Har du alla hästar hemma?
Vi har haft mellan -30 och -40 grader hela veckan och vi har ägnat oss åt att elda, omsätta vattenkramarna, mata djuren och underhålla barnen. Vi har haft det stillsamt och fint, fått ha det så lugnt och skönt, precis som ett jullov ska vara. Jag har aldrig varit med om kallare temperaturer men kände mig tacksam att vi alla var lediga och bara kunde vara hemma. Idag är det söndag och vardagen ska så smått rulla igång igen, jag och barnen är lediga ett par dagar till men Fredrik ska snart pipa iväg till jobbet. Det känns så himla bra, för nu kommer mitt häststök bli enklare. Imorse åkte nämligen Reodor iväg från oss för att fortsätta sin resa mot att bli travhäst. Och för första gången på 4,5 år så har jag bara mina egna hästar ute i hagen. Det har varit 4,5 år av fina samarbeten med grannar, vänner och bekanta. Men nu är tiden inne för att sköta om mitt egna och det var längesedan jag kände en sådan lättnadens suck.
Jag ville så gärna att Buse skulle få fortsätta gå med en kompis tills han var kastrerad och kan gå tillsammans med Fapri, som ju är ett litet sto. Men jag hade inte kalkylerat med hur svårt praktiskt det skulle bli. När en häst inte kan stå på lösdriften med hingstarna, så hon har fått stå i egen hage och fått komma in i stallet på nätterna. Det har inneburit så mycket mockande, höbärande, dåliga vattenlösningar och så mycket allmän handpåläggning att jag haft svårt att hitta tid att göra det där roliga med hästarna. När Buse var kastrerad och redo att stå med Fapri igen så var det Reodor som inte gick in i min lilla hästekvation.
Så imorse fick barnen tjava ut i stallet och ge Reodor stora moroten och säga hejdå. Loppan bet sig HÅRT i läppen för att inte börja gråta, hon älskar sina djur så djupt. Sedan fick de skjuts på bobben till farmor och farfar för att slippa se eventuellt häststök.
Så nu står de där bak: min lilla fuxliga. Med frostiga pälsar, fri tillgång på grovfoder, ljummet vatten och tak över huvudet. Jag känner mig så lättad, så glad. Det här är ju målet jag sett framför mig hela tiden. Alla mina hästar, äntligen hemma.
Jag ser fram emot tiden med hästarna framöver. Med enklare vardag och mer tid för träning av min fuxliga.
Och jag hämtade yllefilten. Njuter tystnad, julgran och landar i allt nytt. Fint så.
Hästläget!
Mitt liv kretsar just nu väldigt mycket kring jobbet. Jag och en kollega skriver årsredovisningar i parti och minut, för mig har det inneburit många jobbkvällar när barnen somnat. Visst är det alltid så på våren, allt hopar sig? Det är som att man ska igång med allt efter en långsam, vilsam vinter. Inte mig emot egentligen, jag gillar att försöka leva efter årstiderna och precis som naturen så vill man ju bara blomma ut under våren.
Men trots tillfälligt hög arbetsbelastning så är vi duktiga på återhämtning och att tanka energi. Livet är en ständig balansgång, ju! Jag tänkte berätta lite om hur läget ute hos hästarna är nu! I måndags kom veterinär Karin för att vaccinera Buse mot hästinfluensa, jag bad henne också kika om det är möjligt att kastrera honom snart men hon skrattade gott när hon var och kikade efter “haha här finns absolut ingenting att kastrera ännu!”. Nog för att han är snäll, men med tanke på att hans lilla kompis i framtiden kommer att vara ett sto känns det ändå angeläget att få det gjort.
Snart kan jag utvärdera en hel vinter med lösdriften. I överlag har det fungerat så bra och jag är så nöjd med bygget! Däremot så ligger ingången mot gårdsplanen på gårdens lägsta punkt så när det töar rinner det in vatten i delen där halmbalen står. Vi trodde att vi löst alltihop med att gjuta in rör med en uppfångande ränna i plattan. Den har ju dock fryst ihop till en isklump efter vinterns töande- och frysande. Det får vi fundera på framöver!
Jag var lite bekymrad över hur mycket halm hästarna åt i början – men de har verkligen fattat tycke för sitt hösilage och i början av denna vecka var jag så nöjd över bädden som börjar komma till.
Men så drog vinterns värsta snöstorm in en kväll och vi fick prick hur mycket snö som helst!
HELA lösdriften fylldes med snö. Det var bara tur att jag arbetade hemifrån denna dagen och kunde spendera lunchen med att skotta ut snö och fylla på med ny halm. Det som kändes mest frustrerande av allt är att jag köpt en presenning för 10 000 som ska sitta för öppningen, med ett litet urtag där hästarna ska gå in och ut. Men jag har fått felleverans och fel färg och ja.. lite surt kändes det allt!
Jag har backat bandet lite med Buse. Fick rapporter från Pajas ägare att Buse är väldigt stressad i boxen när hon jobbar med Pajas. Han står på bakbenen, skriker och vandrar runt. Har märkt att han inte heller vill äta sitt kraftfoder eller varva ner med hö eller lusern när han står i boxen, han förknippar den helt enkelt med något negativt. Så vi har tränat de två senaste veckorna på att boxen är en rolig plats, vi har tränat med target, borsta och gosa och bara att stå inne med kompisen intill utan att bli lämnad ensam. Det går framåt, sist vi tränade gick han direkt in boxen och frågade “ska vi träna nu?”.
