En morgon hos ponnysarna och min nya frisyr
Jag har ju en otroligt lyxig hästtillvaro just nu. Vi har vår alldeles egna ponny som får husera hos våra grannar. En lång historia med många svänger hit och dit, men tillslut hamnade Fapri hos grannarna tillsammans med deras russ. Grannflickan, Lovisa, pysslar om Fapri till vardags. Släpper in och ut, fodrar, mockar och rår om. Men några dagar i veckan försöker vi oss på att hjälpa till med fordring, mockning och helst några ridturer också. I söndags blev jag tillfrågad om jag kunde släppa ut ponnysarna och ge en extra hjälpande hand. Självklart! Älskar att starta morgonen i stallet.
Ner för vår Backe. I dungen där till vänner bor våra närmsta grannar, och mittöver får vi nya grannar framöver. Spännande. Tar man höger ute vid byvägen kommer man till häst-grannarna. Som också är bil-konsulenter, såg-mästare, uppfinnar-Jocke, kaninvakter, Los idoler och goda vänner till oss. Vilka grannar, va!
“Sno på!” ropade Brillan och skäggiga damen där längst in såg ut att ha tagit ett djupdyk i spånet under natten.
Något jag alltid gör att att sprida ut maten över hela hagen. Stör ut i små små högar, sprider strån här och var. Vildhästarna letar mat ca 18 h/dygn så det hör till hästarnas natur. Det är häftigt att se för de går sällan till högen som ligger närmast, de går nyfiket runt mellan högarna och pillar på med strån mellan högarna. Enkel berikning och sysselsättning.
Jag mockade, fyllde vatten och fick lov att föreviga den fina timrade rundlogen i lekstugemodell. Otroligt hantverk. Knut hade följt med till stallet på kvällen och sovit över, han kom gäspande med spån i hela svansen.
Så vackert kring oss att hjärtat tar ett extra skutt i bröstet.
Jag började gå tillbaka mot vår Backe igen, beundrade upplegan i träden.
Jag tar djupa andetag, försöker spara en bit av varje årstid i kroppen för att inte glömma hur det känns när det känns riktigt bra. Så glad över ponny-tillvaron men längtar samtidigt så mycket tills våra egna hästar står bakom ladugården igen.
Så kommer jag hem. Till ljusstakar i fönstren och halmhjärtat på dörren. Så mycket hemma det kan bli.
Av med täckbyxor, jacka, mössa och vantar. Svassa upp till resten av gänget i bara mysdressen och fortsätta söndagen så. Numera med lugg också, ja ~ den känns också som hemma.
Ett värmande loppisfynd
Jag minns första gången jag gick in i en secondhand-butik. Vi var påväg med bil till Norrtälje för att hälsa på släkten; mamma, pappa och jag. Jag var femton år och hade precis börjat läsa bloggar. Min favoritbloggerska bodde i Stockholm och klädde sig i så häftiga kläder. Nylonstrumpor med jeansshorts på, fötterna istoppade i Converse och nästan alltid en stor t-shirt med tryck och en knut i midjan, på axeln hängde en liten fräsig handväska. Som hon köpt “secondhand”. Mitt femtonåriga jag hade knappt sett på maken, kunde man vara så cool? Jag ville också. Så när vi stannade på en pizzeria i Ullånger – Höga kusten, så fick jag hjärtsnörpen. En secondhand-butik uppdagades framför mig. Jag blev alldeles till mig, äntligen skulle även lilla jag, från lilla Burträsk få besöka en sån där fräsig butik som bloggtjejerna i Stockholm gjorde. Jag gick in, tittade förundrat på sunkiga gamla manchesterkappor, drog händerna över LP-skivor och fingrade på smycken hängde på en liten träställning. Mellan skrotet och fynden hittade jag den, ett litet ofungerande armbandsur med brunt läderband. Den andades cool bloggtjej och den slog jag till på. Mitt första secondhand-fynd. Min ingifta farbror Martin fixade igång klockan åt mig och jag bar den varje dag den sommaren.
Jag slängde faktiskt klockan i höst. Med lite sentimentalt hjärta och kanske med lite ånger i efterhand, men efter den där sommaren för fjorton och ett halvt år sedan så använde jag aldrig mer den där slitna lilla klockan. Den har legat i samma lila plåtburk år ut och år in och bara påmint mig om hur jag blev förälskad i andrahandsmarknaden.
