Temavecka: Odling!
Ikväll har jag något roligt att berätta! Jag har ju tidigare nämnt att jag vill ta ett OMTAG kring mina sociala medier och funderat mycket kring hur jag ska använda mina plattformar. Jag har bett er på instagram om råd och hjälp i vad ni vill se mer av och lite trevande försökt lägga upp inlägg som jag tycker är roliga att göra, främst handlar de om livet på landet: om höns, mammarollen, träningen med Buse, gårdsprojekt, odling och lantliv. Jag har tidigare haft både hönsvecka och kycklingvecka som tema på min instagram och det har varit väldigt uppskattat. Nu tänker jag utveckla konceptet och varannan vecka ha temavecka med fokus på livet på landet. Först ut är odling och tanken är att jag kommer att göra mest inlägg på temat på min instagram, men hittills har jag också två tidsinställda blogginlägg gjorda åt er (varav ena är ett samarbete jag så stolt visar upp!).
Jag tänker att detta koncept kommer att vara så roligt att göra. När jag startade mitt företag så var det med målet att skapa ett eget litet lantlivsmagasin på nätet där folk kunde hitta inspiration, tips och ha ett forum att prata landsbygd och livet på landet med likasinnade. Nu kan vi gotta ner oss i ämnen varannan vecka och låta lantlivet och vardagen ta större plats veckan däremellan. Jag tänker att i storys kommer ni få se lite allt möjligt ändå, så lite vardagsglimtar får ni såklart se även under temaveckorna!
Jag hoppas verkligen att detta koncept blir uppskattat! Jag tänker att vi kör ett prov fram till semestern och utvärderar därefter! Imorgon kommer första blogginlägget med information om mina odlingar 2023 och vilka förändringar jag gjort i år!
Fyra år med dig
Jag minns det så tydligt: Den sjätte mars 2019, jag hade tagit ut lite semester från jobbet och passerat två dagar efter beräknad födsel, på förmiddagen hade vi besök av en köksplanerare från Electrolux Home i Skellefteå. Vi visade huset, hon tog mått, vi pratade visioner och färgval, om och om igen kom en molande värk i ryggen och magen på mig, inte visste jag då att det var värkarbetet som satt igång.
Fredrik åkte iväg för att jobba kväll och där vid middagstid förstod jag vad kroppen höll på med och åt middag innan jag gick ut och mockade hos hästarna, städade hönshuset och ringde Fredrik. Jag resonerade myndigt och la mig i tid, med Knut på toppen av den enorma magen. Så förväntansfull, så redo. Vid midnatt ringde jag Fredrik och bad honom komma hem från jobbet, “så du hinner sova något innan vi åker in”, “jag ska bara jobba klart”, svarade han helt lugnt på andra sidan luren, precis sådär som han är. Vid åtta på morgonen åkte vi halvtimmen in till lasarettet, i lånad bil då våran stod på verkstaden.
Strax innan midnatt höll jag dig i mina armar för första gången. Så trött, så slut och så fylld av kärlek att det inte var klokt.
Fort var du med ut på äventyr. Barnvagnen vi fått av din farmor och farfar rullades många kilometrar i snömodden innan påsken kom med tjugo plusgrader och all snö bara försvann på ett ögonblick. Vi bodde i lilltorpet och renoverade vår framtida Dröm i en rasande fart. I samma veva som du kom tog din pappa tjänstledigt i en månad för att bygga på huset och sno åt sig bebisgos med sin efterlängtade dotter i varenda paus.
Du var liten och näpen och fick hänga med i bärsjalen när hästar skulle tas in och ut, när stallet skulle mockas och hönsen skulle få mat. Det var självklart att du föddes in i livet på landet. Du fick din plats direkt och allihopa, till och med vår vresiga lilla bondkatt Knut som knappt accepterade en handfull personer tenderade att älska dig från första sekund.
