Allmänt
Trädgård & odling 2020
Jag bad om att få några rubriker av er på Instagram och snabbt såg jag ett mönster i det hela; trädgård! odling! Jag tycker att det är lite kul att jag “förknippas” med odling då jag senaste åren petat ner några sättpotatisar i landet på vårkanten och plockat upp dem på hösten. Vår trädgård existerar inte ens! Men drömmar och planer har jag ju gott om, och det är alltid något. Så gå och koka dig en kopp kaffe, här kommer lite drömmar och planer på vad som händer på Backen i år! Aldrig är väl odlingslusten så stor som i februari när vintern känns som längst?
I mina drömmars värld så har vi både rabatter, växthus, odlingar/köksträdgård och en hel drös med fruktträd här på gården. Men verkligheten ser aningen mer dyster ut, må jag säga.
Intill Lilltorpet ligger en liten, gammaldags rabatt. Som visserligen är supersöt, och frodig om man då och då plockar bort ogräset som envist dyker upp. Här dyker det upp tulpaner om våren, orange kungsliljor om sommaren och någon charmig blålila historia mot sensommaren.
Intill bagarstugan gjorde jag mig en liten rabatt av återbrukat material i somras. Det blev lite “Pettsson & Findus”-feeling då stenarna var så olika stora och min skaparlust var mycket större än mitt ordningssinne, den där juninatten då Lo och Fredrik somnat på soffan och jag fick leva lantliv ute på gården ostört i någon timme. Där blev det löjtnantshjärtan, jordgubbar, smultron och någon hög växt som påminner om bambu, den ångrar jag starkt. Hör inte hemma på vår gamla gård. Sedan har vi inte mer än så. Eller jo, en sten där några gula, försiktiga blommor visar sig varje år. Men avsaknaden av trädgård börjar bli påtaglig, det är ju så mycket och gör så mycket för helheten, tycker jag.
Jag har ändå tyglat mig själv såpass att jag tänker att, trädgårdsmässigt ska jag inte ha mer än de två rabatterna just nu. Det blir pellisar i krukor lite här och var. Men inga stora blomsterhav eller rabatter ska grävas i år.
Däremot vill vi odla!
Potatis har vi satt i många år nu. Någon chili och tomatplanta, då och då. Men det var länge sedan jag senast sådde och “löpte hela linan ut”, trots att jag tycker att det är väldigt kul och befriande att ha händerna i jorden. I år ska vi prova på att odla några fler sorter än bara potatisen. Jag fick frön i födelsedagspresent och när jag inväntade att Lo skulle födas, för ett år sedan, så planerade jag för framtidens odling. Så arbetet känns lite “redan gjort” på något vis.
Vår plan är att anlägga enkla bäddar bakom huset och så direkt i landet. Det kommer mest bli för att kolla om platsen blir bra, om grödorna trivs med upplägget, så att säga. Vi kommer att försöka använda det vi har här hemma så gott det går, och verkligen bara prova på. Försöka uppnå någon sorts odlingsglädje. För det skrämmer mig lite, att ofta handlar odling om pekpinnar. När jag läste på förra året så gick folks åsikter isär så mycket. Så på friland, förså, täckodla, rensa ogräs, vattna eller vattna sparsamt. Det finns lika många åsikter som trädgårdsland tror jag. För att lyckas på sin egna plats så måste man ju verkligen bara prova sig fram. Och våga, med som så mycket annat
Det jag helst vill odla är rödbetor. Av någon oklar anledning. Jag har bara en fixidé om att göra en egen rödbetssallad till nästa jul, och alla jularna framöver, av våra egna rödbetor. Resten av grödorna får växa precis hur bra eller dåligt de vill, bara jag får den där rackarns rödbetssalladen.
Förra sommaren njöt jag så mycket när Loppan fick hänga med på ett hörn i potatislandet. Jag började då drömma mig bort till att odla med min lilla unge. Kan knappt tänka mig något mysigare än att svassa ut och klippa lite gräslök ihop, gräva fram potatis tillsammans och såklart avnjuta skörden under stora delar av året.
Grödorna vi tänkt odla (litegrann av varje) är:
- Morot
- Potatis
- Squash
- Vitkål
- Rödbetor
- Diverse kryddor
- Spetskål
- Lök
- Grönkål
Hur vi valt ut vad vi ska odla är endast med en axelryckning. De allra, allra flesta grödor fick jag frön till i födelsedagspresent, utöver det la vi till grönkål och morot. Jag vet alltså inte alls hur grödorna kommer trivas hos oss.
Jag tänker att jag ska blogga så mycket det bara går om odlingarna. Även om det skulle helt gå i stöpet. Vi kanske lär oss något av det också? Och går det bra är det väl bara kul att få se hela processen? Eftersom jag är nybörjare så kommer jag göra misstag, men det kan också li kul! Det här ska vara ett lustfyllt projekt, ett “prova på”-år.
Är det någon av er som odlar mycket? Har ni några ess i rockärmen till mig? Eller är du, precis som jag, sugen på att börja sätta frön i marken?
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Nu ska jag berätta något kul! Jag är nämligen en av Visit Skellefteås ambassadörer i år! Liksom lilla jag, hur gick det till?
Hur gick detta till?
Det var i början av året, jag skulle precis ut och natta Lo i vagnen när jag såg att jag fått meddelande från Visit Skellefteå på instagram. Där fanns frågan om jag skulle vilja bli ambassadör under kommande året. Pulsen ökade i samma takt som jag om och om läste meddelandet. “Spontant känner jag att det låter asläskigt och askul!”, svarade jag och tänkte på hur långt utanför min comfort-zone jag kände mig.
Det gick en dutt dagar och en kylig januaridag satt jag inne i Skellefteå med en kaffekopp mellan händerna och pratade Instagram, höns, hästar, jätteaspar, hemstad och vintersim med Sven & Saleta. Sedan var det klart, jag var en av en handfull ambassadörer som ska slås ihop med förra årets gäng. Ambassadör för min hemtrakt.
För det är ju så, att jag aldrig flyttat härifrån. Jag hade kanske en vag plan om att rensa fisk i Norge efter studenten. Men när väl studenten kom ville jag inte åka någonstans. Jag älskade och har alltid älskat mina Västerbottniska rötter. Ingenting får mig att känna mig så hemma som Burträsk-bondska, hemstickade tjocksockar och att bada i kolsvarta tjärnar. Jag hör hemma här, och det insåg jag tidigt.
Jag har också alltid känt en enorm kärlek till min hembygd. Inlandet fast nära kustremsan; tallhedarna som blandas med åkermarken och hjärtat som ömmar när jag ser en parkerad spark utanför lilla lanthandeln i byn. Jag romantiserar det hela, men det är genuint och från hjärtat.
Och precis så vill jag visa mitt Skellefteå för er – genuint och från hjärtat.
