September på gården
Löven på träden färgas gula, vindarna är kyliga och september är här med all sin prakt. Jag älskar hösten och allt vad den innebär. Vi tar en titt på vad som händer på gården just nu;
Jag torkar nässlor i solen. Rödbetsblast torkas på annat håll. Det ska plockas fram senare i vinter och ges till hönsen som sysselsättning. Knut han patrullerar på gården för fullt, sätter vinterpäls i kragen. “Världens finaste katt” sa grannflickan här om kvällen. Jag kan bara hålla med. Vi funderar på att sätta en kattlucka in till varma sadelkammaren. Jag tror han skulle gilla den idén.
Han berikar våra liv så mycket. Lo är stormförtjust i den där vackra varelsen. I övrigt, förvånande grönt fortfarande, både i gräsmatta och träd. Men skenet bedrar, det är toppluva, overall och fodrad jacka som gäller ute på gården.
Pellisarna kämpar på med sista blommorna innan vintervilan.
På delen av gården som vetter ner mot sjön har vi haft bete i sommar. Men nu är hagen hopplockad för i år. Tråden upprullad i stora sjok och stängselstolparna är instängda i lon. Nästa år gör vi ett bättre bete. Jag måste fundera lite på det optimala, men jag vill inte behöva bygga om hagen under sommaren. Vilsamt och lugnt ska det vara kring hästarna nästa sommar, tack.
Bakom stallet står Hönshilton. Där läggs det massor med ägg just nu. De verkar väldigt nöjda med nya hemmet. Årvar och hans kompis Brillan har flyttat in i vinterhagen nu. Den blir geggig när det regnar, men annars funkar den bara fint. Fredrik har kört till material runt rampen upp till stallet och rätat upp stängselstolpar som hamnade på sniskan när tjälen släppte i våras. Pappa och jag har flyttat vattenbaljan. Snart ska jag flytta ingången till hagen lite, sedan är vi redo för vinter även här.
Annars är det lugnt lunk på gården. Vi fokuserar på husrenoveringen njuter av tid med djuren på gården. I år har jag verkligen trivts så himla bra ute på gården. Välkommen september, du klär vår Backe!
Veckan på Backen #5
“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.
Det är nästan skämmigt att skriva “återkommande inslag” här längst upp i inlägget när det var i mars jag uppdaterade denna kategori senast. Allt blev liksom upp och ned där i februari. Sedan började jag arbeta i mars, och vips är det september. Ja, jisses. Det hinner bli sen kväll innan jag får loss tiden att blogga, huset är alldeles tyst och stilla och jag är ensam kvar uppe. Är det något vi lärt oss under det senaste året så är det vikten av att sova ordentligt, “tidigkvällar” är grymt underskattade. Här kommer den, veckan som passerade här på Backen;
Början av veckan ...
Vi gjorde måndag och Livets Första vab väntade. Men vabben varade inte länge innan både mor och far på Backen insjuknade. Jag lindrade halsont med te och honung från min vän Astrid och hennes Storåkersgården i grannbyn. Sedan följde dagarna av; jobb på dagarna och kurering på kvällarna. Mot helgen började vi känna oss friska och inväntade två friska dagar innan vi började vistas utanför gården igen.
I trädgårdslandet ...
Jag skördar fortfarande rödbetor, grönkål, vitkål, sallat, squash, spetskål och gröna tomater från trädgårdslandet och det gör mig så lycklig. Oj vad vi ätit grönsaker i år! Under veckan började jag dock riva upp delar av landen. De skördade squash-plantorna. Rödbetor togs in och blast komposterades tillsammans men de stora kål-stammarna och ruccolan som blommat över. Vi kan fortfarande äta grönkål så det står oss ur öronen i många veckor till …
… Dessutom har ett gäng rödbetor lagts in i socker-ättika-lag. Squashen ligger i ett trätråg och uppriven i frysen. Tomaterna får eftermogna i fönstret. Varje dag försöker jag göra något litet för att göra höst i trädgårdslandet. Trivs där ute.
Helgen som gick ...