Du blev större och fick plötsligt sitta i barnstolen medan jag tapetserade och i stallvagnen vi köpt för en spottstyver på Facebook marketplace, efter någon månad till hängde vi upp en gunga i stallet där du storögt satt och spanade på hästar som blev borstade, hovslagaren som skodde och din mamma som kånkade på skottkärror, spånbalar och foder. Alltid som ett litet solsken.
Det var ett år av lantliv från morgon till kväll. Aldrig har något känts så självklart som då, när allt föll på plats i vår lilla familjekonstellation. Vi flyttade in i Drömmen, ägnade oss åt äventyr i skog och mark och alltid var du med oss. I bärselen, i skottkärran, i barnvagnen och så småningom tultandes runt på dina egna små ben.
Jag började om att jobba igen och första dagen på jobbet vändes allt upp och ner på grund av pandemin som sköljde över oss som en mörk dimma. Livet blev rörigt och kändes instabilt trots den stabila plats som vi skapat oss. Din pappa var föräldraledig med dig och spenderade dagarna ute på gårdsplanen med hönsen, dragandes runt på en bobbycar med ett grimskaft i ena änden. Samtidigt som världen var orolig blev min älskade häst sjuk i knäna och tårarna var många och ångesten stor. Vi kraftsamlade och byggde oss ett trädgårdsland där vi grävde bort allt som kändes skakigt och skavigt i kroppen och la hoppet på att hitta någon sorts mening djupt ner i myllan. Vi grävde där vi stod. Gjorde det bästa av situationen. Sommaren 2020 regnade bort och jag minns det som att jag stod på knä i trädgårdslandet och smågrät till odlingspoddar och storspovens läte.
Aldrig har jag varit så hjärtkrossad som när du skulle börja på förskolan. Jag bet mig hårt i läppen när jag lämnade dig med pedagogerna bara för att torka tårarna mellan i tre och en halv mil mellan förskolan och kontoret. Men jag fick lära mig att det också gick bra. Att du fick ett nytt sammanhang där du trivdes, tryggheter i en handfull vuxna personer till. Trygghet i dina kusiner som också gick samma förskola. En egen trygghet, ditt första egna äventyr. Jag gick nästan sönder av hela alltet men du lärde mig att det också gick bra, så småningom började jag nästan längta efter att få ta av dig overallen, krama dig hejdå och se dig rulta iväg till dina småvänner.
Det blev nytt år. Med en lillebror i mammas mage och ett övermäktigt renoveringsprojekt som hängde över oss. Vi la alla våra ihopjobbade slantar på golvslipning, hårdvaxolja, lister, färg, tapeter, gips och radiatorer. Vi skapade oss en övervåning i samma veva som familjen växte. Du och jag spenderade mycket av vår lediga tid med att åka till vår uthyrda ponny för att lära dig rida, ett par gånger i veckan packade vi oss iväg med den ständigt växande magen, lilla cykelhjälmen och en morot. Vi plockade ägg, sådde frön och kläckte fram kycklingar. Efter skitåret 2020 lärde vi oss leva med pandemin, anammade det lugnare lunket och de oplanerbara perioderna. Man visste aldrig om en liten förkylning skulle sätta käppar i hjulet för de planer man gjort. Så mest var vi hemma; renoverade och levde lantliv.
Huset blev klart i juni 2021, några dagar senare kom efterlängtade lillebroren Svante som du, med ditt självklara sätt att vara tog dig an direkt. Precis som med alla djur du någonsin träffat så var du från första sekunden så snäll, mild och välkomnande. Så har månaderna gått, med en sjövild bebis på ena höften och en kramsjuk liten Loppa på andra har vi upptäckt världen tillsammans.