Vad innebär detta?
För mig innebär det att jag kommer att få hänga med på massor av äventyr här i krokarna. Fast jag bott här hela mitt liv så är det så mycket jag inte upplevt ännu. I år är det mindre fokus på själva ambassadörerna och mer fokus på aktiviteter – vilket jag tror kommer att bli kanon! Tro det eller ej – trots att jag bloggar och instagrammar och har synts i tidningen då och då – så gillar jag inte att synas och höras så värst mycket. Jag blir fort less på mig själv! Så för mig som ambassadör innebär det i princip att jag får haka på och hitta på kul grejer med likasinnade människor. Ambassadörerna känns kreativa, jordnära, drivna och trevliga. Vinstlott för mig att få teama ihop sig med dem!
För er innebär det att ni kommer att få ta del av massor av inspiration från mina hemtrakter. Bilder, tips, guider. Kanske ett utflyktsmål i krokarna du missat? Kanske vill du åka hit och turista under semestern? Jag ska göra mitt yttersta att visa den stolthet jag känner för denna bygd!
Du kanske också gillar
Veckan på Backen #3
Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan
Hönsguiden – Att skaffa & äga höns
Veckan på Backen #2
“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag på bloggen där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.
Hej på er!
Det närmar sig läggdags här på Backen innan jag hann sätta mig ner och skriva några rader åt er. Så himla kul det var att få “lansera” min nya blogg. Jag har tyckt det varit riktigt kul att få blogga här. Och så mycket kärlek och hejarop jag fått av er, tack snälla! Veckan som gick skulle jag allra helst vilja glömma och aldrig mer igen uppleva. Men sådant får man ju inte styra över. Så trots allt hemskt och sorgligt som hunnit ske så tar vi en liten titt på vad som hände här hos oss på Backen.
Början av veckan …
Jag började veckan med att susa iväg till stan alldeles själv. När jag kom fram och parkerade så fick jag en gnutta panik, “Var är Loppan?” innan det slog mig att, justdetja, hon är ju hemma med pappa sin och röjer runt. Oj vad hjärnan kan bli seg av att inte sova ordentligt alltså. Stadsturen bjöd på en ambassadörsfrukost; mycket mumsigt och mycket trevligt sällskap. Imorgon, tisdag, kommer jag att kunna berätta mer! Även tisdagen susade jag in till stan, men denna gången med Loppan i baksätet, 10 månaders-kontrollen på BVC väntade. På eftermiddagarna ägnade jag mig åt gårdsliv och lantliv. Så himla välbehövligt.
Veckans oooops! …
Ungefär samma sekund som jag kom hem från ambassadörsfrukosten och satte mig i fåtöljen så RITSCH, sprack mina jeans. Inte på ett litet gulligt vis, det var liksom full insyn. Var lagom tacksam att de höll till sekunden jag kom hem, hehe!
Veckans sorg & elände …
Den här veckan har, precis som jag antytt, innehållit så mycket sorg och elände att det inte är klokt. Det gör ont när tre hjärtan slutar slå, speciellt när de slutar slå alldeles, alldeles, alldeles för tidigt. Jag vill vara personlig här, men inte privat, och den där sorgen den delar jag med så många nära och kära. Så jag lämnar det så. Då vet ni.
Veckans dagdrömmeri …
Vi tog skidorna, solen log mot oss och värmde vinterbleka kinder. Vi åkte till en av våra lador och jag fick drömma mig bort. Tänk om det skulle gå att göra en lösdrift till hästarna av den? Men vi har väl nog med projekt? Joooo, visserligen. Men visst är det nu ladan behöver räddas och inte sen? Dagdrömma får man i alla fall. Så där och då, med solen på näsan och Loppan i tur-ryggsäcken så såg jag framför mig; en timrad lösdrift. Sedan åkte vi raskt hemåt och jag mättade upp i hagen; fyra skidstavar åt ena hållet och knappt fyra åt andra, ja ni förstår. Dagdrömmeri.
Veckans själamat…
Veckan känns lite som en dimma. Men när jag scrollar genom telefonen så ser jag; Tre timmars loppis, ohemula mängder chark och ost samt svamprisotto med Matilda. En promenad med Årvar som slutade med att han sprang hem, man får sig goa skratt och lite gråa hår när hästen själv får välja, liksom. En ridtur efter skogsbilvägen med solsken i blick. Norrsken, oj vad jag saknat mina utekvällar under norrskenet ändå. Allt sådant matar min själ. Så även om det inte blev en vecka fylld till bredden av lantliv och gårdsfix så blev det ändå små glimtar av liv i eländet.
Tunnor & tuggtider
“Det finns inget ont som inte har något gott med sig” brukade mor min säga till mig när jag var yngre. När Årvar fick sina knäproblem i somras så tappade jag motivationen helt. Det är inget jag hymlat om alls, det var sorgligt att tänka sig ett liv utan hästar, men där och då kändes det som enda utvägen. Tack och lov kom jag på bättre tankar, och nu minns jag knappt sist det var så kul med hästar som det är nu. Framöver kommer Årvar behandlas och det känns så bra. Mer om det senare!
Jag har sett på mitt hästintresse som en lök. För varje erfarenhet jag fått och varje grej jag provat på inom hästvärlden så har löken fått ännu ett lager. Löken var väldigt stor och frodig i somras, men jag hade helt glömt bort vad som fanns längst in, under lagren.
I jakten på att göra allt fint och korrekt och “som alla andra” så tappade jag bort kärleken till hästarna. Jag glömde bort varför jag började med hästar när jag var liten och jagade form, skänkelvikningar och bling-bling-utrustning. Jag kan skriva prick hur mycket som helst om detta, och det kommer jag säkert att göra framöver också. Men så kom jag till en punkt att jag frågade mig, “Vad håller jag på med?” för en ynka månad sedan.
Sedan dess har mitt hästintresse blivit brinnande igen och jag försöker verkligen rannsaka mig själv. Hur vill jag spendera tiden med mina hästar och vad är syftet med alltihop? Jag faller alltid tillbaka till kärleken till mina två individer. Och jag vill att de ska ha ett så gott hästliv som det bara går.
Så jag läser på. Nästan allt jag läser om är inga nyheter för mig. Men det är nyttigt att påminna mig själv om vad som är viktigt. Utevistelse, tillgodose tuggbehov, vara sociala med andra hästar. Jag insåg snabbt att mina hästar tuggar för lite, letar mat för lite. De står vid en stor hög med mat och rör inte en fena i onödan. “Slurp” låter det så har fröken shettis och herr kallblodskung sänkt några kilo hö. Bara sådär.
Så jag skapade mig en mobil “tuggtidsförlängare” om jag får döpa den själv. Vi tar en titt!