Fredagen kom och då vi fortfarande själv-karantänade levererade min mamma och pappa en stor matkasse vi beställt. Vi åt gott och tog helg i det lugnaste lunket du kan tänka dig. På lördagsförmiddagen susade vi till staden och handlade nödvändigheter, lämnade skrot på återvinningen och handlade hem mer byggmaterial. Sedan planterade vi blommor på all jord vi kunde hitta i våra gömmor. Loppan och jag har spenderat tid i köket med att laga mat och baka. Jag älskar att hon vill vara delaktig, kommer springande med en stol över köksgolvet och vill kika när elvispen går och äpplen skalas. Söndagen spenderade vi med djuren i vanlig ordning. Städade hos hönsen, fyllde nytt spån hos hästen, körde bort gammalt hö i skottkärran och sopade stallgolvet ordentligt. Älskar våra djur-söndagar. Dessutom fick vi besök av mina föräldrar, Fredrik och pappa hjälptes åt att glasa våra panoramafönster medan mamma stökade i vårt garage och tog med spillbitar hem till min pappas nya byggprojekt hemma hos sig. Fint med lite extra händer när det är mycket att stå i! När lugnet lagt sig på gården susade det till i träden och det blev riktig höststorm, vi tog helgfikat i bagarstugan med äppelpaj för de stora och äppelklyftor med festis för den lilla. Lagom spännande utflykt för en liten.
Jag längtar efter ...
Galopp på stubbåkern, denna vecka innehöll alldeles för lite häst. Att bygga om hästhagen en gnutta, inväntar ny öppning till hagen på posten. En utflykt i skogen, med fika och kaffe. En uppfräschning i form av frisörbesök. Göra höst på gården – plocka in studsmattan, trimma bort sista övervuxna gräset kring hustet och plocka in potatisen i jordkällaren.
Du kanske också gillar
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Genom hela livet
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Lördag hos oss & i min lilla värld av blommor
Vi vaknade till lördag och vi kunde äntligen friskförklara oss efter dagar av snörvlande och två dagars “jag-måste-vara-frisk-i-dagarna-två-innan-stadsresa”. Jag fick mycket välbehövlig sovmorgon innan vi packade in oss i Volvon och susade till stan. Eller susa och susa, vi hann bara någon kilometer innan jag upptäckte att återvinningen var stängd dagen till ära, så vi fick sno om skutan och åka en liten nätt omväg till Burträsk (4 mil extra…) innan vi kom till stan. Vilken succédag det blev sen, Loppan fick spana på akvariefiskar och äta livets första lilla drive-in burgare. Vi vuxna fick fylla bilen och släpen med byggmaterial, blommor och kattmat. Så många ärenden som vi samlat på hög!
Loppan ville visa sina nya kläder för er. Hon är ju inte bortskämd med massor av nya kläder direkt, hon får så mycket av kusiner och andra släktingar och vi brukar vara flinka på både loppis och tradera. Andrahand är ju bara bäst. Men vissa saker har jag svårt att hitta, mössor och pyjamas är sådana grejer. Är alldeles tagen över hur fort små kortärmade byxdressar, shorts och t-shirts byttes mot fodrad jacka och stövlar. Denna höst saknade vi fodrade mössor. Och långärmade pyjamas. Kommer man någonsin bli förberedd på årstidsskiftningar och klädstorleksbyten?
Sen så premiärade vi här hemma: kritor och måla teckningar. Min själ ler ikapp med ansiktet. Älskade att rita och måla som barn och tonåring.
Full fokus på att välja ut fräsigaste färgerna och måla med. Det provsmakades, kastades på golvet, målades på bordet och entusiasmen var det absolut ingen brist på. Älskade skrutt.
Sedan var det äntligen dags att dra på overallen och vara ute. Viktigast är alltid att sköta “pippi” så det började vi med. Släppte ut hela ligan som fått vara inne under vår stadstripp, plocka in “gägg” från redena och mata med matrester. Sedan drog jag fram alla våra krukor, påsar med jord, vattenslangen och annat ditt och datt som behövs när det äntligen ska bli ordning på blomeriet.
… För jo, jag råkade ju ha ihjäl alla våra blommor utom en, möjligen två (vi får se om den tar sig) under sommaren.
