Allmänt
Bebisgos, strandpromenad och unn
Vi börjar inlägget där det förra inlägget slutade. I hotellsängen i Piteå.
Den gosigaste jag vet. Svante. Så himla himla fin. 8890 gram väger han nu, fyra månader gammal. Ett enda stort gos.
Kikade på saker till huset. Både kuddar till soffan, en ljuslykta och en utomhusdekoration fick följa med hem. Gillar verkligen Piteå. De gamla husen, anrika gågatan, butikerna. Under tiden levde andra halva av familjen loppan på äventyrsbadet.
Vi sammanstrålade lagom till middagen. Efter tips hade vi bokat bord på Pensionatet. Åhå, vilken matupplevelse, och vilken himla fin personal.
Stenugnabakad pizza med lufttorkad skinka. Och överallt ~ Så himla fint. Inspirerades av miljöerna både inne och ute.
Jag älskar verkligen livet på gård med gummistövlar, håret i tofs, lurvtröjor och arbetskläder. Men lika mycket älskar jag att dra på klänningen, ta på läppstift och äta grym mat på restaurang. Behöver det då och då i livet, uppskattar det massor.
Sedan rullade vi till hotellet. Såg på sång- och dansshow och skålade tillsammans. Somnade och sov så gott.
Vaknade upp till ett stilla hav och vackerväder. Frukost och halva gänget drog återigen iväg på badhuset. Svante och jag låg och såsade i frasiga hotellakarn först.
Men sen gick vi ut. Tog en promenad i friska luften. Kände mig glad och vemodig på samma gång. Livet är så vackert men så skört. Vi har förlorat en av våra kära till himlen på senaste. Jag är så glad och tacksam över så mycket i livet. Men samtidigt går sorgen och håller oss i handen.
Kanske är det den stundande trettioårsdagen, kanske är det just den bistra påminnelsen om hur kort och skört livet är. Men när jag stod där på stranden kunde jag bara konstatera en sak. Jag vill göra det här, fullt ut, det här vi kallar livet. Jag vill uppleva, känna, beröra och beröras. Jag vill må bra från insidan och ut. Jag kände mig sårbar och så stark på samma gång. Blicken nuddade horisonten. Andetagen var djupa. November känns.
Sedan lämnade jag Svante hos Fredrik. Kilade iväg på egen hand och smet in på spaet där jag bokat mig en efterlängtad massage. Jag är så skruttig i kroppen. Har dragits med en hel del hälsoproblem senaste tiden (inget allvarligt, oroa er inte!) som jag bestämt mig för att ta tag i. Det handlar om mina fötter, min mage, min rygg och så vidare. Skruttig lite överallt efter två ganska täta graviditeter och låg prioritet på min fysiska hälsa senaste åren. Nu tog jag ett litet steg i rätt riktning. Njöt så av en massage, kan jag lova.
Vi hade snällt nog fått låna hotellrummet några timmar extra så även Fredrik fick pysa iväg på lite egentid, han med. Barnen slumrade medan jag packade ihop klänningen, läppstiftet och alla oanvända blöjor som låg strösslade över golvet. Iakttog mina två skatter och kände mig mer än redo att åka hem och fortsätta leva livet. Med en god helg färskt i minnet, en sorg i hjärtat och tacksamheten till mig själv som börjat ta tag i min hälsa. Ett steg i taget.
Jag söker tröst i dimman
Godmorgon. Glåmig och trött skriver jag till er direkt från sängen. November började inte som önskat, men det kommer bli bra ändå. Jag försöker hitta någon sorts tröst och mening med att det blivit som det blivit. Vill så gärna kunna säga “det finns inget ont som inte för något gott med sig”, om några månader. Men nu är nu och jag tillåter mig att vara lite låg. Använda Svantes mjuka lår som snuttefilt och snusa linlockar som tröst. Jag hoppas det fungerar.
I tisdags packade vi alla fall Volvon med ungar, frysrens och lilla muurikkan. Åkte till en av våra favoritplatser i vår by, Gröna Lund.
Mitt bästa botemedel mot nästan allt. Vara utomhus, laga mat och bara finnas till.
Jag känner mig knappt som något annat än mamma nu. Tidigare har jag kombinerat det mer med hästar, renovering, gårdsprojekt, odling och sådant. Numera är jag helt omsluten av mammarollen. Inget ont med det, så är livet nu. Jag tror att jag kommer sakna den här tiden resten av livet, när den är förbi. Så jag förevigar envis tvååring som absolut inte vill ha saft, för att i andra ögonblicket fråga vart hennes saft är. Och trött tremånaders. Och kan knappt tro att det finns tider efter denna tiden.
November är vackert om än mörkt. Jag tycker vädret är vilsamt och naturen vacker nu, bara man tar sig ut. Ute är bäst.
Vi kastar småsten i sjön och äter hamburgare med dressing, lök och sallad. Sådant som blivit över men gör sig himla bra ihop. Jag vet inte om jag känner mig annorlunda efter utflykten, men det tröstar mig så att detta finns. Att linlockarna och de goda låren finns i mitt liv. Att det finns eldar, muurikka, en stilla sjö och våta löv. Tacksam att få vara en liten liten del av vår märkliga värld, ändå.
Du kanske också gillar
Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan
En midsommar att minnas
När juni blir juli
Redo för förskolan!
