Mars, kalas, sjukdom och hönsmatematik
Må ni tro att jag är less att starta varje inlägg med att vi varit sjuka. Jag tror att hela mars susat förbi i någon sorts sjukdimma. Det har kräkts, det har varit hög feber, det har varit covid och det har varit migrän. Hoppet är det sista som överger en så jag hoppas innerligt att kommande tiden bjuder på bra mycket friskare och energirika tider. Jag saknar att göra fint hemma, gå på loppisrundor och hugga tag i något projekt (behöver kanske inte ens nämna att trapp-projektet stått stilla?) nåväl. Det är småsaker ändå, vardagssjukdomar och lite gnissel i vardagen ~ men jag medger att jag längtar enormt mycket efter att ha lagt denna tid bakom oss. Men några fina glittrar har fastnat i kameran, vi tar en titt!
Någon av helgerna i mitten av mars hade vi stora uppdrag, barnen och jag. Fredrik hade åkt till fjälls med några kompisar och grannarna hade åkt iväg på skidsemester. Vi packade därmed med oss den varma chokladen, frukostmackorna och tjavade yrvakna iväg ner för backen.
Svante var också med förstås! Han som mest bara sovit bort sina första månader i livet har nu vaknat till ordentligt och är så fascinerad av hästar, höns, kaniner och den där storasyrran som är hur cool som helst.
Hästarna är morgontrötta, står och blinkar yrvaket och kunde absolut tänka sig rulla runt i spånet en stund till. Fapris lurviga öron är bland det gulligaste jag vet.
Helgen fortsked i fina vårvintervädret. Vi plockade fram springcykeln och hade härliga timmar utomhus, gick mellan stallet och hemmet och pysslade med djur, grillade lunch utomhus och fyllde depåerna med sol.
Men så märkte jag hur Loppan var stekhet. Covid. En mycket mild variant skulle det visa sig vara. Tack och lov.
Vi drog ner tempot. Hämtade ägg och bakade en kaka. Gluttade på film och vilade ett slag när lillebrorsan sov i vagnen. Vi blev väldigt fascinerade av att plötsligt hitta ett vitt ägg bland våra bruna och beige ägg!
När Loppan piggat på sig följde tre extradagar hemma och sedan fick hon gå tillbaka till efterlängtade förskolan. Och på kvällen? Kalas för kusinduon som fyller år med bara tre dagars mellanrum. Förra året firade vi intill solväggen hos kusinerna, i år hade vi en stormigare variant av kalas hemma hos oss.
Det bjöds på pannkaka på Muurikkan.
Lo hade knappast tid att sitta still och äta när det fanns såpbubblor och kusiner på besök! Så roligt!
Sedan blev stormen outhärdlig så vi snörde i iläggsskivan i bordet och körde resten av kalaset inne. Paket till småtjejerna och lillprinsen fick prova alltsammans! Fortfarande i pyjamasen, så som det kan bli!
Jag hade svängt ihop en ny ormtårta och faster kom med ljus så båda fick blåsa!
Småtjejerna kramade varandra hejdå, och om jag känner Lo rätt så saknade hon sin Signe samma sekund som hon lämnade huset.
Sedan har det varit glimtar av att få vara kreativ. Fundera över livet och vad det ska bjuda på framöver. Vi har pysslat om djuren, satt små frön i jorden och gjort allt för att försöka göra sådant vi får energi av.
För rätt som det var hade Svante åkt på covid och var vaken om nätterna. Har varit bortskämd med en bebis som sovit gott i åtta månader så jag kunnat hålla ett gott tempo om dagarna, men sömnlösa nätter tär fort. Jag beundrar alla som klarar av att leva vanliga liv och sova lite, ni är mina idoler.
En av mina gamla hönor har varit dålig och fått lite extra omsorg. Så när jag insåg att vi skulle behöva nacka henna tröstade jag mig med att stoppa hela kläckaren full med ägg. För minus en höna betyder ju plus sju kycklingar? Det är höns-matematik!
Ute i sadelkammaren har vi stått och tittat på kläckmaskinen och Lo säger varje dag “gå till äggen och kolla dom har det bra?” med uppfordrande stämma.