Dessa småkillar busar och busar. Det är så roligt att ha hästar på backen igen!
Lördagen
Igår tog jag fram stora kameran för första gången sedan jul. Det kanske säger lite om att börja vara tillbaka i gängorna efter alla sjukdomar ändå? Ett uns av sug efter kreativitet! Jag vaknade vid sju av mig själv i gästrummet, så otroligt skönt att få lägga sig lite i enrum ibland och vila från ettåriga små fötter i ansiktet och sådant. Jag anslöt till resten av familjen i vardagsrummet och så pratade vi ihop oss om dagen. Sälja en bil, städa och stöka, åka en snabb sväng till stan, mysa med djuren, elda i kakelugnen och äta gott stod på önskelistan.
Vi gick ner och började stöka med frukost, jag gjorde smoothie på jordgubbar från självplocket i byn norrmejerieryoghurt. Hann inte ens tina upp brödstumparna vi hade kvar i frysen innan Svante knyckt åt sig smoothien och sörplade nöjd i sig alltihop.
Solen strålade och Västerbotten bjöd oss på -23 grader. Jag klädde mig från topp till tå och gick ut för att fylla på med ved till kakelugnen.
Jag ställde ner vedhämtaren och smet bakom stallet en stund. Småkillarna var fullt upptagna att bära på pinnar och jävlas med varandra.
En sväng förbi hönsen och tuppen med. Mitt ständigt dåliga samvete, de får inte i närheten av den kärlek som de fått av mig tidigare år. Men jag tänker att de kunde ha det sämre ändå. Skönt att jag fick ordning på värmelampan som gick sönder precis när magsjukorna i huset började härja.
Blev stående utanför hästhagen för att kika på spektaklet när de brottar ner varandra, biter varandra, klättrar på varandra och mattehjärtat sitter i halsgropen när de busar som värst. Men lika tacksam är jag att de har varandra, det känns fint att erbjuda en jämnårig kompis att brottas med.
Sedan såldes vår lilla blå peugeot som tagit oss fram under föräldraledigheterna. Lo höll gråten inne när den rullade iväg mot nya äventyr, hennes favoritbil alla kategorier. Vi lunchade i soldränkt kök, packade ihop blöjor och plånböcker och åkte en snabb sväng till stan, jag behövde fixa inför ett samarbete och sedan påtade vi på med städning och middagsfix. Vi alla landade i soffan och spelade spel (Bamses odlingsspel, tips för er andra med tre-fyraåringar!), sedan fick Loppan vara storasystervaken med Fredrik och se en bit av mello medan jag tränade med Buse innan jag också anslöt till myset. En lugn och fin lördag! Hoppas på en lika härlig söndag idag!
Renoveringen av mitt stall
I den murade delen av ladugården ligger mitt stall. Resan mot stallet började redan 2014 (ett år innan vi köpte gården) då jag flyttade hem mina två hästar. Pappa hjälpte oss att bygga två provisoriska boxar av OSB-skivor och överblivet virke jag fått köpa billigt av mitt dåvarande jobb.
Mitt stall har fått växa fram under flera år, jag har fortfarande några saker jag skulle vilja göra iordning men i överlag känner det jag mig jättenöjd. Det är inte lyxigt på något vis, men det fyller sitt syfte och det är underbart att ha så stora ytor att träna på med en unghäst om vintern. (Fast jo, rätt lyxigt tycker jag det är med ett alldeles eget stall, men inga kristallkronor skymtas här, hihi!)
Jag flyttade hem hästarna samma dag som jag började att studera under hösten 2014. Jag var nöjd bara av att ha de där två boxarna men ganska fort insåg jag att stallet var för trångt, för smutsigt och helt enkelt inte fungerade särskilt bra. Så sommaren 2015, när vi köpte gården, satte vi igång och tog tag i det mest akuta (samtidigt som vi satte igång och bytte tak på huset, hur hann vi?)
Stallet var i dåligt skick och överallt var det smutsigt. Det krävdes många timmars städning att få bort allt. Jag passade på att göra detta i juli när hästarna gick ute dygnet runt.
Ganska fort så insåg vi att takhöjden behövde justeras då min ena häst var ganska hög, efter en del klurande kom vi fram till att vi skulle höja taket precis över boxarna. Så jag skottade bort allt spån, sedan säkrade vi upp alltihopa med spännband och stroppar innan vi sågade av takåsarna, hejade upp alltihopa med spännbanden och fäste taket 20 cm högre upp. Sen var det bara att skotta tillbaka allt spån (som ligger som isolering ovanpå taket).
Jag tyckte stallet var för trångt så jag satte igång och rev ut ett gammalt vattenkar för att få en bit stallgång att hålla till i när vi skodde hästarna.
Samtidigt rev jag ut den brädvägg som skilt hästarnas boxar från den nya “stallgången”. Jag minns att Fredrik fick komma och hjälpa mig med att dra stora, handsmidda spikar ur väggen för att få bort brädorna.
Jag lappade och lagade de putsade väggarna..
jag köpte kalk och blandade med vatten och blaskade på väggarna och i taket. Vilket lyft!
Jag köpte en stor burk med svart slamfärg och satte igång att måla dörrar, boxväggarna och balken som går genom hela stallet. På bilden ovan på den röda dörren ser man utrymmet jag hade att få in hästarna på, till höger ser man boxväggen av OSB-skivor och till vänster den gamla ko-inredningen.. jag började mer och mer störa mig på platsbristen och ingenting kändes enkelt i dagliga skötseln av hästarna.