Jag tänker på alla lärdomar du gett mig. Om vad som spelar roll och inte. Vad som är viktigt att lägga energin på, och hur viktig den är att hushålla med, så den räcker till äggplockning, ogräsrensning och bärplockning tillsammans med dig. Du har lärt mig att tänka efter och känna inåt. Ett ständigt balanserande. Innan dig fanns ingenting annat än gas, på alla fronter. Nu finns “good enough” med mig på ett annat sätt. Ditt mjuka och milda sätt att vara inspirerar mig och du får mig varje dag att fundera över vad jag vill göra för avtryck på denna jord. Fyra fantastiska och utmanande år, så glad att just du lilla Loppa kom och gav liv till Backen igen.
Kompostera med Bokashi!
Reklam för Granngården
Odlingssäsongen närmar sig och även om jag tänkt odla ganska litet och begränsat i år så tänker jag gå “all in” när det gäller jordhälsa, så 2023 satsar jag på bokashimetoden! För mig är det perfekt också då hönsen äter det mesta av våra matrester, men några saker äter de inte (som bananskal, avokado, okokt potatis m.m.), detta kan jag istället kompostera och använda i odlingen framåt sommaren!
Börja med att köpa en hink (LÄNK TILL DEN JAG HAR FRÅN GRANNGÅRDEN!), den kommer komplett med bottenplatta, ventil för att tappa lakvatten, lock och en platta för att trycka ihop matavfallet.
På hinken är det bara ventilen som behöver monteras, sedan är den redo att användas! Börja med att fylla på med matrester.
Det mesta går bra att kompostera i en bokashihink men det går snabbare med mindre bitar. Jag har också läst mig till att lite vitt mögel är helt normalt, men blir möglet svart eller grönt ska man börja om på nytt. Helst ska man inte “störa” hinken för mycket, man kan satsa på att fylla på den någon enstaka gång/dag och vara noga med att stänga locket sedan.
Varje liter matavfall man lägger ner i hinken ska man strössla på ca två matskedar bokashiströ (LÄNK TILL BOKASHISTRÖ HÄR) och eftersom hinken byggs på använder man den tillhörande lilla plattan med handtag för att pressa ihop matavfallet och minimera luften i hinken.
Under komposteringsprocessen bildas lakvatten som går att vittja med ventilen längst ner på hinken, då tappar man ut lakvattnet i t.ex. en PET-flaska och blandar den sedan med hundra delar vatten och använder till krukväster, odlingar och blommorna.
När hinken är full låter man den stå försluten i ca två veckor. Sedan kan man använda bokashin i trädgårdslandet. Det är bra om det är varmt där hinken stå, men undvik för varmt (över 40 grader) och direkt solljus, jag tänker att min ska få stå i städskrubben, skyddad från möss och småbarn.
LÄS MER OM BOKASHIMETODEN HÄR!
Nu börjar peppen för odlingssäsongen krypa sig på!
En vinterutflykt
Nej men vet ni vad, förra lördagen var ju iskall med -23 och man vill knappt stoppa näsan utanför dörren, men så kom söndagen, men humanare kallgrader och roliga planer! Vi skulle nämligen åka skridskor med ett gäng från byn! Vi packade in oss i bilen och åkte till grannbyn som bjöd på nyspolad is kantad av en gammal hockeyrink. Så rart.
Ett stolt ögonblick för den gamla hockeyspelande pappan: få knyta på lilla Loppan hennes egna skridskor.
“Jag kommer vara jätteduktig” satt hon och peppade sig själv i bilen innan vi var framme. Hjärtat ömmar över hur gärna hon vill vara duktig. Älskade lilla du.
En trött mamma efter en väldigt utmanande och utmattande vecka, men glad över utflykt och ståhej såklart!
Svante parkerade vi på bobben.
Men inte tog det många sekunder innan grannpojken Otto tog kommandot över dragsnöret och styrde runt Svante. Fantastiskt!
Loppan? Ja hon vaaar ju jätteduktig. Åkte runt och tjoade och skrattade tillsammans med sin bästa vän och kusin Signe. Tre dagar skiljer dem åt, så är de grannar också. Superduon!