I I samma rum står de första blygsamma sådderna. Hej lilla jalapeno! Blir så himla glad av ett näpet, grönt litet strå!
Vårvintern har varit här med besked. Vi fikar och äter utomhus, leker i sista snöhögen, sover gott utanför ull-åkpåsen och fyller bleka ansiktet med fräknar. Härliga tider!
Det tinar och tinar och tinar. Backen badar i sol.
Senaste dagarna har vi stött fåren. Vi allihopa tycker att det är lika kul!
Men utemellan har vi känt oss trötta och ut-slut också.
Vi tog ett varv runt gården och bestämde vad vi ska göra i sommar. Stryker och stryker från den långa listan. “Barnen är ju så små, detta kan vi göra nästa år”… “Ska vi verkligen lägga pengar på det?..” och så vidare.. men städ och röj ska vi ägna oss åt så mycket vi orkar. Detta rum, “hörummet” ska få bli “hästrummet” så småningom. Hoppas på en tjusigare efter-bild.
Så sa vi hejdå till lilla Chatrine-hönan som var en av original-hönsen jag fick av grannarna 2018.
Sedan har jag haft livets värsta migränattack hittills och nu, nu vågar jag kanske hoppas att vi gjort bort det värsta? Kan vi få vara friska nu? Idag ska jag i alla fall åka iväg med mina barndomsvänner och fira våra trettioårsdagar – ska bli så himla härligt! Kram på er!
Vårkänslorna
Vi har tagit oss ner för Backen. Den lilla treåringen med covid, en blekgrå moder och bebisen som i veckan knusslat med dagsvilorna. Jag vill skaka av mig känslan av sjukdom och trötthet, jag är så less på min egna uppsyn att jag bara vill stänga in min egen kropp i en garderob i några dagar och låta den bara vara.
Vi mockar boxarna. Fyller vatten och donar på. Loppan kan alla rutiner utantill. Skotta kiss och skit i skottkärran, tömma den ute på gödselstacken, dutta ut stalosan i boxarna och fylla på med fräscht spån för hästarna att sova på, fylla vatten i vattenkannor och slutligen sopa. En hel vinter av stallsysslor på deltid har passerat. Med alldeles för lite hästpyssel för min smak. Men allt har sin tid, och nu börjar tiden för hästrelaterade aktiviteter i vår lilla familj. Så efter sopningen tar vi in vår ponny. Borstar bort vinterpäls, kratsar små hovar och tar på sadeln.
Vi går ut i solen. Loppan sitter som gjuten i sadeln. Jag håller i grimskaft och barnvagn. Kisar mot den skarpa marssolen och känner en uns av hopp när jag hör hur ponnyhovarna smattrar mot asfalten. Hästar har den mest helande effekten på mig.Vi går en bit åt ena hållet, vänder, springer lite längst Byavägen. Stannar för skoltaxin och Lo vinkar försiktigt. Möter skolbarnen som kommer med bussen från högstadiet i Burträsk, någon mil bort. Vi kommer tillbaka till stallet och den korta rundan har helt suddat bort de grådassiga känslorna i mig. Jag känner ett pirr i magen inför våren för första gången på länge.
Loppan får den utlovade bullen som farmor bakat. Söt som socker sitter hon där med lockarna spridda runt kragen och berättar viktigheter för mig. Jag känner mig nog knappt trött längre, bara glad att vi tog oss ut och tacksam över tillvaron. Tålamodet påfyllt och kanske fick jag årets första fräken på näsan med, när vi spatserade genom byn.
Det är något jag håller högt hos mig själv. Min förmåga att uppskatta de små sakerna i livet – det finns SÅ mycket att uppskatta och vara tacksam över. Jag behöver inte mycket för att gå från glåmig och trött till pigg och pepp. “Lite häst” är receptet på medicinen jag behöver i mitt liv.
Ibland tänker jag att det vore enklast att ta en hästpaus under några år, så kanske det är också? – Enklast alltså. Men så kommer dagar som dessa, när jag rent utav ser med facit i hand vad en snart tjugosjuårig liten shetlandsponny kan göra med humöret. Så ser jag plötsligt årets första riktiga vårtecken framför mig: ponnypäls i drivor på golvet. Tänk snart ackompanjeras det med tussilagos, storspovssång och påskkycklingar.