När sommaren 2016 kom blev jag nyfiken en kväll och började spetta med järnspettet på gamla kobåsen… det började lossna små små bitar av betongen. Så jag bestämde mig för att hacka loss alltihop, om det så skulle ta hela året!
Stallet var uppdelat i två delar där den smala gången till höger ledde till boxarna och skulle man ha tag i några saker fick man gå runt kobåsen till garderoberna. På kobåsens “kortsida” hade jag stallgången med en liten skötplats. Det fanns ingen fungerande el i stallet så jag drog snällt in en skarvsladd och en bygglampa varje gång jag skulle in med hästarna.
Jag berättade om mitt vansinnesprojekt på jobbet jag sommarjobbade på (detta var samtidigt som vi tilläggsisolerade, bytte alla fönster och bytte panel på huset) och en snäll kille i arbetslaget erbjöd mig att låna hans bilmaskin. Så mycket snabbare det gick när jag fick bila bort betongen och slapp spätta!
Många sena kvällar där jag bilade och bar ut betongen för hand.
De gamla metallrören fick jag hjälp av Fredrik och svärfar Eskil att få loss. Stolparna sågades av med rondell.
Jag satte distanser och armeringsmatta.
Tillslut kom betongbilen! Jag hade absolut inte råd att lägga några stora summor på stallet vid den här tiden så jag nöjde mig så ofantligt mycket med att ha fått till dessa kvadratmeter! Jag blev först övertalad att ha kvar den gamla rännan så att man kunde använda den som “slaskränna”
Jag var så nöjd med resultatet! Men den där rännan skavde rätt rejäl i mig mig jag hade fått en briljant idé! Att byta ut ena fönstret mot en dörr till ladugårdens baksida. Jag brukade varje dag ta hästarna och gå runt hela stallet (och med höpåsar, vattenhinkar osv).. så jag drömde om att fort kunna komma direkt ut i hagen…
Så medan Fredrik slet på med huset önskade jag mig en ladugårdsdörr av min självlärda snickarpappa.. en sensommarkväll 2017 köpte jag hämtpizza och pappa tog upp ett dörrhål, så jobbade vi på!
Vips sa det så satt dörren där! Vi har fyllt upp med material runt rampen så det inte är ett så stort kliv upp på sen, satt ribbor på den mot halkan och målat dörren grön. Vilken höjdare! Plötsligt gick allt så lätt!
Jag provade under en period att ta hästarna över rännan via en “bro” av limträ, men sent på hösten 2017 tog jag tag i att ringa betongbilen för den sista skvätten betong. Oj så bra det blev!
Ungefär här drog Fredrik ny el och satte upp lysrör i stallet med.
Åren gick och jag använde gladeligen stallet varje dag. Tillslut var de provisoriska OSB-boxarna ordentligt slitna med flera hål. Jag lappade och lagade och förlikade mig med att jag nog skulle få fortsätta leva med ett skruttigt stall i många år till, drömde ändå mest om en lösdrift.
Men så fick jag sommaren 2020 ett erbjudande om att köpa min kompis Jennifers boxfronter som blivit stående. Jag tänkte att det går ju att åka dit och mäta, de kommer säkert inte att passa ändå, men tji fick jag, de skulle gå in med någon centimeter tillgodo! Så vi satte igång (mitt i renoveringen av husets övervåning) att riva ut de provisoriska boxarna som nu suttit i sex år.
Här ser man takhöjningen bakom den bortre balken bättre.
Så började vi arbetet med att lyfta in och sätta in boxarna. Fredrik och jag fick god hjälp av min mamma och svåger! Tyvärr så levde min häst bara i fyra månader till efter att vi satt in boxarna så de hann knappt bli använda.
Och här är vi idag. Mitt i mörka januari. Men stallet består nu av två fullstora boxar med varsitt fönster. Den svarta dörren leder ut till lösdriften.
Mitt emot boxarna finns hyllor med foder och hinkar, leksakstraktorer, gungor och grimmor i drivor. Stök och stoj är alltid tillåtet i mitt stall!
Genom denna dörr kommer man in från stallets framsida, där vårt hus står. Intill den står en mindre ponnybox som våra grannar byggde sommaren 2019 när de hade sin ponny inställda här.
Men där bor våra tre kaniner just nu!
Oj så många timmar vi lagt ner på stallet ändå. I jämförelse med huset vi bor i så är det ju ingenting, men jag blir ändå förundrad över hur jag lyckas få dessa idéer, få med Fredrik och pappa på idén och ro det i hamn? Det är knappt så att jag minns själv att jag fick stöka på ute i ett stall utan el där hästarna knappt rymdes. Sedan har vi hunnit att bygga en varm och härlig sadelkammare också, men den får jag visa en annan dag!
Utfodring av unghästar!
Reklam för Granngården
Här inne, i den murade delen av ladugården ligger vårt stall. Egentligen ska hålet prydas av en hemsnickrad dörr men den föll ner i prioritetslistan till förmån för lösdriftsbygge och iordningställande av stallet! För här har de nu bott en hel månad, unghästarna Buse och Pajas.
Idag tänkte jag berätta lite mer om vad hästarna får för foder och hur tankarna går kring utfodring av unghästar.
