Jullovets slut
Vi blev ju sjuka hela hopen från juldagen och resten av julledigheten. Men så blev vi friska, vi vädrade ur huset, bäddade rent i sängarna och städade bort alla leksaker spridda över huset. Sen samlade vi nästan hela storfamiljen för lite jullovsaktiviteter ~ tacksamt med skiftgång för Fredrik!
Vi vi skickade vägbeskrivningar via SMS och möttes allihopa i Kyrkbäcken. Svante hade somnat så gott så han fick bara lyftas över från lilla bilstolen till ullpåsen i pulkan.
Där sov han gott, så gott. Med ulloverall, vanlig overall, dunpåse och mjuklift. Sov och sov och sov gjorde han.
Det löstes fiskekort, packades upp fika och fiskegrejer. Ett peppat gäng!
Vi tog sikte mot platsen morfar sett ut åt oss alla.
En så otroligt vacker dag. Lagom kallt och slående fint överallt.
Spänningen steg när morfar borrade hålen i isen.
Jag kan möjligtvis ha sagt någon gång att jag aldrig mer ska pimpla. Men när jag själv fick barn söker jag samma trygghet som jag själv hade som liten. Så pimpelfiske låter helt plötsligt som en strålande jullovsaktivitet i mina öron. Mysigt, ju!
Vi satte igång och fiskade. Maggot på kroken och sedan ~ vänta.
Lo var otroligt peppad i början, kikade ner i hålen för att få en skymt av fiskarna.
När resten av kusinligan anlänt blev det bus och lek och plötsligt skrek storkusin till och upp kom dagens fångst, ha liten abborre. Spänningen var olidlig!
Mamma och pappa, så många sjöar vi besökt för pumpling genom åren.
När krafterna började tryta värmde vi oss vid elden. Skorna på småbarnen togs av och fötter och händer gnuggades varma. Sedan dukade vi upp för lunch och fika!
Korv med bröd till kusinskaran och pitabröd med fyllning till de vuxna.
Så vaknade en trött liten kille till liv lagom till lunchen.
Min storasyster Emelie höll barnen varma med lekar och påhitt. Storkusin tog sitt uppdrag på största allvar och drog runt tre småkusiner på madrasserna.
Medan familjens minsting gosade i både mormor och mosters famn.
Vi drack rivigt kokkaffe, vallade ungar och kom sedan hem med rosor på kind. Så härlig jullovsdag!
Två tjusiga loppisfynd
I veckan hade jag förmånen att ha min Matilda på besök från storstan. Vi pratade i vanlig ordning på både in- och utandning. Jag hämtade henne inne i byns centrum och passade på att svänga förbi loppisen på vägen hem. Fyndade pepparkaksformar i alla dess former för en femma och denna ljusstake för en tia.
Tänker att den är given i jullådan och ska pyntas med röda ljus alla år framöver. Rimligt, visst?
Så slog jag till på detta spillkum med någons initialer inristade på undersidan. Tio kronor. Igår kväll åt godis ur skålen men jag tänker mig att den passar till precis allt. Så glad i det fyndet. I vanlig ordning swishade jag en slant extra då alla pengar går till ett kvinnosjukhus i Afrika, en god sak jag gärna stöttar.
Du kanske också gillar
Livet på gården på sistone
Vi åkte tvärsöver landet
Hönsguiden – Att skaffa & äga höns
Hemma hos oss just nu
Hör och häpna ~ här kommer ett inlägg helt utan inblandning av barn! Ibland sköljer det över mig att “jag har ju egna intressen också”! Ett av dem är helt klart inredning och påta i hemmet. Jag har usel koll på trender och hur man egentligen inreder, jag vill helst komma åt en känsla. Hemtrevligt ska det kännas.
En sen söndagskväll var jag ute och nöp lite granris bakom huset. Fredrik hade jobbat sju av sju dagar och avslutat veckan med att åka hemifrån strax innan fem för att sedan komma hem strax efter sju på kvällen. Jag hade varit innanför husets fyra väggar alldeles för mycket och gömt mig för de tjugofem minusgraderna som envist bitit sig fast hos oss. Men så kom den där söndagen och jag var ute och plumsade runt i snön och grejade. Mitt i allt stannade jag upp och bara insöp allt: tystnaden, mörkret, ljuset från stallamporna. Lukten av granris, den iskalla nästippen och den stjärnklara himlen med ett svagt, svagt norrsken över bagarstugan.