Inlägget är ett betalt samarbete med Citykompaniet
~Jag har själv valt ut produkterna i inlägget och alla åsikter i inlägget är mina egna!~
Jag parkerar bilen i nya parkeringshuset mitt i stan, klickar fast babyskyddet i vagnens underrede och promenerar den korta biten upp till gågatan. Här, bakom de frodiga träden står Citykompaniet. Jag måste erkänna, jag är ju en riktig lantis ut i fingertopparna och lämnar inte gården allt för ofta, men när jag väl beger mig in till Skellefteå så är det himla skönt att allt man behöver finns samlat under ett och samma tak.
Just idag var jag på jakt efter ett gäng grejer som underlättar vid förskolestarten. Livets andra för vår lilla Loppa. Jag minns själv hur jag följde med mamma in till samma stad för att få en uppfräschning av garderoben till höstens skolstarter. En mysig tradition jag nu för vidare.
Jag blev mäkta imponerad över hur tjusigt det blivit inne på Citykompaniet efter renoveringen, blev himla förtjust i växtväggen längst hissen! Så satte jag igång med dagens ärenden och betade av affärerna i tur och ordning. Idag besöktes Cubus, Clas Ohlson, Stadium, Ur & Penn och Intersport.
Så blev det lördag på Backen och där, på bänkarna vi platsbyggt under renoveringen radade jag upp höstekiperingen. En varm, gosig jacka från Cubus, superfina, lekvänliga byxor från Stadium, sköna sneakers från Intersport och ..
.. ett gulligt hästhalsband åt vår lilla hästtjej från Ur & Penn …
… och slutligen en dymo-apparat från Clas Ohlson som snabbt skrev ut klisterlappar i ett huj så jag direkt kunde börja organisera här hemma. Det är ju så rackarns störigt när kläderna hamnar på villovägar så man ska springa runt och leta kläder på morgonen innan förskolelämning. Ordning och reda underlättar så mycket!
Apparaten var tämligen lättanvänd och vips blev det lite lättare att hitta i hallen. Jag får göra ett ryck och märka upp alla lådor med barnkläder ute i lilltorpet med, så allt är i sin ordning när Svante ska ärva syrrans kläder.
Loppan blev så himla glad över sina “senter” (presenter) och sjöng “Ja må du leva” åt sig själv. Stolt som en tupp hjälptes vi åt att klä på nya utstyrseln, sist på var skorna från Intersport, och susade iväg för det roligaste – provleka och se om alltihopa får godkänt av en två och ett halvt-åring med mycket bus i benen! Först tog vi cykeln ner för Backen …
… för att ta en tur med vår ponny Fapri. Det var bara sju grader trots septembersolen men tröjan från Cubus värme gott. Byxorna från Stadium var stretchiga och gick galant att rida sommarrund ponny med!
På eftermiddagen susade vi ut i trädgårdslandet. Skördetider är bästa tiden och Loppan är rackarns snabb på just det – skörda – här rycks morötter, blommor och ärter till höger och vänster!
Jag har så länge jag kan minnas vurmat för det lokala. Att kunna åka in till Skellefteå och köpa allt som behövs under en och samma tur är så skönt.
Eftermiddagen går mot kväll och nya kläderna har precis klarat stora lektestet. Cykla, rida och greja i trädgårdslandet och Loppan var fortfarande både varm och nöjd över bekvämligheten.
Alla produkter vi valt ut finns på Citykompaniet i Skellefteå – bland så mycket mer!
Godaste dadelbollarna
Idag ska jag bjuda på receptet på vårt ultimata fika – dadelbollar (som inte smakar hästmat!). Vi har varit rätt restriktiva gällande socker för vår lilla Loppa, speciellt under hennes två första år, men för den delen inte velat göra avkall på mysiga fikastunder. Då passar det här receptet perfekt!
Ingredienser
16 dadlar (vi köper de som redan är urkärnade från Änglamark)
3 dl havregryn
1 dl riven kokos
3 msk kakao
1-2 tsk honung (akacia eller vanlig svensk) – kan uteslutas om man vill
0,5 dl kokosolja
2 msk starkt, kallt kaffe
1,5 msk vatten
Riven kokos till toppingInstruktioner
Lägg alla ingredienser i en mixer och mixa alltihop till en jämn smet som går att forma. – Angående honungen, den går absolut att utesluta utan att det blir “hästmat”, dadlarna i sig är söta och goda, men lite extra gott blir det med den där teskeden honung tycker jag!
Sedan är det bara att rulla till lämpligt stora bollar, rulla i riven kokos. Ät direkt eller frys in tills när fikasuget slår till!
Sommarprojekt & eviga väntan
Hej på er. Jag sitter ute i junikvällen vid våra utemöbler intill fårens och kvigornas beteshage och känner svalka för första gången idag. Det fläktar skönt. Jag är tio dagar över tiden nu och det är ingen lek längre. Jag är så stor, less, har ont, är trött. Jag vill inte gnälla, att få en bebis (och ha möjligheten att bära den) är livets största gåva. Men fasen vad less jag är.