Sedan följde fina år av fyndande. Jag och en av livets bästa vänner, Matilda, spenderade stora delar av gymnasiet med att cykla (en cyklade, andra åkte pakethållare) på hennes gröna cykel till Skellefteås olika secondhand-butiker. Kupan inne i stan, Myrorna ute på Anderstorp. I ur och skur. Tillsammans provade vi glittriga festlinnen, klippte sönder märkesjeans, nitade jeansvästar och knöt upp tryckta, stora t-shirts. Som bloggtjejerna. Fotade ofta alltihopa som en dagens outfit, drog upp kontrasten rejält och la sedan ut på våra respektive bloggar. Den kreativiteten var oslagbar. Kläder är så kul.
Pandemin kom med en del loppis-svårigheter kan vi ju konstatera. Jag hade ju som nyårslöfte i år att skaffa “En ny klädstil. Jag vill handla de allra flesta av mina kläder i andrahand. En fin utmaning och målet är en tidlös, unik klädstil. Jag tänker mycket klänningar, stickade tröjor till slappa jeans och hängelbyxor, alltid hängselbyxor! Kanske blir 2021 året jag lär mig fynda ordentligt på Tradera (om loppisarna fortsätter vara otillgängliga alltså!)” och kan nu med några dagar kvar på året konstatera att jag kom en bit med löftet i alla fall. Men nog hade det varit enklare om de där secondhand-butikerna varit tillgängliga. Känslan av att vara på jakt är ju så himla trevlig.
Men. Så fick jag ju de där två sprutorna och en vanlig fredag när jag hade ärenden till stan så tyckte jag att det var dags för fyndjakt igen.
Där ~ i all sin enkelhet hängde den finaste lilla hemstickade tröjan till Loppan. Och precis där och då kastades jag tillbaka till gymnasiet. Jakten på fyndet, den där önskan om att hitta något unikt, något det liksom sprakar om. En våg av minnen och välbehag sköljde över mig, en känsla som känns som hemma. Satan i gatan vad jag saknat dessa jakter under pandemin. Nästa år vill jag ha loppis och tillhörande fika som ständigt återkommande utflykt i livet.
Loppislycka i sin renaste form, visst?
Du kanske också gillar
Loppislycka
Hemma hos oss just nu
Hör och häpna ~ här kommer ett inlägg helt utan inblandning av barn! Ibland sköljer det över mig att “jag har ju egna intressen också”! Ett av dem är helt klart inredning och påta i hemmet. Jag har usel koll på trender och hur man egentligen inreder, jag vill helst komma åt en känsla. Hemtrevligt ska det kännas.
En sen söndagskväll var jag ute och nöp lite granris bakom huset. Fredrik hade jobbat sju av sju dagar och avslutat veckan med att åka hemifrån strax innan fem för att sedan komma hem strax efter sju på kvällen. Jag hade varit innanför husets fyra väggar alldeles för mycket och gömt mig för de tjugofem minusgraderna som envist bitit sig fast hos oss. Men så kom den där söndagen och jag var ute och plumsade runt i snön och grejade. Mitt i allt stannade jag upp och bara insöp allt: tystnaden, mörkret, ljuset från stallamporna. Lukten av granris, den iskalla nästippen och den stjärnklara himlen med ett svagt, svagt norrsken över bagarstugan.
Det fotades ett jul-reportage hos oss på måndagen. Två härliga, inspirerande kvinnor spenderade dagen hos oss och fångade vinklar och vrår av vårt hus. Det var så kul! Efteråt hoppade jag i myskläderna och bara myste runt i vårt juliga hem som doftade glögg och pepparkakor.
Årets julgran blev en hög historia med allt pynt vi har hemma. Glas- plast, nya- och gamla julgranskulor. En enkel ljusslinga på det. I år tog Fredrik vår lilla, gamla Yamaha-skoter och körde till en av våra småkläppar som behöver gallras och högg en gran. Han kom hem alldeles lyrisk och rosig om kinderna med en gran som var alldeles för hög för att kunna stå upprätt hos oss. Som vi skrattade innan vi lyckats såga ner den till rätt längd och få den på plats. Vi saknar nämligen julgransfot så granen står i en skurhink placerad i en tjusigare trätunna från timmerboa.
Min gamla julstjärna från mitt flickrum. Julen är så mycket traditioner för mig. Alla minnen som är förknippade till förberedelserna. Hur pappa svor över julgransljusen varje år, hur viktigt det var att våra smällkarameller hamnade i granen och alltid var det någon katt som skulle riva runt bland pyntet. Misteln i hallen som gjorde att mamma kunde hugga tag i en under den och dela ut en bamsekram. Citrusfrukterna i drivor på pappas hemgjorda skåp i vardagsrummet. Åh. Och min gamla julstjärna, en bit av barndomen i vuxenlivet.
En av de positiva sakerna med att få besök av en tidning och medverka i reportage är att man får en jädra spark i baken att ta i det där som skjuts framför en annars. Vi har inte haft en ena grej på väggarna förr. Men nu pryder både tallrikshyllor (en nere och en i Loppans rum uppe), tavlor och lampetter våra väggar.