Det fotades ett jul-reportage hos oss på måndagen. Två härliga, inspirerande kvinnor spenderade dagen hos oss och fångade vinklar och vrår av vårt hus. Det var så kul! Efteråt hoppade jag i myskläderna och bara myste runt i vårt juliga hem som doftade glögg och pepparkakor.
Årets julgran blev en hög historia med allt pynt vi har hemma. Glas- plast, nya- och gamla julgranskulor. En enkel ljusslinga på det. I år tog Fredrik vår lilla, gamla Yamaha-skoter och körde till en av våra småkläppar som behöver gallras och högg en gran. Han kom hem alldeles lyrisk och rosig om kinderna med en gran som var alldeles för hög för att kunna stå upprätt hos oss. Som vi skrattade innan vi lyckats såga ner den till rätt längd och få den på plats. Vi saknar nämligen julgransfot så granen står i en skurhink placerad i en tjusigare trätunna från timmerboa.
Min gamla julstjärna från mitt flickrum. Julen är så mycket traditioner för mig. Alla minnen som är förknippade till förberedelserna. Hur pappa svor över julgransljusen varje år, hur viktigt det var att våra smällkarameller hamnade i granen och alltid var det någon katt som skulle riva runt bland pyntet. Misteln i hallen som gjorde att mamma kunde hugga tag i en under den och dela ut en bamsekram. Citrusfrukterna i drivor på pappas hemgjorda skåp i vardagsrummet. Åh. Och min gamla julstjärna, en bit av barndomen i vuxenlivet.
En av de positiva sakerna med att få besök av en tidning och medverka i reportage är att man får en jädra spark i baken att ta i det där som skjuts framför en annars. Vi har inte haft en ena grej på väggarna förr. Men nu pryder både tallrikshyllor (en nere och en i Loppans rum uppe), tavlor och lampetter våra väggar.
Vi skaffade oss en matta som vi gått och spanat på i flera månader. Jag fick hjälp av min kära syster och mina föräldrar att frakta hem den från stan, blev ett helt familjeprojekt. Så bra det blev. Bordet då? Ett av höstens loppisfynd för 75 kr.
Ute blev det ett enkelt, loppisfyndat (15 kr) halmhjärta istället för kransar i år. Gjorde en, enklast möjlig till köket istället.
Men hur mycket vi än pyntar och fejar så kommer vi aldrig att komma upp i utomhusnivån detta år. Överallt är det så fint att man bara häpnar. Fluffig snö, kallgrader, klara nätter och upplega i träden. Älskar det.
Tycker vår lilla gård gör sig extra bra inbäddad i vispgrädde. Men nog är det gott att gå in och värma tassarna, efter en stund i tjugofem minus.
Du kanske också gillar
Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan
Veckan på Backen #2
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Så kom julen till Backen
Tioende december har det hunnit bli. Det är fredagskväll och “Jul med Ernst” visas på vår TV. Barnen sover, Fredrik är och jobbar en extranatt på sågverket och jag äter choklad, latar mig och landar efter en fin vecka. Jag tänkte skänka er sista laddningen med bilder från vår höst, innan jag är “ikapp” och kan skänka er inlägg från nuet framöver. Så, vi tar en titt på tiden då hösten gick mot vinter och juletider.
Vi har haft enormt mycket tid tillsammans, barnen och jag. Det har härjat RS-virus i byn så vi har både valt att ha Loppan hemma från förskolan och ändå åkt på några omgångar med sjuka, trots att vi varit försiktiga. Det är nog bara att inse att småttingarnas immunförsvar jobbar på för fullt denna höst, vi är långt från ensam som fått tampas med snoriga näsor, hosta och feber har jag förstått.