Den ser inte mycket ut för världen. Det är en vanlig blå tunna, en sådan man brukar använda för att samla regnvatten, “plastfat” tror jag de heter “på riktigt”. Sedan lånade jag Fredriks skruvdragare med dosborren på och satte igång. Efter en fem-sex hål brann skruvdragaren och jag fick skrattande gå till Fredrik och be honom hjälpa mig. Plasten var hård och borren gick runt, runt för mig. Jag behöver lite mer styrka! Tänk på att det bildas massor med små plastflisor av borrandet, samla upp det och släng i brännbart så det inte hamnar i våra sjöar och vattendrag!
När hålen är klara så är det bara att fylla med grovfoder och hiva ut i hagen!
Årvar älskade sin tunna från första sekund och tyckte den var helfestlig. Fapri däremot var ytterst tveksam och nästan lite rädd för tunnan till en början. Men Årvar fattade galoppen direkt och ut strösslades grovfoder som Fapri kunde dammsuga upp. Precis som jag vill ha det: En kallblodskung som får leka och tänka, och en ponny som får leta mat och dammsuga strå för strå.
Visste du att hästar i det fria spenderar ca 18 h/dygn att leta mat? De går och går och letar och letar. Dessutom har de små magsäckar, känsliga för magsår. För att underlätta ska de helst ha tillgång till mat jämt, men jag har upplevt att mina hästar blir två bollar så fort de lämnas ensamma med en stor bal med hö. Och smällfeta hästar är ju verkligen ingenting en vill ha.
Så jag tänker att detta är liksom lite “gräva där man står”. Det tog en halvtimme och grejerna hade vi hemma. Inte svårare än så!
Men rullar den inte ur hagen då? Jodå, ni har väl förstått att vi bor på en backe ?! Och hästhagen sluttar på sina ställen. Så tunnan har legat lite här och var. Men det har gått bra dagarna det inte är den glättigaste av isar i hagen. Sedan tänker jag att när de får sina “portioner” i hög på marken så står de ju en herrans massa timmar utan mat. Så att den glider ur hagen någon gång ibland känns inte värst. Nyttan den ger överväger helt klart!
Rekommenderar starkt – tuggtidsförlängaren!
Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan
Varning för sötchock! I söndags bjöd faster C och svåger M in till trettio+trettiårskalas! Vår lilla älskling klädde upp sig det finaste hon kunde och tog paketet och blombuketten under armen till andra sidan byn.
Jag känner inget behov av att förverkliga mig själv genom Los kläder på något vis. Oftast har hon totalt omatchande, men sköna och bekväma paltor på sig. Det allra mesta kusinärvt och loppat. Men vid finare tillställningar, som trettioårskalas, då åker finstassen på. Som i söndags, när tremänningsärvda (!) strumpbyxor kombinerades med loppad klänning och den finaste koftan jag vet. Hade så gärna velat ha en precis likadan själv.
Jag berättade för er på Instagram om koftan. Det var vår och Lo var två-tre månader när jag och min fina vän Jennifer packade in oss i deras Skoda. Jag var lite pirrig över att åka långt med Lo, elva mil enkel väg skulle vi. Hönsmarknad vid Vindelälven var vårt mål. Vi packade med oss kartonger i massor för att få med oss alla höns vi skulle köpa och Jennifer hade spanat på ankor som skulle med hem också. Målbilden solklar.
När vi kom fram till hönsmarknaden, tjugo minuter efter öppning så fanns inte ett fjäderfä kvar. Vi gick runt med tappade hakor båda två! Tjugo minuter! Förstå vad trendigt det blivit med höns! Men vi samlade oss rätt fort och njöt av utflykten istället. Pratade häst och höns, kikade på hantverk, blommor och kaniner. På ett av marknadens stånd hittade jag de ljuvligaste små bebiskoftorna. Jag stod länge och valde mellan en smutsrosa och denna dimmigt blå koftan. Det visade sig att hon som stickat tröjan bodde i grannbyn! Och var mamma till min fd. klasskompis från högstadiet. Så kul med lokala hantverk!
När vi var nöjda satte vi oss ner med picknickkorgen och sörplade kaffe, åt kexchoklad och moffade bullar. Packade lite snopna in kartongerna igen i bilen. Susade elva mil hem genom Västerbotten igen. Ett roligt minne, helt klart! Även om besvikelsen över hönsen var ganska påtaglig så hade vi sjukt trevligt, och det dröjde inte många veckor innan två ädlingar flyttade in hos Jennifer. Slutet gott.
Sedan hönsmarknadsdagen har koftan hängt framme. Först på lilla rosa knopplisten i lilltorpet, och sedan på mässingknoppen till garderoben i Drömmens sovrum. Tycker den är så fin så jag har velat se på den varje dag. Min lycka blev gjord när lilla Lo äntligen vuxit i den och kunde röja runt hos kusinerna i den finaste kalaskoftan jag vet.
Veckan på Backen #1
“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag på bloggen där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.
Hej på er!
Vad kul att höras såhär! Jag har verkligen uppskattat att sammanfatta veckorna lite på min förra blogg, så det ska jag fortsätta med även här. Jag är osäker om det kommer att hinnas med varenda vecka, men har jag bara tiden till det så ska det dyka upp någon gång under måndagen. Med tillbakablickar från veckan som gått. Denna vecka pirrar det lite extra i magen då jag tänkt “lansera” min nya blogg, hoppas ni alla ska gilla! Vi tar en titt, på en vecka i februaris mitt innan jag ska susa iväg till storstan och gå på ambassadörsfrukost, får berätta mer sedan!
Början av veckan …
Måndag till onsdag spenderade vi i fjällen. Jag kan inte begripa hur mycket packning det kan behövas för en liten pluttfamilj om tre. Höjdpunkterna skickade jag iväg i ett inlägg till er igår. Bastu, bok, springtur och sol. Det måste ju vara ett av livets bästa? När det utlovas ruskväder sedan är det helt plötsligt sol och njut-väder istället?
Veckans fokus …
I veckan har fokuset legat på vänner och familj. Så himla gott så, att hinna träffa många och kramas och hinna prata umgås. Vi har hunnit med att hälsa på en god vän som bor uppe i fjällvärlden, jag har varit på jobbfest med roligt “guld & silver”-tema och fick återse kära kollegor. På lördagen var vi bjudna på treårskalas hos storkusin Allie och på kvällen åt vi maa-aagisk dovhjort hos vännerna i Åbyn. Söndags dag spenderade vi hos faster/svägerska Cecilia och svåger Marcus som båda två (!) fyllt trettio, med en dags mellanrum. Hoppas så de ska njuta av presenten de fick av oss, i sitt Drömhus de hålla på att bygga nästgårds från oss. Bullerbykänslan kommer vara på topp!