Vi skaffade oss en matta som vi gått och spanat på i flera månader. Jag fick hjälp av min kära syster och mina föräldrar att frakta hem den från stan, blev ett helt familjeprojekt. Så bra det blev. Bordet då? Ett av höstens loppisfynd för 75 kr.
Ute blev det ett enkelt, loppisfyndat (15 kr) halmhjärta istället för kransar i år. Gjorde en, enklast möjlig till köket istället.
Men hur mycket vi än pyntar och fejar så kommer vi aldrig att komma upp i utomhusnivån detta år. Överallt är det så fint att man bara häpnar. Fluffig snö, kallgrader, klara nätter och upplega i träden. Älskar det.
Tycker vår lilla gård gör sig extra bra inbäddad i vispgrädde. Men nog är det gott att gå in och värma tassarna, efter en stund i tjugofem minus.
Så kom julen till Backen
Tioende december har det hunnit bli. Det är fredagskväll och “Jul med Ernst” visas på vår TV. Barnen sover, Fredrik är och jobbar en extranatt på sågverket och jag äter choklad, latar mig och landar efter en fin vecka. Jag tänkte skänka er sista laddningen med bilder från vår höst, innan jag är “ikapp” och kan skänka er inlägg från nuet framöver. Så, vi tar en titt på tiden då hösten gick mot vinter och juletider.
Vi har haft enormt mycket tid tillsammans, barnen och jag. Det har härjat RS-virus i byn så vi har både valt att ha Loppan hemma från förskolan och ändå åkt på några omgångar med sjuka, trots att vi varit försiktiga. Det är nog bara att inse att småttingarnas immunförsvar jobbar på för fullt denna höst, vi är långt från ensam som fått tampas med snoriga näsor, hosta och feber har jag förstått.
Vi håller på att öva med kaninerna att ha sele på sig. Vi började i somras men då var de inte redo. Men Hoppsan finner sig i det mesta. Vi skaffade ett koppel som är elastiskt, då synkar tvååringen och kaninen lite bättre må jag säga.
Barnen. Livets rikedom. Oj vad härliga och prövande veckor vi haft. Som livet är mest. Jag har verkligen varit mycket med barnen i höst. Det är väldigt fint och skönt att ha det så. Det var vad jag ville när jag blev “hästlös” för snart ett år sedan, leva småbarnsliv fullt ut. Så är det sannerligen nu.
Minns ni att vi var till Piteå tidigare i höst? Jag köpte oss en handgjord ljuslykta som funnit sin plats i köket. Dessutom blev det en bomullsblus och bomullskofta också. Bott i dessa kläderna hela hösten.
Dagarna innehåller mycket mys och gos. Min kropp skulle förmodligen må bra av lite mer rörelse och aktivitet, men det är svårt att låta bli denna gosse. Hjärtans fröjd.
Någon av de där krassliga dagarna gjorde vi upp eld och grillade bort lite frysrens från frysen. En snutt grillkorv. Hamburgerbröd fyllda med olika sorts ost i mackjärnet. Bullar grillade över öppen eld. Alla som ville fick smaka.
Efteråt får man tina upp tår och vila benen i soffan. Mysets mys.
En ganska lågmäld farsdag passerade. Pussar, kramar, teckning, kaka och en liten present. Tacksam över att Fredrik är pappa till mina barn. Han gör det med sådan bravur.
En dag började vi med att vara kreativa. Lo bygger en stor rektangel av duplo i princip varje morgon, sjunger “Ja må du leva” och fortsätter “här är en födelsegagståååta” Smälter. Tårtan funkar också att använda som pall, förstås. Sedan drog vi iväg på loppis. Fika och fynda är ju några av mina bästa hobbys. Det funkar inte för mig att ladda upp bilderna på fynden, men tänk er hemstickad jultröja för 45 kr. Ih.
Den där pappan i familjen uttryckte sin “avundsjuka” över alla mysiga utestänger och utefika/luncher vi hunnit med när han varit på sågverket och jobbat. Så en dag när solen sken mot oss passade vi på att grilla ute på gården. Solen i ansiktet ändå, vad härligt det är.
Varm choklad och grillkorv. Allt är så gott utomhus.
Svårare än så är det inte. Vi har ju en fin grillplats, men vi har inte mäktat med att ta hand om den. Så vi har bara dratt ut en gammal plåt och eldat på. Ett renskinn och vad som finns hemma att knapra på. Själen njuter.
Nästan varje morgon tar jag en bild ut från vardagsrummet ~ precis som att det bara är till låns en stund. Varje dag är så unik. Och i sovrummet har vi tråcklat ut bebissängen ingen av våra barn velat sova i till förmån för ett till nattygsbord (eh.. stol?) så länge. Mysigt här inne, tycker jag, trots att jag är tapetfrälst och vill tapetsera en vacker dag här inne.