Vi håller på att öva med kaninerna att ha sele på sig. Vi började i somras men då var de inte redo. Men Hoppsan finner sig i det mesta. Vi skaffade ett koppel som är elastiskt, då synkar tvååringen och kaninen lite bättre må jag säga.
Barnen. Livets rikedom. Oj vad härliga och prövande veckor vi haft. Som livet är mest. Jag har verkligen varit mycket med barnen i höst. Det är väldigt fint och skönt att ha det så. Det var vad jag ville när jag blev “hästlös” för snart ett år sedan, leva småbarnsliv fullt ut. Så är det sannerligen nu.
Minns ni att vi var till Piteå tidigare i höst? Jag köpte oss en handgjord ljuslykta som funnit sin plats i köket. Dessutom blev det en bomullsblus och bomullskofta också. Bott i dessa kläderna hela hösten.
Dagarna innehåller mycket mys och gos. Min kropp skulle förmodligen må bra av lite mer rörelse och aktivitet, men det är svårt att låta bli denna gosse. Hjärtans fröjd.
Någon av de där krassliga dagarna gjorde vi upp eld och grillade bort lite frysrens från frysen. En snutt grillkorv. Hamburgerbröd fyllda med olika sorts ost i mackjärnet. Bullar grillade över öppen eld. Alla som ville fick smaka.
Efteråt får man tina upp tår och vila benen i soffan. Mysets mys.
En ganska lågmäld farsdag passerade. Pussar, kramar, teckning, kaka och en liten present. Tacksam över att Fredrik är pappa till mina barn. Han gör det med sådan bravur.
En dag började vi med att vara kreativa. Lo bygger en stor rektangel av duplo i princip varje morgon, sjunger “Ja må du leva” och fortsätter “här är en födelsegagståååta” Smälter. Tårtan funkar också att använda som pall, förstås. Sedan drog vi iväg på loppis. Fika och fynda är ju några av mina bästa hobbys. Det funkar inte för mig att ladda upp bilderna på fynden, men tänk er hemstickad jultröja för 45 kr. Ih.
Den där pappan i familjen uttryckte sin “avundsjuka” över alla mysiga utestänger och utefika/luncher vi hunnit med när han varit på sågverket och jobbat. Så en dag när solen sken mot oss passade vi på att grilla ute på gården. Solen i ansiktet ändå, vad härligt det är.
Varm choklad och grillkorv. Allt är så gott utomhus.
Svårare än så är det inte. Vi har ju en fin grillplats, men vi har inte mäktat med att ta hand om den. Så vi har bara dratt ut en gammal plåt och eldat på. Ett renskinn och vad som finns hemma att knapra på. Själen njuter.
Nästan varje morgon tar jag en bild ut från vardagsrummet ~ precis som att det bara är till låns en stund. Varje dag är så unik. Och i sovrummet har vi tråcklat ut bebissängen ingen av våra barn velat sova i till förmån för ett till nattygsbord (eh.. stol?) så länge. Mysigt här inne, tycker jag, trots att jag är tapetfrälst och vill tapetsera en vacker dag här inne.
Fredrik åkte tillslut dit på den där sjukan som bara snurrat runt (på sin lediga vecka, förstås!). När han piggnade till började det pillras i kroppen och fönsterlamporna kom upp till sist.
Vi har fejat på med städning, bakning och sådant. Älskar sådant hemmapåt.
Vi har pysslat om våra vingbeklädda vänner. Jag har inte alls haft mycket engagemang för mina damer i höst. De har inte lagt ett ägg sedan i augusti och några av hönsen har fått kalkben. Måste ta tag i det pronto. Vi hade ju en tupp uppfödd i vår tvättstuga, Lillebrun, som tillslut blev helknäpp och hoppade på lilla Loppan helt oprovocerat. Loppan blev rädd förstås och Lillebrun nackade vi illa kvickt. Det tog musten ur mig lite.
Jag hoppas innerligt vi blir kompisar igen, damerna och jag.
Våran lilla landet-unge.
En morgon tog vi lilla byvägen till farmor och farfar för att titta på tjuren de lånat hem i några veckor. Gullig med bruna öron.
Hälsade på fåren förstås.
