Första sommarlovsveckan
En hel vecka av sommarlov har passerat. Har hunnit med så mycket kul så ikväll känns det både nödvändigt och skönt att ta en paus. Nyduschad, klädd i mjukisdressen och sneglar på Youtubevideos om “Paddock paradises” och “Track systems”. Det börjar närmast bli en besatthet att lära mig mer om hästhållning just nu. Nog om det – vi tar en liten titt på föregående vecka!
Jag började semestern med regn och rusk. Allt är i sin ordning med andra ord. Det har nog aldrig hänt mig förut men jag landade direkt i semesterlunken, så redo för hemmaliv hela sommaren lång!
Varje kväll har hästarna fått beta ett par timmar i stora beteshagen. Buse galopperar full fart och sträcker på benen så det står härliga till! Fapri mest lycklig över allt det gröna!
På onsdagen kom veterinär Karin och vaccinerade båda hästarna mot hästinfluensan. Duktiga båda två!
Karin höjde ett varningens finger om hästarnas hull, jag tar det förstås på allvar. Kanske därför jag gått och blivit besatt av olika aktiveringssystem och automatisk utfodring?
Efter lunchen fick Svante krypa upp i vagnen så provade vi att ta oss ut på joggingtur medan Loppan cyklade. Mysigaste! Det blev inte längre än 2,5 km totalt – men allt räknas, ju!
Mitt i tog vi en paus för att spana på trollsländor, skräddare och kasta småsten.
After run i hammocken med isglass och barnens funderingar i bakgrunden. Kan inte begripa så stora och självständiga de blivit. Vilken enorm skillnad mot för ifjol!
Till sist tog vi en promenad, Buse och jag. Himlen var rosa och jag är så lycklig i hans närvaro.
Dagarna går fort. Vi besöker Medeltidsveckan i Skellefteå med goda vänner, äter på restaurang med mitt barndomsgäng från Burträsk. Byter vindruta på bilen och måste köra fyra svängar till stan på två dagar för att få ihop hela alltet. Landar först på lördagen.
På lördagen städades det och fejades mest inför kvällen när några kollegor/kompisar skulle komma hem till oss. Men mitt på dagen tog vi en paus för en tur med Fapri! Med oss hade vi en kusin extra så jag och Fredrik passade på att röra på oss i samma veva. Så mysigt att följas åt!
Paus på turen för att plocka årets första blåbär!
Ömsom sol och ömsom regn. Pelarnonen blommar i fönstret och det är bara att försöka ta in allt vackert man kan vila ögonen på nu!
Fredrik och barnen snodde ihop en tårta med tre ljus medan jag städade vidare..
.. Det var nämligen dags för tårtkalas! Vår älskade lilla Svante skulle fylla tre hela år dagen därpå!
Och på söndagen vaknade en liten pojke 05:30, taggad på att fylla år och få blåsa ljus. Tre somrar, vår alldeles egna lilla drömkille. Som vi älskar dig <3
Några få paket med grejer. Bäst var monstertruckarna.
Alltid med bus i blick. Vi drällde runt ute i regnet och hämtade ägg innan vi åkte till stan och såg bio. Köpte hämtmat och kom hem med hålögda barn som fått feber. Tacksam att vi hann fira, ändå!
Så nu tar vi en dag i taget, försöker mota sjukan och landa i ledigheten. Trots allt det härliga så längtar vi allihopa till lugnare lunk och oplanerade dagar.
Sommarlovsbloggen
Igår innan vi somnade sa jag till Fredrik: “Imorgon kommer jag inte hem förrän jag gjort klart allt jag tänkt hinna innan semestern”. Tillslut fick jag blippa ut mig från kontoret, köra mina tre och en halv mil hem, landa hemma i grönskan, krama barnen, äta tacos och bara landa mjukt i semestern. Fem veckor av sommar med få planer, många bad och förhoppningsvis mycket text. Jag har det i mig, ett uppdämt behov av. att få låta orden flöda.