Fredrik åkte tillslut dit på den där sjukan som bara snurrat runt (på sin lediga vecka, förstås!). När han piggnade till började det pillras i kroppen och fönsterlamporna kom upp till sist.
Vi har fejat på med städning, bakning och sådant. Älskar sådant hemmapåt.
Vi har pysslat om våra vingbeklädda vänner. Jag har inte alls haft mycket engagemang för mina damer i höst. De har inte lagt ett ägg sedan i augusti och några av hönsen har fått kalkben. Måste ta tag i det pronto. Vi hade ju en tupp uppfödd i vår tvättstuga, Lillebrun, som tillslut blev helknäpp och hoppade på lilla Loppan helt oprovocerat. Loppan blev rädd förstås och Lillebrun nackade vi illa kvickt. Det tog musten ur mig lite.
Jag hoppas innerligt vi blir kompisar igen, damerna och jag.
Våran lilla landet-unge.
En morgon tog vi lilla byvägen till farmor och farfar för att titta på tjuren de lånat hem i några veckor. Gullig med bruna öron.
Hälsade på fåren förstås.
Loppan hjälpte farmor att göra snyggt i gången. Sedan ilade vi hem.
Fönsterlamps-projektet fortskred. Det fanns ingen vettig plats att dra ut sladden så Fredrik fick borra och såga ett litet hål ut. Fint blev det.
Sen blev det vinter på riktigt. Älskar vyerna nu, överallt så vackert. Syskonkärleken har också golvat mig gång på gång.
Det har varit riktigt kallt hos oss. – 29 som värst. Men ofta kring tjugo. Vi har gjort det bästa utav det med picknick inomhus och spanat ut från stora fönstret.
Det blev skyltsöndag och första advent. I vår lilla by var det full aktivitet. Jag stod en stund med kaninerna och lät alla barnen klappa och gosa. Sedan dansades det runt granen. Lite julpynt började komma på sin plats.
Flera turer till stan har det blivit. Julklappar, sjukhusbesök och andra ärenden. Nästa år vill jag ha mindre resor till stan i överlag. Men när allt är så otroligt vackert längst vägen känns det inte värst, ändå. Fick hoppa ur bilen och knäppa lite bilder på vackra Västerbotten.
En liten lat Nisse har flyttat in hos oss. Lat i den bemärkelsen att han inte orkar busa varje dag, bara då och då. Men tjusigt hem, det har han minsann.
Gjorde lite figurer i porslinslera och målade. Filmade en liten “reel” på instagram som nu setts av hundra tusen personer. Woah!!!
Jag är glad, tillfreds och myser på ett annat vis i december än i november. Ensamhetskänslan och gråheten är som bortblåst och jag trivs med tillvaron så. En sån ynnest att få spendera dagarna med mina ungar. Det matas ponnys och en liten charmör blir glad, så glad när han får en skymt av sig själv i spegeln. Eller, säg mig förresten vad som inte gör denna gossen glad?
Det fotas julreportage för en tidning hos oss. Vi tänder andra ljuset i adventsljusstaken och går i full fart mot tredje. Vi stökar lite i godan ro med julklappar, julbak och försöker boka in små träffar med vänner och familj när alla är friska. Vill bara hoppa rakt in i december-bubblan och stanna länge, länge.
Så gick det till, när grå och dimmig november, blev vacker, klar och charmerande december.
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan
En morgon i fårstallet
Monstermuffins
Ingredienser kladdmuffins
(går jättebra att köpa färdiga om en vill )2 ägg3 dl socker1 1/2 dl vetemjöl2 tsk vaniljsocker4 msk kakao1 krm salt100 g smält smörInstruktioner kladdmuffins– Sätt ugnen på 225°C.– Rör ihop ägg och socker – vispa ej.– Blanda de torra ingredienserna och rör sedan ner det i äggblandningen.– Rör ner det smälta matfettet. Klicka ner smeten i små muffinsformar.– Grädda i nedre delen av ugnen ca 8-10 minuter.