Veckans dagdrömmeri …
I veckan susade också “Alla hjärtans dag”-förbi. Jag hann knappt märka det i yran av alla andra firanden vi hade i veckan, men kunde ändå inte låta bli att längta lite, lite till när Loppan är snäppet större och kan moffa i sig gelehjärtan och pyssla hjärtekort att ge till farmor och mormor.
Veckans tissel & tassel …
Jo ni förstår att det är dags för att synas i tidningen snart igen! Vi fick besök av två duktiga tjejer som fotade och styrde upp ett riktigt härligt uppslag jag fått tjuvkika på. Så imponerad av alla inblandade, vilka proffs! Jag hojtar till när det är ute!
Veckans längt …
Efter en period med massor av hjärtliga aktiviteter i ett pärlband så längtar jag efter tid hemma. Hästar och höns. Komma ikapp lite med stök och städ både ute och inne. Göra klart någon av de tusen små projekten jag startat på senaste (typ som att skicka en disktrasa, lean-städa sadelkammaren och rensa ut hästgrejer som inte används). Samt börja lite smått på den där listan jag pratade om i fjälleninlägget, listan med årets gårdsprojekt!
Vi åkte tvärsöver landet
Fredrik gick av sjudagarsskiftet. Vi rafsade ihop det sista; täckbyxorna, mobilladdaren och naturgodispåsen. Vid Los läggdags packade vi in oss i bilen och rullade trettioåtta mil tvärsöver landet. Vi plumsade i översnöade skoterspår till stugan och andades ut. Äntligen framme i fjällvärlden. Axlarna sjunker, andetagen blir djupare och de senaste veckornas “hjärtat i handen”-känslan suddas ut något. Stugan känns som ett andra hem, även om vi inte vistas där så mycket som vi skulle vilja önska. Det luktar hemtamt av luxtvål och björkved.
På måndagen gjorde vi sådant som är viktigt. Som att elda i kaminen, så värmen kryper sig in under skinnet. Sedan åkte vi in till Hemavan och handlade påsarna fulla med allt som är gott. Mötte upp en av Fredriks bästa vänner som bor i fjällvärlden och åt pizza ihop. Så gott att få träffas så ofta man kan, trots milen mellan. När Lo sov eftermiddag så lästes det bok. Är helt till mig efter att ha läst Karin Smirnoffs verk.
Loppan var sliten. Föräldrarna likaså, jag kände mig tämligen kantstött. Men när minutrarna gick så lappades och lagades vi. Själen ler mot en på detta ställe, som vi lånar av svärföräldrarna ibland.
På tisdagsmorgonen går vi genom byn. Vägen tar slut några kilometrar bort så vi möter inte en enda bil. Det är bara vi, de gamla byggnaderna och fjälltopparna omslutna av moln. Vi går och går, pratar om sommarens och årets projekt. Det pirrar ner i maggropen när jag tänker på´t. Lyckost oss som får syssla med sådana vardagsgrejer som renovering, städa stall och plantera rödbetor. Vardag är fasen det finaste jag vet. Men fjällen är inte så dumt, det heller!
På väderleksrapporten varnar de för snöstorm. Vi har bunkrat med all god mat vi kunde komma på och har med både en och två böcker. Men efter långpromenaden skiner solen och det droppar från taken.
Vi äter burgare ute. Nermasade på liggunderlag med sol på näsan. Fredrik slumrar till. Jag läser Smirnoff och ryser av välbehag. Loppan sover i vagnen på altanen. Mitt i allt bestämmer vi oss för att börja elda upp bastun.
Vi får basta en och en, så någon alltid underhåller röjar-Loppan. Det är så skönt. En iskall öl att smutta från då och då. Huvudet på en hopknölad badrock. Det är varmt och skönt och så otroligt länge sedan jag bastade sist. Det doftar norrländsk furu och kåda, två av mina bästa lukter. Vi äter middag och jag somnar tidigt, jag tror aldrig man sover så gott som i fjälluften. Förutom Lo, som tycker fem är en lämplig tid att göra morgon på. Morgonpigg så det sjunger om det.
Sista dagen ägnar vi åt att springa längst den slingriga grusvägen. Pulsen rusar i öronen i de tunga backarna. Det går inte fort, det är fruktansvärt jobbigt, men också renande. Endorfinerna pumpar i blodet. Mot kvällen plumsar vi tillbaka med barnvagn, väskor och matkassar till bilens parkeringsplats. Skyffar snö från kall bil och börjar rulla de trettioåtta milen hem igen. Susar fram genom länet med P4 på radion och får bromsa för vilt på vägen tre gånger. Väl hemma igen är vi laddade. Med den grå boken fylld av hus- och gårdsplaner. Kropparna fyllda av bastuvärme, god mat och spring-endorfiner. Tre goda dagar på en av våra favoritplatser på jorden.
Rörelseglädje för alla
Det är lite märkligt att skriva blogg utan läsare. På ett vis är det så rackarns skönt att ha bloggen för mig själv än så länge. Ibland känns det som jag borde förklara mig när jag lägger ut saker för de som läser. Som att jag ibland vill berätta att tankarna är på annat håll, eller att det ibland känns som att hjärtat är så skört att jag sitter och håller det i handen utanför kroppen. Läste en så klok sak, att jag befinner mig på så många olika platser när jag skriver på detta ställe (både kroppsligt och själsligt liksom), och lika många platser befinner ni er på när ni mottar min text och mina bilder. Jag älskar att skriva en personlig blogg, men vill inte bli privat och skriva om allt som händer och sker i livet. Det hoppas jag att ni är förnuftiga nog att förstå. Jag behöver inte förklara mig, jag vet, men ibland vill jag förtydliga att mitt liv består av så mycket mer än det jag visar upp i sociala medier. Det är ju bara små glimtar ni får se. Så idag, sent en lördagkväll, ska jag skänka er en liten glimt om rörelseglädje, trots att tankarna är på annat håll.
Ibland är livet svårt att få ihop. Kanske har du ett liknande liv som jag? Småbarn, hästar och en sambo som jobbar skift och obekväma tider? Som denna lördag när han är iväg från innan “tuppen gal”-tiden till efter Los läggdags. Då är det svårt att få till träning och ridning och sådana saker tycker jag. Men jag har bästa lösningen för alltihop.
Som denna dag. När jag mer än någonsin behövde en varm hästrygg att sitta på. Och Årvar behöver tappa några envisa kilon. Och jag behövde både endorfiner och solljus på näsan. Och orsakerna var många att ta sig ut. Då inväntar man att bebisen är trött, söver henne i vagnen med en babyvakt nerbäddad i åkpåsen och stövlar bestämt till stallet.
