgång?
Jag har börjat lära mig att sätta gränser och sluta slå knut på mig själv för andras skull. Insett att man kan vara både snäll mot andra och sig själv utan att det ena behöver utesluta det andra. Har tjänat mer pengar än någonsin på min lilla Instagram och på vanliga jobbet har det också gått riktigt bra. Oj så mycket kul jag fått uppleva med mina två jobb!Största misstaget?
Att inte riktigt hålla i hälsoåret (åren?). Prioriterade jobbet lite för mycket så hann inte ta ut föräldradagarna jag så gärna ville använda också, det kommer jag ångra.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag har varit väldigt glad i år och väldigt lite ledsen faktiskt. Däremot har jag känt en frustration över att livet inte riktigt går ihop och funderat på vad jag måste minska ner på. Men i överlag ett år jag skrattat rekordmycket i år.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vi la mest pengar på bilen vi köpte. Följt av hästarna.Något du önskade dig och fick?
Jag önskade mig en del materiella ting som jag köpt mig. Annars har jag önskat mer tid i stallet vilket jag verkligen fått. Önskade också mindre projekt under sommaren för att få mer familjetid – det blev många små istället men tycker verkligen att vi tagit tillvara på tiden med barnen. Ifjol svarade jag “förstånd att gå och lägga mig om kvällarna och att åka på sommarsemester längre än grannkommunen” och tänka sig att 2023 blev också året jag började uppskatta sömn!Något du önskade dig och inte fick?
Mitt ständiga hälsomål är “att kunna springa en mil, imorgon”, att liksom alltid vara redo att kunna göra det. Och den önskan slog inte in, Hujedamig så långt bort en springtur känns. Önskade också att vi skulle bli klara med trappen till övervåningen men där gick vi bet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2022?
Vi svassade runt i pyjamas och norpade kanterna på en kaka Fredrik bakat, bjöd in svärföräldrarna på en spontan kaffekopp, åt dillchips till kvällsfika och kände bara sån förnöjsamhet.Finns det något som hade gjort ditt år ännu bättre?
Jämfört med hur mörk världen varit år 2023 så har jag ingenting att klaga på. Det är så otroligt privilegierat att prata om träningsmål, tid i stallet och bokläsning när människor (barn!!) slaktas i krig varje dag. Men för min egen del i min bubbla så har oro kring sjukdomar tagit udden av mycket.
Vad fick dig att må bra?
Tid med familjen, tid hos djuren och att få skratta med mina vänner. Att röra på mig, få frisk luft i lungorna och beta av projekt.Vem saknade du?
Det finns ett gammalt par som en gång gav mig den största presenten jag någonsin fått – min första häst. De tänker jag på ofta och önskar att jag tog mig tid att besöka. Men är livrädd att dra med en bacill hem till dem.De bästa nya människorna du träffade?
Jag har inte träffat så mycket nya människor utanför jobbet tror jag!
Mest stolt över?
Barnen är livets stora stolthet, de växer upp till de mest ljuvliga små liven. Också stolt över min och Buses resa.Högsta önskan just nu?
Att varva ner några snäpp och bara få vara hemma i mitt lite mer. Älskar mitt hemma.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker lägga ett vardagspussel där bitarna går ihop. Säga nej oftare. Sakta ner tiden. Vara utomhus mer, dricka mer bubbel i solväggen, använda finglasen och fortsätta på den där gränssättningen. Jag tänker gosa ner mig mer i det lokala – både vad gäller mat, äventyr och företag jag vill stötta. Jag vill känna mycket, skratta, gråta och ha djupa samtal med vänner. Och jag önskar verkligen att när vardagspusslet är lagt, att en av bitarna ska vara att ta mig tid till att blogga, min själ ler när den får skriva.Svantes tvåårskalas!
Det har hunnit bli femte augusti, dagarna går ihop och semesterlunket är totalt. Så härligt! Såklart fylls våra dagar med syskon som tjivas, rastlöshet, trötthet och annat som hör livet till, ni vet? Men mest njuter jag av tiden vi får tillsammans. Idag tar vi en titt på Svantes tvåårskalas med våra familjer. Loppan fyller ju år precis samtidigt som som lika gamla kusin så de firar vi tillsammans med Fredriks familj och sedan firar vi enbart Loppan med min familj. Men Svantes födelsedag mitt i sommaren är ju en ypperlig chans att samla båda våra familjer! Älskar det!