Ingredienser frosting & topping
60 g rumsvarmt smör
5 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
1 msk lime/citronsaft
100 g philadelafiaost
några droppar valfri karamellfärgkokos + karamellfärg
Godis till dekorationInstruktioner frosting & topping– Rör samman alla ingredienser till frostingen
– Färga kokosen med karamellfärgen
– Bre frostingen på muffinsen och doppa den därefter i den färgade kokosen– Pynta med munnar och sockerögon (finns i bakhyllan)
“Vi har nuet”
Vi sitter vid matbordet en tisdag, det är slutet av november när Fredrik säger “När jag blir gammal kommer jag sitta och läsa din blogg och vara så glad över allt vi gjort och vårt liv”. Orden stannar med mig, jag tänker att jag är så rädd att glömma. Så rädd att bli bortglömd en dag. Så jag skrapar ihop min höst ~ En del av den i alla fall, paketerar den i ett blogginlägg och hoppas att jag ska minnas dessa stunder för evigt:
Mitten av oktober och vi kan konstatera att vi både har härlig vintervit backdrop i vardagsrummet och att Svante redan vuxit ur kläderna hade hade på bilden. Dessa två alltså, mitt hjärtas fröjd.
Jag försöker göra guldkant på uppväxten för våra små. Monstermuffins blev en hit i läskiga oktober.
Det är lite bökigare att kombinera småbarnslivet och djuren i blasksnö. Men det går. Vi bjöd ponnysarna på lunch och konstaterade att shettispäls är det häftigaste som finns, alldeles torr vid huden under den blöta ytan. Kaninerna har fått mycket gos och Hoppsan har blivit himla go sedan han kastrerades.
Det yrar snö runt gården halva oktober och hjärnan har svårt att orientera sig. Är det vinter? vår? höst?. Vi gömmer oss i stallet hos kaninerna och pysslar inomhus.
Det är vilsamt när vintern smyger sig på. Om än den kom tidigt. Tänker mycket på livet, tillvaron och nuet. Är skör och stark samtidigt. Känner mig lite ensam denna höst, men det är okey.
Vi fortsätter att ge ponnysarna mat så ofta vi kan. Det är mina höjdpunkter. Sedan kryper vi upp i soffan en stund och vilar benen. Loppan har slutat sova om dagarna. Liten blir stor.
Många vackra dagar i kamerarullen trots att hösten känts väldigt grå och dimmig. Säger till Fredrik flera gånger att jag fastnat i ett negativt tankesätt, all förundran jag brukar känna och se varje dag är som bortblåst och livet känns vardag. Jag gillar vardag, men mellan vardagen vill jag ha fest i själen.
På tal om vardag. Lillebror i coop-vagnen i Burträsk. Lillevännen vår, som finner sig i allt.
Vackra vyer utanför vardagsrumsfönstret och trädgårdslandet får en sista ansträngning. Vitlöken petas ner i halvfrusen pallkrage.
I stallet fylls det höpåsar, vatten och mockas. Svante finner sig i det med och sover sig genom de flesta stallbesök. Knut följer mig ner som en hund och följer med upp till Backen igen efter bestyren. Om han inte fastnat på en dörr eller så.
Det blir Halloween och vi firar smått med monster-paj och pumpa ute på bron. Köpte två kilo godis och inte en enda kom på “bus eller godis”. Förutom två förkylda kusiner som fick spöka utanför köksfönstret en söndagsförmiddag. Så gulligt, så!
Tur att november funkar till utemat och besök av efterlängtade långväga gäster med världens gulligaste hundvalp i släptåg. Älskar att laga mat och äta utomhus så orimligt mycket!
Snön smälter bort och lämnar oss med en grå sörja och ett vilsamt lugn. Jag trivs i dimman. Världens gladaste Svante piggar upp oss alla och är solskenet vi alla längtar efter.
Jag gör en kraftsamling. Pratar med min granne Pelle som alltid säger några kloka ord. Vi pratade om hur enkelt det är att bara klaga över sin situation istället för att skapa sig minnen och ägna sig åt sina hobbys. Så jag sätter igång och röjer i stallet, städar åt hönsen och donar. Kommer in rödrosig och glad. Tror jag måste ägna mig lite mer åt mina hobbys framledes.
Jag får göra ett jobb åt RevolutionRace på Instagram och det är så himla kul. Får ägna mig åt det jag gillar mest, vara ute med familjen och vara kreativ.
Vi grillar hamburgare och kastar sten i sjön. Blickar ut över sjön, som så många gånger förr. Det känns hemtamt.
Kånkar in ladugårdsfynd, doppresenter från 2019 och bäddar den gamla furusängen. Det är små saker som får hjärtat att hoppa till lite extra. Små glimtar av kreativitet får mig att må så bra. Själen ropar “mera, mera!” och jag försöker lyssna. I Loppans rum kommer var sak på plats.