Vädret var perfekt. Som vårvinter fast i början av februari, det tackar jag för. Takdropp och solsken gjorde att jag bara behövde en fleece på mig ute. Sådant gör mig pirrig; det bästa har vi framför oss. Längst ner i hagen, där solen strålade som mest, stod Årvar och njöt. Boxarna blev mockade och höpåsarna packade under morgonbestyren så det var bara att kliva direkt ut i hagen på stallets baksida. Hade en tanke att OM jag så får ihop en minuts ridande, så är min dag gjord.
En fråga ute i hagen “Vill du med på äventyr?”. En kille som sträcker fram huvet för att få på grimman. Han har blivit sitt positiva och arbetsvilliga jag igen efter att jag tränat honom på hans villkor på senaste. Borstade av några spånflagor som fastnat i pälsen, tog på tränset och var klar på mindre än tio minuter. Med målet inställt på ridningen. När jag kom upp på hästryggen så kände jag redan då att “Yes, nu är dagens lycka gjord”.
Vi plumsade upp ett spår i djupsnön som vi plumsade varv efter varv. Lite serpentiner här och var. Någon halt, igång igen. Fokus på lyhördhet mellan oss. Ge och ta. Allting utspelar sig förstås precis utanför gården, så babyvakten fångar upp eventuella ljud från susande bebis. Vi tog varv efter varv tillsammans och jag känner för varje gång jag släpper kontrollen om ridpassen, och bara fokuserar på rörelseglädjen och att “all träning räknas” att vi kommer närmare varandra. Mina katastroftankar om ridningen som kom i ett paket tillsammans med mammalivet börjar sakta försvinna. De dyker inte upp lika frekvent och stundtals är jag bara här och nu och rider. Och har kul, riktigt kul.
När jag kikar på klockan har vi plumsat runt tillsammans en halvtimme. Det får räcka för idag. Glädjen över att vi kom oss ut. Trots att det egentligen är en sådan dag då ingen ridning brukar bli gjord. Vad kul vi hade, och ribban var ju bara satt till “En minuts ridning”. Att sänka kraven och glädjas över det lilla, det är verkligen min melodi just nu. I månadsskiftet fortsätter utredningen av kroppsliga åkommor hos min kallblodskung, och jag har lovat mig själv att försöka få bort några kilon på honom och hålla honom så gott det bara går fram tills dess. Tänker att dessa relativt korta stunder anpassade efter livet i övrigt kommer att vara det vinnande konceptet för att lyckas!
Du kanske också gillar
Hönsguiden – Att skaffa & äga höns
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Veckan på Backen #4
Tisdagen & Kallgraderna
Granntjejen skickar ett sms om att hyresponnyn behöver extra täcke, det är tjugo minus ute! Jag låter blicken svepa över gården och ner mot sjön, det gnistrar i gryningen. Allt är vackert, men ser bra kallt ut. Jag packar på Lo ullhuvan, stalloverallen med tossor, sticketröja och vantar. Hon kan knappast röra sig många meter med den påpälsningen. Sätter henne på min höft, som så många gånger förr, sedan går vi över gårdsplanen till stallet.
Årvar gnäggar, det är så hemtamt att mötas av varannan morgon. Lo får sitta i sin ladugårdsvagn. Den Fredrik fick åka och hämta i snöyran medan vi fortfarande låg på BB i vårvintras, den vi hittade på ‘Facebook köp & sälj’ för tre hundralappar. Hon tittar alltid storögd när hästarna går ut, det bullrar och klapprar kring dem, festligt och spännande samtidigt för en snart elva månader gammal tjej.
Det biter i kinderna ute. Som alltid när jag skjuter ladugårdsvagnen med Lo i framför mig tillsammans med höpåse som balanseras i vänster hand och ett piggt russ i högerhanden så tänker jag; “Undrar hur det här ser ut?!” och blir full i skratt. Det är underbart att kombinera ett liv med barn och djur, men ibland också full cirkus förstås.
Idag kör vi den snabba versionen av att “göra stallet”. Hästar släpps ut och får mat. Hönsen kollas till och får en skopa mat. Alla djuren behöver en extra dutt foder för att hålla värmen i minus tjugo. Men mina hästar har sådan tjock päls att inget täcke behövs. De riktigt bara myser av kallgrader och riktig vinter.
Knut har skuggat oss hela morgonen. Sitter på någon av boxväggarna och spanar på allt som händer och sker. Springer över gårdsplanen med vind i fluffiga pälsen. När jag tar upp Lo ur vagnen och placerar henne på höften igen så kutar Knut över gårdsplanen och kurar ihop framför dubbeldörrarna. Han lyfter ena tassen och skakar den, som att han försöker säga “Hurru, skynda på nu, jag fryser trampdynorna av mig!”. Så jag skyndar, alltid finns det någon att behaga på vår gård.
Frukost äts. Det är gröt och banan och äggmackor och varm choklad i en salig röra på köksbordet. Någon sitter fortfarande i pyjamas. Mitt i allt kommer farmor. Packar in Loppan i varma kläder och säger “Hejdå, nu gör du precis vad du känner för!”. Så tacksamt att ha en sådan farmor nästgårds.
Jag behöver inte fundera många ögonblick. Ut i stallet igen.
Hästarna har hunnit äta upp morgonhöet. De brummar när jag öppnar stalldörren till baksidan. Frågar om Årvar vill följa med in. Det känns som jag precis kom från stallet, men tiden hinner alltid rusa när man har en liten. När mat ska ätas, blöjor bytas, kläder tvättas och väskor packas. Det är mysiga bestyr. Men nu är det lunchtid och hästtid. Borstar långa vinterpälsen och slitna manen. Stryker över ben och senor för den dagliga checken. Tar på sadeln, spänner tränset. Hoppar upp från stolen ute. “Ptroo, ptroo” säger jag medan han trampar runt. Väntar tills han kommit till ro och står stilla. “Duktig kille”. Sen går vi. Med fjädrande steg.
Jag kan ärligt säga att min hästmotivation legat på noll i många månader i höst och vinter. Tänkte att det är lika bra jag blir utan häst. Det har inte gått som jag önskat och jobbat för. Allt från stall till häst har krånglat. Värst har nästan varit stallkrånglet. Jag besparar er eländet. Bara berättar att så varit fallet, och berättar med ett snett leende att jo, jag tror jag hittat tillbaka till gängorna.
Fortfarande finns en oro att min Å inte har många månader kvar hos mig. Men samtidigt så har jag ingen ork att ta ut något i förskott. Vi får se. Och idag, tisdag, när kallgraderna var på besök, ja då njöt vi ihop. Min hästbästis och jag.
Vi skrittade kravlöst. På långa tyglar. Träffade a’Hjördis å n’Pelle som hälsade glatt. Kisade mot solen. “Ptroo” och han stannar av, lyhörd och frågande “Vad vill du nu, matte?”. Så skritt igen, framåt, framåt. Turen var inte lång och inte mer spännande än så. Men den var vår. Alla stunder som är våra spar jag på just nu.
