Vad jag sått i mars!
Ett litet hej från mig. När jag fått ordning på min tandvärk så kom covid och hälsade på oss på Backen. Jag känner mig så färdig med sjukdomar och ska absolut inte tråka ut er med att älta för er. Nu mår vi alla bra och idag tänkte jag berätta för er att jag och Loppan äntligen startat odlingsåret 2022! Mitt tredje år som odlare – hurra!
Odlingsäsongerna har ju en tendens att starta med stök och städ istället för med sådd. I min gamla sadelkammare får mina plantor husera på vårkanten. Problemet var att jag också tyckte det var lämpligt för alla badleksaker, några backar potatis, halva Fapris täckesgarderob, lite pinnstolar, delar till barnvagnarna och annat skrufs – att tryckas in i det lilla, varma rummet. Ett litet städryck blev det, sedan kunde jag kånka in krukor, flaskor och frön. Min försådd är inte så särskilt imponerande eller inspirerande, det är fula plastkrukor jag använder år efter år, PET-flaskor för vattning och alltihopa får bo i en gammal flyttkartong. Kontentan kanske är att det inte behöver vara krångligare än så!
I år blir det en härlig blandning av ätbart och blomster här på Backen. Jag som lovat mig själv att inte utöka (ännu ett år) och lägga all energi på att sköta om sådder, jordförbättra och rensa kvickrot ur landen. Men jag insåg att vi ändå måste prova att göra ett potatis- och rotsaksland i anslutning till trädgårdslandet, då ska nog alltihopa rymmas med marginal!
Efter städrycket sorterade jag upp fröerna efter när de ska sås. Några få frön ska petas ner här i mars, sedan blir det full fart med kålsorter och blomsorter i april. I slutet av maj direktsår jag ute i landet. Åh, vad jag ser fram emot odlingen i år! Äntligen med en kropp som varken är ond eller gravid, mitt hälsoår ger resultat!
Så var jag igång. Jord i små krukor och vissa grejer bredsår jag i godislådor. Märker upp med lite maskeringstejp. Inget imponerande alls, bara “tager vad vi haver”.
Så vi har passerat mitten av mars och hittills har jag och Loppan sått:
– Rotselleri (för första gången någonsin!)
– Jalapenos
– Chili
– Några stackars solrosor
– Två tomatfrönDet är alltså fortfarande full kontroll ute i sadelkammaren/odlingsrummet och än drunknar vi varken i godislådor eller små plastbyttor – ge mig två månader till! Jag funderar däremot på om jag ska investera i lite växtbelysning, jag tror det kan behövas!
Så – en kort statusyppdatering från odlingen. Så glad att vara igång!
Treårsdagen
I veckan har jag haft sådan hiskelig tandvärk. Har sörplat soppa, slurpat isglass och känt mig som ett åskmoln. Besökt tandläkarakuten och gått gråtande till apoteket med en liten lapp från tandsköterskan med förnödenheter jag behövt inhandla. Men nu är det fredag, det känns bättre, det är vårvinter och slutet på en förträfflig fin vecka. I måndags blev vår lilla Loppa tre hela år, vi tar en titt på hur dagen såg ut!
Vi vaknade tidigt som vanligt. Vid trappgrinden på övervåningen hade pappan i familjen lagt en spännande lapp som skvallrade om att det stundades skattjakt, lilla födelsedagsbarnet skulle bara följa ledtråden genom huset. Ner för trappan och runt i huset det bar. Runt stolar och tvätthögar gick färden.
I slutet av ledtråden låg den efterlängtade presenten som hon önskat och önskat. hela vintern. En motorsåg – “samma som pappa”! Lyckan var total! I år blev det lika många presenter som år fyllda, en motorsåg, mysdressen med hundar på bild och en pyssellåda.
Efter frukost frågade vi Loppan vad hon ville hitta på. Prova motorsågen och åka skoter stod på önskelistan. Såklart. Vi åkte till vår sedvanliga lilla kläpp, samma kläpp som Fredrik håller på att gallra med stora motorsågen.
Det var viktigt att ha motorsågen i en egen liten ryggsäck. I stora Kånken hade vi bullat upp med varm choklad och kakor istället.
Jag hade så rackarns ont i visdomstanden men var lika glad för det. Mysigt att sitta och skåla och prata om stort och smått.