Jag trodde vi skulle få åka hem efter tjugo minuter, tänkte att det skulle bli svårt för småttingarna ute i kylan. Men döm av min förvåning när de åkte runt i en timme och skrattade ikapp över påhittet.
Men sen tog krafterna slut och frusna fingrar värmdes upp i avbytarbåset så länge.
Mammor, en pappa och en drös med barn. Såhär vill jag spendera varenda vinterhelg framöver.
Sen blev det äntligen dags för varm choklad, de sista lussebullarna och dinosauriekex. Sitta och dingla med benen och spana på stora grannpojkarna.
Med rosiga kinder återvände vi sedan hem, med livets första riktiga skridskoåkning i bagaget!
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
Lördagen
Igår tog jag fram stora kameran för första gången sedan jul. Det kanske säger lite om att börja vara tillbaka i gängorna efter alla sjukdomar ändå? Ett uns av sug efter kreativitet! Jag vaknade vid sju av mig själv i gästrummet, så otroligt skönt att få lägga sig lite i enrum ibland och vila från ettåriga små fötter i ansiktet och sådant. Jag anslöt till resten av familjen i vardagsrummet och så pratade vi ihop oss om dagen. Sälja en bil, städa och stöka, åka en snabb sväng till stan, mysa med djuren, elda i kakelugnen och äta gott stod på önskelistan.
Vi gick ner och började stöka med frukost, jag gjorde smoothie på jordgubbar från självplocket i byn norrmejerieryoghurt. Hann inte ens tina upp brödstumparna vi hade kvar i frysen innan Svante knyckt åt sig smoothien och sörplade nöjd i sig alltihop.
Solen strålade och Västerbotten bjöd oss på -23 grader. Jag klädde mig från topp till tå och gick ut för att fylla på med ved till kakelugnen.
Jag ställde ner vedhämtaren och smet bakom stallet en stund. Småkillarna var fullt upptagna att bära på pinnar och jävlas med varandra.
En sväng förbi hönsen och tuppen med. Mitt ständigt dåliga samvete, de får inte i närheten av den kärlek som de fått av mig tidigare år. Men jag tänker att de kunde ha det sämre ändå. Skönt att jag fick ordning på värmelampan som gick sönder precis när magsjukorna i huset började härja.
Blev stående utanför hästhagen för att kika på spektaklet när de brottar ner varandra, biter varandra, klättrar på varandra och mattehjärtat sitter i halsgropen när de busar som värst. Men lika tacksam är jag att de har varandra, det känns fint att erbjuda en jämnårig kompis att brottas med.
Sedan såldes vår lilla blå peugeot som tagit oss fram under föräldraledigheterna. Lo höll gråten inne när den rullade iväg mot nya äventyr, hennes favoritbil alla kategorier. Vi lunchade i soldränkt kök, packade ihop blöjor och plånböcker och åkte en snabb sväng till stan, jag behövde fixa inför ett samarbete och sedan påtade vi på med städning och middagsfix. Vi alla landade i soffan och spelade spel (Bamses odlingsspel, tips för er andra med tre-fyraåringar!), sedan fick Loppan vara storasystervaken med Fredrik och se en bit av mello medan jag tränade med Buse innan jag också anslöt till myset. En lugn och fin lördag! Hoppas på en lika härlig söndag idag!
Början av 2023 och mina omtag
Fjärde februari och jag har känt mig så kantstött. Jag hade sett så mycket fram emot januari och omtaget ett nytt år kommer med. Jag längtade efter att ta tillvara på de fina vinterdagarna, att organisera och städa hemma, att röra på mig ordentligt och börja planera årets projekt och händelser med Fredrik. Men hittills har det varit platt fall, vi har haft magsjuka i huset fem gånger sedan veckan innan jul. Febertoppar mellan varje magsjuka, allt går runt runt och i veckan har jag varit så slut att det bara surrat i huvudet av tinnitus och negativa tankar. Jag är i grunden väldigt positiv och ser saker från den ljusa sidan, så det ska mycket till innan jag hamnar i det där negativa träsket. Jag tror sjukdomarna ändå tog den där sista knäcken på mig. Oron, de upphuggna nätterna med dålig/lite sömn och alldeles för mycket stillasittande är ett recept på dåligt mående hos mig.