Grunden är förstås ett bra grovfoder. Vårt är från andraskörden med bra värden enligt analysen som är gjord. Nu i början har vi ställt en stor hösilagebal i höhäcken ute i hagen och låter hästarna gå på fri tillgång. Unghästar behöver äta mycket då de växer i en rasande fart men det gäller förstås att hålla koll så de inte blir allt för runda och drar på sig välfärdssjukdomar, i framtiden kanske vi måste begränsa intaget av hösilage, men det tar vi då. Granngården har en foderskola i tre delar, länk den den hittar du HÄR! där en av delarna handlar om just grovfoder, mycket pedagogiskt, med genomgång av näring, hygien och torrsubstans.
Som komplement till höet har hästarna havrehalm fulla lösdriften som de gärna mumsar i sig. Tanken är att förlänga hästarnas tuggtid och förstås att de ska få en skön, torr bädd att ligga på.
Våra hästar har fri tillgång till frostfritt vatten ute i hagen. Det möjliggörs genom en eluppvärmd vattenbalja. Min balja från Isobar är inne på sin sjätte vinter och fungerar lika bra än idag även om den är till åren. Är det EN sak man ska investera i för sin häst så är det en värmebalja tycker jag, precis som Granngården säger i sin guide om frostfritt vatten HÄR så kan man motverka både förstoppning och kolik om hästen får i sig tillräckligt med vatten! Min pappa har byggt en stabil ställning så hästarna inte kan flytta eller välta baljan, men den går ju fästa med t.ex. ett spännband istället. Viktigt att dölja elsladden för hästarna så de inte kommer åt den. Granngården säljer Isobars baljor och de har fortfarande min balja i lager, den innehåller 65 liter och är lätt att installera! HÄR är en länk till vattenbaljan.
Salt är viktigt för hästarnas vätskebalans, för att förhindra uttorkning, stimulera aptit och prestationsförmåga. Ute i hagen, under ena björken, har hästarna en stor saltsten att dela på, länk till saltstenen HÄR, inne i stallet har de istället varsin Himalayasaltsten, länk till saltstenen HÄR.
Pajas får Granngårdens Protein Müsli för växande unghästar. Fodret innehåller som namnet antyder mycket protein och dessutom mineral- och vitaminblandning. De främsta proteinkällorna i fodret är potatisprotein och linfrökaka. Müslin innehåller också Selen. Müslin ska ge längre ättid med högre salivutsöndring. HÄR hittar du fodret!
Eftersom vi har så pass bra grovfoder så är det ingen nödvändighet att ge hästarna kraftfoder, men vi resonerar så det blir en positiv upplevelse för hästarna att få komma in i stallet en stund och äta sin dutt med foder varje dag. Med unghästar handlar det ju mycket om att bara umgås och ha det trevligt tillsammans, vilket blir ett naturligt tillfälle vid fodringen.
Det var lite om utfodringen av våra unghästar! Alla produkter samt flertalet vettiga guider hittar du på hemsidan!
Första tiden med Honom
Jag har nog ångrat mig. Vad tänker jag med? Köpa en osedd häst från Skåne? En unghäst? En hingst? Tänk om vi inte hittar varandra. Tankarna rusar runt i huvudet på mig torsdagen den femtonde december. “Det går ju alltid sälja” intalar jag mig själv. Ser framför mig hur han nog mest står på bakbenen och viftar mot mig, kanske hugger han mot mig. Tänk om vi inte får honom på transporten? Katastroftankarna är inte långt bort. Vad har jag ställt till med? Vad var det bra för? Det här gör jag aldrig mer om. Lastbilschauffören har ringt och berättat att de är en handfull timmar sena från Stockholm där de spenderat natten. Försöker spela upptagen, tiden går sirapssakta.
Allt och precis allt har jävlats med oss veckan innan ankomsten. En snöstorm sätter käppar i hjulen, timmarna vi tänkt lägga på att färdigställa lösdriften rinner iväg. Stadsresan för att köpa det sista som behövs skjuts framåt. Hela lösdriften och alla verktyg begravs i femton centimeter snö. Loppan blir sjuk, jättesjuk. Vi behöver åka till vårdcentralen och få hjälp. Kvällen jag ska iväg och göra de där ärendena inne i stan så har ett däck på bilen frusit fast. Dagen innan vi ska hämta hem vår häst så går gaspedalen i bilen med drag sönder. Alla ställer upp, grannen felsöker, mina föräldrar lånar ut sin bil och precis alla tankar i mitt huvud bara snurrar. Torsdagen den femtonde december är det tjugofem minus ute och en kvart innan vi ska rulla mot hämtningsplatsen märker vi att en säkring gått så hela gårdsplanen och stallet är svart. Jag känner mig ur balans och vill bara gå in och dra täcket över mig.
Vi löser det provisoriskt med en skarvsladd och en bygglampa. Åker mot grannbyn där vi ska möta lastbilen. Pirret står mig upp i halsen. Vi väntar och väntar, Fredrik, min kompis Jennifer och jag. Det närmar sig midnatt när jag ser ljusen från lastbilen. De lossar släpet nere på vägen och börjar köra upp mot gården där vi väntar med lånad bil och hästtransport. Lastbilen tar sig inte uppför den branta, smala backen så vi blir ombedda att hämta hästen nere vid vägen. Jag hinner tänka på meddelandet från hans uppfödare, att han bara blivit ledd tre gånger med grimma och grimskaft. Sneglar ner mot vägen, “tänk om han blir rädd och sliter sig” hinner jag tänka, säger åt mig själv på skarpen att skippa katastroftankarna. Mer hinner jag inte tänka förrän jag står framför den stora lastbilen. “Har det gått bra?” får jag ur mig och lastbilschauffören intygar att allt rullat på som det ska. Mellanväggen flyttas och jag får ta emot en yvig liten fuxkille. Han trippar ner för lastbryggan och följer mig som om han inte gjort annat. Jag klappar honom på halsen, glädjen sköljer över mig, ingen oro och ångest finns kvar. Nu finns bara han.