Dagen började inom vita landstingsväggar och “överburenhetskontroll”. Granskande läkarögon bakom munskydd och kontroller på bebisens mående. Flöden hit och dit, fostervatten, hjärtljud. En grötig hjärna som bara ville lägga mig ner och ge upp, säga “ta ut bebisen, nu, tack! Jag ger upp”. Men ut vaggade jag från kontrollerna med bebisen kvar i magen och det var en kontroll som vi swischade genom med barvur. Tacksam att allt ser bra ut, det är jag. Men nu är jag less på karantänen, ensamheten (trots omgiven av familjen) och tankarna. Vill bara lära känna vår nya familjemedlem. Med det ur systemet så tar vi en titt på vad livet bjudit på i övrigt senaste tiden. Dagarna har varit hyfsat fyllda med energi, trots att dagarna över beräknat datum tickat på. Vi tar en titt;
Vår lilla trädgård bjuder äntligen på skördetider. Allt blev sent satt och ogräset är inte nådigt med oss (jag orkar inte rensa ordentligt med stora magen ivägen, det får bli vad det blir i år). Men som min kompis Astrid alltid sagt åt mig “det blir mat ändå”, det tar jag med mig på min lilla ordlingsresa. Grönkål, spenat, ruccola och rädisor äter vi med andakt just nu. Vare gång något litet hamnat i pottan så följs vi ut till trädgården och häller det, utspätt med vatten, i landet. Känns fint att lära lillan om kretslopp, redan nu.
Sommarprojektet jag nämnde? Det vi skulle handla virke till? Jodå, det blev av. Samma kväll gjorde Fredrik en insats och rev gamla ladugårdsbryggan som ruttnat totalt. Helt livsfarlig för busiga barn som inte sätter fötterna på exakt rätt ställen. Så när bebisen inte behagade sig komma så jobbade han på en och två kvällar till och plötsligt står den klar. Vår nya ladugårdsbrygga. Tjusigt intjärad med roslagsmahogny. Vi klurar lite på hur staketet ska få se ut i framtiden. Ska visa er hur tjusig det blev sedan.
Fredrik har verkligen haft tid att varva ner nu efter all renovering. Han är rastlös på ett härligt sätt och jag njuter av att se honom göra saker på ett lustfyllt sätt. I skuggan av lillhuset rensade hans farmors gamla rabatt, som jag tänkt göra heeeela våren men inte förmått mig. Gretas gamla kungsliljor är fantastiska även i år.
Systrarna kanin lever världens bästa sommarliv just nu. Bor inne i svala stallet och får komma ut och skutta runt i gräset var och varannan dag. Vi alla är stormförtjusta i dem. Askas öron har trillat ner och de båda är så rackarns keliga.
Loppan kryper helst in i en stor tshirt så kaninerna inte råkar riva henne när de skuttar runt. Så söt lite duo. Jag själv sitter också helst hos kaninerna så mycket det bara går. Gosar och gosar och stryker och stryker. Får inte nog.
Vi har haft sådan makalös värme. Har vi inte badat har vi gått runt med så lite kläder som möjligt i skuggan.
Vår lilla Hoppsan!
Känner sådan tacksamhet över livet. Djuren, gården, allt som finns här. Allt vi drömmer om är möjligt här. Att se vår gammkatt svassa runt i Los hälar, de roar verkligen varandra de här två.
Varje dag har vi badat i mörka insjöar. Vaniljbullar och fruktsallad är mitt bästa strandfika. På kvällarna kommer fåren ut från skuggiga lösdriften och gör oss sällskap uppe på Backen. Kan vagga runt på gården och titta på allt länge, länge, utan att egentligen göra något. Jag är så ledig och insyltad i ledigheten jag kan bli. Dagavill och tappar bort telefonen om dagarna. Så härlig känsla, mitt i allt det rastlösa.
Glad över all extra tid vi fått. Spel och lek och stoj. Blandat med mys, bokläsning och kaningos.
Jag känner hur dagarna flyter ihop och att jag längtar så efter vår lilla bebis. Det är det enda som finns i mitt huvud nu. Så, summan av alltihop; så tacksam över livet här, men så så så redo för att addera ännu en liten till vårt gäng, nu är kroppen så himla slut och huvudet mosigt. All kärlek till er, hoppas ni har det bra!
Vår midsommarafton
Dagarna går i ledighetsbubblan här hemma. Just nu har vi full fokus på en sjuk liten Loppa. Medan hon tupplurar passar jag på att visa er små glimtar från vår midsommarafton. En väldigt lugn sådan, med fokus på god mat och mysigt familjehäng. Vi tar en titt:
Efter frukost hade jag önskat en sak: årets första mjukglass! Vi tog bilen till Burträsk, där på lilla kiosken mitt i samhället finns godaste mjukglassen. Min bästa kombination är noisette och daimkulor.
För någon var det inte bara årets första mjukglass utan också livets första!
Jag kan lova att det var succé!
Sedan gick vi några hundra meter till en av samhällets lekparker. Gunga och rutchkana medan jag satt i skuggan och hade det bra. Så härligt!
Vi hade planer på att bada på stranden men tillslut bestämde vi oss för att åka hem och göra midsommarlunch. Västerbottensostpaj med skagen. Så otroligt gott.
På gården var ett sällan skådat lugn. Hönsen pickade runt på gräsmattan. Kaninungarna åt klöver inne i stallet. Knut sov i skuggan. Vi gick runt och gäspade och njöt av tillvaron för ett slag.
Jag vattnade i trädgården. På bron har några av sommarblommorna slagit ut. Så trivsamt med blomster.