En till kaka? På födelsedagen är allt tillåtet!
Sen blev det genomgång av motorsågen. En peppad tjej!
Hon tittade frågande på mig och undrade varför hon inte lyckades såga isär trädet, haha!
Sedan vinkade vi av Fredrik som åkte för att jobba eftermiddag och packade istället upp pyssellådan. Svante sov eftermiddag ute i vagnen och vi hade en riktigt go stund tillsammans, Loppan och jag.
Lo byggde farfar!
Mitt i pysslet vaknade familjens charmtroll!
Dagen led mot kväll. Pysslet karades lite åt sidan för att ätas önskemiddag – hamburgare och festis. Moster som ringer och sjunger på FaceTime och motorsågen? Den lämnade aldrig hennes sida.
På kvällen kramade jag ungarna hejdå och lämnade över läggningen till farmor och farfar. Tog bilen in till campus och gick på första träffen på biodlarkursen jag anmält mig till – mer om det senare!
Hem kom jag till två sovande gullungar. Kan inte förstå att den där charmiga, busiga, snälla, omtänksamma och vältaliga lilla älsklingen är tre år nu. Mina bästa tre år i livet, helt klart <3
Bli hönsmamma!
~Detta inlägg är i betalt samarbete med Granngården ~
Där, bakom ladugården, bor våra damer och tuppen Tuppis. I hönshuset vi så högfärdigt kallar Höns Hilton.
Jag hade dagen innan varit inne i Skellefteå och fyllt upp foderförrådet på Granngården.
I vinter har jag haft mina höns i fyra år och börjar ha rätt bra koll på hur de vill bli ompysslade, att vara hönsmamma är inget jätteavancerat, det är lättskötta och tacksamma djur att hålla, men det är förstås alltid bra att ha läst på innan man skaffar höns.
Att blanda spannmål (jag varierar mellan korn och havre) med värpfoder har blivit min melodi. Granngårdens värpfoder är svensktillverkat och innehåller mycket protein. Inne i hönshuset har jag en stor fodertunna med lock, då blir det enkelt att sköta hönsen och fodret håller sig fräscht länge.
Mina hedemorahöns är sociala och tycker att det är spännande när det händer grejer i Höns Hilton. Ska jag vara ärlig så var jag faktiskt lite rädd för höns när jag skaffade dem och gruvade mig lite för hur det skulle gå att hantera dem. Men fort gick det att vänja sig, de är nyfikna, äter gärna ur handen och vissa hönor kryper till och med upp i knäet och vill ha lite gos.
Mina höns har fri tillgång på snäckskal i en balja. Det behöver hönsen för att tillverka starka äggskal.
När man skaffar höns behövs inga mängder med grejer. Men bra foder är förstås viktigast! Jag har dock lärt mig att det blir roligare ju mer lättskött hönshuset är, därför har jag skaffat en fin och praktisk foderautomat i galvad stål. Den rymmer fem kilo mat, så det hinner inte gå någon nöd på damerna, den är dessutom enkel att rengöra – det är en hönsägares dröm – praktiskt & snyggt!
Som tack för omtanken och pysslandet hade jag fått tre ägg. Det är min bästa lantlivslycka, fortfarande, efter fyra år, är det en sådan glädje att hitta ägg i redet.
Är du sugen på att bli hönsmamma så kan du spana in Granngårdens fina sortiment på hönsfoder och produkter. De har dessutom ordnat en fin hönsguide och en bra film för dig som går i höns-skaffar-tankar!
Treårskalaset
Idag är det sjunde mars, vår lilla Loppas tredje födelsedag! I år firar vi med två kalas, ett för familjen på min sida och ett med familjen på Fredriks sida, Lo har en kusin som är precis lika gammal (det skiljer tre dagar) så de vill gärna fira ihop! I lördags var det dags för första kalaset med kusiner, mostrar, svåger och morföräldrar. Vi tar en titt!
Efter allt bakande och fixande på fredagen så gick det fort att kalasduka i köket.
Först kom storkusin, hon fick komma in en stund och spela bandy medan vi förberedde det sista. Sedan hoppade vi alla i täckbyxorna, overallerna och drog på mössorna. Ut skulle vi!