Den lilla tvååringen fyllde ju år 7 juli och ett litet firande hann vi ju med tillsammans med min äldsta syster därefter. Men storkalaset stökade vi till sex dagar senare.
Svante välkomnade alla gäster med en bulle i ena näven och vattenmelon i andra. Så glad över att samla kusiner både från min och Fredriks sida. Han ångade runt och spexade såsom bara Svante gör.
Jag hade gjort iordning ett ordentligt fikabord med allt som är gott. Snittar med lax, avokado och philadelfiaost, fruktfat, glutenfri falsk toscakaka, småkakor, jordgubbstårta och kanske den mest uppskattade kalaskomponenten: popcorn!
Det fikades och sörplades runt långbordet Fredrik gjort iordning i trädgården. Tänk att dessa tre är kusiner är födda samma år (Lo och Signe är det bara tre dagar mellan!).
När jag låg på förlossningen den 7 juli 2021 och allt kändes tufft så tänkte jag på jordgubbstårta.
Sommaren 2021 bjöd på värmebölja och jag hade gått tre dagar över tiden. Jag låg mest och frustade i någon inlandssjö under dagarna. Men just den tredje dagen så fick Loppan hög feber – på natten började hon att krampa i hemska feberkramper. Vi ringde förtvivlat till 1177 som bad oss avvakta så länge hon inte tuppade av. Efter fler krampanfall så slängde vi oss iväg i bilen till akuten och där blev hon inlagd. Eftersom att vi var mitt i pandemin så fick jag genomledsen åka hem till backen. Vi gjorde en plan med söta sjukhuspersonalen att OM förlossningen sätter igång så får farmor rycka in bakvägen i infektionsrummet och vi får rycka Fredrik därifrån. Men min kropp den stängde av där och då, jag var så orolig för Loppan att alla små symptom jag tidigare känt som kanske antydde på att förlossningen snart skulle starta, försvann. Så elva dagar över tiden befann vi oss återigen på lasarettet, men denna gång för att bli igångsatta.
Dagen gick ju fint, men mot slutet så blev det kämpigt. När lillebrorsan skulle ut så stannade kroppen av och hans navelsträng blev klämd mellan mig och honom. Det blev ett för mig turbulent avslut när jag krystade ut honom utan att ha någon värk och han kom ut utan ett ljud med navelsträngen runt halsen. Iväg sprang Fredrik, bebisen och barnmorskan i väldig fart. Kvar var jag och tankarna. Så mörka tankar man kan tänka när man ligger där. Men tillslut så ordnade allt upp sig, Svante hamnade i min famn och tacksamheten över att allt gått bra blev större än allt. Så känner jag än idag, så skönt att allt gick bra. Men märkligt nog så tröstade tanken på jordgubbstårta mig, både att dagarna hann gå in i juli – så det riktigt hinner bli jordgubbssäsong här i norr. Och när allt gick bra – tänk att jag kommer att få baka jordgubbstårta och fira en födelsedag år efter år. Ryser av kärlek.
Tack tack tack för Svante. Vår älskade lilla kille med bus i blick som pratar och håller låda med stora bokstäver och gester. En goskille som älskar guldkant på livet, fart och fläkt. Så tacksam att det var Svante som kom den där julinatten.
Sedan blev det paketöppning! Fiskespö, bollar, bilgarage bland annat kul.
Det fikades, busades och lektes. De två yngsta kusinerna var på sitt soligaste humör. Svante var nöjdast av alla med sin kalasdag – som det ska vara!
Projektstarten, ponnyn och nattsuddande
Hej på er, det närmar sig midnatt och jag förmår mig inte att lägga mig i tid. Den här tiden på året behöver jag inte många timmars sömn. Det känns som att energin aldrig tar slut och projektlistan med vad vi tänkt hinna med blir längre för var dag. Så det högg jag tag i igår!
Jag kånkade ut ett av tre nya fönster som min pappa snickrat åt oss. De ska få sitta i stallet så småningom. Men först ska de målas. Listerna fick sig också en dutt färg. Så var projektlistan för min del påbörjad också!
Runt om på gården spatserade Tuppis med sina fem damer.