Så i år ska jag försöka sommarlovsblogga. Jag vill inte trycka in mer måsten i livet egentligen, men att blogga och träna är som samma sak för mig – under varje period jag kommer av mig så saknar jag det så in i bängen – och varje gång jag får rull och rutin på det så känner jag hur mycket det ger mig.
Så nu sitter jag här, vid midnatt den andra juli, med en kurrande bondkatt i kattkringa intill mig och tänker på att göra mer och längta mindre, precis som Sara Rönne är inne på ofta.
Så i ren Sara-anda kommer här min lista på sådant jag vill göra i juli, sådant jag längtat efter:
Tre saker för spänning och förundran:
› Jag vill åka på loppistur genom kommunen med medhavd fikakorg och öppet sinne
› Jag vill ha många middagar med vänner, bubbel, kubb och skratt lockar mig!
› Solnedgångar – låt mig vara ute varenda kväll!Tre saker för lugn
› Sommarlovsblogga från hjärtat
› Promenader med Buse, visa honom skogen
› Bada, bada, badaTre saker för själen
› Skogen. Så fort myggen lugnar ner sig så ska jag fika, vandra, leka, upptäcka, plocka bär och lukta mig less på tall
› Fiska! Från båt, sten och brygga!
› Hästarna. Jag önskar att min semester kommer lukta häst. Turer med Fapri och barnen, pyssla på i stallet, träna på och få umgås kravlöst.Tre saker för hälsan
› Rörelse. Jogga långt, träna på gräsmattan, promenera i solnedgång och cykla fort.
› Sova. Aldrig ställa alarm.
› Fotbad.Tre saker för gården
› Jag vill lära mig att snickra! På riktigt! Bygga saker till mitt alldeles egna “paddock paradise” för hästarna kanske är en bra start?
› Rensa. Vi fortsätter att göra oss av med överflöd och städa upp gårdens alla utrymmen.
› Putsa fönster. Inte något för själen, hälsan eller lugnet, men det är dags nu. Huga.9 år som gårdsägare
Jag hade precis fönat klart håret och hoppat ner i pyjamasen, redo för en lång natt inför min sista arbetsdag innan semestern. Så slog det mig, första juli, dagen vi blev gårdsägare! Vi behöver spola tillbaka bandet nio år, till en varm julidag år 2015. Jag minns hur jag tog på mig min svarta klänning och tygskorna jag köpt i USA året innan, det var så varmt ute, men jag ville se vuxen och redig ut. Trots mina blygsamma tjugotre vintrar. Jag hade googlat om lagfart och handpenning, kände mig redo att säga till bankmannen att vi vill ha lägsta möjliga ränta, så det så. Har jag någonsin varit så nervös innan? Kanske den gången vi åkte hem till de dåvarande ägarna och frågade om lov att få köpa loss backen, backen vi hyrt och bott på i nästan fyra år.
Skakiga händer skrev: ISABELL LUNDBERG med snirklig text, kråka på kråka fyllde papperna. Det var vänlig stämning, hjärtat bultade hårt, pulsen hög, handflatorna svettiga när vi tillslut tog i hand med säljarna. Jag var helt övertygad att vi nu skulle måsta leva på havregryn och luft resten av livet, men fira ville vi ju göra. Så vi gick på Espresso house, delade på en bagel. Sa till varandra att vi nog aldrig kommer ha råd med ett restaurangbesök igen, det blir nog till att dela hädanefter. Vi gick på Clas Ohlson, jag pekade ut en vit brevlåda i plåt. Tyckte det kändes onödigt att köpa till siffror, så det målade jag dit med Hammarlack senare. 135, med svarta, kantiga siffror.