Loppan hjälpte farmor att göra snyggt i gången. Sedan ilade vi hem.
Fönsterlamps-projektet fortskred. Det fanns ingen vettig plats att dra ut sladden så Fredrik fick borra och såga ett litet hål ut. Fint blev det.
Sen blev det vinter på riktigt. Älskar vyerna nu, överallt så vackert. Syskonkärleken har också golvat mig gång på gång.
Det har varit riktigt kallt hos oss. – 29 som värst. Men ofta kring tjugo. Vi har gjort det bästa utav det med picknick inomhus och spanat ut från stora fönstret.
Det blev skyltsöndag och första advent. I vår lilla by var det full aktivitet. Jag stod en stund med kaninerna och lät alla barnen klappa och gosa. Sedan dansades det runt granen. Lite julpynt började komma på sin plats.
Flera turer till stan har det blivit. Julklappar, sjukhusbesök och andra ärenden. Nästa år vill jag ha mindre resor till stan i överlag. Men när allt är så otroligt vackert längst vägen känns det inte värst, ändå. Fick hoppa ur bilen och knäppa lite bilder på vackra Västerbotten.
En liten lat Nisse har flyttat in hos oss. Lat i den bemärkelsen att han inte orkar busa varje dag, bara då och då. Men tjusigt hem, det har han minsann.
Gjorde lite figurer i porslinslera och målade. Filmade en liten “reel” på instagram som nu setts av hundra tusen personer. Woah!!!
Jag är glad, tillfreds och myser på ett annat vis i december än i november. Ensamhetskänslan och gråheten är som bortblåst och jag trivs med tillvaron så. En sån ynnest att få spendera dagarna med mina ungar. Det matas ponnys och en liten charmör blir glad, så glad när han får en skymt av sig själv i spegeln. Eller, säg mig förresten vad som inte gör denna gossen glad?
Det fotas julreportage för en tidning hos oss. Vi tänder andra ljuset i adventsljusstaken och går i full fart mot tredje. Vi stökar lite i godan ro med julklappar, julbak och försöker boka in små träffar med vänner och familj när alla är friska. Vill bara hoppa rakt in i december-bubblan och stanna länge, länge.
Så gick det till, när grå och dimmig november, blev vacker, klar och charmerande december.
“Vi har nuet”
Vi sitter vid matbordet en tisdag, det är slutet av november när Fredrik säger “När jag blir gammal kommer jag sitta och läsa din blogg och vara så glad över allt vi gjort och vårt liv”. Orden stannar med mig, jag tänker att jag är så rädd att glömma. Så rädd att bli bortglömd en dag. Så jag skrapar ihop min höst ~ En del av den i alla fall, paketerar den i ett blogginlägg och hoppas att jag ska minnas dessa stunder för evigt:
Mitten av oktober och vi kan konstatera att vi både har härlig vintervit backdrop i vardagsrummet och att Svante redan vuxit ur kläderna hade hade på bilden. Dessa två alltså, mitt hjärtas fröjd.
Jag försöker göra guldkant på uppväxten för våra små. Monstermuffins blev en hit i läskiga oktober.
Det är lite bökigare att kombinera småbarnslivet och djuren i blasksnö. Men det går. Vi bjöd ponnysarna på lunch och konstaterade att shettispäls är det häftigaste som finns, alldeles torr vid huden under den blöta ytan. Kaninerna har fått mycket gos och Hoppsan har blivit himla go sedan han kastrerades.
Det yrar snö runt gården halva oktober och hjärnan har svårt att orientera sig. Är det vinter? vår? höst?. Vi gömmer oss i stallet hos kaninerna och pysslar inomhus.
Det är vilsamt när vintern smyger sig på. Om än den kom tidigt. Tänker mycket på livet, tillvaron och nuet. Är skör och stark samtidigt. Känner mig lite ensam denna höst, men det är okey.
Vi fortsätter att ge ponnysarna mat så ofta vi kan. Det är mina höjdpunkter. Sedan kryper vi upp i soffan en stund och vilar benen. Loppan har slutat sova om dagarna. Liten blir stor.