Han står och funderar intill transporten en stund. Sätter tillslut upp ena hoven på rampen och följer med mig in i transporten. Trots att han stått på lastbil i två dagar står han så snällt. Vi lastar av hemma i Skråmträsk, allt går lugnt till. In i boxen i stallet. Jag och Jennifer kramar om varandra. Lyset till stallet skräms igång och alla bekymmer känns bortblåsta. Vilket utandning, nu börjar ett nytt kapitel i livet.
I boxen intill står lilla norska fjordhästen Pajas. Det är min kompis Jennifer som köpt honom och tanken är att de ska få gå ihop och busa av sig i ett gäng med månader. Originaltanken är att kastrera honom någongång under året och då ta hem Fapri från grannarna som agerar fodervärd åt henne så länge. Det är en del som ska klaffa innan vi är där så vi tar en månad i taget och känner lugnet. Det löser sig, det gör det ju alltid.
Sedan har dagarna gått. Snart två veckor har jag haft den stora lyckan att få spendera delar av mina dagar med min lilla häst. Han är född 12 maj 2022, är en aegidienberger (75 % islandshäst och 25 % peruansk paso) och kommer från Österlens tölthästar. Jag valde Alice som uppfödare för att hon har goda hästvärderingar, hästarna får vara just hästar, växa upp i flockar på stora arealer och hennes hästar verkar ha fantastiska psyken. Han heter Alkea Sezar men vi kallar honom Buse här hemma.
Jag har länge drömt om ett eget föl. När jag förstod att Årvars problem med knäna inte skulle göra honom gammal gick jag i tankarna att köpa eller låna ett sto och låta betäcka det med en tjusig hingst. Jag funderade länge och mycket men ingenting kändes riktigt rätt. Sedan jag var på Island 2018 var jag otroligt sugen på en islandshäst som nästa häst, men de islänningar jag ridit därefter kändes rätt små. När aegidienbergerhästarna kom till min vetskap så kändes det bara … rätt? Lite större än islänningarna men ändå med förmågan att kunna tölta och med ett otroligt stabilt psyke. Så när Alice på Österlens tölthästar la ut ett erbjudande om att kunna själv planera en betäckning och vara med från början så nappade jag ganska direkt. Vi började prata i februari 2021 och senare under våren skedde betäckningen. Jag betalade mitt ofödda föl, skålade i bubblor med Fredrik och berättade för er att jag “var med föl”, för att några dagar senare mötas av nyheten att stoet akut fått avlivats och drömmen om ett eget föl krossats. Alice har hela tiden varit en klippa genom detta och erbjöd mig ett av de andra ofödda fölen med samma pappa. Så den tolfte maj, efter flera månaders “jag törs inte hoppas för mycket!” så föddes han, fuxhingsten med de långa benen, den vackra bläsen och de nyfikna, kloka ögonen. Jag blev kär vid första ögonkastet. Så blev han min!
Min tanke har hela tiden varit att åka och hälsa på hans uppfödare och mamma (och honom såklart) på Österlen i Skåne, men livet kom emellan, gårdsprojekten bredde ut sig över sommaren och i augusti började jag om att arbeta efter en lång föräldraledighet. Månaderna gick och vips var transporten med Grens Hästtransporter bokad, stallet städat, lösdriften färdigbyggd och sadelkammaren såpskurad. Vi har lagt otaliga timmar på att få ordning innan hästarna skulle komma på plats, inte minst i lösdriften som Fredrik så snällt byggt.
Under de två hästlösa (nåja, Fapri har ju alltid funnits med på ett hörn) åren sedan jag lät Årvar somna in så har jag rannsakat mig själv och försökt komma fram till mitt ultimata sätt att hålla hästarna på ett rättvist, naturligt vis med hänsyn till familjelivet och arbetslivet. Vi har vänt ut och in på oss när vi planerat för att få det lättskött med lite underhåll samtidigt som hästarnas naturliga behov ska tillgodoses. Jag har en lista med saker att förbättra, som utformning på hage, fodergivor och vattenhantering, vi tar det pö om pö, låter det ta tid att landa i allt detta.
Så tänker jag med min hästhållning i stort nu också. Det ska få ta tid. Tanken är att Buse främst ska få vara min bästa vän, vår familjemedlem och kompis. Men också vår gårdshäst, en häst alla i familjen har glädje av. Jag tänker mig både ridning och körning men har inga krav på prestation, inga önskemål om tävlingar, träningar eller liknande. Jag vill ha kul tillsammans med Buse, sedan får vi se vart det leder. Jag ägnar mig inte åt NH, parelli, western, engelskt ridning eller en viss “genre”. Jag håller mig till min egna, snälla metod som innebär mycket positiv förstärkning och att bygga relation. Är så spänd på att se vad det kan leda till när vi får börja med blanka blad istället för att börja med att skrämma bort hjärnspöken som jag fått göra med mina tidigare älskade hästar.