Ja jo, jag tror nog jag är redo för våren ändå.
Bli hönsmamma!
~Detta inlägg är i betalt samarbete med Granngården ~
Där, bakom ladugården, bor våra damer och tuppen Tuppis. I hönshuset vi så högfärdigt kallar Höns Hilton.
Jag hade dagen innan varit inne i Skellefteå och fyllt upp foderförrådet på Granngården.
I vinter har jag haft mina höns i fyra år och börjar ha rätt bra koll på hur de vill bli ompysslade, att vara hönsmamma är inget jätteavancerat, det är lättskötta och tacksamma djur att hålla, men det är förstås alltid bra att ha läst på innan man skaffar höns.
Att blanda spannmål (jag varierar mellan korn och havre) med värpfoder har blivit min melodi. Granngårdens värpfoder är svensktillverkat och innehåller mycket protein. Inne i hönshuset har jag en stor fodertunna med lock, då blir det enkelt att sköta hönsen och fodret håller sig fräscht länge.
Mina hedemorahöns är sociala och tycker att det är spännande när det händer grejer i Höns Hilton. Ska jag vara ärlig så var jag faktiskt lite rädd för höns när jag skaffade dem och gruvade mig lite för hur det skulle gå att hantera dem. Men fort gick det att vänja sig, de är nyfikna, äter gärna ur handen och vissa hönor kryper till och med upp i knäet och vill ha lite gos.
Mina höns har fri tillgång på snäckskal i en balja. Det behöver hönsen för att tillverka starka äggskal.
När man skaffar höns behövs inga mängder med grejer. Men bra foder är förstås viktigast! Jag har dock lärt mig att det blir roligare ju mer lättskött hönshuset är, därför har jag skaffat en fin och praktisk foderautomat i galvad stål. Den rymmer fem kilo mat, så det hinner inte gå någon nöd på damerna, den är dessutom enkel att rengöra – det är en hönsägares dröm – praktiskt & snyggt!
Som tack för omtanken och pysslandet hade jag fått tre ägg. Det är min bästa lantlivslycka, fortfarande, efter fyra år, är det en sådan glädje att hitta ägg i redet.
Är du sugen på att bli hönsmamma så kan du spana in Granngårdens fina sortiment på hönsfoder och produkter. De har dessutom ordnat en fin hönsguide och en bra film för dig som går i höns-skaffar-tankar!
En dyr lärdom
Igår sken solen får marshimlen och vi fick besök av min favoritveterinär i stallet. Det var dags för tandkontroll och vaccination av vår gamla dam. Jag började med att mocka boxarna och tog in Fapri från soldränkta hagen så hon skulle stå redo när veterinären kom. Fapri kikade skeptiskt på mig under pannluggen “Du brukar inte vara här den här tiden? Det är något lurt på gång”, men så följde hon likväl med in, ställer upp som den snälla kompisen hon är.
Så kom veterinären. Fapri skulle få lugnande inför tandkontrollen men hennes mammutpäls gjorde att kanylen bara försvann in i all päls så veterinären fick snällt gå ut i bilen och hämta rakapparaten så det ens skulle vara möjligt att sticka henne. Först kollade hon munhålan, kinderna och gommen såg superfina ut, inga sår eller bettskador. Munhålan luktade precis som en munhåla ska och sedan raspades några små hakar bort men tuggytorna såg jämna och fina ut. “Få se, blir hon nitton år i år?” frågade veterinären, “Nej, hon blir tjugosju till sommaren”. När munstegen togs av kunde veterinären konstatera att hon såg så väldigt fin ut i munnen och har otroligt fina tänder för sin ålder. Så skönt, verkligen dagens glädjeämne!
Sedan fick Fapri sin andra vaccinationsspruta mot hästinfluensa, hon fick ännu en för sex veckor sedan. Det är nämligen så att jag, mitt i tokrenoverandet, bebisfödandet, utlånandet av ponny helt glömde bort vaccinationssprutan som ska tas årligen. Så i fjol blev hon utan och då måste man tyvärr göra om hela rabaldret. Dessutom har reglerna ändrats så man numera ska ta tre grundsprutor innan man “underhållsvaccinerar” årligen. En dyr lärdom, tur min veterinär är hemskt trevlig att ha omkring sig, så gör det inte så mycket att vi ses i augusti igen, då för tredje och sista sprutan för i år!