Utan att man riktigt vet hur dagen går så går den ändå. Strax var det dags för förrätt. Säkert kort – Kalix löjrom med toast och tillbehör. Bubbelvatten och lite blomster från gården. Lilla söta vasen har jag hittat i ladugården. Älskar den.
Slutligen blev det middag. Färskpotatis och grillad högrev. Älskar god mat!
Efter midsommartvagning blev det en stillsam myskväll för oss. Sån hjärtegod syn. Kvällen fortsatte i samma lugna lunk. Skräp-tv och ostkrokar. Vi alla längtar efter nära och kära och komma ur karantänen nu, bebis är så välkommen!
Årets mörkaste- och ljusaste dag
Så vaknade vi upp efter inflyttningspizzan, med lister satta överallt och solsken i våra sinnen. Så peppade på att få ta oss an vår övervåning vi kämpat så med. Ute var årets ruskigaste åskoväder. Sprang ut för att kolla till hästarna ute i hagen, men kröp ner igen lika fort. Det kändes kriminellt att dra oss i sängen allihopa efter denna hektiska vår. Morgonens lilla mål var att städa sovrummen en sväng till, ingen hejd på byggdammet i detta hus.
Så – vi satte igång. “Lo kan”, säger hon bestämt och hjälper till med allt vi tar oss för. Stora lilla älsklingen vår.
Fredrik gnuggade bort lite klister från fönstren. Fönstren vi designat själva som jag beställde på mitt förra jobb, där mina dåvarande kollegor ställde upp och hyvlade, målade och så vidare. Ett fint minne från en svunnen tid. Det är svårt att säga “Nu är vi klara!!” tycker jag, för alltid finns lite klister som ska skrapas, spikhål som ska duttas och annat måleriarbete att göra. Framöver kommer jag dock sluta säga att vi renoverar, istället kommer vi ägna oss åt olika små projekt – okey?
Sen kom svärfar på fyrhjulingen. Det här med att ta hjälp hörrni – ganska underskattat! Jag är jättepigg i kroppen ännu men lite förstånd har jag kvar, så vi lånade in starke svärfar till att få element på plats, sängar raljerades och soffan fick äntligen komma från vårt sovrum nere till vardagsrummet där den ska stå. Under tiden packade jag och Loppan in en kartong i bagagen och åkte tio minuter – en kvart till en av grannbyarna och ..
… Hämtade hem våra nya familjemedlemmar. Två små dvärgvädurar som numera huserar i en av hästboxarna. Lyckan hos Loppan var total. Meningen var att vi skulle ha skaffat kaniner långt tidigare i våras, men kaninmamman dog i förlossningen (så hjärtskärande!!) så jag vågade inte hoppas på för mycket efter det. Men tillslut så dök de upp, de perfekta små familjemedlemmarna. Bara ett stenkast bort också.
Vi kallar dem Aska och Hoppsan. Loppan ville döpa dem till “Torsdag och Fredag”, inga dåliga förslag alls, hihi! De är så bedårande söta.
Vi är störtkära hela högen. Hoppas de ska trivas hos oss!
Sedan var det dags för Loppan att lunchsova. Våra möbler var på plats och Fredrik och jag satte istället igång och monterade vår soffa. Den var transportskadad när den kom, men vi fick superfin service (den kommer från Furniturebox) och nu är den komplett.
Redo för livets alla myskvällar. Gillar speciellt underredet och benen i ek.
Efter vila och mellanmål så tog vi cykeln till grannarna. Genom vattenpölarna, alltid på jakt efter stenar och mask.
En snabb påhälsning hos kvigorna. Hej hej Lilja och Docka.
Så tog vi äntligen en tur med Fapri. Lo fick rida och visa pappa allt hon lärt sig senaste halvåret. Fredrik, lyckligast av oss alla, att äntligen få komma ikapp med familjelivet.
Och det slog mig. Att det gått ett halvår sedan min Årvar somnade in här hemma på gården. Åh, vad jag saknar honom. Vilka kontraster livet ger. Då – årets mörkaste dag. Då veterinären rullade upp med sin klarröda bil för Backen och gav honom en spruta som gjorde att han somnade in. Den gnagande sorgen, hur ont hjärtat och själen kan göra. Saknaden. Tårarna som bara sprutade hela dagen. Jag som aldrig trodde att det skulle gå att bli glad igen, speciellt inte glad i hästar igen. Jag sa att jag ville fokusera på att vara mamma nu. Landa i allt. Sorg tar tid. Jag ville absolut inte fylla boxarna med hästar på gården igen, jag var inte redo. Det är jag nog inte än idag heller. Jag känner fortfarande att jag först och främst vill vara mamma just nu. Och i all evighet, förstås. Men det kommer att komma en tid när jag vill ha mer häst i vardagen igen, det är jag övertygad om. Men just nu är jag så glad och tacksam för denna deal. Att blanda småbarnstiden med ponnytiden. Att få sån fin hjälp av grannarna. Att stallet få stå tomt och min stora sorg efter Årvar får läka, dag för dag.
Men jag måste erkänna, ett halvår senare, på årets ljusaste dag. Att det var längesedan jag var så lycklig som nu. Så genomglad över just vår situation. Som vi jobbat så för. Såklart finns det huvudbry i livet även när det är som vackrast. Jag önskar att jag kunde låta alla vara friska och glada, jämt. Men idag är jag så så så så tacksam att jag ett halvår senare kan vara genuint lycklig. Vårt fokus har legat helt rätt och vi är i mål med så mycket. Mycket tack vare hästhjälpen jag fått senaste halvåret. Det har frigjort så mycket tid till vårt hus. Samtidigt har jag fått rå om den där lilla fuxdamen precis när jag vill. Livets kontraster alltså.