Så senaste två veckorna har vi övat på att lyfta alla fyra hovarna, försökt hitta något gott att pausa med mellan träningsminutrarna, undersökt stallet, lösdriften och hagen. Gått promenader på gården och stått och kliat och gosat allt vi förmått. Vi övar på att gå in och ut ur stallet och boxen, sova inne och sova ute. Prassla med påsar, spraya med flaskor, borsta med alla borstar och vistas kring busiga barn. Buse ska få vara med om allt och lite till. Jag är hittills så imponerad av hans stabila psyke, Alice har berättat för mig att han är orädd, nyfiken och framåt men att han var SÅHÄR orädd, nyfiken och framåt kunde jag inte ens drömma om.
Vi har haft några episoder med att han står på bakbenen med frambenen på boxkanten och kikar som en bergsget. Fått hjärtsnörpen varenda gång såklart men det beteendet verkar avta. Annars har han varit helt ljuvlig, så mild och snäll och social.
Så, sammanfattningsvis: Samma sekund som jag tog tag i det där grimskaftet för två veckor sedan så visste jag, den här killen har stulit mitt hjärta! Det var kärlek vid första ögonkastet och jag är så pirrig på vart den här resan ska ta oss. Fredrik stannade upp i passagen mellan hallen och toaletten i söndags, log snett och sa “den där hästen kommer du aldrig sälja, det ser jag på dig redan nu!”, och visst var det väl så! Alla katastroftankar är som bortblåsta och nu känner jag mest en enorm tacksamhet mot Alice att jag får förvalta denna fantastiska individ. Så kul vi ska ha!
Vad händer i livet?
Åh, hej på er. Jag sitter i soffan med Loppan intill mig, hon är inbäddad i filtar och myser efter ett långt bad i badbaljan. Visst är det alltid som härligast att duscha och bada efter att man varit sjuk? Få skrubba upp sig ordentligt och börja om på nytt. Vi har haft sjukstuga i sex dagar, bara lilla Lo som drattat dit och det rejält, har haft en sådan ångestklump i magen då hon blev så sjuk samtidigt som vi behövt all tid vi bara kunnat få för att stöka till här på gården inför vad som komma skall… Har oroat mig så mycket för hennes lilla kropp och otillräckligheten har varit enorm på så många plan…
… Såklart har livet bjudit på bilstrul också, det är vi kända för i vår vänskapskrets, det har nog hopat sig på ALLA fronter när jag tänker efter. Svårt att släppa jobbet får jag också, när jag helst velat jobba bort och landa mjukt i sista veckan innan jul. Men det var inte för att klaga jag återupplivade bloggen som hunnit bli rätt dammig sedan senast, det var för att berätta vilken stor förändring som sker i mitt liv just nu.
Vi har ju jobbat hårt hela hösten med att få iordning en lösdrift i en försummad del av ladugården, Fredrik har lagt så mycket tid på detta, är så tacksam! Jag har ägnat mig åt att få ordning i sadelkammare, stall (som minst sagt var belamrade av skrot) och införskaffa alla nödvändigheter. Det låter som pyttsan men jäklar vad vi lagt timmar på detta projekt. Ska berätta mer för er och visa bilder från hela processen, jag lovar!
Men vet ni? Imorgon kommer han! Lilla killen som förhoppningsvis tar hela familjen med storm. En liten kille född i maj, med yvig man och svans. Jag har längtat och längtat efter denna dag, nu blir drömmen om ett alldeles eget föl sann!
Maj på Backen
Det är junis första dag. Idag har regnet öst ner och vi har firat vår älskade Fredrik som fyller trettio år! En genommysig dag med nära och kära. Bästa presenten han får är tid hemma med familjen, nu kommer vi spendera hela sommaren tillsammans här hemma ~ mer om det senare! Nu tar vi en titt på några glimtar ur sista biten av maj, så hoppas jag kunna bjuda på mer “här och nu”-sommarlovsbloggning från och med nu!
Jag fick stora äran att låna en fin, välriden ponny en kväll. Rakt igenom magi att komma upp på hästryggen.
En afton efter förskolan fixade jag och Loppan oss ett mysigt litet hörn på trädgårdslandet. Gjort av gammalt hässjevirke som följde med gårdsköpet. Jag ska absolut göra fler hörn, så fint!
En fredag startade jag med att premiärspringa med båda barnen i Thule-vagnen. Pigga ben, sömniga barn och ett stort mått av stolthet. I slutet av förra året var jag verkligen i skruttig form, nu orkar jag plötsligt springa med barnen i vagnen. För mig är det jättestort, även om det varken går fort eller blir långt. Jag kan nog ärligt säga att jag började helt njuta av att springa sedan jag insåg att man får stanna, man får gå och man får lyssna på kroppen. Hur som helst, efter löpturen kraschlandade Loppan på grusplanen och fick för första gången i livet ett skrapsår med blodvite (över tre år gammal, hur otroligt?!). Krokodiltårarna fick stillas med löfte om våffelkalas.
Jag tyckte så synd om henne som skrapat sig. Våfflorna blev plåster på såret. Ja, tillsammans med ett riktigt plåster förstås. Alla dinosar var med, förstås!
Svante som vaknade av Loppans krokodiltårar höll humöret uppe. Han sladdade runt i sin pyjamas halva dagen. Sedan åkte vi med två av kusinerna på handelsträdgård och köpte på oss lite pellisar.
.. och en lördag brassade vi, barnen och jag alltså (Fredrik jobbar var tredje helg och detta var en sådan), till min hemby för att kika på Norrmejeriers kosläpp på Nebo gård. Med mjölken i högsta hugg räknade vi ner..
Vädret var kanon och Svante var sitt vanliga, soliga jag!
Mycket folk hade kommit för att kika på glada kor! Man kunde nästan se hur det grönskade i hagen ..