När fönstren fått färg och lunchen var avklarad så la sig Svante och Fredrik för att sova lunchluren. Visserligen sover vi ofta få timmar om natten, men den där lunchvilan med en susande tvååring vill vi nypa åt oss då och då faktiskt. Just denna dag föreslog jag att Fredrik skulle norpa åt sig några extra minutrar så kunde jag och Loppan ta en sväng med Fapri.
Vi tog in henne från hennes hage. Hon bor ju i en egen hage (för att småkillarna är hingstar och Fapri är ett sto) och idag provade vi att sätta henne i lösdriften där vi ändå förvarar vagnen. Så smidigt ju! Loppan hämtade sina borstar och borstade noggrant lilla fundamens mage.
Ett par kilometer längst vår lilla byväg, sedan svängde vi ner på ängarna och Gamla Västra-vägen som den heter. Full galopp över ängarna. Loppan tjuter av lycka och Fapri frustar och flåsar. Hon har otrolig ork och framåtbjudning för sina 28 år!
När vi kom hem fick Fapri en dusch och utan att jag tänkte mig för skulle jag slänga till slangen som låg framför framhovarna på henne, hon blev rädd och kastade sig bakåt och kom loss från den provisoriska uppbindningsplatsen jag ordnat åt henne. Fapri är sällan dramatisk så det var bara att gå och hämta henne förstås. Men så onödigt av mig ändå. Det fick bli tröstätning av gräs med ponnypappan och Loppan.
Sen duschade jag, svirade om till klänning och läppstift. Blev upphämtad med stil av min vän och kollega Astrid. Sedan rullade vi till stan och hämtade upp Nathalie i baksätet, hennes grannar skrattade gott när vi fick springa igång bilen med långklänning och högklackat. Sedan rullade vi ut till vår kvartetts sista medlem Andreas. Vi åt och drack och fnissade långt in på småtimmarna. Är så glad att jag har kollegor så fina att jag vill spendera även semestern med dem.
Hemma 02:11 och allt är så vackert att jag knappt tror att det är på riktigt. Nattade hästarna i långklänningen och njöt av sommaren.
Veckans sista dag var varm, så varm! Vi traskade iväg på släktträff och avrundade alltihop med kvällsfika och bad tillsammans med kusinerna. Så fint för våra småttingar att få ha det såhär. Tillsammans, bekymmersfria <3
Sommarlovsbloggen
Hej på er! Det har hunnit bli den femte juli och det känns som att en hel sommar redan hunnit passera. Soliga dagar, ljumna kvällar, dopp i sjön och fräknar på näsan. Idag gick jag på semester. Jag hade en vision om att jobba några dagar längre och riktigt få till det där lugna lunket innan sommaren och liksom bara glida in i ledigheten, istället har det varit mycket på alla fronter och jag har stapplat mig i mål med bihåleinflammation, lock för örat, tinnitus och en allmänt trött känsla.
Men nu är vi här. Mitt i sommaren. Jag har två egna önskemål för sommaren: att sommarblogga och att sommarlovsspringa. Annars tänker jag att sommaren får komma som den är, vi har lämnat mycket utrymme för spontanitet och tid hemma. Jag hoppas nästan på en regnig vecka så att jag kan ta tag i trappen också. Ja ni hör ju, hjärnan är fortfarande i prestationsmode och jag tror att det kommer att behövas ett gäng dagar för att komma ner i varv och få bukt på hälsan lite.
Sist jag pratade ordentligt med er här inne var ju i mars (!) så här kommer våren och försommaren i ett enda svep:
Vi åkte till fjälls över påsken.
.. helt underbart i vanlig ordning. Loppan gjorde premiär i slalombacken och Svante var trött, så trött av fjälluften.
Hemma i vardagen igen. Fint så, älskar vardag!
Vi fick sju fina kycklingar!
Det blev vår. Vi övade på att cykla och varje kväll hämtades ägg.
I överlag mycket djurpyssel om kvällarna. Kycklingarna fick flytta ut i en stor, fin bur jag fått av en kollega och kycklingarna blev sedermera blev tagna av hermelinen. Hujedamig så hemskt när Loppan förstod att hennes små älsklingar inte fanns kvar. Har faktiskt gått i tankarna att ta en paus från hönsen, men tanken av att nacka våra fina, trevliga höns tar emot så mycket.
Barnen har fått en elbil för att kunna hjälpa till med gårdssysslor och ha något roligt att roa sig med när vi är ute och grejar mycket. Här körs vatten till hästarna!