Fredrik grillade hamburgare till oss vuxna och korv till barnen. Så gott!
Svante smakade lite blåbärsgröt i mosters famn istället.
“Ja må du leva!” skrålade vi över Backen och lilla Lo blev himla blyg över ståhejet.
Men blygheten försvann så for presenterna kom på tal.
Sedan packades fyra av kusinerna in i skoterpulkan för en tur med gammskotern. De tjöt av förtjusning där bak!
Svante fick odelad uppmärksamhet och parkerade sig i mormors famn. Jag tror han skattar åt svåger Linus, de har blivit som en liten skrattduo de där två!
Det kokades kaffe, ställdes fram fika och vips stod rödrosiga ungar i hallen och vällde ur overallerna. Lo hade önskat en ormtårta men när hon såg den utbrast hon lyckligt “EN BILTÅRTA!” haha!
Så sjöngs det igen! Denna gång var det Lo som tog solo-ton och sjöng “Ja må du leva”!
Vi andra var inte sena att haka på!
Dags för en höjdpunk för en stundande treåring – blåsa ljus! Hon blåste och blåste och blåste och tillslut var alla tre släckta! Vi högg in!
Vår älskade lilla Lo, så stor och så liten. Omtänksamma, snälla, busiga, fina Lo. Så glad att vi får dela våra dagar med dig! Älskar dig sönder och samman!
När februari blev till mars
Vi avslutade förra veckan med svärmors semlor. Jag som tycker att semlor är det mest överskattade bakverket åt dessa hemgjorda med andakt. Sedan fortskred veckan med än ditt och än datt. Väldigt familje- och kompistätt just nu. Visst vill man bara hålla alla man tycker om nära just nu?
Vi startade veckan lugnt. Med fokus på att få vår lilla Loppa frisk från det långdragna viruset. Måndag blev tisdag och vi pysslade, ritade, såg tv, nöp till oss några glimtar frisk luft. Jag hälsade på på jobbet en sväng med Svante under armen också.
Tillslut var det full fart på hela familjen igen. Vi pysslade om hästarna och tog hem hö till kaninerna. Alltihopa i en ljus marsafton.
Fredrik hade ju “ledigvecka” men hoppade in på utbildning en av dagarna. Då drog vi till stallet. Med hörselkåpor och stall-stassen på.
Hon är bra arbetsam, lilla Lo. Hivar skit och spån i en rasande fart. Jag önskar mig lite mer ridning och körning och lite mindre stallsysslor nu, men allt har sin tid.
Fapri fick ju kollade tänder och blev vaccinerad också mitt i veckan.
Vi stänger gärna in oss i hönshuset. Försöker göra handlingskraft åt eländet i Ukraina. Skapa ljus och trygghet som motpol. Jag är matt av allt tänkande och så tacksam över vår trygga tillvaro.
Vi blev spontant bjudna på middag hos Fredriks syster med hela storfamiljen på plats. Vi firade goda besked och bara umgicks. Var alldeles varm i hjärtat när jag rullade vagnen från barnens faster, tillika vår granne, äntligen fick vi allihopa träffas.
Under dagen hade vi träffat en god vän till mig och hennes dotter. Vi satt i solen och åt lunch från muurikkan och bara njöt av vårvintern. Sån fin dag.
Så blev det fredag och vi lämnade båda barnen för första gången hos farmor och farfar och åkte vidare in till Skellefteå. Vår häftiga stad som bara bubblar av utveckling och framåtanda. Vi skulle fixa inför Los stundande treårsdag, kalas, lämna igen böcker på bibblan och Fredrik hade klipptid.
Vi passade på att ta en lunchdejt. Vi återupptäckte Tatung, där dejtade vi ofta på gymnasiet.
Senaste tidens oroligheter och lyssnandet på podd, läsandet av broschyrer och annat gjorde att vi kunde konstatera att vi inte hade mat för en vecka hemma, som man ju bör ha enligt MSB. Våra frysar är proppfulla med mat men vid ett strömavbrott har vi det betydligt svårare att föda oss.
Så vi handlade hem lite extra, stoppade i backar och gömde undan. Ifall att. Det kändes gott inombords ändå, hellre beredd än rädd, ju.