Februaridagarna
Men hej allihopa! Får jag månne lite scenskräck efter att jag ser hur många som tittat hit efter att Underbaraclara länkat hit till mitt lilla hörn av internet? Ja, kanske lite! Blev faktiskt alldeles tårögd av omnämnandet hos Clara. Inte bara har hon varit en stor förebild för mig under mina tio (!) år på gården, jag minns hur jag lyssnade på hennes sommarprat 2011, precis innan jag själv flyttade ut på landet, det gick rakt in i hjärtat på mig. Jag kände mig lite mindre ensam när jag kunde följa en annan ung kvinna som flyttat ut på landet. Så Claras omnämnande gjorde mig minst sagt glad! Då kan vi titta på senaste tidens bilder tycker jag!
Vi tar vid en solig lördag då hela familjen hjälpte min äldsta syster Carolina att flytta. Jag packade bilen full med kusiner och åkte ut till mellansyster Emelie. Där fick barnen äta lunch och leka. Svante fick gos av moster förstås. Båda hans mostrar är så kär i honom, plockar honom direkt de ser honom och gosar med honom allt de orkar. Mycket tacksamt för min rygg då vår lille palt numera passerat tio kilo!
Fyra av kusinerna pep iväg och lekte, alltid lika lugnt och skönt när blockflöjter är inblandade, visst?
Till eftermiddagen klädde vi alla på oss och gick ut i solen, flytthjälparna och fler kalasgäster anslöt också!
Emelie hade fixat små smörgåstårtor, fruktfat, muffins, tårta och chokladkex. För vi skulle fira blivande femåringen i familjen!
Fem tårtljus och en peppad Allie. Sedan sjönk solen, fikat var uppätet och kusinerna trötta. Vi gjorde ett sista ryck i flytten och åkte hem till Backen med kommunens största familjepizza i framsätet.
Sedan firade vi alla hjärtans dag i hemmets vrå med monstermuffinsarna vi knåpat ihop veckan innan.
.. och vardagen tog vid. Loppan som varit hemma i princip hela hösten och vintern från förskolan har nu börjat åka på sina femton timmar i veckan igen. Så otroligt härligt att det numera är ljust på morgonen också!
Jag fick högtidligt lov att fotografera havregrynsgröten så ni inte bara tror vi sitter och sörplar varm choklad dagarna i ända. Jag har tudelad relation till gröt, men toppar man med goda grejer och varierar den så kan jag äta det veckan lång!
Det blev helg och min tur att pyssla om ponnysarna. Här gick jag efter insläpp och filosoferade om livet. Kände sådan tacksamhet och ett sådant sammanhang denna helg. Fint att känna så. Efter Fredriks eftermiddagsvecka så är det alltid lika magiskt att komma ut om kvällarna.
Lördagen bjöd oss på otroligt fint väder. Jag och Loppan slog följe med grannflickan ut på tur i solskenet. Det är ingen större skillnad i arbetsvilja på sjuåringen i tävlingsform och tjugosjuåringen!
Så blev det söndag och dags för nästa kalas. På grund av covid hade vi både fått skjuta kalaset några veckor och bara halva familjen kunde dyka upp. Men storkusin Aisha var på plats och redo att leka med Loppan.
Vi höll till hos mamma och pappa i hembyn, så härligt! Kan ni förstå att min pappa fyllt 72 år? Det kan inte jag begripa!
Svante vaknade upp halvvägs in på kalaset, nerbäddad i ullpåse och ullhuva och ulloverall.
Mamma och pappas ena katt Bubben, tillika Knuts lillebror, följde oss som en skugga. Han råkade bli instängd i kylskåpet som kattunge och sov där en hel natt. Kom ut från kylen morgonen efter och sträckte på sig, gäspade och gick vidare med livet.
Min mamma är otroligt duktig på att laga mat och påhittig så det förslår. Idag blev det langos över öppen eld.
Vi körde både klassiska räk-varianten och en efterrätts-variant med nutella och banan. Otroligt gott!