Lämnade Fapri i hagen hos sin kompis Brillan och tog med mig familjen hem igen. Kände livet i mig.
Vi fikade nybakt sockerkaka och grädde ute på gamla altanen, alldeles för sent egentligen. Men nu är det sommar och inga tider att passa längre. Satt och dinglade med benen, pratade om livet och spanade på Fapri och Brillan som busade i hagen nere hos grannarna.
Vi passade på att natta hönsen och plocka in ägg också. Även nu var Fredrik med. Gudars så vi saknat att spendera tid med honom.
Och alldeles för sent tog vi Knut under armen och gick in och la isäng den där fantastiska lilla Loppan. Så glad över all extratid detta halvår gett mig med henne. Så lycklig över hur allt blev tillslut. Åh, årets ljusaste dag, hoppfullt, ändå!
Ponnykänslor, glassutflykt och färdigt trädgårdsland!
Så tog tisdagen vid. Det var svalare ute och listan med vad jag ville hinna göra under veckan var ganska lång.
Startade dagen med en favoritfrukost. Fil med svenska jordgubbar, halveringar och hemägg.
Knut fick slicka filskålen, starkt påhejad av en Loppa som för ovanlighetens skull sovit ganska länge. Hela jag hurrade över den välbehövda extrasömnen. När klockan blev förmiddagsfika dukade vi fram frukt, bär och hemgjord glass. Fortfarande i pyjamasen, verkar det som.
Men ut kom vi tillslut. Jag stökade fram roslagsmahognyn jag blandade ihop till förra sommarens stallrenovering. Satte igång att olja trappen till bagarstugan. I våras gjorde jag en “Vad-jag-vill”-lista med massor med små struntsaker jag vill ta itu med framöver. Det är allt jag kan komma på, huvudet blir så mycket mer städat när jag fått plottra ner mina tankar. “Olja bron till bagarstugan” var en av punkterna, fort gjort, ju!
Lo är så arbetsam och stod och rörde om i hinken, “Lo okkå ambäit” = Lo också arbeta, upprepade hon om och om igen.
Så fort var det gjort. Och tjusigt blev det. Skulle bara ha fått ner någon tjusig blomma i Pettsson-rabatten vi har där intill.
På eftermiddagen, efter lunchsovning, var det dags att mata hönsen. Brukar fortfarande mata hönsen i hönshuset pga smittorisken från vilda fåglar, men Loppan hade bråttom och började sleva ut kornkross, ärtor och snäckskal direkt jag fyllt på bingen. Ivrig hönsskötare.
Medan Lo lekte loss med Lillebrun och Elsa (favoriterna) så passade jag på att balansera på stege och få upp en gammal ampel här. Hoppas lilla blomman ska trivas som smycke på Höns Hilton.
Dagen bara rusade iväg och plötsligt var det nästan läggdags. Jag smög ner till hästarna när Loppan somnat och Fredrik gjort kväll i bygget och smet åt dem en morot var. Ser ni hur nära oss de bor? Man ser vår lilla gård uppe till höger. Den skruttiga ladan är också våran, förstås, känns som 90 % av allt vi äger är skruttigt och utom räddning, puh. Mattehjärtat är lugnt nu. Fapri och Brillan är riktigt goda vänner. De håller på att få ett så otroligt fint stall och allt känns så bra med flytten. Får suverän hjälp av grannflickan med utfodring, påstättning av betesreducerare och vattenkånkande. Blir bortskämd. Det är så skönt att ha det så, ta lite sats för att kunna hjälpa till mer så småningom. En sak i taget.
Det blev onsdag morgon och vi skyndade oss iväg till stallet för en långtur med vagnen. Det var sådan fart på lilla Fapri mellan skaklarna. En fröjd att uppleva.
På eftermiddagen umgicks vi med djuren. Jag tar det lugnare nu, följer med i Loppans (inte allt för lugna) tempo och försöker hitta på saker hon uppskattar trots karantänen vi försöker oss på. Djuren är det roligaste hon vet, med Knut kan man leka hur länge som helst.
I hästhagen bakom stallet växer den finaste blomman jag vet. Förgätmigej, “Glöm mig inte”. Nej, Årvar, jag glömmer dig aldrig. Så saknad han är, speciellt nu när bästa hästtiden är. Jag drömmer mig bort till barbackagalopper, borra in ansiktet i solblekt man och pussa en enorm mule. Kommer jag någonsin få uppleva allt det där fina igen?
Leken fortsatte. Loppan hade prost tagit på sig “kalsonger” (trosor) utanpå byxorna. Mycket egen vilja just nu. Det är så jag skattar mig dubbelvikt minst tre gånger om dagen. Kalsonger på byxorna, för gulligt!
Vi stannade ute länge, ända till läggdags och säkert lite till. Njöt av junikvällen med djur och natur runt om oss.