.. och ser ni? Till kristi himmelfärdshelgen flyttade Fapri hem igen. Äntligen alla hästar hemma! Hela familjen glädjs åt hennes uppenbarelse!
Många, många små äventyr på och kring gården.
Korv och kasta sten i sjön. Det är livet i maj!
Alltid minst en hjälpreda som dräller runt och vill hjälpa till. Här utfodring av kaniner i kvällsljus!
Startskottet för hemmaprojekten går alltid av stapeln i samband med vårens ankomst. Detta tråkiga hörn behövde lite kärlek under våren!
I lösdriften tillverkades Fredriks första dörr! Hur fin?!
I övrigt har jag försökt hålla trädgård, odlingar och hemmafix till ett minimun mellan jobbresorna. Lite trist när det är några av sakerna jag älskar mest, men man måste prioritera och då fick barnen och hästarna komma först i år.
Nioende juni firade vi Fapris 28-årsdag!
Det blev tid för rabarber!
… och syrener. Älskade älskade juni ändå. Bara att försöka djupandas in allt det goda.
Småkillarna fick en minihage att börja smaka lite grönt ur. Han växer så det knakar den här lilla fina killen!
Fredrik fyllde 31 och vi firade med en tripp på tu man hand till Luleå. Så fint, så fint!
Sorg och ledsamheter. Två dödsfall som skurit mig i hjärtat. Fy vad livet är skört.
Glädje och tacksamhet. Att få fira ännu en midsommar med min familj!
Regnet öste ner efter minst en månads torka. Det var så välkommet att dansa små grodorna under strilande regnmoln.
Svante älskade vädret för dagen!
Så farmor fick rycka in och byta småttingkläder!
Aldrig har nog en midsommar känts så viktig förr. Bara vi får vara tillsammans, viktigast av allt!
.. och vilken midsommar vi fick! Först firande i Bonnstan och sedan hos Bertilssons i Åbyn. Helt i min smak med lekande barn, god mat och trevligt sällskap!
Det stängslades på ogräsåkern!
För att sedan välkomna småkillarna på bete!
Försöker att inte tänka allt för mycket på framtiden men det oroar mig lite att Buses ena kula inte trillat ner. Hur komplicerad kastrering kan det tänkas bli?
Loppan och jag har ordnat en liten odlingshörna! Hur sent som helst. Men det blev gjort, tillslut!
Ljuvliga kvällar med fika, sol och ingen av oss som vill gå in och göra kväll!
Svantes första fisk!
Och bus och lek. Sommar när det är som bäst!
En helt ljuvlig start på sommaren har det varit
Känner så mycket tacksamhet. Tack livet för allt detta.
Nu ska jag försöka sova med mina onda bihålor. Vi hörs snart igen – KRAM!
Lilla, lättskötta odlingshörnan
Reklam för Granngården
Den här våren tänkte jag att jag måste sänka ribban på något. Efter år av föräldraledigheter och pandemi och oceaner av hemmatid så var det dags för mig och Fredrik att arbeta heltid igen. Vardagspusslande om något. Småbarn och nytt för i år – hästarna! Så jag bestämde mig tidigt på året att odlingen skulle få stå tillbaka lite i år. Jag ville göra alltihopa litet, enkelt och lättskött.
Här har vi byggt oss ett litet hörn av hässjevirke, målat upp gamla pallkragar med slamfärg, återbrukat markduk, flis och fiberduk..
… och tagit oss in till stan och Granngården, där investerade vi i en timer (LÄNK TILL TIMERN) och en droppslang (LÄNK TILL DROPPSLANGEN) för att förenkla ännu lite till i år!
Timern sitter i kranen i stallet (den går på batteri), man ställer in starttid, antal minutrar vattningen ska gå och frekvens. Helt underbart att veta att det vattnas ute i landet tidigt om morgonen innan vi ens tagit oss utanför dörren. Minimalt med måsten, maximalt med njutning!
Droppslangen ringlade jag ut över plantorna alla pallkragar. Sedan “svettas” slangen ut vatten runt plantorna. Så smidigt!
Vi fick också tips från Granngårdens hemsida att ordna oss en bivattnare. Ett fat med vatten och stenar som fungerar som små öar för bin och humlor så att de inte drunknar när de försöker sig på att dricka. Så gulligt! (LÄNK TILL GUIDE OM BIOLOGISK MÅNGFALD)
Så härligt med ett litet och lättskött trädgårdshörn. Jag ser så fram emot skörden i höst!