Nio år som lärt mig så mycket. Om bjälklag, takbyte och isolering. Om trossbotten, avlopp och fiberbredband. Om vatten, golvvärme och radiatorer, om bitsar, skruvdragare och träslag. Om rumsindelning, flöden och färger. Om livet. Jag skulle kunna rabbla en hel lista med saker vi hunnit med att göra och ta oss an under våra nio år. Allt ifrån att plantera skog till att bygga ett hönshus till att plöja en åker. En dubbelt så lång lista med allt vi vill lära oss och ta oss an framöver. Men det är inte det den viktigaste lärdomen handlar om tycker jag. Viktigaste lärdomen för mig blev att ett hem är inte ett hem för att det står färdigt eller klart, för att sista spiken är spikad eller projektet avbockat i stora planeringsboken. Ett hem är ett hem för känslan det ger, människorna man får dela hemmet med och djuren man får fylla hemmet med. Här hör jag hemma, här känner jag mig hemma. Min plats på jorden.
Mormors kalas!
Första maj var Västerbotten äntligen solig och varm, den långa, kalla vintern med enorma snömängder är inte helt glömd ännu, men första maj var ett stort steg i rätt riktning! Mormor Monica hade bjudit in till kalas och hela familjen kom åkandes från olika håll och kanter.
Det var dans och hålligång i solen. Snön når en fortfarande upp över knäna på många ställen, men solen strålade på och bjöd på en fantastisk vårvinterdag!
Jag sörplade på sangria i solen tills det var dags för fiskedamm. Loppan fick hjälp av kusinen Fred att hiva upp fångsten!
Alla hjälps åt, peppar varandra och viker sig dubbla när en BH dyker upp ovanför skynket – så mycket tokigt man kan få på kroken!
Svante fiskade upp ett par kalsonger och tittade oroligt på Linus, livrädd att gå minste om ryggsäck och godisbit som storkusinerna fiskat upp!
Även familjens minsting Lisen fiskade, lilla godbiten!
Efter fiskedammen dök det upp något spännande bakom kurvan!
Trodde hela kusinskaran skulle trilla baklänges när en brandbil kom rullande på lillvägen!
Det var ingen mindre än min lillkusin Emil som svängde förbi och visade alla pryttlar och pinaler i brandbilen!
Svante tittade storögt på allt Emil gjorde och visade, skräckblandad förtjusning! Loppan hon var övertygad – hon vill inte längre bli polis, hon vill bli brandman!
Kan ni tro att någon var nöjd? Vi fick avsluta hela alltet med att rulla ett varv runt Lillsjön i brandbilen. Alla lika imponerade!
Det vankades middag med spanskt tema. Tänk att hela storfamiljen snart ska ut och resa – till Lollo och Bernie!
och bästa kalasfixarmormor hade återigen överträffat sig själv, fantastiskt <3
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
Sommartiden
Klockan ställdes om inatt. En timme framåt, precis som att man plockar fram utemöbler och grill om sommaren. I år står våra utemöbler och vår Weber-grill översnöade intill husknuten. Framför ytterdörren och bron står barnens cyklar slängda åt varsin sida med ett decimeters snötäcke ovanpå. Kap och gersågen står också framför bron och vittnar om att något sorts snickeriprojekt pågår hos oss. Alla årstider samtidigt när vintertid går över till sommartid. Förutom just det, att ute råder ordentlig vinter. När vi kör Fapri med vagnen så går plogkanten över hennes manke på 104 cm.
Jag kikar i SMHI-appen och ser minusgrader och påfyllning av mer snö i tio dagar framför oss. Kanske en solglimt om en vecka eller så, annars bjuder moder natur oss mest på grå himmel och molntunga skyar framöver.
Jag får nästan svindel när jag tänker på all snö som ska smälta till vatten här ute och vart i all världens väg ska allt vatten ta vägen när tögraderna kommer till oss ordentligt?
Jag tar Svante i handen när vi går från stallet mot huset, för att få honom över helgens nya snödriva. Han säger “Det SKA bli sommar… det SKA bli min födelsedag” uppfordrande till sig själv, som i ett tappert försök att trösta sig själv. Så jag tar ett djupt andetag och säger högt “Det SKA bli vår… det SKA bli grönt gräs, lövsprickning och sol på näsan” och tröstar mig själv en snutt med.