Många vackra dagar i kamerarullen trots att hösten känts väldigt grå och dimmig. Säger till Fredrik flera gånger att jag fastnat i ett negativt tankesätt, all förundran jag brukar känna och se varje dag är som bortblåst och livet känns vardag. Jag gillar vardag, men mellan vardagen vill jag ha fest i själen.
På tal om vardag. Lillebror i coop-vagnen i Burträsk. Lillevännen vår, som finner sig i allt.
Vackra vyer utanför vardagsrumsfönstret och trädgårdslandet får en sista ansträngning. Vitlöken petas ner i halvfrusen pallkrage.
I stallet fylls det höpåsar, vatten och mockas. Svante finner sig i det med och sover sig genom de flesta stallbesök. Knut följer mig ner som en hund och följer med upp till Backen igen efter bestyren. Om han inte fastnat på en dörr eller så.
Det blir Halloween och vi firar smått med monster-paj och pumpa ute på bron. Köpte två kilo godis och inte en enda kom på “bus eller godis”. Förutom två förkylda kusiner som fick spöka utanför köksfönstret en söndagsförmiddag. Så gulligt, så!
Tur att november funkar till utemat och besök av efterlängtade långväga gäster med världens gulligaste hundvalp i släptåg. Älskar att laga mat och äta utomhus så orimligt mycket!
Snön smälter bort och lämnar oss med en grå sörja och ett vilsamt lugn. Jag trivs i dimman. Världens gladaste Svante piggar upp oss alla och är solskenet vi alla längtar efter.
Jag gör en kraftsamling. Pratar med min granne Pelle som alltid säger några kloka ord. Vi pratade om hur enkelt det är att bara klaga över sin situation istället för att skapa sig minnen och ägna sig åt sina hobbys. Så jag sätter igång och röjer i stallet, städar åt hönsen och donar. Kommer in rödrosig och glad. Tror jag måste ägna mig lite mer åt mina hobbys framledes.
Jag får göra ett jobb åt RevolutionRace på Instagram och det är så himla kul. Får ägna mig åt det jag gillar mest, vara ute med familjen och vara kreativ.
Vi grillar hamburgare och kastar sten i sjön. Blickar ut över sjön, som så många gånger förr. Det känns hemtamt.
Kånkar in ladugårdsfynd, doppresenter från 2019 och bäddar den gamla furusängen. Det är små saker som får hjärtat att hoppa till lite extra. Små glimtar av kreativitet får mig att må så bra. Själen ropar “mera, mera!” och jag försöker lyssna. I Loppans rum kommer var sak på plats.
Tiden går fort och långsamt samtidigt. Allt känns och samtidigt är jag så tom. Tänker så mycket men känner mig ändå rätt så tillfreds. Sörjer och saknar hästlivet. Funderar på framtiden och vad den kommer innebära. Stegar upp lösdrift och räknar kronor och ören för att kunna förverkliga fler gårdsdrömmar till sommaren. Försöker landa i tillvaron men något rycker i mig som vill vidare och utforska. Jag klappar Knuts sammetslena päls, biter bort en skinnbit från läppen och får goda ord av min syster i telefonen “älskar dig och vi har nuet”. Tar med mig orden vidare in i hösten ~
Så dansa, lillebror, sjung för mig, lillebror ~ Svantes dopdag
I lördags var det dop för vår lilla gullgosse. Egentligen skulle dopet vara en vecka tidigare, men då var Fredrik sjuk. Sedan hann Svante få sig en släng av förkylningen och vi stod i valet och kvalet om vi skulle ställa in eller inte. Men tillslut så, dagen innan, bestämde vi oss för att köra ändå.
Huvudpersonen började dagen med en tupplur i babysittern och jag stökade fram allt fika vi fått frysa in sedan veckan innan. Fredrik och Loppan roade sig med att baka när de var krassliga. Så mycket gott!
Ute var kallgraderna många. Minus sjutton i november. Vackert så man tappar andan lite. Vi stökade på hemma till klockan elva. Sladdade förbi lanthandeln för att köpa med Billys panpizza och Loka och åkte till byns vackra bönhus som vi bokat för dagen.