Tiden går fort och långsamt samtidigt. Allt känns och samtidigt är jag så tom. Tänker så mycket men känner mig ändå rätt så tillfreds. Sörjer och saknar hästlivet. Funderar på framtiden och vad den kommer innebära. Stegar upp lösdrift och räknar kronor och ören för att kunna förverkliga fler gårdsdrömmar till sommaren. Försöker landa i tillvaron men något rycker i mig som vill vidare och utforska. Jag klappar Knuts sammetslena päls, biter bort en skinnbit från läppen och får goda ord av min syster i telefonen “älskar dig och vi har nuet”. Tar med mig orden vidare in i hösten ~
Så dansa, lillebror, sjung för mig, lillebror ~ Svantes dopdag
I lördags var det dop för vår lilla gullgosse. Egentligen skulle dopet vara en vecka tidigare, men då var Fredrik sjuk. Sedan hann Svante få sig en släng av förkylningen och vi stod i valet och kvalet om vi skulle ställa in eller inte. Men tillslut så, dagen innan, bestämde vi oss för att köra ändå.
Huvudpersonen började dagen med en tupplur i babysittern och jag stökade fram allt fika vi fått frysa in sedan veckan innan. Fredrik och Loppan roade sig med att baka när de var krassliga. Så mycket gott!
Ute var kallgraderna många. Minus sjutton i november. Vackert så man tappar andan lite. Vi stökade på hemma till klockan elva. Sladdade förbi lanthandeln för att köpa med Billys panpizza och Loka och åkte till byns vackra bönhus som vi bokat för dagen.
Rimfrost i träden utanför, vi inmundigade lunchen, pyntade och krånglade på oss alla finstassarna.
Det är så vackert, vackert i bönhuset.
Vi pyntade i all enkelhet. Granris i små vaser, polaroidbilder på jutetråd från första, korta tiden i livet. Och fika, förstås. Drömmar och chokladbollar med festligt strössel.
Magisk toscakaka och morotskaka. Så blev det kalljäst bröd med lite pålägg. Alla våra favoriter här hemma.
Så kom gästerna! Vi hade bjudit ihop vår närmsta familj. Föräldrar, syskon och syskonbarn med respektive. Några var sjuka och några behövde susa iväg på andra åtaganden, så vi vände på kalaset och körde fika först. Svante var så tjusig i sin lilla stass. Första kläderna vi köpt till honom, hur söt? Här i storkusin Viktors famn.
Presentöppning och fika, småkusinerna emellan. Sedan bus i massor. Rätt som det var började musiker och präst att trilla in. Vi hade bett två bröder i byn, Erik och Johan, att sjunga för Svante.
Så blev han döpt. Vi hade råkat hälla kallvatten i dopskålen (Förlåt lillälskling!) men vår cooling tog allt med ro ändå. Det spelades “Sång till friheten” och “Lillebror” så ögonen tårades. Dopklänningen är 66 år gammal och har gått i min släkt lika länge. Så fick han sina namn ~ Svante Ture Johannes. Efter våra älskade pappors mellannamn.
Några av kusinerna satt sjuka på distans och kikade på dopet via FaceTime. Älskar 2021 och tekniken. Höll på att smälla av när jag såg att kusin Allie hämtat sin padda för att ta kort på oss på datorn. Älskade unge. Vi stökade på i en rasande fart och stängde om oss. Hejdå vackra bönhuset.
Sån fin dag det blev. Precis så som vi önskat. Omgivna av familjen, bra musik, gott fika och bara få umgås. Kände mig så himla tacksam över mina ungar, att vi får ha dem till låns under vår tid på jorden. Framtiden skrämmer mig något så otroligt, ska ni veta. Men nu är nu och just denna dag vill jag bära med mig långt in i hjärteroten.
Svante Ture Johannes, gud vad jag älskar dig.
- Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Hönsen & hönshilton, Kaninerna, Lantliv, Trädgård, odling & blommor, Vår lilla Lo
Att komma hem igen
En sak jag saknat så mycket under pandemitiden (eller innan vaccinationstiden kanske en säger) är att komma hem. Känslan av att rulla upp för Backen, stänga av motorn och inte höra ett smack mer än de sedvanliga hemmaljuden. Vi packade upp väskor, kokade makaroner och stekte köttbullar. Hoppade i myskläder, gick runt och log. Gillar mitt hemma så mycket, det var gott att åka ifrån det och få en ny blick på hela alltet.
Kanske var det ännu bättre att vakna upp morgonen efter, äta hårdbröd och gå ut i skarpa novembersolen med barnen. Vi skyndade oss ut till kaninerna först. Öppnade upp till deras box medan vi påtade på. Aska sitter gärna lugnt inne och myser i boxen medan Hoppsan gärna upptäcker både gårdsplan och stall med pigga ögon.
Det var ingen hejd på busandet. Hoppsan är en himla nyfiken och trevlig individ, något som bara förstärkts av kastreringen tidigare i höst.