Hopp och bus, sedan ställde sig flera av korna och kikade nyfiket på oss åskådare.
Extra roligt att min kompis Jennifer jobbar med att pyssla om dessa fina damer. Hela kusinskaran var väldigt exhalterade över upplevelsen!
Los kusin Fred på moster Emelies axlar.
Lo och Fred roade varandra, knappt hinner man se till de två när de är tillsammans! Piper iväg på bus direkt!
Att få dela kloksaper med sin moster, ändå!
Sedan åkte vi vidare till mormor och morfars gård. Provcyklade stora cykeln, doppade fötterna i min barndoms sjö, lekte i lekstugan och blev spontant inbjudna på grillmiddag. Så härligt!
Hemma på Backen sa det Poff så tittade några näpna tulpaner fram. Jag satte dem intill körsbärsträdet i höstas. Fint i sin lilla enkelhet!
Tulpanerna är köpta på Lidl för typ ingenting. Jag gjorde spontant en liten rabatt och stoppade ner lökarna i höstas.
Jag har jobbat med mitt lilla företag också! En kampanj för Verumfil. Årets sommarsmak är så god. Jag hann äta upp hela paketet innan vare sig Fredrik eller Lo fick smaka, haha! Det ska vi ha hemma till sommarfrukostarna!
En regning dag åkte vi till Jennifer och Oskar. Fick bland annat träffa hennes fina Allan.
Svante satt tryggt i Oskars knä och kikade på …
… alla fräsiga djur som bor på deras gård. Ankor alltså, så vansinnigt rara och roliga djur!
Katten Tassa som vi alltid vill råka ta med hem. Så kärvänlig och go. Svante hinner vara överallt nu för tiden, rycker tag i minsta lilla pälstuss han kan komma åt och skrattar hejdlöst åt både två- och fyrbenta djur!
Mer jobb! Denna gång åt Revolutionrace på Instagram, en härlig paus i skogen för mig.
Så vansinnigt sköna kläder. Har bott i dem kan jag lova. Börjar få in lite mer rutin på kampanjerna och samarbetena nu. Så otroligt roligt och utvecklande!
Vips så blev hemmet redo för sommar. Nåja, än är inga fönster putsade och den där “vår-listan” jag skapade tidigt i våras är inte alls avcheckad. Vi har varit alldeles för sociala och umgåtts med vänner och familj i vår. Så härligt! Efter all renovering och pandemin så har jag längtat så efter mer tid med nära och kära. Listan får vi ta med oss in i sommaren istället!
Smyckade hemmet med hägg. En enorm bukett så luktar det gott!
Knut tycker också att han är ett smycke. Jag med, för den delen!
Sista jobbet i maj! För underbara Newbie. Köper oftast kläder på andrahandsmarknaden eller får ärva från äldre kusiner. Men om och när det blir nya plagg så väljer jag helst Newbie. Så mjuka, fina och sköna.
Så rolig kampanj att fota. Kläderna är magiska och gården visar sig från sin bästa sida nu, i slutet av vackra maj!
Vi har pausat hos kaninerna. Som också fyllt ett helt år i maj! Vi är allihopa väldigt förtjusta i de små och de får spendera alla icke regniga dagar ute i stora rastgården. Härliga tider, även för kaninerna.
Loppan har blivit så stor. Här mäkta stolt över sin paljettröja.
En morgon gick vi till farmor och farfars får. Jag skäms nästan men jag har inte varit där sedan innan påsk ?! Hur är det möjligt!
De hade fått årets sista lamm! Nummer fyrtioett i ordningen!
En liten, liten tacka. Tre äpplen hög och helt bedårande!
Så blev det sista fredagen i Maj och Fredrik bad mig stanna i sängen medan han och barnen grejade i köket. Sedan väcktes jag av skönsång och dukat frukostbord, låstas-morsdag blev det minsann!
Tårta redan till frukost och någon var snabb på att knycka rosen!
Sedan smög Fredrik iväg och knackade sedan på fönstret. Utanför stod han och höll i en torkvinda! Som han smygsnickrat åt mig under veckan! Förstod ingenting? När har han hunnit det? Helt makalös är både han och torkvindan han snickrat ihop!
Efter allt regn kom solsken och jag som skött hästarna under veckan skulle dit och mocka och ge frukost åt ponnysarna. Loppan tyckte vi kunde pausa redan nedanför Backen.
Vi tog oss till stallet. Fapri fick frukosten i stallgången medan ponnypappan och Loppan fixade henne ren och fin. Jag mockade och fyllde vatten.
Sedan begav vi oss ut på tur! Hon är så fin vår snart tjugosjuåriga lilla ponny!
Sadaln vi lånat sitter inte riktigt bra så Loppan ville hellre gå sista biten hem. Måste hitta en barn- och gästvänlig sadel. Frågan är om vi ska slå till på en barbackapad, en westernsadel eller en rejälare puta.
På vägen träffade vi farfar med traktorn. Lilla Loppan lämnade ponnyn, klättrade upp och åkte med en sväng. Lyxigt och mysigt!
Sedan blev det blomster för hela slanten. Halva dagen rännandes runt på handelsträdgårdar, men det har ni ju redan fått hänga med på!
Och vips hade det blivit lördag och jag lurade med Fredrik till Luleå! Där hela hans familj väntade. Ett mysigt dygn med hela stora familjen. Jag startade söndagen med en löptur ut på Gültzauudden, zickzackade mig genom de gamla kvarteren med stora trävillor på vägen tillbaka. Fantastiskt härligt att börja dagen så!