Lugnaste påsken i mannaminne
I tisdags tog jag armkrok med min kollega och vän Astrid och åkte till Arjeplog för jobb i dagarna tre. Vi hade så rysligt bra dagar, men när bilen rullade upp för Backen och jag sedan kånkade in packningen i hallen så kände jag ingenting annat än: äntligen! Jag har längtat så ofantligt till påsk i år – både för att jag kommer att få det betydligt lugnare efter en tids intensivt arbetande men också för att det är den högtid som jag gillar mest. God mat, ljusa dagar och oplanerade dagar att fylla med stort och smått.
Jag möttes av ett tomt hus trots att resten av familjen var lediga i torsdags. Ringde upp pappan i familjen – de var allihopa ute på skotertur, jag bad dem svänga förbi lanthandeln och kika efter påskliljor att pryda bordet med. Så snart var de hemma med stora kramar och en liten påsklilja.
Jag ordnade fyllda lövbiffar med pommes, ett av mina barndoms favoritmaträtter. Sedan skyndade jag mig ut i stallet och mötte hovslagaren Jennie som skodde om Fapri och verkade Buse. Jag har tränat lite mer aktivt med att lyfta Buses framben och sätta dem mellan mina knän och jag tycker det gett resultat. Fapri stod och sov i vanlig ordning. Svepte av dem en hel del päls som håller på att släppa innan jag rände in igen för att hinna lägga isäng barnen. Oj vad jag saknat deras små susande andetag medan jag varit borta.
Finns det något tråkigare än att vänta på att åka iväg när man är barn? Barnen trodde aaaaldrig det skulle bli dags att åka till mormor och morfar. Roade sig med bokstäverna så länge.
I Åbyn var det mesta sig likt. Maten gudomligt god, påskäggen enorma, mormorn påhittigast möjligt, skotern superskojig och hela storfamiljen njöt av en dag tillsammans innan vi avrundade med middag. Så tacksam!
Så blev det påskafton och barnen ville måla ägg efter frukosten. Knut ska alltid vara med på ett hörn, gärna närmast Lo!
Våra egna höns har inte lagt ett ägg på månader så i år köpte vi ägg till målningen. Regnbågsägg skulle det bli, minsann!
Av de urblåsta äggen blev det gul påskkaka ala Drömgårdsliv. Barnen fick slicka visparna och höll på att kikna av skratt när de skulle försöka slicka samtidigt på Ankarsrumsvispen.
Loppan hoppade in i arbetsoverallen för att hjälpa pappa att skotta uppfarten fri från snö efter flera dagars ihärdigt snöande. Jag och Svante tog istället en tupplur och kröp sedan ihop i soffan intill Knut.
Så fortskrider den lugnaste påsken i mannaminne. Där allt och ingenting händer samtidigt, exakt så som jag önskade!
Lördagsäventyret
Den här veckan har känts allmänt knölig, mycket på alla plan, jag och Fredrik har sagt gång på gång “Men vad ääär det som är fel?”, allas ork har trutit och listan med saker som ska göras har varit lång och omöjlig att ta sig genom. Men så vaknade vi till lördagsmorgon, barnen och jag, pappa Fredrik hade vi skickat iväg på jobbet redan klockan fem imorse. Känslan inombords redan bättre bara av tanken att en oplanerad hemmadag ligger framför ens fötter.
Jag smög ner på nedervåningen och värmde på lite mjölk till den varma chokladen och bredde mackor och la på hög. Sedan klädde vi oss med våra vintrigaste kläder och begav oss ut i snömodden. Först gick vi bara tvärs över gården, till stallet och hästarna!
Vi mötte spånga hästar inne i boxarna. Det hör inte till vanligheten att de sover inne, oftast sover de ju ute och går in i lösdriften om de vill. Men igår kväll möttes jag av en Buse som låg ute i blötsnön på kvällen och såg så eländig ut så jag lät dem komma in istället. Fint att kunna alternera.