Så vet ni vad vi gjorde? När det vankades helg och sista dagarna av Fredriks ledigvecka närmade sig så avbokade vi alla de roliga helgplanerna. La oss supertidigt. Började stöka och städa ikapp lite hemma. Satte oss framför brasan och pratade. Tog oss tid för djuren och drog fram spel och myskväll för barnen. Börjar ikväll vara någorlunda i gängorna igen. Ett sådant tydligt tecken på att återhämtning är nyckeln till välmående.
Under denna röriga vecka med magsjukor och feber så har jag hunnit tänka mycket. Jag har funderat mycket på hur 2023 ska bli förlängningen på mitt hälsoår 2022. Förra året började jag att träna regelbundet, åt bättre och gjorde en rad self care-relaterade aktiviteter som förhöjde mitt välmående: massage, fotvård, hårvård och hudvård fick en större plats i mitt liv än tidigare. Allt det är liksom implementerat i livet redan och det är ingenting sådant jag behöver “ta tag i”. Däremot min sömn (är ofta uppe sent och ångrar mig bittert morgonen efter), min skärmtid (mycket slöscroll och lite tid till mina sociala kanaler som borde få mer kärlek!) och min tid ute i skog och natur (måste ökas!) år sådana omtag jag ska göra i år, kanske på bekostnad av något annat i livet som får mindre plats?. Jag ser i alla fall så fram emot alla tre omtag. Och friskare tider, Hujedamig, vad jag hoppas att februari är snälla med oss på Backen.
Vinterkläderna
Här i norr är det ju vinter länge till innan man kan börja fundera på vårkläder, men vinterkläder är det ju fullt rimligt att tänka på! Jag har gett mig själv ett löfte om att konsumera med eftertanke i år. Jag ska försöka tänka igen varenda köp och förstås avstå det som inte är nödvändigt, men när en hel drös med tröjor från Carin Wester dök upp på lokala köp- och säljsidan så slog jag till. Tycker att köp- och säljsidor på Facebook är en av de få ställena man kan superfynda numera? Köpte ett tiotal superfina plagg för en femhundring!
Jag har en förkärlek för andrahandsmarknaden men kläder tycker jag är svårt? Blev så glad över att denna tröja följde med i klädpaketet. Jag bar den tillsammans med mina favoritbyxor (som visserligen är köpt nya men ett sådant genomtänkt, “jag har sovit på saken några nätter”-köp på veckans enda kontorsdag innan magsjukan entrade huset för femte gången sedan veckan innan jul. Ni kanske förstår att energinivån är låg hos oss allihopa efter januari som verkligen blev en sjukdomsmånad för oss. Jag hoppas februari kommer med friskare tider!
Renoveringen av mitt stall
I den murade delen av ladugården ligger mitt stall. Resan mot stallet började redan 2014 (ett år innan vi köpte gården) då jag flyttade hem mina två hästar. Pappa hjälpte oss att bygga två provisoriska boxar av OSB-skivor och överblivet virke jag fått köpa billigt av mitt dåvarande jobb.
Mitt stall har fått växa fram under flera år, jag har fortfarande några saker jag skulle vilja göra iordning men i överlag känner det jag mig jättenöjd. Det är inte lyxigt på något vis, men det fyller sitt syfte och det är underbart att ha så stora ytor att träna på med en unghäst om vintern. (Fast jo, rätt lyxigt tycker jag det är med ett alldeles eget stall, men inga kristallkronor skymtas här, hihi!)