Vi höll till ute tills tårna frös till, då landade vi inne och tinade upp lite innan vi åkte hem. Känns så främmande att vara inomhus hos folk, till och med. i ens föräldrahem där jag bott i 19 fina år. Kommer det någonsin kännas som innan pandemin?
På måndagsmorgonen stod en liten ballerina och vinkade till farfar som skottade vår uppfartsväg med lilla traktorn. Hon sprang mellan husets rum för att få en skymt av traktorn och ropade “VILKEN BUSIG FARFAR” och kiknade av skratt.
Efter veckor av pyssla om får, kor, hund, katter och ponnys om vartannat så var det gott att bara vara hemma en dag och pyssla om gårdens djur ordentligt. Kaninerna älskar snön och Aska över för fullt att gå med sele.
Måndagen avslutades med att hovslagaren Jennie kom och ordnade fina hovar på Fapri. Vi kunde konstatera att nästa gång vi ses är det april och vår på riktigt! Bara en sån sak!
Nu ska jag stänga ner datorn och spela spel med Loppan. Vi har magsjuka på besök i huset och vi som (än så länge) är friska gör allt för att ducka för bacillerna. Önska oss lycka till!
Kopussar och monstermuffins
Swish sa det så ska jag försöka sammanfatta veckan som gick med bilderna som inte hamnade i något inlägg. Efter en riktig raket-start på bloggåret så har här ekat ganska tyst i veckan. Istället har vi hängt i ladugården allt vi orkat, träffat vänner, hjälpt min syster att flytta, sörplat mängder med varm choklad – både ute i snön och inne framför OS på tv:n. Jag har gjort tre goda ting för min hälsa som inte rör träning – vaccinerat mig mot covid, varit på flärdfylld fotvård och gjort mig av med något som stört mig. Det blev en fullproppad vecka! Vi tar en titt på vad som fastnade i kameran:
Mycket tid har vi spenderat i ladugården. Bland alla får och de tre kvigorna som till sommaren får sina kalvar och blir kossor. Det är så härligt att vara i ladugården för hela familjen trivs så bra med det. Vi allihopa gillar att ha saker att påta på med och Loppan springer ivrigt runt och krattar gångarna, serverar baggarna hö och fyller vatten åt kvigorna i vattenkoppen. Alla drar sitt lite strå till stacken.
Jag kan inte låta bli att vilja ha egna djur. Älskar att gå ner till grannarna där hästarna bor eller gå åt andra håller längst Byavägen och hamna hos barnens farföräldrar. Som ju driver en lantgård. Men tänk om vi skulle kunna ha ett gäng djur uppe på Backen? Våra alldeles egna!
Jag tror att det fina vädret och föräldraledigheten som ger mig all tid hemma spär på drömmarna. Jisses vilka härliga, lediga dagar.
Det är en ganska svårfotad trio för allihopa vill mest gosa och lukta in stalljackan ordentligt.
Docka har en så häftig “eyeliner”, hela hennes uppsyn är bedårande.
Svärmor och svärfars djur bor så bra. Lösdriftar och ekologiskt foder. Kli under hakan var dag. Dessa tre har bott på gården i ett år nu och har vuxit till sig till granna damer, minsann.
När alla djuren fått sitt är det bara leken kvar. Klättra på höbal roar alla åldrar i familjen.
Jag har smitit åt mig lite får-gos när tillfälle getts.
Gårdens råttjägare har haft stenkoll på oss under veckan. Tyra är fjorton år och är den pratgladaste katten jag vet, “mjau, mjau, mjau”, låter det när hon kommer gående.
Sol har vi fått på näsan när vi gått mellan gårdarna. Jag har haft sådan energi i kroppen som jag inte känt på väldigt länge. Som att äntligen kunna se i färg efter att ha sett i svartvitt.
Hemma på vår Backe har vi levt på, förstås. Svante stjälpte till med högen med rentvätt som skulle vikas, storasyster tyckte absolut han såg ut att ha ont i pannan och gav honom plåster (haha!). Sedan har vi bakat monstermuffins. Lo ville baka åt sina kusiner som varit krassliga, de fick en leverans på farstubron och lyckan över att få träffa kusinerna på håll var total!
Sedan har vi ägnat åt oss aktiviteter som kräver både förstoringsglas och tumstock.