Rimfrost i träden utanför, vi inmundigade lunchen, pyntade och krånglade på oss alla finstassarna.
Det är så vackert, vackert i bönhuset.
Vi pyntade i all enkelhet. Granris i små vaser, polaroidbilder på jutetråd från första, korta tiden i livet. Och fika, förstås. Drömmar och chokladbollar med festligt strössel.
Magisk toscakaka och morotskaka. Så blev det kalljäst bröd med lite pålägg. Alla våra favoriter här hemma.
Så kom gästerna! Vi hade bjudit ihop vår närmsta familj. Föräldrar, syskon och syskonbarn med respektive. Några var sjuka och några behövde susa iväg på andra åtaganden, så vi vände på kalaset och körde fika först. Svante var så tjusig i sin lilla stass. Första kläderna vi köpt till honom, hur söt? Här i storkusin Viktors famn.
Presentöppning och fika, småkusinerna emellan. Sedan bus i massor. Rätt som det var började musiker och präst att trilla in. Vi hade bett två bröder i byn, Erik och Johan, att sjunga för Svante.
Så blev han döpt. Vi hade råkat hälla kallvatten i dopskålen (Förlåt lillälskling!) men vår cooling tog allt med ro ändå. Det spelades “Sång till friheten” och “Lillebror” så ögonen tårades. Dopklänningen är 66 år gammal och har gått i min släkt lika länge. Så fick han sina namn ~ Svante Ture Johannes. Efter våra älskade pappors mellannamn.
Några av kusinerna satt sjuka på distans och kikade på dopet via FaceTime. Älskar 2021 och tekniken. Höll på att smälla av när jag såg att kusin Allie hämtat sin padda för att ta kort på oss på datorn. Älskade unge. Vi stökade på i en rasande fart och stängde om oss. Hejdå vackra bönhuset.
Sån fin dag det blev. Precis så som vi önskat. Omgivna av familjen, bra musik, gott fika och bara få umgås. Kände mig så himla tacksam över mina ungar, att vi får ha dem till låns under vår tid på jorden. Framtiden skrämmer mig något så otroligt, ska ni veta. Men nu är nu och just denna dag vill jag bära med mig långt in i hjärteroten.
Svante Ture Johannes, gud vad jag älskar dig.
Bebisgos, strandpromenad och unn
Vi börjar inlägget där det förra inlägget slutade. I hotellsängen i Piteå.
Den gosigaste jag vet. Svante. Så himla himla fin. 8890 gram väger han nu, fyra månader gammal. Ett enda stort gos.
Kikade på saker till huset. Både kuddar till soffan, en ljuslykta och en utomhusdekoration fick följa med hem. Gillar verkligen Piteå. De gamla husen, anrika gågatan, butikerna. Under tiden levde andra halva av familjen loppan på äventyrsbadet.
Vi sammanstrålade lagom till middagen. Efter tips hade vi bokat bord på Pensionatet. Åhå, vilken matupplevelse, och vilken himla fin personal.
Stenugnabakad pizza med lufttorkad skinka. Och överallt ~ Så himla fint. Inspirerades av miljöerna både inne och ute.
Jag älskar verkligen livet på gård med gummistövlar, håret i tofs, lurvtröjor och arbetskläder. Men lika mycket älskar jag att dra på klänningen, ta på läppstift och äta grym mat på restaurang. Behöver det då och då i livet, uppskattar det massor.
Sedan rullade vi till hotellet. Såg på sång- och dansshow och skålade tillsammans. Somnade och sov så gott.
Vaknade upp till ett stilla hav och vackerväder. Frukost och halva gänget drog återigen iväg på badhuset. Svante och jag låg och såsade i frasiga hotellakarn först.
Men sen gick vi ut. Tog en promenad i friska luften. Kände mig glad och vemodig på samma gång. Livet är så vackert men så skört. Vi har förlorat en av våra kära till himlen på senaste. Jag är så glad och tacksam över så mycket i livet. Men samtidigt går sorgen och håller oss i handen.