Vi handlade ljung, silverek och murgröna på Slottet i Skellefteå. Planterade murgrönan i våra fina Bergs Potter-krukor, tycker de är så fina. Sedan satte jag skott från min gulliga bloggläsare Sofia (tusen tack!!) i och ställde i sovrummet tillsammans med den där ljusgröna torra saken ovan i bild… oklart om den kommer klara sig. Lo hann slita sönder en passionsfruktsblomma jag fått av en i byn men Dr. Westerlund-pellisen jag köpte av samma bybo fick hamna i kontoret i finkruka. Lo slevade på med jorden och vattnade allt hon kom åt (inklusive min kamera som fick ligga på tork några timmar). Det blev så rackarns hemtrevligt med lite grönt i fönstren! Pellisarna som stått på bron fick ny jord och åka på vinterförvaring i lilltorpet. De såg minst sagt förfärliga ut. Vi kan summera det såhär: Det var inget blomår i år, vi säger att det var ett grönsaksår här på Backen istället!
Nu gör vi kväll. Hönshuset är stängt för kvällen, hästarna sover inne i stallet och äter hö till kvällsmat. Loppan har knoppat in och älgköttet för i år ligger äntligen i frysen. Hoppas ni gillar lite vardagliga uppdateringar också – jag tänker att det kan vara kul med lite fler sådana framöver!
Välkommen in i höstköket
Hej & välkommen in i mitt favoritrum, husets hjärta – köket!
Från att jag hade en så himla tydlig bild på vilken känsla jag vill ha i huset så har jag fått backa på några punkter. En av punkterna: vårt gamla ladugårdsfynd till bord, daterat 1922. Det gick bara inte tillslut. Det gick inte torka av, skivan slog sig och jag blev villrådig, vad tusan ska vi ha för bord? När min syster tipsade om ett bord på Blocket med exakt likadana mått som vårt ladugårdsfynd så slog vi till. När bordet sedan visade sig vara i massiv björk och prick hur fint som helst så var det ju inget att tveka om.
Jag har fortfarande några saker jag vill pyssla med här i köket. Stolarna ska bytas ut. Letar febrilt på Blocket varje vecka men de där stolarna har helt enkelt inte dykt upp ännu. Efter att ha provat på att ha olika färger och former på stolarna senaste åren så har jag kommit fram till att en och samma sort vill jag nog ha, ändå. Fönsterlampor står på önskelistan också. Även där inväntar jag någon sorts hjärtklapp över lamporna, jag suger vidare på den karamellen.
Ett gammalt vägghängt skåp ska jag sätta upp på en tom vägg. Och i vinter vill jag måla hyllorna inne i skafferiet gråa. Åh just det ja – innan hela familjen blev sjuka så var planen att åka och handla krukväxter till köket. Vi har inte en endaste en att stoltsera med. Däremot har vi mycket annat att glädjas åt – som våra egna tomater som mognar i fönstersmygen. Och de där mörkgröna ljusen jag fick gratis på en loppis i sommar.
Överallt ser vi spår av skördetiden. På vedspisen ligger löken på tork och på bänken trängs några liter lingon. Köket är mitt bästa rum, utan tvekan.
Det senaste året har jag insett att ett hem är något som är föränderligt. Det känns fint, att få växa och utvecklas tillsammans med sitt hem. Jag är ingen “slit och släng”-person, men ändå älskar jag att ägna mig åt vårt hem och hela tiden sträva efter att göra det lite mer ombonat.
När vi planerade köket var en köpmansdisk och ett vitrinskåp några av de viktigaste grejerna för oss. Det kändes klockrent när Eva-Marie ritade ihop de två. Jag skulle önska lite mer loppisfynd och keramik i vitrinen dock, det blir en mysigare känsla en bara glas ger. På bordet har jag lagt ut en finduk i rostfärgat linne. Det har varit min morot och målbild så många gånger under renoveringen, “… tänk när vi inte behöver köpa skruv och reglar, utan får piffa med dukar och kökshanddukar…”, än har vi både skruv och regel kvar att köpa. Men ändå. Sån himla myskänsla att få piffa lite och inte bara hets-renovera prick hela tiden.
En liten höstglimt av köket – fint så!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Min kära lilla ponny..
Hon är så söt, min kära lilla ponny. Minns ni att jag har en shetlandsponny? Klart ni gör! Min skäggiga lilla fuxfia, som går under smeknamnen “spåndrottningen”, “skäggiga damen” och det de allra flesta känner henne som: “Fapri”.