… Vi har alltså fortsatt med trapp/under trapp-projektet förstås! Vi gör lite nu och då när det passar i livet. Förhoppningen är att vi hinner klart innan sommaren är här och vi bara vill vara utomhus. Men då gäller det att jag sätter igång och skrapar den där trappan, puh!
Bondevecka!
I veckan får vi äran att sköta svärmor och svärfars lantgård. Det är en hel drös med får, tre kvigor, en katt och allas vår favorithund Jaffa. Det är bland det bästa jag vet – att få sköta djur, vara utomhus och pyssla på. Hiva foder, fylla vatten, klia hakor och får jag dessutom göra det tillsammans med lilla familjen så är jag helnöjd. Kan inte låta bli att drömma om en egen lantgård. Men tills vidare njuter jag av att få gästspela hos svärföräldrarna.
Jaffa blir tio år i vår. Hela familjen älskar sönder denna ljuva vovve, hon har varit så fantastisk från dag ett.
Jag häpnas över hur fort hon bara finner sig att helt plötsligt ingå i en småbarnsfamilj. Vi knatar över till svärföräldrarnas gård som ju ligger granne med vår.
Fåren märker direkt att det är några andra än vanliga husse och matte som kommer in genom ladugårdsdörren. Tittar storögt på oss. Vi öppnar upp lösdriften och släpper ut dem.
De går på rad till ensilaget. Ullrumpa efter ullrumpa.
En söting kommer tillbaka för lite kli och gos. Sådant kan man ju gott ställa upp på.
Utanför lösdriften jobbar Loppan på med ensilaget. Hon lever sitt bästa liv i ladugården, att sköta djur är bland det roligaste jag vet. Jag förstår henne!
När ladugården är gjord går jag över gårdsplanen och släpper in Jaffa en stund, norpar fika från svärmors frys, så åker vi på skoterutflykt.
I våran skog med svärmors goda bullar. Vi åker oftast till en av våra skiften, där solens strålar stannar länge och det finns stenar att klättra på och träd i vinkel som ger lite lä.
Fredrik gör eld.
.. och grillar bullar åt oss
Det smakar gott, så gott. Vi spanar efter ett flygplan vi hör, händer inte alls så ofta här hos oss.
Svante sitter mest och kikar runt, alldeles nyvaken och go.
Så hade vi kickat igång en vecka fylld av får, kor, hund, varm choklad och familjetid. Jag bara myser!
Stallmorgon
Vi skapar nya traditioner. Varannan helg kommer vi hädanefter att pyssla om hästarna. Vi brukar ju tjava ner lagom till lunch-höet- mocka, fylla vatten och pytsa ut hö till ponnysarna. Men det gör vi på veckorna och nu är det dags för oss att börja pytsa in lite stall på helgerna också. Idag hade vi premiär!
Vi vaknade före tuppen imorse. Men innan alla var i kläderna och varma chokladen var kokt så hann det börja ljusna. Peppen var total där i Thule-vagnen. Svante somnade in innan vi hann rulla ner för backen men Loppa, hon satt och fnissade över äventyret och lyste med pannlampan.
Hon skuttar av vagnen i farten och springer in genom stallporten. Inne i stalldelen tittade hästarna yrvaket på oss. Brillan, eller Brinell som han egentligen heter blinkade bara förvånat, “vad gör ni här, nuuu?”
Fapri tittar över sin boxkant och “hummar” åt oss.
Lo konstaterade att Fapri var smutsig och behövde kammas. Alltid gott att bli av med lite vinterpäls och få kli av borstarna samtidigt.
Hjärtat ömmar lite när jag ser alla grå hårstrån som blir fler för varje år. Tjugosju blir hon i juni. Men hon är pigg som en tioåring och vi har inga anledningar att tro att det inte bli många fina år till ihop. Men ändå, min gamla skrutt! Jag kliar henne i pannan och låter handen stryka över lena mulen.
Grannflickan har varit snäll och fyllt hö åt oss. Finns det något som säger klassisk morgonfodring mer än blå Ikea-kassar?
Vi sprider hö i hagen och Lo skattar utöver sig. Springer upp och ner för slänten och hämtar små tussar med hö och sprids över hagen. Alltid med pannlampan redo.