Jag flyttade hem hästarna samma dag som jag började att studera under hösten 2014. Jag var nöjd bara av att ha de där två boxarna men ganska fort insåg jag att stallet var för trångt, för smutsigt och helt enkelt inte fungerade särskilt bra. Så sommaren 2015, när vi köpte gården, satte vi igång och tog tag i det mest akuta (samtidigt som vi satte igång och bytte tak på huset, hur hann vi?)
Stallet var i dåligt skick och överallt var det smutsigt. Det krävdes många timmars städning att få bort allt. Jag passade på att göra detta i juli när hästarna gick ute dygnet runt.
Ganska fort så insåg vi att takhöjden behövde justeras då min ena häst var ganska hög, efter en del klurande kom vi fram till att vi skulle höja taket precis över boxarna. Så jag skottade bort allt spån, sedan säkrade vi upp alltihopa med spännband och stroppar innan vi sågade av takåsarna, hejade upp alltihopa med spännbanden och fäste taket 20 cm högre upp. Sen var det bara att skotta tillbaka allt spån (som ligger som isolering ovanpå taket).
Jag tyckte stallet var för trångt så jag satte igång och rev ut ett gammalt vattenkar för att få en bit stallgång att hålla till i när vi skodde hästarna.
Samtidigt rev jag ut den brädvägg som skilt hästarnas boxar från den nya “stallgången”. Jag minns att Fredrik fick komma och hjälpa mig med att dra stora, handsmidda spikar ur väggen för att få bort brädorna.
Jag lappade och lagade de putsade väggarna..
jag köpte kalk och blandade med vatten och blaskade på väggarna och i taket. Vilket lyft!
Jag köpte en stor burk med svart slamfärg och satte igång att måla dörrar, boxväggarna och balken som går genom hela stallet. På bilden ovan på den röda dörren ser man utrymmet jag hade att få in hästarna på, till höger ser man boxväggen av OSB-skivor och till vänster den gamla ko-inredningen.. jag började mer och mer störa mig på platsbristen och ingenting kändes enkelt i dagliga skötseln av hästarna.
När sommaren 2016 kom blev jag nyfiken en kväll och började spetta med järnspettet på gamla kobåsen… det började lossna små små bitar av betongen. Så jag bestämde mig för att hacka loss alltihop, om det så skulle ta hela året!
Stallet var uppdelat i två delar där den smala gången till höger ledde till boxarna och skulle man ha tag i några saker fick man gå runt kobåsen till garderoberna. På kobåsens “kortsida” hade jag stallgången med en liten skötplats. Det fanns ingen fungerande el i stallet så jag drog snällt in en skarvsladd och en bygglampa varje gång jag skulle in med hästarna.
Jag berättade om mitt vansinnesprojekt på jobbet jag sommarjobbade på (detta var samtidigt som vi tilläggsisolerade, bytte alla fönster och bytte panel på huset) och en snäll kille i arbetslaget erbjöd mig att låna hans bilmaskin. Så mycket snabbare det gick när jag fick bila bort betongen och slapp spätta!
Många sena kvällar där jag bilade och bar ut betongen för hand.
De gamla metallrören fick jag hjälp av Fredrik och svärfar Eskil att få loss. Stolparna sågades av med rondell.
Jag satte distanser och armeringsmatta.
Tillslut kom betongbilen! Jag hade absolut inte råd att lägga några stora summor på stallet vid den här tiden så jag nöjde mig så ofantligt mycket med att ha fått till dessa kvadratmeter! Jag blev först övertalad att ha kvar den gamla rännan så att man kunde använda den som “slaskränna”
Jag var så nöjd med resultatet! Men den där rännan skavde rätt rejäl i mig mig jag hade fått en briljant idé! Att byta ut ena fönstret mot en dörr till ladugårdens baksida. Jag brukade varje dag ta hästarna och gå runt hela stallet (och med höpåsar, vattenhinkar osv).. så jag drömde om att fort kunna komma direkt ut i hagen…
Så medan Fredrik slet på med huset önskade jag mig en ladugårdsdörr av min självlärda snickarpappa.. en sensommarkväll 2017 köpte jag hämtpizza och pappa tog upp ett dörrhål, så jobbade vi på!