Buse fick gå ut i hagen och så tog vi fram barnens ponny för borstning och gos. Hon löser så hutlöst mycket päls nu! “Ta kort på oss och Fapri” hojtade Loppan.
Så fick hästarna äta frukost ute i hagen. Påklädda i täcken, inte heller det hör till vanligheten. Men de båda har tappat så mycket päls att den inte håller lika tätt längre, och dagens väderlogsprognos såg både blöt och dyster ut i väderappen.
Dystert var det ju dock inte, så vackert med all vispgräddslik snö som lagt sig över en annars brun och skitig hage. “Det som göms i snö…” jojo, denna hästägarinna kommer få skotta hästskit till semestern i juli tror jag!
Sedan satte sig barnen på bobben och jag slängde fikaväskan på ryggen. Mot grannarna!
Vi möttes av Fapris f.d. hagkompis Brillan. Minns ni när Fapri bodde där nere? Det var innan Buse och när jag ser tillbaka på bilderna känns det nästan som ett annat liv, har barnen någonsin varit så små? Grannarna var i alla fall på vift och behövde en hjälpande hand med hästarna.
Då ryckte barnen ut! Jag får dåndimpen av de där små pyttemänniskorna som hugger i och hjälper till. Jag tror verkligen på att inkludera och involvera barnen, såklart måste det vara på en rimlig nivå. Men jag kan inte tänka mig annat än att man blir förnuftig och förståndig av att få ta ansvar, hugga i, kånka, samarbeta, kommunicera och hjälpa till. Få känna sig behövd. Jag tänker också att en uppväxt bland djur och natur ger en en genväg till allt detta.
Hö rivs runt, läggs i små tussar för att hästarna ska få gå runt och leta mat. Det ropas mellan syskonen “Blir det här bra?”, “Hur går det för dig?”, “Neeej, inte lägga i vattenbaljan!”, “Lägg här istället”, “Vi samarbetar!”. Jag står lutad mot dörrposten och känner hur pulsen går ner efter den tunga promenaden i snön, förnöjsam över uppsynen framför mig.
Hästarna får komma ut och vi slänger ut ett täcke på ladugårdsgolvet och dukar fram den anskrämliga lilla frukostfikat vi kånkat med oss. Det tuggas och sörplas.
Barnen utrustas med varsin spade och vi sätter igång med mockandet av boxarna. Fyller vatten. Strör Stalosan. Sopar ihop spånet. Svante vill göra en “high five” när vi är klara. Sedan springer barnen iväg på upptäcksfärd medan jag stökar bort täcken, fikamuggar och spadar. Sedan följer ännu en snöig promenad hem, allihopa nöjda med lördagens första äventyr.
Vårt julfirande 2023
Trots att det hunnit bli slutet av februari och dagarna tydligt blir längre och längre så har jag inte kunnat släppa att jag velat visa vår jul för er. Tanken var att vi skulle fira uppesittarkväll hos oss på Backen och jag var otroligt pepp på att få duka långbord, ordna snacks och fylla hemmet med folk. Men en fruktansvärd influensa golvade hela familjen och orken fanns absolut inte. Så vi fick tänka om och inhysa alltihop hos våra grannar; Fredriks syster med familj.
Men julen börjar ju tidigare än så. Vi brukar vara rätt så snabba in med julgranen men i år dröjde det ända till dagarna innan jul. En gran från vår egna skog, såklart. Det var magiskt att ha med Svante på alltihop, han har blivit så stor och förståndig!
Och vips var jobbdatorn hoppackad och jag landade mjukt i ett arton dagar långt jullov med barnen. Fantastiskt. Morgonen den 23:e december började med mys i vardagsrumme; julkalender och kattgos.
Barnen fick öppna varsin julklapp. Vi skulle ju fira jul med Fredriks familj på kvällen så det behövdes något roligt för att få dagen att gå. Hujedamig så lång en dag kan vara när man är fyra år gammal! Loppan öppnade ett äntyrskitt med lupp, kikare och förstoringsglad från Vinted.