Så får de komma ut, båda ponnysarna. Brillan joggar ett varv runt hagen som för att sträcka på benen medan Fapri fort bestämmer sig för att börja proppa i sig hö.
Så återstår bara frukosten till oss. River fram ett hästtäcke ur sadelkammaren. Plockar fram zucchinibrödet med smör och ost, varm chokladen, blodapelsinen och hugger in. Frukosten smakar godare än någonsin där i stallporten.
Vi fyller oss med frukost. Mockar boxarna och vinkar “vi ses senare” till ponnysarna. Så mysigt att vi har detta att se fram emot varannan helg framöver. Mysigt!
En fruktstund hos hönsen
I måndags ville jag hävda att jag inte hade min bästa dag i livet. Fredrik jobbade eftermiddag och hade krupit ihop i gästrummet för att inte väcka oss allihopa mitt i natten, men det var en klen tröst när en liten tvååring kröp upp hos mig vid fem på morgonen och mina sömntimmar hade blivit alldeles för få. Sedan gick bara inget min väg. Sådana dagar kommer ibland, det behöver inte alls bero på något särskilt, men denna måndag var jag så öronbedövande trött.
Jag hade åkt till lanthandeln för att fånga några minutrar på egen hand, veckohandla, panta och sopsortera, sådant jag aldrig hade räknat som “egentid” för ett par år sedan, nu en kär stund på veckan. När jag kom hem ropade Fredrik “ta med frukt!!” sedan hittade jag hela gänget bakom ladugården där våra höns bor.
Någon var himla nöjd med egen banan. Jag själv får inte nog av blodapelsinerna just nu.
Kring husknuten på Höns Hilton stod våra damer och tryckte. Förfärligt vad kallt och otrevligt det verkade vara. De är inte riktigt överens med minusgraderna och blå-isen.
När fruktstunden var över trippade jag iväg och hämtade skottkärran med spadar, grepar och sop. Så satte vi på arbetshandskarna och satte igång med storstädning av hönshuset. Ut med allt gammalt bös och spån.
Vi har ett spån-proffs i vår familj. Som hon vältrat runt i diverse spånhögar från att hon var pyttebebis.
Vår lilla sagohöna Elsa var himla nöjd över påhittet. Inspekterade nyfiket det nya höet i redena, nya spånet på golvet och havren i matbingen.
När vi var klara svassade vår nya tupp – Tuppis – ett varv runt hönshuset innan han också hoppade in och inspekterade varje vrå. De är lättkränkta små varelser, våra små höns. Men ens var även mitt sinne lättare och kroppen fylls alltid av välbehagskänslor när djuren har det ordnat och fint.
Allt du behöver införskaffa innan du köper kanin
Funderar du på att skaffa kanin eller har du redan bestämt dig för att en liten fyrbent vän ska förgylla ditt eller dina barns liv framöver? Då vill jag ge dig mina bästa tips på grejer att tänka på och inhandla innan kaninen anländer.
När vi skaffade våra kaniner Aska och Hoppsan i somras så var jag fast beslutsam att de skulle få ha det så naturligt som möjligt och att jag skulle försöka främja deras naturliga beteenden så gott det går, främst genom att skaffa två kaniner så de har sällskap av varandra. Jag ska dock inte sticka under stolen med att det inte alltid är enkelt att veta vad som är bäst för mina fyrbenta små vänner, men bara tanken på att viljan finns där att ordna ett bra hem åt kaninerna är gott nog för mig, sedan kan förbättringarna få komma eftersom. Det är aldrig för sent att ångra sig eller åtgärda något som inte blev bra från början! Men de orden sagda ska jag försöka sammanställa de bästa tipsen jag har om just du går i tankarna, eller bestämt dig för att skaffa kaniner framöver:
Foder
Kaniner mår bäst av en enkel kost. Det är lätt att bli lurad i djuraffärerna att köpa olika sorts pellets och fröblandningar men det kaninen behöver är helt enkelt grovfoder. Det innebär fri tillgång på gräs på sommaren och hö på vintern.Kaninernas tänder växer hela deras liv och hålls i schack av bra kost. Kaninerna uppskattar också att gnaga på pinnar och äta blad. Mina kaniner får på vintern en liten näve havre varje dag, det är energirikt och kaninerna kan få lite extra spring i benen av det.