Besök Granngårdens hemsida för allt du kan tänkas behöva för enkel och lättskött odling!
Preppa inför sommarens kålskörd!
Reklam för Granngården
Det är april och kvällarna är äntligen ljusa och så länge solen är uppe så är de också ljumna. Jag balanserar alltid varje vår, slits mellan att jag vill hinna göra allt och samtidigt hinna vara i nuet och bara vara och njuta av hela alltet: fåglarna som återvänder, ljuset som gör gott, lukterna, känslorna. Så mycket underbart vi har framför oss! Som en skörd av massor med kål i sommar, men då är det hög tid att få fröna ner i jorden nu!
Jag tycker att det är enklast att bredså, då använder jag mig av såjord från Hasselfors garden (LÄNK TILL SÅJORD HÄR) som jag strör ut i ett tråg (LÄNK TILL ODLINGSTRÅG HÄR). Därefter plattar jag till jorden med händerna och vattnar ordentligt innan jag strör ut fröna, denna gång en otrolig palmkål (LÄNK TILL PALMKÅLEN HÄR), därefter strör jag på ett tunt lager av såjorden på fröna. Jag bryr mig inte ett dyft om fröna är i rad eller hur många som ryms i varje tråg, jag bara sår på – det som tar sig det tar sig! Trågen får stå varmt till i sadelkammaren till en början, därefter ställer jag dem ljust och svalt.
Efter någon vecka pillar jag loss planta för planta, i år kommer jag att planera dem i pluggbrätte (LÄNK TILL PLUGGBRÄTTE HÄR) med P-jord (LÄNK TILL JORDEN HÄR). Om ungefär 6 veckor kommer jag plantera ut färdiga, fina plantor i trädgårdslandet. Svårare än så är det inte!
I år har jag sått grönkål, palmkål, blomkål och spetskål. Har jag tur hinner jag få ner någon liten broccoli också! Det och mycket mer hittar du på Granngårdens hemsida (LÄNK HÄR!)
Fyra år med dig
Jag minns det så tydligt: Den sjätte mars 2019, jag hade tagit ut lite semester från jobbet och passerat två dagar efter beräknad födsel, på förmiddagen hade vi besök av en köksplanerare från Electrolux Home i Skellefteå. Vi visade huset, hon tog mått, vi pratade visioner och färgval, om och om igen kom en molande värk i ryggen och magen på mig, inte visste jag då att det var värkarbetet som satt igång.
Fredrik åkte iväg för att jobba kväll och där vid middagstid förstod jag vad kroppen höll på med och åt middag innan jag gick ut och mockade hos hästarna, städade hönshuset och ringde Fredrik. Jag resonerade myndigt och la mig i tid, med Knut på toppen av den enorma magen. Så förväntansfull, så redo. Vid midnatt ringde jag Fredrik och bad honom komma hem från jobbet, “så du hinner sova något innan vi åker in”, “jag ska bara jobba klart”, svarade han helt lugnt på andra sidan luren, precis sådär som han är. Vid åtta på morgonen åkte vi halvtimmen in till lasarettet, i lånad bil då våran stod på verkstaden.
Strax innan midnatt höll jag dig i mina armar för första gången. Så trött, så slut och så fylld av kärlek att det inte var klokt.
Fort var du med ut på äventyr. Barnvagnen vi fått av din farmor och farfar rullades många kilometrar i snömodden innan påsken kom med tjugo plusgrader och all snö bara försvann på ett ögonblick. Vi bodde i lilltorpet och renoverade vår framtida Dröm i en rasande fart. I samma veva som du kom tog din pappa tjänstledigt i en månad för att bygga på huset och sno åt sig bebisgos med sin efterlängtade dotter i varenda paus.
Du var liten och näpen och fick hänga med i bärsjalen när hästar skulle tas in och ut, när stallet skulle mockas och hönsen skulle få mat. Det var självklart att du föddes in i livet på landet. Du fick din plats direkt och allihopa, till och med vår vresiga lilla bondkatt Knut som knappt accepterade en handfull personer tenderade att älska dig från första sekund.