Fapri och jag var ju kollegor när det begav sig. När jag fick jobba extra på travskolan under universitetsstudierna. Sedan fick jag oväntat lov att låta min första häst, Trollfrej, somna in sommaren 2016 och i samma veva skulle Fapri pensioneras från travskolan. Det hela var egentligen en slump och inte planerat alls, men när hon väl stod hemma på gården, hösten 2016, så kändes det ju självklart. Självklart att det skulle vara just hon som förgyllde livet på Backen. Det kan faktiskt hända att jag tackade nej till att köpa henne både en och två gånget “jag ska ju inte ha någon shettis!”, vilken tur att jag ändrade mig!
I början så körde jag henne mycket och sprang eller cyklade med henne i släptåg. Ofta fick hon gå som handhäst när jag och Årvar var ute på skogstur. Vi hade så kul. Men i takt med att skolan och framtida arbete (skrev exjobb samtidigt som jag praktiserade) tog allt större plats i livet för mig kombinerat med renoveringen som ökade i omfattning så dök en familj i byn upp. Det visade sig att dottern i familjen var hästfrälst och de hade så smått börjat se sig om efter en ponny att sköta om. Alla pusselbitar föll på plats och Fapri fick sin Alva. Alva kom varje vecka i flera år och skötte Fapri. Hon red och höll igång henne. Och det bästa av allt? Fapri ääääälskade henne. För när man är en gammal bestämd fux-dam så duger inte vem som helst ska ni ha klart för er.
Sommaren 2019 flyttade grannarnas ponny in hos oss. Så när familjen i byn frågade om de kunde få låna Fapri under sommaren så tvekade jag inte ens. Jag vet ju, att Fapri trivs bäst med Alva i hela världen. Och Årvar, han har ju sällskap ändå.
Så har sommaren passerat. Fapri har haft världens bästa sommar. Hon är i en sån rysligt fin form för att vara tjugofem år gammal och verkar trivas toppen med att bo på lösdrift. Så när jag fick frågan om Fapri kunde få stanna några månader till hos familjen så var det återigen inget att fundera på.
När livet hänt för mig så har Fapri alltid hamnat i andra hand. De stunderna jag har i stallet och i skogen har jag uteslutande ägnat åt Årvar. Mitt ständigt dåliga samvete har förföljt mig och jag har grämt mig så mycket över att jag inte kan ge henne det hon förtjänar just nu.
Till min stora lycka så bor Fapri på gångavstånd. Anstränger jag mig så ser jag henne ute i hagen med sin islandshästkompis ungefär en kilometer bort. Jag rider förbi någon gång i veckan och hälsar på. Ibland följs vi ut på tur allihopa. Det är så mysigt att få “ha kakan och äta den med” när det kommer till Fapri. Jag får fortfarande ha henne i livet, och samtidigt göra henne världens största tjänst när hon får bo hos sin Alva. Få aktiveras, älskas och pysslas om varenda dag. Och när dagen är kommen, så är hon varmt välkommen hem till Backen igen. Min lilla skäggiga dam.
Tänk att jag fick uppleva detta
Dagarna susade iväg och plötsligt har snart halva september passerat. Sommaren 2020 är över och vi är, som jag tidigare nämnt, mitt uppe i ett nytt kapitel. Blanka blad i boken om mitt liv fylls sakta med nya erfarenheter. Lo går numera på förskola och Fredrik är tillbaka på sitt arbete. Vi pusslar ihop våra liv så som det ska passa oss och dagarna bara går och går och går. Det är skrämmande hur fort det går. Men samtidigt så njutbart. Den “grå vardagen” är ju det vi kallar livet. Att få ha en vardag är en ynnest, det betyder att vi alla är något sånär friska och krya. Inga stora trauman och kriser. Älskade vardag ändå. Med det sagt så tar vi och kollar oss över axeln och glimtar tillbaka på sommaren. Den som kom och gick precis som ett djupt andetag.
Allt prunkade. Överallt fanns saker att göra på gården och det gjorde mig glad. Jag gillar att pyssla på och greja utomhus. Kvällarna tog slut alldeles för fort och jag passade därför på att låta Årvar beta löst på gården medan jag pysslade med trädgårdslandet. Han är så snäll.