Jag har sakta men säkert börjat hitta tillbaka till ett sätt att se på hästhållning som tidigare legat mig varmt om hjärtat. Jag kom av spåret lite i jakt på att hästen ska motioneras och aktiveras. Lusten och glädjen tappades bort i måsten och krav på hur en motionsrunda ska se ut. Så vi har dammat av gamla träningsredskap och haft så himla kul ihop. Om kvällarna ligger jag och funderar hur just jag kan bli en bättre hästägare framöver. Vad vi kan erbjuda för att ge hästarna rätta förutsättningarna för att må bra. Älskar ju som bekant att drömma, och drömmen om just vårt liv med hästarna är väldigt levande. Jag tror och hoppas att när huset är helt klart, så ska jag spara slantar till mina fyrbenta ett tag, och förverkliga lite av de där drömmarna.
Hemma på backen igen. Stannar vid stolen jag hoppade upp från. Kliver ner på densamma. Vi går in i stallet och plockar av tränset och sadeln. Årvar går ut i hagen till sin kompis. Vi är båda nöjda.
Sedan är det bara stallsysslorna kvar. Mocka boxarna, tömma skottkärra, tina frusna vattenhinkar och fylla ikea-påsar med hösilage. Årvar gnäggar när han hör hur eftermiddagshöet ställs på sin plats i stallet. Än är det några timmar kvar, men min stora kille kan alltid tänka sig ett mål extra med mat. Kånkar spånbal och fyller spån i boxarna. Sopar bort sista spåren av oss på stallgolvet. Är varm och rosig, glad och nöjd. Frisk luft och solsken är inte att underskatta.
Hönsguiden – Att skaffa & äga höns
(Hönsguiden är uppdaterad 5 maj 2022.)
Jag vill börja med att poängtera att detta inlägg innehåller mycket personliga värderingar och reflektioner är mina egna, det finns massor av regler som regleras av Djurskyddslagen. Här kan du läsa tips och tankar, men det är inga pekpinnar, bara inspiration, glöm inte det!
Hönshus
Mått
Det finns en hel drös med bestämmelser som reglerar hur stort utrymme hönsen behöver. I Sverige får man ha 9 höns/kvm om hönsen väger mindre än 2,4 kg, och 7 höns/kvm om hönsen väger mer än 2,4 kg. Det är lite snedvridet för ju bättre du sköter hönsen (t.ex. om du har utbildning och dokumenterade rutiner) så får du ha fler höns per kvm. Som mest kan man få tillåtelse att ha 20 (!!) höns/kvm. Det tycker jag är helt galet!
Mitt hönshus är 2×3 m i yttermått, alltså drygt 6 kvm. Jag känner att jag max skulle kunna ha 2 hönor/kvm utan att få dåligt samvete. Så 1-3 höns/kvm är ett bra riktmärke tycker jag, beroende på hönsens storlek.
Vi har 2 m i takhöjd, mest för att det kändes rimligt att både jag och min sambo Fredrik ska kunna stå upprätt i hönshuset. Det underlättar vid sysslor som städning ordentligt.
Jag rekommenderar ingen under några omständigheter att hålla höns i små burar, de mår bäst av att ha fria ytor.
Vi byggde först vårt hönshus som en fristående, isolerad låda som fick stå inne i ladugården. Vi hade mycket på gång i livet och renoverade hus i ett rasande tempo, en sommar tog vi dock vårt förnuft tillfånga och flyttade ut hönshuset till en egen plats och gjorde klart det med panel och tak.
Läs mer om mått för byggnader, reden m.m. hos Jordbruksverket
Inredning
Det är klokt att tänka till en extra gång innan hönshuset inreds så att det blir bra från början. Hönsen behöver reden där de värper (lägger ägg) och ruvar (ifall de vill skaffa kycklingar).
Många förespråkar reden som är löstagbara och i plast för att enkelt kunna spola av dem. Till en början hade vi tre fasta reden i hönshuset. Men med åren blev de svårare och svårare att få rena, tillslut bytte jag ut dem till zinkbaljor som är lätta att diska upp. Just precis nu går jag och funderar om vägghängda reden av plåt (så kallade “försvinningsreden”, där äggen kan rulla iväg och plockas ur en liten låda) skulle vara ett bra alternativ så småningom.
I övrigt behöver hönsen sittpinnar, vattenbehållare, matbehållare och ett sand/jordbad.
Hönsen skiter från sittpinnen där de sover om natten. Därför är det klokt att placera dem över ett utrymme där hönsen inte vistas. Det är klokt att ha en “bajsbräda” eller “bajshängmatta” under sittpinnarna, då blir det enkelt att städa och hönsen slipper gå i sitt egna skit. I många fall väljer man att ha bajsbrädan upphöjd för att spara på golvytan.
Bajsbrädan kan man klä in i plast, kanske en vaxduk? Eller varför inte tidningar, lägga ut en kartong eller kutterspån. Då blir det lättare att rengöra än att låta hönsen skita direkt på träet. Vi har en aluminiumplåt med bockade kanter som jag fyller med lite kutterspån och sedan enkelt skyfflar bort.
Ljus/Fönster
Hönsen vill ha dagsljus varje dag! Vi har två fönster på hönshusets långsidor samt ett fönster i dörren till hönshuset. Inne i hönshuset hänger en stallampa som går igång på morgonen och släcks för kvällen. På natten vill hönsen ha mörkt.
Vi har satt timer på lampan så vi inte behöver passa tider. Även vår värmelampa går på timer efter behov på vintern.
Isolering
Om hönshuset ska vara isolerat eller inte beror på vart du bor och delvis också vilken ras du har på hönsen. Man brukar säga att hönsen tål kyla väldigt bra, men inte drag. För mig är det självklart att hålla plusgrader inne hos hönsen, även om jag har en tålig ras (Hedemorahöns). Hönan i sig klarar kylan väldigt bra, men kammen kan få frysskador och om den fryser kan den lätt slås blodig, och det vill man ju undvika förstås. Dessutom vill hönsen ha fri tillgång på frostfritt vatten.
Om man vill sätta element inne i hönshuset så behöver man köpa ett som är tillverkat för stallmiljöer, som tål damm och fukt, de kallas kamelement. Jag har inget sådant, endast värmelampan.
Vårt hönshus är isolerat med 90 mm stenull och det håller tätt och dragfritt (nästan lite för tätt ibland! – tänk på att ha god ventilation!). Vårt hönshus brukar hålla +5 – +10 grader under vintern.
Strömaterial
På golvet i hönshuset behövs någon sorts strö som suger upp fukt och som hönorna kan “bada” i, ligga och vila, sprätta runt och picka i. Alla dessa “aktiviteter” är väldigt viktiga för hönsen ska få utlopp för sitt naturliga beteende.