Där fåren och kvigorna gått hela sommaren är det nu tomt. Hagen är nedplockad och florsockersnö har lagt sig över ängarna. Vi hoppade i vagnen och gick mot stallet. På Loppans förskola är otroligt många barn och pedagoger sjuka nu så hon har fått vara hemma i veckorna två för att inte riskera att dra hem RS-viruset till lillebroren. Hon saknar sina småvänner så mycket.
Tur vi har andra småvänner att roa oss med så länge. Vi mockade och borstade och kramade. Tycker det är svårare nu när kallgraderna kommer ordentligt att få till stallet. Det är mycket fylla hö och kånka vatten och mocka (som ju hör till och är ganska angenäma sysslor tycker jag) och lite tid ute på tur. Försöker finna mig i situationen men lite frustrerande är det allt.
Loppan ville kolla på vattnet. Så vi styrde kosan mot lilla bäcken. Det här är hemma på min gata.
Någon som är mycket fascinerad av skuggor just nu.
Vi väntade matgäster så vi begav oss ut i frusna trädgårdslandet och sprättade upp morötter, palsternackor och betor med grepen. Fastfrusna och dana. Helfestligt tyckte Loppan, svettigt tyckte jag.
Nu får trädgården vila. Det sitter kvar både kål, lite betor, små morötter och sådant. Det får bli vårens upprensning. Nu är jag less och stänger grinden för i år. Nöjd över det som blev.
Rådjuren får dela lika med hönsen och kaninerna gällande grönkålen som är kvar.
Vi var två fascinerade som sprättade upp grödorna. Tänk att det gör skörda även i minusgrader? Ser ni hur de små morötterna fastnat i en ihoptjälad kaka?
Novembers skördekorg är något mer blygsam än augusti och septembers. Men ändå. Skörd från maj till november i vårt lilla trädgårdsland. Men nu, nu får trädgården vila och jag ska inte röra ett finger här ute förrän till våren. Tack för allt trädgårdslandet!
Sista solstrålarna. Hönsen njöt. Jag försökte berätta för dem att fågelinfluensan börjat spridas i landet igen och att de förmodligen snart kommer få spendera dagarna inomhus. Men de bara tittade på mig med pigga korint-ögon och levde vidare.
Bebisgos, strandpromenad och unn
Vi börjar inlägget där det förra inlägget slutade. I hotellsängen i Piteå.
Den gosigaste jag vet. Svante. Så himla himla fin. 8890 gram väger han nu, fyra månader gammal. Ett enda stort gos.
Kikade på saker till huset. Både kuddar till soffan, en ljuslykta och en utomhusdekoration fick följa med hem. Gillar verkligen Piteå. De gamla husen, anrika gågatan, butikerna. Under tiden levde andra halva av familjen loppan på äventyrsbadet.
Vi sammanstrålade lagom till middagen. Efter tips hade vi bokat bord på Pensionatet. Åhå, vilken matupplevelse, och vilken himla fin personal.
Stenugnabakad pizza med lufttorkad skinka. Och överallt ~ Så himla fint. Inspirerades av miljöerna både inne och ute.
Jag älskar verkligen livet på gård med gummistövlar, håret i tofs, lurvtröjor och arbetskläder. Men lika mycket älskar jag att dra på klänningen, ta på läppstift och äta grym mat på restaurang. Behöver det då och då i livet, uppskattar det massor.
Sedan rullade vi till hotellet. Såg på sång- och dansshow och skålade tillsammans. Somnade och sov så gott.
Vaknade upp till ett stilla hav och vackerväder. Frukost och halva gänget drog återigen iväg på badhuset. Svante och jag låg och såsade i frasiga hotellakarn först.
Men sen gick vi ut. Tog en promenad i friska luften. Kände mig glad och vemodig på samma gång. Livet är så vackert men så skört. Vi har förlorat en av våra kära till himlen på senaste. Jag är så glad och tacksam över så mycket i livet. Men samtidigt går sorgen och håller oss i handen.
Kanske är det den stundande trettioårsdagen, kanske är det just den bistra påminnelsen om hur kort och skört livet är. Men när jag stod där på stranden kunde jag bara konstatera en sak. Jag vill göra det här, fullt ut, det här vi kallar livet. Jag vill uppleva, känna, beröra och beröras. Jag vill må bra från insidan och ut. Jag kände mig sårbar och så stark på samma gång. Blicken nuddade horisonten. Andetagen var djupa. November känns.
Sedan lämnade jag Svante hos Fredrik. Kilade iväg på egen hand och smet in på spaet där jag bokat mig en efterlängtad massage. Jag är så skruttig i kroppen. Har dragits med en hel del hälsoproblem senaste tiden (inget allvarligt, oroa er inte!) som jag bestämt mig för att ta tag i. Det handlar om mina fötter, min mage, min rygg och så vidare. Skruttig lite överallt efter två ganska täta graviditeter och låg prioritet på min fysiska hälsa senaste åren. Nu tog jag ett litet steg i rätt riktning. Njöt så av en massage, kan jag lova.