Som vanligt har vi mycket att stå i här hemma. En del saker självförvållat som att sätta äppelträd, men en del saker var rediga “måsten”. Som att stallet börjat mögla och behövde saneras ordentligt. Jag vet inte hur många timmar det blev, i slutändan, puh vad skönt när det var gjort.
Jag hade hela tiden siktet inställt på semestern. Efter världens konstigaste vårvinter och vår. Med flera dödsfall kring oss, då jag började om att arbeta heltid och bebisbubblan sprack. Då jag varannan vecka satt hemma i lilltorpet på en pinnstol och försökte arbeta med dunkande hjärta. Jag tänkte nog hela våren att allt skulle lösa sig efter nästa långhelg. Efter nästa ledighet skulle allt kännas bra. Men vad var det som skavde ens? Vad var det som fick hjärtat att ticka och tankarna att mala? Jag kände mig stundtals som ett vrak. Stundtals så lycklig.
Självmedicinerade med trädgårdslandet och djuren och att jogga. En ridtur fick tankarna att bli klara och fick jag bara nog mycket frisk luft och mjölksyra i benen så kunde jag till och med sova rätt så gott. Men något gnagde i mig. Mitt i allt sommarvackert.
Aldrig har jag spenderat så mycket tid med hönsen som i sommar. Vi har tjavat efter dem dag ut och dag in under hela sommaren, Lo och jag.
Vi var noga med eftermiddagsfikat. Helst ville jag sitta utanför bagarstugan och glo medan vi fikade.
Lyckan blev gjord när vi fick en naturruvad kyckling. Vår allra första. Jag gick in med hjärta och själ för att försöka hålla hermelinen borta från den. Den fick bo i stallet med alla dörrar stängda. I en gallerbur i en hästbox. Fort Knox.
Vi spenderade massor med tid tillsammans. Fredrik, Lo och jag. Jag ville hålla lilla familjeflocken nära. Knappt släppa Lo ur min famn och ångestklumpen över att hon faktiskt skulle börja förskola växte sig enorm. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att jag och Fredrik inte skulle få vara med henne jämt jämt jämt. Rös bara av tanken av hämta och lämna. Jag som brukar kunna ta mig samman kunde knappt nämna förskolan i tal utan att gråta.
Jag vet inte hur många timmar vi spenderat i trädgårdslandet. Varenda en av dem har hur som helst varit välspenderad.
När nästan hela semestern passerat och jag nästan inte kände igen mig själv längre så valde jag att bromsa. På flera plan. Jag visste knappt vad som gnagde i mig och vad som fick hela mig att skava. Men jag visste att jag var tvungen att göra något åt det. Så det gjorde jag. Och då hände det: Jag somnade gott. Slutade gråta så fort jag tänkte på förskolestart och hela jag blev liksom jag igen. Jag tänker mig att jag har en bit kvar. Fortfarande. Men en god bit på väg. Plötsligt kändes en morgon i skogen motiverat – som för att fira livet.
Och sedan har jag mått rätt så bra. Vi har fyllt upp frysen med allt möjligt. Vilket bär-år!
I takt med att jag hittade tillbaka till mig själv så såg jag allt så mycket klarare. Energin kom tillbaka och jag for runt som en virvelvind på gården för att hinna med allt kul jag sett fram emot att göra. Som att städa ur hörummet ordentligt och fika ute i skogen.
Jag har adderat odling till min friskvårdsaktivitet. Ridning är där sedan gammalt. Tankarna blir klara och hjärnan glad när den får skogsbada lite från hästryggen.
Och plötsligt kom den. Inskolningen på förskolan. Och det kändes bara kul. Inte ett endaste dugg skav och gnag över det. I samma veva rullade arbetet igång och jag har fått ett fantastiskt stöd av mina kollegor i höst. Av med hatten och tack och bock.
Och i takt med att sensommaren rullade in i hösten så summerar jag alltihopa. Jag är så tacksam att jag fått uppleva sommaren 2020. Den har lärt mig så himla mycket. Bland annat hur man lägger schema för förskolan i en app, hur man gör godaste iskaffet, att kvickrot är det jävligaste ogräset som finns och framför allt: om jag inte vårdar Isabell så kommer ingen annan göra det. Det är inte alltid lätt – livet – men det är väldigt vackert. Jag tänker på min kollega jag förlorade i vintras och hennes begravning, hur Lalehs låt “En stund på jorden” berörde mig in i benmärgen.