Och innan vi gjorde kväll kollade vi läget på övervåningen där Fredrik behandlade golvet en första sväng av två. Loppans rum är klart. Min mamma och pappa kom och städade åt oss (tack tack tack <3) och nu ska här bara inredas. Men först tänkte vi checka av lite grejer i trappan upp och i vardagsrummet. Men ändå. Ordet klart, magiskt.
Så blev det torsdag. Jag vaknade fast besluten om att idag måste jag bli klar i trädgården, annars kommer det aldrig bli gjort. Så jag drog på en av de få plaggen som passar kanonkulan och satte igång att kånka skottkärra på skottkärra med bös (gammalt hö/halm och liknande) och brunnen hästskit. Fem pallkragar hade jag att fylla. Två blev gjorda innan jag behövde paus.
“Kom, sitt här mamma!”, att ha en tvååring är verkligen att bli påmind om att pausa ibland. Bara sitta och njuta i långgräset en stund. Titta efter insekter, prata om hur det killar på benen och hur livet som storasyster ska bli. “Den komma grå bilen sen”, säger hon, hon har koll på läget, klart bebisen ska få åka grå volvon hem från bb.
Förevigade. Min bästa Mandelmannsklänning, solhatten och gummistövlarna på. Känner mig tacksam att kroppen orkar med allt jag pysslat på med på senaste.
Men sen så tyckte jag vi behövde lämna gården och stökiga huset (så stökigt det hinner bli när man bara är hemma och såsar på!) och bege oss ut på äventyr. Så vi svirade om, tog panten under armen och åkte iväg i grå bilen..
… till lanthandeln, pantade flaskor och köpte glass för pengarna. Körde vidare till Gröna Lund. Rastplatsen på andra sidan sjön. Här roade vi oss med att kasta sten i träsket, kolla på fjärilar och spana på fiskmåsar och bilar. Ett sådant äventyr för en tvååring.
Eftersom jag slumrar när Loppan slumrar om dagarna så blir det fort middagsbestyr i vårt hem. Först hann vi sköta hönsen och köra mer bös till trädgården. Men sen så började vi vispa ihop middagen. Vi kör enklast möjliga nu i några veckor, därför tipsar jag vidare om det HÄR receptet – raggmunkar i långpanna. Jag tog fyra vanliga potatisar istället för bakpotatis. Så gott.
Fredrik behandlade golv, andra svängen av två. Kom ner hålögd och hade bara ett önskemål: Få lägga isäng Lo. Så jag lämnade snällt över det sömniga lilla pyjamaspyret och begav mig ut i kvällen. Klippte gräs, fönstertittade in hos mig själv (pellisar i fönstret <3) och tog sedan itu med dagens mål: göra klart detta arma land.
Krattade ut flisen och bar fram broccolin. Och rosenskäran, ännu en misslyckad vintersådd. Men i påsen ligger ett gäng fröer jag hoppas ska bli något också. Tvivlar att jag hinner få blommor på något jag sått. Men äsch. Kul att prova.
Så blev jag tillslut: KLAR. Det får duga. Flisen är utkrattad, alla pallkragar fyllda och alla frön sådda. 17 juni. Höggravid och inte ett dugg sugen på att utöka något mer framöver. Nu ska jag bara förbättra, förvalta och förfina framöver. Men först ska jag njuta av vad som faktiskt är gjort. Och ställa bort skottkärran i några veckor. Tack kroppen för att du orkade med detta tokiga projekt <3.
Hästlivet
Idag är det vår ponny, Fapris, tjugosexårsdag! Vi firar med ny grimma och ridtur. Och skriver ett inlägg om hur hästlivet kommer se ut framöver.
Alldeles snart har det gått ett halvår sedan min trogna springare fick galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Minns det än idag så klart: ångesten, sorgen, saknaden. Ja, saknaden blir inte mindre förstås. Överallt påminns jag om det som var. Hans grimma på en krok i stallet. Hans tappade skor som tittar fram i hagen. Platser och ögonblick som var våra.
Allt gick fort då. Även om jag länge vetat att vår tid var lånad, på grund av hans knäproblem. Så var det fruktansvärt att ringa våra grannar, gråtandes och berätta att han måste somna in. Så måste det bli. Det kändes som att jag ställde till det vad än jag gjorde denna tidpunkt, det sista jag ville var att göra grannarna stall-lösa då de ju hyrde in sin ponny Brillan här hos oss. Men min lilla shettisdam, Fapri, hade jag ju lånat ut på obestämd tid. En del av mig försvann med Årvar den där mörka decemberdagen, jag hade absolut noll vilja, ork eller lust att skaffa ny häst då eller ta hem Fapri.
Men så återvände ljuset. Vi fick börja pyssla om Fapri hos fodervärdarna. Veckans höjdpunkt blev Los små ridturer och våra besök i stallet. En gång i veckan blev till två-tre gånger. När jag började bli för flåsig för att hänga med på ridturerna på ett bra sätt köpte vi en liten vagn att kunna rejsa runt i. Det blev bara roligare och roligare att pyssla om Fapri, och snart var det vår tjugofemåriga lilla shettisdam som ägde våra hjärtan.
Så när våren kom ordentligt och fodervärdarna började på allvar prata om att köpa en till, egen häst så började jag klura på olika alternativ på att lösa hästeriet på. Någon ny ridhäst har jag inte lust med precis just nu. Jag vill vara småttingmamma främst, men fortfarande ha hästar i livet. Har bara inte klurat klart på den kombinationen. Så när grannarna erbjöd sig att stalla in Fapri hos dem, i deras nyrenoverade stall, tillsammans med Brillan som bott här hos oss, så var jag inte sen att haka på tåget.