När vi hämtat hem barnen, ätit middag och ordnat allt inför stundande kalaset så tog jag mig ut själv. Gick till stallet. Mockade, kliade ponnysarna och fyllde vatten. Pustade ut och blickade upp mot norrskenet på himlen.
På lördagen hade vi kalas för Loppan, det får ni se senare. Sedan bar det av i en väldig fart till travet för att heja fram Brillan och grannflickan Lovisa som skulle årsdebutera. Loppan hade vi lämnat i händerna på mormor och morfar och Svante sov sig genom hela spektaklet.
Sedan landade Fredrik, Svante och jag hemma i våra vänners stuga. Vi dundrade in, blev bjudna på bubbel och snittar, landande mjukt bland mjuk spets och gosig terrier.
Vi blev så galet bortskämda. Rådjursfilé och chokladmousse. Godaste jag ätit på evigheter!
Oskar stackarn som skurit av en sena i handen och var gipsad behövde hjälp med maten, haha! Dessa två alltså, så glad att vi hittat åt dem. Vi har så mycket gemensamt i och med våra gamla gårdar, våra djur och våra killar som numera jobbar på samma jobb. Jennifer och jag lärde känna varandra genom hästarna för några år sedan. Dessa håller jag hårt i!
Vår lilla goding njöt av full fokus från fyra vuxna och i alla fall en hund som hela tiden ville slicka bort banan från kinderna, dela majskrok och omhulda. Så gulligt!
Vi sov över i stugan och vaknade till Vasaloppssöndag. Åt frukost, tog en promenad och åkte för att hämta hem Loppan. En så fin avslutning på en härlig vecka.
Så härligt att vi hunnit träffa våra familjer, flera vänner och hunnit umgås på tu man hand en skvätt också. Nu längtar jag till lantlivet. Djuren och livet hemma på gården. Takdropp, väcka pelargoner och sätta små frön i jorden. Känns tryggt.
En dyr lärdom
Igår sken solen får marshimlen och vi fick besök av min favoritveterinär i stallet. Det var dags för tandkontroll och vaccination av vår gamla dam. Jag började med att mocka boxarna och tog in Fapri från soldränkta hagen så hon skulle stå redo när veterinären kom. Fapri kikade skeptiskt på mig under pannluggen “Du brukar inte vara här den här tiden? Det är något lurt på gång”, men så följde hon likväl med in, ställer upp som den snälla kompisen hon är.
Så kom veterinären. Fapri skulle få lugnande inför tandkontrollen men hennes mammutpäls gjorde att kanylen bara försvann in i all päls så veterinären fick snällt gå ut i bilen och hämta rakapparaten så det ens skulle vara möjligt att sticka henne. Först kollade hon munhålan, kinderna och gommen såg superfina ut, inga sår eller bettskador. Munhålan luktade precis som en munhåla ska och sedan raspades några små hakar bort men tuggytorna såg jämna och fina ut. “Få se, blir hon nitton år i år?” frågade veterinären, “Nej, hon blir tjugosju till sommaren”. När munstegen togs av kunde veterinären konstatera att hon såg så väldigt fin ut i munnen och har otroligt fina tänder för sin ålder. Så skönt, verkligen dagens glädjeämne!
Sedan fick Fapri sin andra vaccinationsspruta mot hästinfluensa, hon fick ännu en för sex veckor sedan. Det är nämligen så att jag, mitt i tokrenoverandet, bebisfödandet, utlånandet av ponny helt glömde bort vaccinationssprutan som ska tas årligen. Så i fjol blev hon utan och då måste man tyvärr göra om hela rabaldret. Dessutom har reglerna ändrats så man numera ska ta tre grundsprutor innan man “underhållsvaccinerar” årligen. En dyr lärdom, tur min veterinär är hemskt trevlig att ha omkring sig, så gör det inte så mycket att vi ses i augusti igen, då för tredje och sista sprutan för i år!
Vad gör du om krisen kommer?
Har du också svårt att navigera i krisen just nu? Ett band av oro kring hjärtat? Jag har ingen aning vad som kommer att hända framöver, jag gissar och spekulerar att vi kommer att se höga priser på mat, bränsle och el. Det kommer helt klart att bli dyrare att leva i Sverige. Jag vill inte spekulera allt för mycket över hur kriget i Ukraina kan komma att påverka oss utan istället ta tillfället i akt att plita ner några handfasta grejer du kan göra för att göra något.