Det är lockande att ge kaninerna godsaker, här gäller det att begränsa sig då kaniner har känsliga magar och mår inte bra av snabba foderbyten. Våra kaniner får smaka både frukt, bär och grönsaker, men i små mängder och oftast som belöning, då och då. Saltsten, mineraler och vitaminer är överflödiga för kaniner och behöver inte ges.
Matskål och vattenbehållare
Vi har helt skippat matskål, istället stressar vi ut havren för att kaninerna ska få sysselsättning och aktivering, ett enkelt tips att roa kaninerna! Om man hellre vill ha matskål är en i keramik att föredra, de är enkla att tvätta ur och kaninerna kan inte gnaga på skålen då. Dessutom är de tyngre och står stadigt.Vi har vattenflaskor till våra kaniner, det är mest hygieniskt. Men i början när man hämtar hem en kanin kan det vara klokt att låta dem ha en vattenskål första tiden också, för att se till att den verkligen får i sig vätska.
Utrymme att husera i
Traditionellt har kaniner bott i kaninburar men jag skulle vilja slå ett slag för ett större boende, om möjlighet finns! Våra kaniner bor i en ponnybox i stallet och har gott om utrymme att skutta runt. På Jordbruksverkets hemsida finns regler som ska följas och måttangivelser på kaninernas bur. Tänk på att detta är minsta tillåtna storlek – ordna gärna ett större utrymme för kaninerna!Förutom att hålla koll på storleken på kaninernas utrymmen är det viktigt att tänka på:
- Kaninernas utrymme ska vara en stimulerande miljö
- Kaninernas behov att bygga bo ska tillgodoses (med t.ex. hö eller halm)
- Kaninerna ska ha tillgång till en “hylla”, det kan t.ex. vara ovansidan på en låda eller liknande. Alla kaniner i utrymmet ska rymmas på “hyllan” samtidigt.
- Ska kaninerna bo utomhus ska buren vara upphöjd så att kaninerna inte blir nedkylda
- Nätgolv är bara tillåtna på uteburar såsom betesburar
Förutom att införskaffa själva boendet med “hylla” och ett litet krypin (kaninerna älskar att ha någonstans att gömma sig och sitta och kura) så behöver du något att ströa med. Vi hade kvar sågspån från tiden med hästarna, men halm eller halmpellets är väldigt bra strömedel!
Päls och klovård
Vilken pälsvård kaninen behöver beror på vilken ras du väljer. En lurvig kanin kräver mer pälsvård (speciellt när den är ung) än en korthårig kanin. Läs på om rasen och välj karda/borste/kam därefter.Kaninernas klor måste klippas då och då, det finns speciella små klosaxar för det.
Annat
För att kunna aktivera kaninerna och umgås med dem är det skönt att ha en sele hemma, det är inget måste men jag tycker själv det underlättat. Många gånger kan det vara ett hjälpmedel, om man t.ex. måste uppsöka veterinär eller förstås om man skulle vilja åka och träna eller tävla med sin kanin. Vi har köpt ett elastiskt koppel, det får vår tvååring använda om hon vill skutta med kaninerna, på så vis kan hon inte råka slita i dem.Kaniner är väldigt sociala och nyfikna djur, de leker inte på samma vis som hundar och katter men jag upplever ändå att de uppskattar att undersöka nya grejer. Det kan vara allt från vedklabbar att upptäcka, till små bollar eller en tunnel. Bara fantasin sätter gränser! Det går att variera hur mycket som helst och extra roligt blir det om man då och då gömmer en morotsslant eller liknande i “leksakerna”.
Till sist är det bra att ordna en transportbur. Vi hämtade visserligen hem våra kaniner i en vanlig kartong, men en transportbur är inte alls dum att ha hemma. Tänk bara på att lägga in t.ex. en gammal handduk som vaddning istället för t.ex. hö – vill det sig illa kan kaninen sticka sig i ögonen ordentligt på höstråna under en inbromsning.
Jag hoppas att tipsen på grejer att införskaffa varit givande ~ Lycka till i jakten på din drömkanin!