Det blåste storm den här dagen men vi bestämde oss ändå för att hälsa på hästarna och sitta på ryggen lite.
När det skymde så tog vi oss till våra andra grannar; Fredriks föräldrar som tänt en brasa och bjöd in oss allihopa på lammburgare från deras egna gård. Sån lyx! Vi fick äta i inglasningen sedan för att inte blåsa bort.
Sedan tog vi oss allihopa till Cecilia och Marcus som dukat upp med långbord. Så fint!
Vi hade köpt charkbrickor istället för att laga julmat. Sedan hade allihopa köpt med sig lite övrigt plock såsom godis, ostar, kex och paj. Sånt genidrag!
Vi åt och åt och åt. Barnen lekte, livets lyx att ha kusiner i samma ålder. Loppan i julklänningen jag köpte på loppis när hon var bebis (åh!) och Svante i kusinärvd kavaj och skjortan som faster Maria smugit åt honom. Så gulligt så.
Väntan var evighetslång men tillslut kom den där Skråmträsktomten som nyser, pratar bondska och stampar i golvet. Skrämmade och svinroligt! Lyckan i barnens ögon var obetalbar.
Lo med hennes Signe. BB-kompisar födda med tre dagars mellanrum, grannar, går på samma förskola och bästisar. Ljuvliga.
Barnen lekte tills ögonen stod i kors och de fick stoppar i säng. Vi vuxna satt uppe och fortsatte äta och spela spel resten av kvällen. Så fin uppesittarkväll och så glad för min extrafamilj!
På självaste julafton så tog jag en promenad med Buse. Brukar förr om åren alltid rida en julritt och detta kändes som en fin start på att återuppta traditionen igen om ett par år.
Så kom vi till min hemby Åbyn, där hela familjen väntade.
Kusiner, julmat och prat i en enda stor röra. Så tacksam för denna jul!
Har du alla hästar hemma?
Vi har haft mellan -30 och -40 grader hela veckan och vi har ägnat oss åt att elda, omsätta vattenkramarna, mata djuren och underhålla barnen. Vi har haft det stillsamt och fint, fått ha det så lugnt och skönt, precis som ett jullov ska vara. Jag har aldrig varit med om kallare temperaturer men kände mig tacksam att vi alla var lediga och bara kunde vara hemma. Idag är det söndag och vardagen ska så smått rulla igång igen, jag och barnen är lediga ett par dagar till men Fredrik ska snart pipa iväg till jobbet. Det känns så himla bra, för nu kommer mitt häststök bli enklare. Imorse åkte nämligen Reodor iväg från oss för att fortsätta sin resa mot att bli travhäst. Och för första gången på 4,5 år så har jag bara mina egna hästar ute i hagen. Det har varit 4,5 år av fina samarbeten med grannar, vänner och bekanta. Men nu är tiden inne för att sköta om mitt egna och det var längesedan jag kände en sådan lättnadens suck.
Jag ville så gärna att Buse skulle få fortsätta gå med en kompis tills han var kastrerad och kan gå tillsammans med Fapri, som ju är ett litet sto. Men jag hade inte kalkylerat med hur svårt praktiskt det skulle bli. När en häst inte kan stå på lösdriften med hingstarna, så hon har fått stå i egen hage och fått komma in i stallet på nätterna. Det har inneburit så mycket mockande, höbärande, dåliga vattenlösningar och så mycket allmän handpåläggning att jag haft svårt att hitta tid att göra det där roliga med hästarna. När Buse var kastrerad och redo att stå med Fapri igen så var det Reodor som inte gick in i min lilla hästekvation.
Så imorse fick barnen tjava ut i stallet och ge Reodor stora moroten och säga hejdå. Loppan bet sig HÅRT i läppen för att inte börja gråta, hon älskar sina djur så djupt. Sedan fick de skjuts på bobben till farmor och farfar för att slippa se eventuellt häststök.