” Ja, jag var där. Hur underbart var det, hur underbart var inte det. Jag var nära, jag var nära. Jag var nära, jag var där.”
Och från och med de orden. Och den stunden. Så lovade jag mig själv att aldrig sluta bry mig om mig själv och andra. Att aldrig sluta leva. Att aldrig ge upp min positiva syn på livet. Att aldrig sluta vara tacksam. Att aldrig överskatta vardag. För till syven och sist, så får vi ju bara just det – en stund på jorden – och jag tänker göra allt i min makt till att göra den här lilla stunden precis hur ljuv som helst. Tänk ändå, att jag fick uppleva allt detta i sommar.
Att få skörda
Jag har aldrig odlat förr. Eller det kanske är en lögn? För jag har visserligen odlat potatis varje år sedan vi flyttade ut på landet. Vissa andra år har jag faktiskt satt både tomatfrön och gurkfrön och ett år fick jag så mycket chili att jag fortfarande har kvar torkad frukt sedan dess. Men det har alltid varit halvhjärtat. Inte har jag kommit ihåg att vattna och rensa ogräs och byta jord. Aldrig har jag njutit av att smutsa ner händerna och sitta ledbruten på knä ute i alla väder. Men i år hände det, jag fick äntligen prova på att odla – på riktigt. I och med det har jag fått skörda på riktigt med.
Hej och välkommen in i den hastiga varianten av trädgårdslandet. Där jag inte orkat trimma runt staketet eller rensat bort ogräset från bäddarna. När jag började om att jobba heltid så fanns plötsligt inte den där outtröttliga energin längre. Och skörda? det får jag ju göra ändå, trots ogräs och otrimmade stängsel.
Roligast att slita upp ur jorden är rödbetorna. Jag hade verkligen noll förhoppningar och förväntningar på dem. Jag har märkt att de växer bättre på den djupare delen av bädden (halva bädden fick några extra lass med hästskit). Så nästa år får jag försöka få lite djup i bädden tror jag bestämt.
Jag lägger in rödbetorna, grillar dem i ungen med olja och salt eller kokar dem och vänder runt i en smörklick. Aldrig har jag smakat godare rödbetor, det är helt enkelt lite godare när man får följa dem från jord till bord. Blasten hamnar i paj, förvälls och fryses in samt torkas som extra godsaker till hönsen i vinter.
Känslan som smyger sig in under huden när man kan hämta ett durkslag med godsaker och gå in. Obetalbar. Känslan när sista moroten slits upp ur bädden är: nästa år måste vi utöka, mycket! Jag vill så gärna lagra och ta tillvara på så mycket det bara går, i år knaprade Loppan i sig alla morötter. Både sommarmoroten och höstsorten som skulle lagras i jordkällaren. Lycklig att vi har en liten som gillar grönsaker.
Varför berättade ingen hur beroendeframkallande odlandet är? Jag drömmer om växthus för tomaterna, ett land med pallkragar och kryddor i massor. Jag drömmer om mer och större, kanske går det att odla på mer otippade delar av gården? I rabatten? kring blivande gårdsplanen? Överallt vill jag ha kål, rödbetor och morötter. Hur kul resan hit än varit så måste jag erkänna att just skörden toppar allt. Speciellt att få dela alltihopa med en 1,5 åring.
Hösten och vilsamheten
Hösten närmar sig. Den är inte här än på långa vägar, än har vi många sommardagar kvar. Men sen kommer den och i år gör den det med full kraft. Loppan ska börja förskola. Fredrik och jag ska tillbaka till våra arbeten och jag får gråten i halsen när jag tänker på inskolning. Vardag ska ta vid och jag funderar redan nu på vad jag vill att livet ska bjuda på framöver. Mitt sommarskav fick mig att inse en sak; hur mycket jag uppskattar att kunna vara här i vår bubbla på Backen. Jag mår så himla bra utav livs-tårtbitarna vi har här. Hästar och ridturer i skogen, trädgårdslandet, hönsen och pysslet de innebär, bakning i vårt fina kök, kvällsrundan runt gården och känslan som vårt nya hem ger oss. Huset med linnedukar, terrakottafärgade krukor och varmvatten i duschen. Så små saker, som får mig att må bra i vardagen.