I början av 2020 fick jag en stor klump i magen. Samtidigt som Australien brann så hotade Trump med attacker mot Iran och det pratades om ett tredje världskrig. I nyhetsflödet gick det också läsa om hur bananerna hotades att utplånas på grund av en svampsjukdom som orsakats av ohållbar odling. Detta var någon liten vecka innan coronapandemin lamslog hela jorden. Jag satte mig i hönshuset med Loppan i knäet och funderade. Vad kan jag göra? Jag bestämde mig för att gräva där jag stod.
6 januari 2020 skrev jag på bloggen: Vreden och bekymmerrynkan måste bli odlingar här på gården. Den måste bli bikupor och egenprocuderat kött. Det måste bli en om inte miljövänligså en miljösnällare bil. Den måste bli “lappa och laga” och “låna på bibliotek före att köpa ny bok”, den måste bli “klädbytardag”, “Tradera” och “loppis”. Den måste bli en cykeltur till affären om sommaren. Den måste bli ett holistiskt tänk. Den måste bli en ny livsstil att anamma lite i taget. Den måste bli Svemester och tågluff. Den måste bli svensk och ekologisk mat. Den måste bli jobba mindre och leva mer. För i allt elände blossar ett enormt behov av att vara med familjen, vara här och nu.
Vi har kommit en bra bit på väg. Hela tiden tar vi små steg mot ett hållbarare liv, för varje steg känner jag mer och mer sammanhang och mening, klyschigt nog. Så nu när det krigas i Europa är det väl på sin plats att påminna sig själv om sitt liv. Hur vill jag leva? Hur vill jag skapa mening i mitt liv? Hur kan jag se till att min familj och min närmsta krets klarar sig om en samhällskris drabbar oss?
- Först vill jag tipsa om att välja dina nyheter. Tro inte på allt som delas i sociala medier. Jag har valt att läsa om situationen ute i Europa i Dagens Nyheter. De erbjuder just nu gratis medlemsskap (som sägs upp automatiskt den 10 april) som gör att alla artiklar är upplåsta och kan läsas av alla. Det hjälper mig att navigera och inte bli helt fast i nyhetsrapporteringen.
- Läs broschyren “Om krisen eller kriget kommer” från MSB. Där finns bland annat förslag på vilken mat som är bra att ha hemma, viktiga telefonnummer m.m.
- Om du kan – skänk pengar! Det spelar ingen roll vilken organisation (förutom att de ska ha 90-konto, en kvalitetsstämpel som säkerställer att pengarna används på rätt sätt). Jag har själv skänkt en slant till UNICEF som hjälper barn.
- Lyssna på podden “I väntan på karastrofen” med Kalle Zakari Wahlström och Patrick Sellman. De pratar om prepping och självhushållning på ett pedagogiskt och handfast sätt. Gillar speciellt senaste avsnittet om kriget i Ukraina och pratet om att hitta mening i livet har stannat kvar i mig.
Men framför allt vill jag uppmana dig om att sätta din potatis, förse dig med ditt kött, ordna förvaringsmöjligheter, odla din kål, så dina morötter och lär dig baka bröd. Läs på, lär dig nya saker, kroka arm med andra och lär av varandra.
Framöver kommer jag lära er allt jag kan om odling, djurhållning och gårdsliv. Inte bara om krisen kommer, men också för meningen, glädjen och att gräva där du står. Istället för att låta mörkret omsluta oss, ägna dig åt saker som gör motstånd till mörkret och skänker både dig och din närmsta krets ljus i tillvaron.
Sista februaridagarna
Jag stryker en linfärgad lock bakom ett febervarmt öra. Drar min hand genom tovigt hår och tittar ordentligt på det bleka, söta ansiktet. Om jag fick ta alla virus, bacillusker eller vad än det är som tagit sig in i hennes kropp, och injicera det i mig själv så skulle jag inte tveka. Hon tittar på dinosaurier på tv:n, skärmtiden har skjutit i höjden senaste dagarna, orken räcker inte till mycket mer än så. De tomma festisförpackningarna uppradade på diskbänken skvallrar om många medicinmutor. Grön, röd och gul förpackning. Jag själv dras ner i sjukhålet, kan inte fungera som vanligt när barnen är sjuka. Jag blir stillasittande, hålögd, ligger vaken och räknar andetag och stryker varm liten rygg. Äter skräp och går runt på sockerkickar. Det enda hela mitt väsen vill är att sitta i soffan med barnen i knäet och stirra på dem så jag hela tiden ser hur de mår.