Reglerna säger att 1/3 av golvytan ska vara täckt av strö. För mig är det självklart att ströa hela golvytan. Som strö fungerar kutterspån (det använder jag!), halm, sand, papperströ, pellets eller liknande material.
Inne i hönsens reden har jag torrt hö som blir mysigt att lägga ägg i. Det går lika bra med t.ex. halm.
Ventilation/Luft
Vårt hönshus är utrustat med en vädringslucka som står öppen hela sommaren. Det luktar en del ammoniak om det blir smutsigt i hönshuset och ångorna kan göra så att ögonen på hönsen börjar rinna. Så håll det städat och se till att vädra ur hönshuset om det behövs.
Vi har två ventiler i hönshuset för in- och utluft. Vi planerar att sätta någon sorts “skorsten” som får lite mer fart på ventilationen så småningom då det fort blir “instängt” i vårt hönshus. Vi är duktiga på att vädra och tycker att frisk luft är viktigare än värme hos hönsen, även på vintern. Ett gott tips är att inte sätta ventiler i närheten av sittpinnarna, då dessa ska sitta dragfritt.
Tips - lättstädat!
Ett av de bästa tipsen du ska få av mig är att göra hönshuset lättstädat! Att ha så få vinklar och vrår som möjligt kan hålla ohyra borta, då har de mindre utrymme att gömma sig på! Vi har tejpat springorna i golvet med rejäl tejp. Att ha t.ex. en plast över bajsbrädan som är lätt att skyffla av och byta helt vid behov gör det lättarbetat. Det dammar väldigt mycket av hönsen, dammet flyger upp och lägger sig överallt om man inte håller efter och storstädar ibland.
Hos oss har vi OSB på väggarna, det ultimata vore helt släta skivor eller en slät putsad vägg. Det går att måla skivorna i blank färg så att de blir lättare att torka av.
Att kunna skyffla med spade och få hönshuset helt tomt för att sedan skura det rent eller köra med högtryckstvätten är nödvändigt!
Att ha hönsen ute
Voljär/rastgård
Det är bra om man har en voljär (en utomhusbur i anslutning till hönshuset) där hönsen kan vistas när man inte är hemma. Min plan är att en dag ha en sådan rejäl, fin rastgård.
Använd helst putsnät, det kan inte rävar bita sig igenom, till skillnad mot vanligt hönsnät.
För att skydda hönsen mot rovdjur kan man förse voljären med ett tak av nät samt gräva ner putsnätet längst ner mot marken för att förhindra grävande rovdjur att ta sig in. Vissa voljärer förses med tak, för att ge hönsen skugga samt förhindra smittspridning från vilda fåglar.
Voljären går att förse med flera berikningar som främjar hönsens naturliga beteende. Att hönsen har något att sprätta runt i, sandbada i och sysselsätta sig med får dem att må bra. Vatten- och foderautomater låter du helst stå inne i hönshuset/under tak för att förhindra smittspridning.
Frigående
Mina höns är frigående under barmarkssäsongen. Det är så hemtrevlig att ha dem lösa på gården!
För oss går det jättebra att kombinera katt och höns, Knut har aldrig försökt sig på dem, de är helt enkelt för stora (kycklingar har vi inte introducerat honom för förrän de varit stora nog). Däremot har vi förlorat ett gäng unghöns till hermelinen och haft besök av en rovfågel som tog vår tupp.
Hönsen vill ha skugga och sol om vartannat, ett ställe att skydda sig från ihållande regn och rusk. När hönsen är frigående så hittar de själva naturliga sandbad. Jag har hönshuset öppet under dagtid så hönsen får komma och gå som de vill.
Hönsen kommer själva in vid läggdags och hoppar upp på sina pinnar, så jag behöver bara stänga dörren om dem.
Foder
Detta äter mina höns
Mina höns äter främst havre eller korn som jag får tag i från min svärfars bondgård. Sedan brukar jag blanda ut det med 10-20 % värpfoder som jag köper på Granngården. Hönsen får fri tillgång på snäckskal som innehåller kalcium för att få hårda äggskal.
Givan varierar beroende på hur mycket höns jag har, men i regel äter ungdjur samt tuppen mycket mer än mina värpande damer. Mina höns har fri tillgång mat i foderautomat (rymmer 5 kg).
Vad man ska ge sina höns för foder är en riktig vattendelare. Jag tycker att de klokaste är att läsa på lite om olika foder och göra sig en egen uppfattning.
Förvaring
Fodret ska förvaras torrt och på ett sätt så att inte skadedjur (t.ex. möss) kommer åt det. Jag förvarar mitt foder i stora tunnor i plast som jag köpt på Granngården. Jag låter tunnorna stå i vår ladugård, under tak, året runt.
Matrester
Mina höns får äta det mesta. Inte sådant som de inte tål förstås. Det går att googla sig till. Om vi ätit något speciellt och jag undrar om hönsen kan äta det så brukar jag bara googla “höns + banan” eller liknande. Men de äter det mesta.
Mina höns får ibland rester av kött. Jag tänker att det är som att de käkar en mask eller skalbaggar från trädgården, men de har aldrig fått äta kyckling. Mina höns tycker att det godaste som finns är burkmajs. När hönsen får nått gott så märks det, de kuttrar och purrar på ett speciellt sätt, väldigt mysigt!
Att välja hönsras
Det finns massor med olika hönsraser – jag kan långt ifrån alla! Men jag personligen gillar våra svenska lantraser t.ex: bjurholmshöns, skånsk blommehöna, kindahöns och hedemorahöns. Jag gillar också rasen creme legbar som lägger blågröna ägg.
Mina höns är av rasen hedemorahöns. Jag blev förälskad i rasen när jag var på Nybygget Rismyrliden och bestämde där och då att det var den rasen jag ville ha. Sedan visade det sig att grannarna hade Hedemorahöns och när de skulle göra sig av med sin flock tog jag över den (fem hönor och en tupp). Om jag fick välja skulle jag ha ungefär nio-tio hönor och en tupp. Då får man nog många ägg för att täcka hushållets behov och kan ge bort ett gäng till nära och kära också. Eller vem försöker jag lura? Jag skulle kunna ha hundratals höns och ändå vilja skaffa fler – det är så beroendeframkallande!
I dagsläget har vi sex hönor och en tupp! (och ett gäng kycklingar på tillväxt!). Det går att ha fler än en tupp om man har nog många hönor. Har man för lite hönor kommer tupparna att ryka ihop och bråka om vem som ska styra och ställa.
Vart köper man höns?
Att köpa fullvuxna höns är en vattendelare, att köpa höns är alltid en risk. Jag förstod fort att höns finns inte i vanliga djuraffärer. De går istället att hitta på Blocket, köp- och säljgrupper på Facebook och på hönsbytardagar/hönsmarknader om våren. Om hösten har hönserierna ofta utförsäljning av “uttjänta” värphöns (de har mycket kvar att ge!).