Kanske är det den stundande trettioårsdagen, kanske är det just den bistra påminnelsen om hur kort och skört livet är. Men när jag stod där på stranden kunde jag bara konstatera en sak. Jag vill göra det här, fullt ut, det här vi kallar livet. Jag vill uppleva, känna, beröra och beröras. Jag vill må bra från insidan och ut. Jag kände mig sårbar och så stark på samma gång. Blicken nuddade horisonten. Andetagen var djupa. November känns.
Sedan lämnade jag Svante hos Fredrik. Kilade iväg på egen hand och smet in på spaet där jag bokat mig en efterlängtad massage. Jag är så skruttig i kroppen. Har dragits med en hel del hälsoproblem senaste tiden (inget allvarligt, oroa er inte!) som jag bestämt mig för att ta tag i. Det handlar om mina fötter, min mage, min rygg och så vidare. Skruttig lite överallt efter två ganska täta graviditeter och låg prioritet på min fysiska hälsa senaste åren. Nu tog jag ett litet steg i rätt riktning. Njöt så av en massage, kan jag lova.
Vi hade snällt nog fått låna hotellrummet några timmar extra så även Fredrik fick pysa iväg på lite egentid, han med. Barnen slumrade medan jag packade ihop klänningen, läppstiftet och alla oanvända blöjor som låg strösslade över golvet. Iakttog mina två skatter och kände mig mer än redo att åka hem och fortsätta leva livet. Med en god helg färskt i minnet, en sorg i hjärtat och tacksamheten till mig själv som börjat ta tag i min hälsa. Ett steg i taget.
Jag söker tröst i dimman
Godmorgon. Glåmig och trött skriver jag till er direkt från sängen. November började inte som önskat, men det kommer bli bra ändå. Jag försöker hitta någon sorts tröst och mening med att det blivit som det blivit. Vill så gärna kunna säga “det finns inget ont som inte för något gott med sig”, om några månader. Men nu är nu och jag tillåter mig att vara lite låg. Använda Svantes mjuka lår som snuttefilt och snusa linlockar som tröst. Jag hoppas det fungerar.
I tisdags packade vi alla fall Volvon med ungar, frysrens och lilla muurikkan. Åkte till en av våra favoritplatser i vår by, Gröna Lund.
Mitt bästa botemedel mot nästan allt. Vara utomhus, laga mat och bara finnas till.
Jag känner mig knappt som något annat än mamma nu. Tidigare har jag kombinerat det mer med hästar, renovering, gårdsprojekt, odling och sådant. Numera är jag helt omsluten av mammarollen. Inget ont med det, så är livet nu. Jag tror att jag kommer sakna den här tiden resten av livet, när den är förbi. Så jag förevigar envis tvååring som absolut inte vill ha saft, för att i andra ögonblicket fråga vart hennes saft är. Och trött tremånaders. Och kan knappt tro att det finns tider efter denna tiden.
November är vackert om än mörkt. Jag tycker vädret är vilsamt och naturen vacker nu, bara man tar sig ut. Ute är bäst.
Vi kastar småsten i sjön och äter hamburgare med dressing, lök och sallad. Sådant som blivit över men gör sig himla bra ihop. Jag vet inte om jag känner mig annorlunda efter utflykten, men det tröstar mig så att detta finns. Att linlockarna och de goda låren finns i mitt liv. Att det finns eldar, muurikka, en stilla sjö och våta löv. Tacksam att få vara en liten liten del av vår märkliga värld, ändå.
Du kanske också gillar
Rörelseglädje för alla
Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan
Veckan på Backen #1
Redo för förskolan!
Inlägget är ett betalt samarbete med Citykompaniet
~Jag har själv valt ut produkterna i inlägget och alla åsikter i inlägget är mina egna!~
Jag parkerar bilen i nya parkeringshuset mitt i stan, klickar fast babyskyddet i vagnens underrede och promenerar den korta biten upp till gågatan. Här, bakom de frodiga träden står Citykompaniet. Jag måste erkänna, jag är ju en riktig lantis ut i fingertopparna och lämnar inte gården allt för ofta, men när jag väl beger mig in till Skellefteå så är det himla skönt att allt man behöver finns samlat under ett och samma tak.