I slutet av 2019 läste jag en instagrampost om förhoppningar på 2020 hos Eleonor. Om att inte planera in stordåd och ha den vardagligaste vardagen. Precis så vill jag ha det i höst. När veckorna rullar på med rutiner. När veckorna visserligen kantas av tvätt, städ, matlagning, hämtningar & lämningar (!). Men också; slumriga fredagskvällar med enkel mat och mjukisbyxor. Långsamma lördagar med gårdspyssel och tvättmaskin som får vila. Söndagar som är oplanerade och vigs åt att ladda batterier och stryka blonda små lockar bakom ettåringens öra och se vart dagen tar oss. En höst då jag ska se storheten i att göra lite. En höst då bygget ska få fortskrida i ett metodiskt tempo. Då bilen ska få stå i garaget och vi ska vara hemma. Då vi säger nej ibland.
Kanske är det bara ett önsketänkande. Kanske kommer alltsammans gå i ett rasande tempo. Men målbilden är satt, nu är det upp till oss att få till det precis så. Lugnt, metodiskt och lågmält. I takt med att sommaren går mot höst och alla sidoprojekt avslutas så ska jag ta på mig mindre. Lata mig mer och inse storheten i det enkla. Kanske kommer det att bli livets finaste höst, bara vi tillåter oss att landa i den vilsamma tanken?
Jag tror det hänt nu?!
Hej på er från första augustidagen. Jag tror det har hänt nu, att växlarna är längre och tankarna klarare. Semesterlunket är här. Helt plötsligt tacksam över den där renoveringen som jag bara velat glömma i några dagar. Hur är läget med er? Gissar att ni alla njuter av sommaren, och inte har samma lust att läsa bloggar. Men kanske kommer det en resning dag snart? Eller så behövs lektyr till solstolen? I vart fall, så tar vi en titt på hur dagarna sett på på senaste:
Jag har haft en fånig tanke om att jag vill ha mer klänning på mig i sommar. Hittills har jag haft arbetsbrallan på mig vareviga dag. Men senaste veckan så hände det; tre olika klänningar har kommit till användning. Så fint så. Lurar in kroppen i ledighet, går inte arbeta allt för hårt i kjolstyg.
En afton när vi handlat virke och skrivit bil-papper hos mina föräldrar så passade vi på att handla med oss pizza och äta på badstranden i Burträsk. Jag känner mig så skör när jag kollar på Lo i sommar. Så himla stor men ändå så himla, himla liten. Jag vill inte att hon blir en dag äldre, hon är i en så ljuvlig ålder. Och samtidigt kan jag inte låta bli att längta och fundera på hur framtiden med henne kommer att se ut. Kan inte hantera den där lilla handen med pizzaskanten. Min stora, lilla, lilla tjej.
Hemma försökte vi komma ikapp efter regndagarna. Bilar tvättades, hörummet rensades och gräset klipptes. Har aldrig känt en sådan hemmakänsla på gården som nu. Vi har massor med planer för vår gård, men vi har absolut inte bråttom. Projekt kommer vi ha livet ut, i olika omfattning. Här, mellan huset och ladugården vill vi anlägga en stor grusplan. med en tydlig kant mellan gräsmatta och grus. Med rabatter på sidorna. Dörrarna på ladugården behöver bytas ut men återigen – brådska har vi inte. Glädjs åt synen med unge och höns i en salig röra, en drömvy.
Och någonstans mellan alla sidoprojekten så kände jag att. ÄSCH. Det lönnar sig inte att jäkta. Att sitta ner och filosofera med Lo, det är livet. Jag tömde hörummet på gammalt hö och svor åt mig själv. Varför blir jag så disträ ibland? Och låter hur mycket hö gå till spillo istället för att ta tillvara på det? Och varför håller jag inte undan så det aldrig behöver bli helt galet skräpigt. Jag försöker göra små projekt för att underlätta vardagen på gården. Krokar sätts upp här och var, sorterar, slänger och organiserar lite varstans. Det gör så gott för mitt sinne. Det går inte fort med en ettåring i hasorna, men fasen vad underbart det är att ha henne med. Tänk att hon är vår?