Du blev större och fick plötsligt sitta i barnstolen medan jag tapetserade och i stallvagnen vi köpt för en spottstyver på Facebook marketplace, efter någon månad till hängde vi upp en gunga i stallet där du storögt satt och spanade på hästar som blev borstade, hovslagaren som skodde och din mamma som kånkade på skottkärror, spånbalar och foder. Alltid som ett litet solsken.
Det var ett år av lantliv från morgon till kväll. Aldrig har något känts så självklart som då, när allt föll på plats i vår lilla familjekonstellation. Vi flyttade in i Drömmen, ägnade oss åt äventyr i skog och mark och alltid var du med oss. I bärselen, i skottkärran, i barnvagnen och så småningom tultandes runt på dina egna små ben.
Jag började om att jobba igen och första dagen på jobbet vändes allt upp och ner på grund av pandemin som sköljde över oss som en mörk dimma. Livet blev rörigt och kändes instabilt trots den stabila plats som vi skapat oss. Din pappa var föräldraledig med dig och spenderade dagarna ute på gårdsplanen med hönsen, dragandes runt på en bobbycar med ett grimskaft i ena änden. Samtidigt som världen var orolig blev min älskade häst sjuk i knäna och tårarna var många och ångesten stor. Vi kraftsamlade och byggde oss ett trädgårdsland där vi grävde bort allt som kändes skakigt och skavigt i kroppen och la hoppet på att hitta någon sorts mening djupt ner i myllan. Vi grävde där vi stod. Gjorde det bästa av situationen. Sommaren 2020 regnade bort och jag minns det som att jag stod på knä i trädgårdslandet och smågrät till odlingspoddar och storspovens läte.
Aldrig har jag varit så hjärtkrossad som när du skulle börja på förskolan. Jag bet mig hårt i läppen när jag lämnade dig med pedagogerna bara för att torka tårarna mellan i tre och en halv mil mellan förskolan och kontoret. Men jag fick lära mig att det också gick bra. Att du fick ett nytt sammanhang där du trivdes, tryggheter i en handfull vuxna personer till. Trygghet i dina kusiner som också gick samma förskola. En egen trygghet, ditt första egna äventyr. Jag gick nästan sönder av hela alltet men du lärde mig att det också gick bra, så småningom började jag nästan längta efter att få ta av dig overallen, krama dig hejdå och se dig rulta iväg till dina småvänner.
Det blev nytt år. Med en lillebror i mammas mage och ett övermäktigt renoveringsprojekt som hängde över oss. Vi la alla våra ihopjobbade slantar på golvslipning, hårdvaxolja, lister, färg, tapeter, gips och radiatorer. Vi skapade oss en övervåning i samma veva som familjen växte. Du och jag spenderade mycket av vår lediga tid med att åka till vår uthyrda ponny för att lära dig rida, ett par gånger i veckan packade vi oss iväg med den ständigt växande magen, lilla cykelhjälmen och en morot. Vi plockade ägg, sådde frön och kläckte fram kycklingar. Efter skitåret 2020 lärde vi oss leva med pandemin, anammade det lugnare lunket och de oplanerbara perioderna. Man visste aldrig om en liten förkylning skulle sätta käppar i hjulet för de planer man gjort. Så mest var vi hemma; renoverade och levde lantliv.
Huset blev klart i juni 2021, några dagar senare kom efterlängtade lillebroren Svante som du, med ditt självklara sätt att vara tog dig an direkt. Precis som med alla djur du någonsin träffat så var du från första sekunden så snäll, mild och välkomnande. Så har månaderna gått, med en sjövild bebis på ena höften och en kramsjuk liten Loppa på andra har vi upptäckt världen tillsammans.
Jag tänker på alla lärdomar du gett mig. Om vad som spelar roll och inte. Vad som är viktigt att lägga energin på, och hur viktig den är att hushålla med, så den räcker till äggplockning, ogräsrensning och bärplockning tillsammans med dig. Du har lärt mig att tänka efter och känna inåt. Ett ständigt balanserande. Innan dig fanns ingenting annat än gas, på alla fronter. Nu finns “good enough” med mig på ett annat sätt. Ditt mjuka och milda sätt att vara inspirerar mig och du får mig varje dag att fundera över vad jag vill göra för avtryck på denna jord. Fyra fantastiska och utmanande år, så glad att just du lilla Loppa kom och gav liv till Backen igen.