Så nu står de där bak: min lilla fuxliga. Med frostiga pälsar, fri tillgång på grovfoder, ljummet vatten och tak över huvudet. Jag känner mig så lättad, så glad. Det här är ju målet jag sett framför mig hela tiden. Alla mina hästar, äntligen hemma.
Jag ser fram emot tiden med hästarna framöver. Med enklare vardag och mer tid för träning av min fuxliga.
Och jag hämtade yllefilten. Njuter tystnad, julgran och landar i allt nytt. Fint så.
Inför 2024
Nyårslöften, vilken vattendelare. Det verkar finnas både de som älskar att strukturera upp året och punkta ner förbättringsförslag för sin tillvaro och de som avskyr allt som känns som krav. Och hela gråzonen förstås. Jag vet inte om jag brukar ägna mig åt nyårslöften men jag brukar i alla fall punkta upp några mål eller riktmärken dit jag vill att året tar mig. Efter småbarnsåren har mina två senaste år handlat mycket om hälsa. Första året en ond, skör kropp som behövde omtanke (och migränmedicin, hehe) och andra året handlade det mer om att röra på mig och springa. Jag har tidigare skrivit lite om nyårslöften/mål (som 2021 HÄR, 2022 HÄR och 2023 var jag tydligen för självkritisk för att publicera inlägget jag skrivit, jahopp). Det känns som att jag vet exakt vad som återhämtar mig och vad som dränerar mig nu för tiden och det är en skön känsla att ha landat i. Så i år tänker jag inte ha några mål relaterade till att springa långt eller så. Istället har jag tänkt ut några saker jag vill ha mer av i livet.
- Jag vill ha mer förundran. Att få vistas ute i naturen och uppleva norrsken, hur löven spricker om våren, plocka bär och svamp. Fika i skogen, promenera på en äng och vandra. Nya och gamla platser. Vill känna “WOW” i mig så mycket det bara går. Vill uppleva.
- Vill äta mer hemlagad mat. Efter “överlevnadshösten” med pommes och grillkorv, pommes och vegetariska nuggets eller en french på macken intill jobbet så ropar kroppen efter hemgjord mat. Rotsaker på plåt, hemodlad mat, upptäcka mer lokala råvaror. Vill också låta matlagningen ta mer plats i livet. Långkok en söndag, skippa sista timmarna på gårdsprojektet för att laga lördagsmiddag länge. Avnjuts gärna med ett par kompisar, vi bjöd hem alldeles för lite folk 2023!
- Sista punkten är absolut inte den minsta. Jag kallar den “en hållbar vardag”. Det innebär ju ett helt hopkok av små förbättringar som kommer vara mig och familjen till gagn. För att dra några exempel så kommer jag att börja vara ledig var tredje fredag för att både jobba med mitt egna företag (t.ex. göra bort bokföringen på vår lantbruksfastighet eller fota samarbeten till mina sociala medier) men också för att kunna hitta på saker med barnen, förstås (både de och Fredrik kommer också vara lediga dessa dagar). Jag har bestämt att Reodor, “lånehästen” som bor här, ska få åka vidare för att få en mer fungerande vardag för mig med mindre häststök. Eventuellt kommer en kanin få hitta ett nytt hem också. Jag har börjat rensa, organisera och förbättra, jag har börjat med att minska ner på barnens antalet kläder och leksaker som start. Vi kommer både behöva förbättra hemmet genom att sätta upp hyllor, ordna oss förvaring i form av t.ex. skåp och hitta en plats till alla pryttlar och pinaler som just nu strösslas över hela huset. Jag har bestämt mig för att hitta mer tid för återhämtning och fylla på energidepåerna, jag vill komma till insikten att jag inte alltid behöver vara produktiv. En hållbar vardags, där pusselbitarna går ihop. Mitt mål är ju trots allt att leva ett lugnt liv på landet.