Du kanske också gillar
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Tisdagen & Kallgraderna
Ett älskat, soligt kök
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Vi spolar tillbaka tiden till sista helgen i maj. Vi befinner oss i Lövånger och har precis vaknat till i vår lilla kyrkstuga vi fått låna för en natt. Ni har väl läst om vår första dag här?
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi har sovit gott. Det är svalt i kyrkstugorna utan att vara kallt. Loppan har sovit mellan oss och vaknar med ett leende. Älskar det där lilla solskenet man möts av på morgonen.
Vi hade med oss vår fula vattenkokare som har många, långa år på nacken. Men det hade inte behövts, allt man kan behöva tänkas behöva finns i kyrkstugorna. Även när “lalla” ska förberedas för en liten en. Hon sörplar välling i sängen med morgonfrisyren på sniskan medan vi packar utflyktsväskan och dukar fram frukosten.
Och frukosten sedan ?! Vi får korgen levererad till rummet dagen innan. Lägger in några av grejerna i kylskåpet och plockar fram alltsammans ute på brotrappan. Frallor, ägg, alla möjliga pålägg, frukt, yoghurt, choklad, jos och marmelad. Allt gott man kan tänkas vilja ha.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi sörplar jos och äter mackor. Solen smeker våra kinder. Här kan man andas ut. Vi får besök av Sven från Visit Skellefteå och hans son Vincent. Vincent som går med en egen kamera runt halsen och fångar humlor, timmerstugor och blommor på bild.
Loppan får tag i ena skålen med yoghurt och börjar mumsa i sig “namnam”, säger hon förtjust.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Sedan är det äntligen dags för äventyr! Jag har längtat så efter att upptäcka Gärdefjärdens naturreservat. Vi kryssar iväg mellan kyrkstugorna.
… Loppan placeras i ryggsäcken. Jag bär på gofikat. Sedan följer vi Emelies instruktioner: runt hörnet, över bron och vips – så är vi framme i naturreservatet. Som att kliva in i Narnia, allt blir alldeles, alldeles lugnt.
Vi passerar Strömmen som skiljer Lövångersgården och kyrkstaden från naturreservatet.
Vi alla tre är omåttligt peppade på att upptäcka! Jag älskar att ha med mig Loppan på äventyr.
En glad upptäckare! Stundtals var skogen så trolsk och sagolik. Omgivningarna ändrades hela tiden från barrskog till lövskog, vi var så glada över att se att naturen vaknade till liv efter en lång vinter. Det är lika fantastiskt varje år.
Gärdefjärden var förut en havsvik, men på grund av landhöjningen är det numera en fågelsjö. På somrarna används området som bete åt fjällkor, just i år håller delar av området på att restaureras och öppnas upp. Mycket spännande projekt!
När vi gått någon kilometer och spanat ut över fjärden så slog vi oss ner vid det lilla soldattorpet. Solen värmde och vi slog oss ner för att vila.
Loppan fortsatte att sova gott i ryggsäcken i skuggan. Vi låg i gräset och blundande en stund efter att vi fikat. Så hörde vi hur det började krafsa inifrån soldattorpet. Jag som tror att det spökar både här och var tänkte förstås att det var någon gammal Lövångerbo som besökte oss. Men döm av vår förvåning när en ekorre satt och kikade ut på oss!
Mitt ute i naturreservatet fick vi ett samtal som gjorde att vi fick skynda oss hem till byn. Så vi fick packa ihop vattenkokaren, långklänningen och kameran i Volvon och börja susa hemåt. Jag sörjde att vi missade våffellunchen vi suktat efter hela morgonen. Men det känns tryggt, att Lövångersgården står kvar för ett senare besök.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Så susade vi hemåt. Genom de Västerbottniska byarna. Med sänkta axlar, glada sinnen och nya minnen. Så fantastiskt fint Emelie & Celina tog hand om oss.
Ni kan hålla utkik om vad som händer på Lövångersgården på deras Facebooksida, här! Vi rekommenderar varmt ett besök!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