Men här höjer jag ett stort varningens finger. Om du köper höns från någon annan finns en risk att du drar med smittor till ditt hönshus. Det kan handla om kvalster och löss som kan bli besvärliga att behandla. Det kan också vara luftburna sjukdomar som ILT som är mycket plågsam och dödlig för hönsen. Det kan låta skrämmande att läsa men det finns en lösning! – Att köpa höns från uppfödare som testat sin besättning så de är friska (t.ex. Krygegårds hönshus) eller att kläcka fram egna kycklingar i maskin.
Skaffa ras efter vart du bor
Vissa höns är tåligare än andra. Hedemorahönsen som vi har tål kyla rätt bra och passar oss som bor i Västerbotten. Läs på om olika raser och hitta en som gillar vädret och årstiderna där just du bor.
Ägg
Hönsen lägger ägg även fast man inte har någon tupp. Det är vanligt att folk tror att man måste ha en tupp för att få ägg. Tuppens uppgift är att hålla reda på hönsen och att befrukta dem så att man kan få kycklingar.
Mina höns lägger ungefär 7-4 ägg i veckan/höna på våren och sommaren, och mer sällan under hösten och vintern. Det styrs av dagsljuset. Lantraserna lägger i regel mindre ägg än värphybriderna som “jobbar” på hönserier.
När det blir höst och mörkare ute vill hönsen ha viloperiod. Hönsen ruggar (byter fjäderdräkt) och återhämtar sig. Det går att “manipulera” fram mer ägg genom att öka ljustimmarna för hönsen, men de behöver sin paus och förtjänar en lugnare period. Hos mig brukar denna infalla i oktober/november och sträcka sig till jul.
Om hönsen får gå ute och äta gräs och örter blir äggulan knallgul. På vintern är gulan därför lite blekare. En höna börjar lägga ägg när den är ca sex månader gammal, om man skaffar kycklingar så dröjer det därför ett tag innan de börjar producera godheterna.
Skötsel
Lagen säger att hönsen behöver tillsyn minst en gång/dag. Den säger också att man ska skydda sina höns från onödigt lidande och behandla dem väl. Min vardagliga skötsel av hönsen är att jag, på morgonen, går ut och ser till dem. Är det vår/sommar/höst och okey väder så får de gå ut och spatsera fritt på gården, även då vi åker bort eller på jobbet. Är vädret dåligt vill de ofta inte gå ut alls, de är riktiga mesar när det kommer till regn och rusk!
På morgonen går skötseln fort, jag ser så att alla mår bra och släpper ut dem. På kvällen spenderar jag oftast längre tid i hönshuset. Då brukar jag umgås med dem på ett annat sätt. Jag sitter ibland en stund inne hos dem och pratar med dem. Ungefär var tredje dag så byter jag vatten och diskar upp vattenbehållaren. Det dammar en del hos hönsen och fönstersalningar, värmelampan behöver torkas av då och då med en blöt trasa. Foderautomaten fyller jag vid behov.
Jag städar hos hönsen vid behov. Under vintern skottar jag av skitbrädan ungefär en gång i veckan men tömmer sällan hela hönshuset och storstädar. Istället brukar jag skotta bort det som uppenbart är smutsigt och fylla på med fräscht kutterspån då och då. Under de varmare månaderna gör jag minst två storstädningar då allt tas ut och skrubbas upp ordentligt (vår och höst). Hönsens skit och smutsiga spån brukar jag stacka på samma vis som jag gjort med hästarnas gödsel. Annars kan man ordna en kompost. Hönsens gödsel är strålande näring till odlingen!
Avlivning
Om man kläcker fram kycklingar och får många tuppar eller om någon i hönsgruppen blir sjuk så måste man kunna avliva dem snabbt och värdigt. Det är förbjudet att avliva djur utan bedövning i Sverige, därför ska djuret slås i huvudet med te.x. baksidan av en yxa innan man snabbt hugger halsen av den med en vass yxa. Det kan låta brutalt men detta är något man måste vara beredd på att göra som hönsägare. Fredrik och jag brukar hjälpas åt och det är aldrig särskilt trevligt. Men som djurägare tar man sitt ansvar. Inför vår första tuppslakt kollade vi flera klipp på Youtube, både hur själva avlivningen skulle gå till, men också hur fjädrarna kan plockas och köttet tas tillvara.
Läs mer om skötsel av höns hos Jordbruksverket
Ohyra
Höns har ett litet rykte om sig att bära på “ohyra”. Många höns får ohyra, de är dock ofarliga för människor! Hönsen och hönshuset kan drabbas av olika sorters ohyra och de är olika besvärliga att få bukt på beroende på vad för sorts elände som drabbat hönsen.
Vanligt är att hönsen får “kalkben”, det är när hönsen får kvalster som borrar gångar i hönsens ben som får inflammationer. För att råda bot på kalkben ska hönsens ben skrubbas med såpavatten och sedan smörjas med något fett som kväver kvalstren, t.ex. vaselin. Se upp för märkliga, suspekta kemikalier! Kvalstren sprids genom ströbädden i hönshuset så den behöver bytas ut. Detta behöver upprepas.
Kostnader
Jag är övertygad om att det går att hålla höns precis hur dyrt som helst! Det finns massor med tillbehör, kosttillskott och krimskrams man kan köpa till sina vingbeklädda vänner.
Det är helt klart dyrare än att köpa ägg i affären, men känslan att äta sina egna ägg, från höns som har det bra och trivs, är obetalbar! Dessutom är hönsen sällskapliga och trevliga husdjur, har man en gång haft häst så tycker man ju att hönsen är riktigt billiga i drift (hehe).
Mina höns kostar oss ca 300-400 kr/månad. Då ingår elen för uppvärmning, foder, kutterspån och en och annan burk med majs.
Hönshuset oss kostade ca 15000 kr att bygga, då är allt virke, målarfärg, takplåt, vattenavrinning m.m. inkluderat. (virkespriserna är dock idag dyrare)
Slutligen
Att skaffa höns har varit ett av de bästa besluten i livet! Det kan låta som mycket jobb och många måsten när jag spaltar upp allt såhär i ett inlägg. Men det är verkligen så kul! När hönsen ligger och njuter och sandbadar eller kommer springande över gårdsplanen så fort de ser en, då matas min själ! De är otroligt lättsamma och tacksamma djur! Förvandlar i stort sett alla våra matrester till supergoda ägg och vår lilla dotter Lo tokälskar att hänga ute hos hönsen. Jag är helt övertygad om att vi kommer att ha höns resten av livet! Jag ångrar bara en sak – att jag inte skaffade dem tidigare!