Men så fungerar det ju inte. Jag är inte orolig att hon inte ska bli frisk, grubblar inte allt för mycket på vad hon drabbats av för sjuka, det är som det är. Jag vill bara att hon ska slippa må dåligt. Ta lite elände från lillkroppen och småaxlarna och lägga bördan på mig själv. Men så fungerar det inte heller. Som mamma kan jag inte skydda barnen från allt ont i världen. Jag kan bara lära henne hantera alla sorts motgångar.
Vi parkerar oss i vardagsrummet. Från tidiga morgnar som startar vid fem till läggdags när allas ögon går i kors. Jag bär idogt upp tallrikar med småplättar som inte äts upp, småflaskor med alvedon och Ipren som ställs i en enda stor medicin-flock på soffbordet. Jag bär pottan upp och ner, försöker hiva in någon tvättmaskin mellan varven och snabbt som ögat är jag tillbaka på soffan och det maniska stirrandet på den kranka lilla kroppen intill mig.
Jag känner en sådan otrolig tacksamhet att våra familjer finns runt om oss. Farmor kommer med matkasse och färdiglagad middag. Det levereras semlor och äkta gräddglass med saffransmak. Mormor levererar en ny bok och ostkrokar i egen liten påse. Moster Emelie svänger förbi med hemgjorda munkar ena dagen och nya kritor andra dagen. Fina faster Cecilia kommer med bok och Kinderägg, levererade av rödblommiga kusiner. Andra dagen tar hon med allt som kan tänkas öka på aptiten något och tidiga födelsedagspresenter. När hon åker från huset glimtar det till i de feberglansiga ögonen och hon säger “Jag ska måla en teckning, till min Cilia”. Så omhuldade och älskade de är, våra små.
Så passerar dag fem med över fyrtio graders feber och jag önskar jag kunde trolla bort eländet.
13 saker vi ogjort och vad vi ska göra åt det
Vi blev klara med vår renovering i somras, precis innan vi hållit på i sex år. Men ärligt talat, hur vet man att man är klar? Vi bestämde oss hur som helst för att när övervåningen var beboelig och med lister på plats så var det slutrenoverat, därefter har vi ägnat oss åt projekt. Otroligt oviktig skillnad må ni tänka, men för oss känns det gott. Renoveringen är ett minne blott, men saker att göra på vår gamla gård – åhå! det finns det! Vi tar alltså en titt på tretton saker vi ogjort här hemma och vad vi tänkt göra åt dem;
Vi börjar nere i “inre hallen”. Här har vi vårt pågående trapp-projekt. Det innebär att utrymmet under trappen ska bli städskrubb och förvaring av t.ex. skoterhjälmar, extra glödlampor, pannlampor, hörselkåpor och annat bös som är svårplacerat hos oss. Städskrubben ska reglas, el ska dras, pärlspont och hyllor ska därefter upp på väggarna. Själva trappen ska få ny färg och väggarna ska kläs in i pärlspont. Sedan ska vi snygga till alltihop med lite foder kring öppningen och sådant. Hoppas skarvsladden lever på sista sucken nu också!
Runt våra tre eldstäder ska mässing-plåtar beställas och monteras.
Vad har vi här då? Lister som inte spikats fast ännu? I kombination med en omålad ände på en list. En sådan liten insats som ändå tagit oss över två år att slutföra, haha!
Kikar man noga i dörröppningen till gästrummet så ser man att salningen bara är grundmålad. Kikar ni riktigt noga så ser ni nog spikhål som behöver duttas och ett svart märke som kom till första månaden i huset (hösten 2019). Jag har lovat Fredrik minst sju gånger att måla över det.
En dörr som visserligen är färdigmålad, men ser ni? Kvistskurningar genom färgen! Det är så trist när vi la en del extrapengar på en “jättebra” grundfärg (smart prime hette den). Vi skulle således slippa schellacka varje kvist. Så här ska det schellackas i efterhand och målas ett varv. Lite extra trist då vi uttryckligen på färgaffären ville ha schellack, grundfärg och toppfärg men färgförsäljaren insisterade på den “väl värda investeringen”.