Vi hade snällt nog fått låna hotellrummet några timmar extra så även Fredrik fick pysa iväg på lite egentid, han med. Barnen slumrade medan jag packade ihop klänningen, läppstiftet och alla oanvända blöjor som låg strösslade över golvet. Iakttog mina två skatter och kände mig mer än redo att åka hem och fortsätta leva livet. Med en god helg färskt i minnet, en sorg i hjärtat och tacksamheten till mig själv som börjat ta tag i min hälsa. Ett steg i taget.
Vi vidgar vyerna
Vi bestämde oss tidigt för att vidga vyerna under vårt “sabbatsår” från hästlivet. Får många år sedan älskade vi att resa men sedan husrenoveringen och framför allt sedan barnen så har vi mest varit hemma. Vi trivs med det. Men när vi ändå skulle vara utan hästar på gården ett tag framöver så sa vi att; nu passar vi på, vidgar vyerna och ser nya saker. På grund av pandemin har tripparna varit få. Vårt älskade fjällen och dagsturer runt om i kommunen har vi provat på. Men nu ville vi vakna till en ny vy, se något nytt, upptäcka med barnen. Så vi packade bilen med annat än Muurikka och ved denna gång istället la vi in de små resväskorna, långa kappan och handväskan. Åkte en timme och tjugo minuter norrut och hamnade på Norrlands riviera – Piteå.
Vi började vår lilla helgresa med en sväng på stan. Först blev det lunch, plättar är Loppan favorit alla dagar i veckan. Sedan strosade vi runt, Lo fick en bok och jag fick mig en bomullskofta. Blir alltid lika häpen över hur fort tiden går med småbarn, halva dagen gick och vi tog oss inte längre än ett stenkast längst gågatan. Men jag gillar det, bara strosa och ta tiden som den kommer, se på folk och liv för ett slag.
Sedan tog vi oss ut på havsbadet där vi bestämt oss för att bo. Åt fredagstacos och såg på Disneyshow. Sådant jag aldrig någonsin kunde se mig själv göra för en handfull år sedan, men nu är bland det bästa jag vet. Uppleva genom glittriga ögon på en tvååring. Livet kan vara en sån fest.
Svante då? Han var helt slut efter att ha andats storstadsluft och kikat på folk hela dagen så han däckade i sängskarven precis innan Disneyshowen. Så jag knep med mig Loppan på tu man hand och lät grabbarna vila för ett slag. Barnen somnade gott och vi andra kröp upp i sängen med dubbla täcken för att se Bachelor (ssh.. berätta inte för någon att jag ser det!) och norpa av chokladkakan som följt med oss från Coop inne i stan. Jag hade svårt att sova på kvällen. Låg och längtade efter hotellfrukost och hade svårt att smälta att samhället är så gott som “normalt” nu. Så mycket folk jag sett denna läslovsfredag har jag nog inte sett sedan 2019.
Vår sjusovare Svante väckte oss alla vid sex när han började jollra och prata, vi alla var lika förvånade av upplevelsen. Utanför fönstret uppdagades en otroligt vacker soluppgång. Vi såg hur ett fartyg passerade svängde ut mot horisonten och försvann ut på havet. Loppan var fascinerad och jag lika så. Så glad över den vidgade vyn. Byta inlandsträsk mot havsvik för ett litet slag.
Semester i all ära, men vardagen följer med en på något makligt vis när man har barn. Det är blöjor som ska bytas och kläder och ska kläs. Inte mig emot, alls. Vi hade kallt på rummet och jag kryp ur tre lager täcken för att ta mig till frukosten. Svart, rivigt kaffe, croissant och hårdkokt ägg. Mackor med pålägg, yoghurt med müsli och apelsinjos. Det bästa är att ta lite av mycket.
Hjärtat blir proppfullt av syskonkärleken. Den golvar mig. Och samtidigt bultar hjärtat lite extra för mina egna systrar. Tänk att vi har varandra.
Vi måste turas om att klämma och gosa och pussa på hans mjuka hud mellan hans klädbyten. Så vill han sörpla mjölk bland mjuka lakarn. Han bestämmer tempot i livet, jag hänger på.
Vi tar en kort, frostig promenad tillsammans innan Fredrik och Loppan packar ihop baddräkten, simglasögonen och alfons-schampot för en dag på äventyrsbadet. Svante och jag kryper ner en sväng till i hotellsängen. Snart ska vi susa iväg en sväng till stan och spana på lite saker till huset jag haft ögonen på.
Glad över vår lilla lilla tripp som vidgar vyerna lite.
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