Just idag var jag på jakt efter ett gäng grejer som underlättar vid förskolestarten. Livets andra för vår lilla Loppa. Jag minns själv hur jag följde med mamma in till samma stad för att få en uppfräschning av garderoben till höstens skolstarter. En mysig tradition jag nu för vidare.
Jag blev mäkta imponerad över hur tjusigt det blivit inne på Citykompaniet efter renoveringen, blev himla förtjust i växtväggen längst hissen! Så satte jag igång med dagens ärenden och betade av affärerna i tur och ordning. Idag besöktes Cubus, Clas Ohlson, Stadium, Ur & Penn och Intersport.
Så blev det lördag på Backen och där, på bänkarna vi platsbyggt under renoveringen radade jag upp höstekiperingen. En varm, gosig jacka från Cubus, superfina, lekvänliga byxor från Stadium, sköna sneakers från Intersport och ..
.. ett gulligt hästhalsband åt vår lilla hästtjej från Ur & Penn …
… och slutligen en dymo-apparat från Clas Ohlson som snabbt skrev ut klisterlappar i ett huj så jag direkt kunde börja organisera här hemma. Det är ju så rackarns störigt när kläderna hamnar på villovägar så man ska springa runt och leta kläder på morgonen innan förskolelämning. Ordning och reda underlättar så mycket!
Apparaten var tämligen lättanvänd och vips blev det lite lättare att hitta i hallen. Jag får göra ett ryck och märka upp alla lådor med barnkläder ute i lilltorpet med, så allt är i sin ordning när Svante ska ärva syrrans kläder.
Loppan blev så himla glad över sina “senter” (presenter) och sjöng “Ja må du leva” åt sig själv. Stolt som en tupp hjälptes vi åt att klä på nya utstyrseln, sist på var skorna från Intersport, och susade iväg för det roligaste – provleka och se om alltihopa får godkänt av en två och ett halvt-åring med mycket bus i benen! Först tog vi cykeln ner för Backen …
… för att ta en tur med vår ponny Fapri. Det var bara sju grader trots septembersolen men tröjan från Cubus värme gott. Byxorna från Stadium var stretchiga och gick galant att rida sommarrund ponny med!
På eftermiddagen susade vi ut i trädgårdslandet. Skördetider är bästa tiden och Loppan är rackarns snabb på just det – skörda – här rycks morötter, blommor och ärter till höger och vänster!
Jag har så länge jag kan minnas vurmat för det lokala. Att kunna åka in till Skellefteå och köpa allt som behövs under en och samma tur är så skönt.
Eftermiddagen går mot kväll och nya kläderna har precis klarat stora lektestet. Cykla, rida och greja i trädgårdslandet och Loppan var fortfarande både varm och nöjd över bekvämligheten.
Alla produkter vi valt ut finns på Citykompaniet i Skellefteå – bland så mycket mer!
Godaste dadelbollarna
Idag ska jag bjuda på receptet på vårt ultimata fika – dadelbollar (som inte smakar hästmat!). Vi har varit rätt restriktiva gällande socker för vår lilla Loppa, speciellt under hennes två första år, men för den delen inte velat göra avkall på mysiga fikastunder. Då passar det här receptet perfekt!
Ingredienser
16 dadlar (vi köper de som redan är urkärnade från Änglamark)
3 dl havregryn
1 dl riven kokos
3 msk kakao
1-2 tsk honung (akacia eller vanlig svensk) – kan uteslutas om man vill
0,5 dl kokosolja
2 msk starkt, kallt kaffe
1,5 msk vatten
Riven kokos till toppingInstruktioner
Lägg alla ingredienser i en mixer och mixa alltihop till en jämn smet som går att forma. – Angående honungen, den går absolut att utesluta utan att det blir “hästmat”, dadlarna i sig är söta och goda, men lite extra gott blir det med den där teskeden honung tycker jag!
Sedan är det bara att rulla till lämpligt stora bollar, rulla i riven kokos. Ät direkt eller frys in tills när fikasuget slår till!