Vår drömdörr behöver en liten dutt färg efter att ha svällt/krympt under två år. Nu tror jag den stannat av. Jag lovar dig kära dörr – till sommaren.
Nämen ett till ofärdigt projekt? Jag skulle bara provköra speed heatern lite jag lånat av mamma och pappa. Så nu har jag ett otroligt ofärdigt skrivbord. Jag tänker dock att det vore så mycket finare i trären eller en annan kulör än vit.
I Loppans rum hittar vi åt en liten snutt panel som bara är grundad. Hit ska en skvätt färg och hyllor upp. Sedan ska jag måla in dörren i samma kulör resten också. Här inne gömmer sig en ful fördelare till radiatorerna.
I vardagsrummet har vi bytt ut julgranen mot några kvadratmeter pärlspont. Lo har pyntat den omålade högen med ett halsband. “Det sover jättelänge” säger hon då och då om halsbandet och kastar en blick mot brädhögen. Japp.
Här då? Där en bit murstock sticker fram ur väggen? Här ska vi bygga ihop en tv-bänk med platsbyggd känsla. Näst på tur efter trapp-projektet skulle jag tro!
Ja visst ja! Detta felborrade hål i timmerväggen ska lappas.
Lite här och var hittar vi ställen dit en skvätt färg skulle ha fått hitta.
Ja, ni ser ju! Lågt hängande frukter, men ibland känns tröskeln hög för att bara få det gjort.
Så, en glimt på tretton små värdsliga grejer som aldrig blivit klara hittills. Jag tänker att framtida Isabell och framtida Fredrik kommer få tag i alltsammans. Det går ju faktiskt fint att leva i ett hus där det saknas några penseldrag färg och alla projekt inte är i hamn. Livet först, ju.
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Oron
Det är natten mot torsdag och jag vaknar med oron innanför bröstet tidigt på morgonen, kanske kring tre eller fyra? Intill mig har jag en febervarm liten kropp mig som yrar om älgar och älgkalvar och älgjakt. I somras var vi med om något riktigt otäckt precis innan Svante skulle födas, kramper i samband med hög feber. Alltihopa slutade med att vår lilla Loppa var inlagd på sjukhus inne i stan. Så små vi kände oss, så hjälplösa. Erfarenheten gör att det ilar till i ryggraden på mig när jag ser att febertermometern än en gång visar över fyrtio grader. Jag hämtar Festis, Alvedon och erbjuder en trygg mammafamn att somna om i. Hon somnar om och huset blir tyst och inbäddat av nattens trygga mörker. Allt så hemtamt, som det brukar vara, sånär som på febern, jag ligger vaken och oroar mig.
Exakt samtidigt i Ukraina vaknar andra mammor upp med en helt annan oro i bröstet, där varken Festis, Alvedon eller en trygg famn kan lösa problemet. Där trygga tystnaden bytts ut mot ljudet av bomber. Där deras hem, den trygga platsen plötsligt förbytts mot något skrämmande och något främmande. Hur berättar man för sitt barn att ljuden som hörs är raketer, att det handlar om riktiga vapen, förlorade liv och spillda drömmar. Dag ett och dag två av krig passerar och jag tänker på alla mammor som också ikväll nattat sina små med en själsrubbande oro i bröstet. Alla barn som drabbas av mörkret som sveper in över stad och land.
Jag försöker läsa på. Det jag orkar mellan festisen, Alvedonen och upplåtandet av mammafamn. Tittar noga på källorna. Försöker förstå. Kollar gång på gång avståndet på värdskartan. Min kompis i Skåne har närmare till Ukraina än upp till oss här i norr. Kan inte förstå. Så nära men så långt bort. Ligger och tänker på hur vi ska leva med kriget intill oss. Så märkligt att livet bara fortsätter men aldrig kommer bli sig likt igen ändå. Från och med nu kommer det alltid att finnas ett före och ett efter. För mammorna i Ukraina och för mamman i Skråmträsk.
Du kanske också gillar
Veckan på Backen #4
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Ambassadör för Visit Skellefteå!