Sedan kom vi hem till Backen igen. Jag hade längtat efter djuren men också våren och försommaren. Ingenting slår hemma just nu. Alla dagar känns så värdefulla. Vi satte upp ett av morsdagsköpen.
Små blomlådor på farstukvisten. Gulligt!
Sedan har jag ägnat all lämplig tid åt utplantering och sådd i trädgårdslandet. Med Knut som ständig skugga. Och förberett för trettioårsdagen. Pjuh, härliga maj! Tack för allt – ses nästa år igen!
Vårkänslorna
Vi har tagit oss ner för Backen. Den lilla treåringen med covid, en blekgrå moder och bebisen som i veckan knusslat med dagsvilorna. Jag vill skaka av mig känslan av sjukdom och trötthet, jag är så less på min egna uppsyn att jag bara vill stänga in min egen kropp i en garderob i några dagar och låta den bara vara.
Vi mockar boxarna. Fyller vatten och donar på. Loppan kan alla rutiner utantill. Skotta kiss och skit i skottkärran, tömma den ute på gödselstacken, dutta ut stalosan i boxarna och fylla på med fräscht spån för hästarna att sova på, fylla vatten i vattenkannor och slutligen sopa. En hel vinter av stallsysslor på deltid har passerat. Med alldeles för lite hästpyssel för min smak. Men allt har sin tid, och nu börjar tiden för hästrelaterade aktiviteter i vår lilla familj. Så efter sopningen tar vi in vår ponny. Borstar bort vinterpäls, kratsar små hovar och tar på sadeln.
Vi går ut i solen. Loppan sitter som gjuten i sadeln. Jag håller i grimskaft och barnvagn. Kisar mot den skarpa marssolen och känner en uns av hopp när jag hör hur ponnyhovarna smattrar mot asfalten. Hästar har den mest helande effekten på mig.Vi går en bit åt ena hållet, vänder, springer lite längst Byavägen. Stannar för skoltaxin och Lo vinkar försiktigt. Möter skolbarnen som kommer med bussen från högstadiet i Burträsk, någon mil bort. Vi kommer tillbaka till stallet och den korta rundan har helt suddat bort de grådassiga känslorna i mig. Jag känner ett pirr i magen inför våren för första gången på länge.
Loppan får den utlovade bullen som farmor bakat. Söt som socker sitter hon där med lockarna spridda runt kragen och berättar viktigheter för mig. Jag känner mig nog knappt trött längre, bara glad att vi tog oss ut och tacksam över tillvaron. Tålamodet påfyllt och kanske fick jag årets första fräken på näsan med, när vi spatserade genom byn.
Det är något jag håller högt hos mig själv. Min förmåga att uppskatta de små sakerna i livet – det finns SÅ mycket att uppskatta och vara tacksam över. Jag behöver inte mycket för att gå från glåmig och trött till pigg och pepp. “Lite häst” är receptet på medicinen jag behöver i mitt liv.
Ibland tänker jag att det vore enklast att ta en hästpaus under några år, så kanske det är också? – Enklast alltså. Men så kommer dagar som dessa, när jag rent utav ser med facit i hand vad en snart tjugosjuårig liten shetlandsponny kan göra med humöret. Så ser jag plötsligt årets första riktiga vårtecken framför mig: ponnypäls i drivor på golvet. Tänk snart ackompanjeras det med tussilagos, storspovssång och påskkycklingar.
Ja jo, jag tror nog jag är redo för våren ändå.
En dyr lärdom
Igår sken solen får marshimlen och vi fick besök av min favoritveterinär i stallet. Det var dags för tandkontroll och vaccination av vår gamla dam. Jag började med att mocka boxarna och tog in Fapri från soldränkta hagen så hon skulle stå redo när veterinären kom. Fapri kikade skeptiskt på mig under pannluggen “Du brukar inte vara här den här tiden? Det är något lurt på gång”, men så följde hon likväl med in, ställer upp som den snälla kompisen hon är.
Så kom veterinären. Fapri skulle få lugnande inför tandkontrollen men hennes mammutpäls gjorde att kanylen bara försvann in i all päls så veterinären fick snällt gå ut i bilen och hämta rakapparaten så det ens skulle vara möjligt att sticka henne. Först kollade hon munhålan, kinderna och gommen såg superfina ut, inga sår eller bettskador. Munhålan luktade precis som en munhåla ska och sedan raspades några små hakar bort men tuggytorna såg jämna och fina ut. “Få se, blir hon nitton år i år?” frågade veterinären, “Nej, hon blir tjugosju till sommaren”. När munstegen togs av kunde veterinären konstatera att hon såg så väldigt fin ut i munnen och har otroligt fina tänder för sin ålder. Så skönt, verkligen dagens glädjeämne!
Sedan fick Fapri sin andra vaccinationsspruta mot hästinfluensa, hon fick ännu en för sex veckor sedan. Det är nämligen så att jag, mitt i tokrenoverandet, bebisfödandet, utlånandet av ponny helt glömde bort vaccinationssprutan som ska tas årligen. Så i fjol blev hon utan och då måste man tyvärr göra om hela rabaldret. Dessutom har reglerna ändrats så man numera ska ta tre grundsprutor innan man “underhållsvaccinerar” årligen. En dyr lärdom, tur min veterinär är hemskt trevlig att ha omkring sig, så gör det inte så mycket att vi ses i augusti igen, då för tredje och sista sprutan för i år!