Det kändes som att det var mycket som skulle klaffa samtidigt. Fodervärdarnas drömponny skulle besiktigas, grannarnas stall skulle bli klart och hela flytt-rotationen skulle klaffa. Till råga på allt fick Fapri stora blodmasken, ju. Så vi bestämde oss för att: Enklast blir om Fapri och Brillan flyttar samtidigt som fodervärdarnas nya häst anländer (alltså i lördags). Mellanlandar hemma hos oss, får en dos avmaskningsmedel (vilket de fick igår) och flyttar vidare, parasitfria med några dagar i skilda hagar innan ihopsläpp sker.
Så nu har vi några dagar till med hästar på gården. Med morgonfodringar och höpåsar och spontana rid- och körturer. Innan de helt enkelt flyttar in i grannarnas nya, fina stall. De kommer hjälpa till att pyssla om Fapri i början, medan vi befinner oss i bebisbubblan. Sedan ska vi pö om pö dra vårt strå till stacken. Det känns så bra. Är så tacksam över att Fapri fick bo ett helt år hos fodervärdarna, vilket gett mig enormt med andningsrum och möjlighet att lägga tiden på annat (det har varit så välbehövligt). Lika tacksam över grannarna, som ställer upp så som de gör. Tacksam, är ordet ja. “It takes a village to raise a child”, i detta fall krävs det en hel by som pysslar om en tjugosexårig shettis för att familjen på Backen ska kunna fokusera på renovering, bebisbestyr och annat som livet bjuder på. Så bra det blev, tillslut.
Så nu laddar vi med massor med hästgos och planerar för flytt till helgen. Lite pirrig inför ihopsläppet men mellan hagarna verkar ändå någon sorts ponnykärlek ha uppstått. Vi har skrivit ett tidsbestämt kontrakt och jag har lyckats bena ut hur mitt hästliv kommer att se ut framöver. Om ganska lång tid framöver. Fram tills dess har vi fantastiskt roliga hästgårdsplaner, som ni ju såklart får följa pö om pö, allt eftersom de händer. Men fram tills dess, lämnar jag er med den cliffhangern och hoppas att ni, liksom jag, glädjs över hästlösningen vi fick till. Allt bara klaffade, så himla skönt.
Aprildagarna
Sjunde maj. Det hann bli en hel månad och en vecka in i ljuvliga maj innan jag bloggade igen. Våren är alltid, alltid en galet hektisk tid för oss. Just i år är mycket annorlunda. Inga hästar, inget vårbruk, ingen skogsplantering. Sådant som gjort att vi istället kunnat gasa på och lägga massor och återigen massor med timmar på vår övervåning. Som närmar sig klar. Nåväl, än är det en bit bort, men nog har det varit gott att ha fokuserat på huset och på senaste. I veckan kom jag i mål med mitt sista husprojekt – tapetsering. Nu lämnar jag golvbehandling, kalkmålning, list- och fodersättning åt Fredrik. Lite småpyssel som att måla en skvätt och städa byggdamm ska jag göra. Men mest ska jag försöka hitta ett tempo som passar med min gravida mage. Blogga, odla, påta på, sköta höns och hälsa på Fapri.
Men först, tar vi en titt på vad april bjöd oss på.
Huset städades ordentligt. Sånär som på fönsterputsning som jag har kvar. Gula ljus på tuppduk och påskris med färgad ull från svärfars var en del av årets pynt.
Vi riktigt storfirade påsken. På ett härligt, långsamt vis. Nog för att hela påskhelgen gick åt till golvslipning, men liksom veckorna innan kantades av mysiga förberedelser. Påskliljor gjorde mig glad.
Och påskkycklingen vi fick, tillslut. “Lillebrun” som Lo kallar honom. Så välkommen. Vi tyckte så synd om den lilla kraken som kläcktes ensam. Han fick helt enkelt flytta in i huset med oss.
I en vecka ungefär, för sedan hämtade jag hem två små creme legbar/brun lohman från en nyfunnen instavän. Ester och Bonnie. Så älskade från första stund. Lilla Lo var så stolt när hon lärde sig lyfta och bära de små dunbollarna.
Så har vi sått och skött om sådderna. Här tagetes.
Varit så tacksam för tiden med henne i lilla odlingsrummet. Jordiga händer och små, näpna plantor som verkar trivas hos oss. Känt sådan tacksamhet att vi kan göra detta på vår gård. Vårt lilla odlingsprojekt som glädjer oss så mycket.
Dagarna har fyllts med arbete. Jag trivs på nya jobbet och är nu inne i ett härligt skov. Om kvällarna har vi ägnat oss åt små äventyr medan pappan i familjen antingen arbetat på arbetet eller på övervåningen.
En eftermiddag ägnade vi åt att såpskura ut vinterns damm i bagarstugan. En favoritplats.
Och i mitten av månaden kunde vi äntligen ha kalas för de två kusinerna bus. De fyller ju redan i början av mars, men pga covid-karantän för några i kalasligan sköt vi kalaset. Så härligt, vi fick soliga timmar intill svägerskans och hennes sambos nybyggda hus. Vi bor alltså numera grannar med Los kusiner. Så overkligt! Lo fick önska tårta till kalaset, traktortårta fick det bli.
En söndag när Fredrik var som mest slut med golvslipen idogt surrande på övervåningen så överraskade vi honom med pizza i bagarstugan. Han blev så glad. Alltihopa fotograferades och blev ett samarbete tillsammans med Norrmejerier. Stolt över det.
Kantarellpizza med creme fraische, västerbottensost och iskall mjölk. Mh-mh!
En annan dag förevigade vi vår tjej-frukost medan pappan jobbade helg. Kalljästa frallor med västerbottensost. Knut tjurade smulor från bordet i vanlig ordning och Loppan mumsade frallor så det stod härliga till.
Svärmor och svärfar har fått massor med lamm i år. Oxford down och Texel. Som nallebjörnar allihopa. Vi har nog varit dit varje helg och kliat tackor bakom öronen och myst med lamm. I ena lösdriften bor numera två fjällkor och en rödkulla med. Lilja, Stjärna & på bilden – Docka. Med de gulliga ögonbrynen. Vi är så förtjusta i dem allihopa och hoppas att de vill gå på bete på våra marker i sommar. I brist på hästar, liksom!
Äventyren om kvällarna har fortsatt. Jag har knappt varken förevigat eller visat magen min denna graviditet. Men den finns där och påminner mig hela tiden om vad som komma skall.
Flyggfåglarna har kommit till byn. Svanar, tofsvipor, storspovar, tranor, kanadagäss. En del har badat i lilla pölen som blir mellan oss och svärfars. Lo går gärna dit och fascineras över alla fåglar. Knut hakar på, alltid som en skugga.
Känt en sådan tacksamhet mot vår plats på jorden. Här ska vi leva. Här lever vi. Här växer hon upp. Bland timmerlador, med pappa-ärvda gummistövlar på.
Jag är sugen på att spela in odlingsfilmer igen nu när tapetseringen är klar. Det går så sakta för alla sådder för de står så rackarns svalt i lillhuset. Men plantorna blir stabila och fina. Slant visst med fröpåsarna i år, det blir massor att försöka plantera ut i juni. Livet får utvisa hur det går.
Varje dag – gos med kycklingarna. Som växer och växer, som små ogräs. De sitter gärna på oss, både på våra huvuden och axlar. Fredrik har missat hela april. Tror han knappt varit utomhus. Jag ser på honom hur mycket han längtar efter familjetid, tar en kort paus för läsning när Lo kommer springande med en bok.
I Drömmen är det full fart på övervåningen. Men här nere råder ett stilla lugn. Jag rensar ut vinterkläder för att måsta ta fram dem lagom till månadens slut igen. Tvättar, donar och fejar. Rensar. Vill göra plats och yta och rymd. Aldrig ha för många grejer. Vi bär det till lillhuset som istället svämmar över av olika ting. “Bra att ha”-grejer trängs med bebispryttlar, ett hemmakontor och byggrejer. Men i Drömmer, där kan ögonen vila på finköket. Mitt favoritrum i huset.
Och mitt i allt blev vi med el på övervåningen. Ville nästan gråta en skvätt men pustade mest ut. Det går nog vägen det här, ändå. Jag ska ordna er ett renoveringsinlägg snart.
En kväll ville jag bara skrika ut TRE, TVÅ, ETT; TRÄDGÅRDSTIDER! För nu har lilla odlingen tinat fram och arbetet det medför. Laga stängsel, utöka odlingarna, jordförbättra. Påta och pyssla älskar jag. Ska försöka göra en odlingsrelaterad sak om dagen framöver. För att mata själen och avlasta kroppen lite.
Jag började mäta ut vart hönsgården ska vara. Råkade sätta käpparna för tätt, cc60 istället för cc100. Men ändå, på ett ungefär, visst ser ni hur tjusigt det kan bli? Vet inte när det ska bli dock. Fågelinfluensan och restriktionerna om att hålla hönsen inne/i hönsgård håller sitt grepp över landet. Men känner ändå ingen brådska. Det får bli som det blir. Hinner vi så hinner vi och annars har vi hela livet på oss.
Hips vips tog april slut och den andra dagen av maj spenderade vi utomhus hela dagen. Vi alla behövde det. Vi städade gården, bytte bort vinterdäcken till sommardäck. Skolade om broccolin tills krukorna tog slut. Åt lunch och mellis ute mot ladugårdsväggen och suckade ljuvt över att detta snart är vår vardag. Bara ro renoveringen i hamn nu. Sen så blir det ryggen mot ladugårdsväggen och alla måltider utomhus mellan miniprojekten. Allt känns mini jämfört med vårt mastodontprojekt.
Lo är arbetssam. Vill gärna vara med och snurra färgkors och måla faluröd. Jag köpte ju 12 pallkragar på Facebook köp & sälj som jag försöker råda bot på. Falu rödfärg råder i och för sig bot på det mesta så det känns rätt lugnt.
Vilken fin april vi fick. Med bokföring och momsdeklaration. Vi har sålt iväg alla hästarnas höbalar – vemodigt och skönt. SAM-ansökan på plats och en sen kväll beställde vi hem en soffa vi spanat länge på som nu var på nedsatt pris. Tänk er, en soffa!
Det var allt från min aprilmånad. Hoppas ni haft det fint. Så tror jag inte det dröjer lika länge tills vi hörs nästa gång.