Vips sa det så satt dörren där! Vi har fyllt upp med material runt rampen så det inte är ett så stort kliv upp på sen, satt ribbor på den mot halkan och målat dörren grön. Vilken höjdare! Plötsligt gick allt så lätt!
Jag provade under en period att ta hästarna över rännan via en “bro” av limträ, men sent på hösten 2017 tog jag tag i att ringa betongbilen för den sista skvätten betong. Oj så bra det blev!
Ungefär här drog Fredrik ny el och satte upp lysrör i stallet med.
Åren gick och jag använde gladeligen stallet varje dag. Tillslut var de provisoriska OSB-boxarna ordentligt slitna med flera hål. Jag lappade och lagade och förlikade mig med att jag nog skulle få fortsätta leva med ett skruttigt stall i många år till, drömde ändå mest om en lösdrift.
Men så fick jag sommaren 2020 ett erbjudande om att köpa min kompis Jennifers boxfronter som blivit stående. Jag tänkte att det går ju att åka dit och mäta, de kommer säkert inte att passa ändå, men tji fick jag, de skulle gå in med någon centimeter tillgodo! Så vi satte igång (mitt i renoveringen av husets övervåning) att riva ut de provisoriska boxarna som nu suttit i sex år.
Här ser man takhöjningen bakom den bortre balken bättre.
Så började vi arbetet med att lyfta in och sätta in boxarna. Fredrik och jag fick god hjälp av min mamma och svåger! Tyvärr så levde min häst bara i fyra månader till efter att vi satt in boxarna så de hann knappt bli använda.
Och här är vi idag. Mitt i mörka januari. Men stallet består nu av två fullstora boxar med varsitt fönster. Den svarta dörren leder ut till lösdriften.
Mitt emot boxarna finns hyllor med foder och hinkar, leksakstraktorer, gungor och grimmor i drivor. Stök och stoj är alltid tillåtet i mitt stall!
Genom denna dörr kommer man in från stallets framsida, där vårt hus står. Intill den står en mindre ponnybox som våra grannar byggde sommaren 2019 när de hade sin ponny inställda här.
Men där bor våra tre kaniner just nu!
Oj så många timmar vi lagt ner på stallet ändå. I jämförelse med huset vi bor i så är det ju ingenting, men jag blir ändå förundrad över hur jag lyckas få dessa idéer, få med Fredrik och pappa på idén och ro det i hamn? Det är knappt så att jag minns själv att jag fick stöka på ute i ett stall utan el där hästarna knappt rymdes. Sedan har vi hunnit att bygga en varm och härlig sadelkammare också, men den får jag visa en annan dag!
Januarimåndag
Jag tar fram kameran från lilla sidoskåpet i köket. Skåpet längst in mot väggen som köksplaneraren ritade till oss, i mitt huvud skulle vi inte alls ha ett sådant skåp just där men det blev faktiskt riktigt bra. Vi rymmer några flaskor vin och alla kokböcker upptill och all elektronik nertill. Bland diverse laddare låg den, kameran, och ropade på mig. Jag kollade igenom bilderna. Inte en enda bild i januari, jag undrar om jag någonsin fotograferat så lite? Bläddrar lite bland julens bilder, Svante som blir serverad fika på julafton, barnen som bakar pepparkakor och första dagarna med Buse. Fina minnen. Jag lägger kameran åt sidan och tar upp telefonen för att kanske hitta något att lägga upp på instagram. En bild på Svante från morgonen är han sömndrucket sitter och stirrar rakt fram minutrarna innan det bär iväg till förskolan, en kornig bild på morgonens himmel över kontoret i Boliden, några filmer på träningen med Buse.
Tänker att den här måndagen vill jag nog ändå inte minnas. Hade en dålig dag på jobbet, en riktig oxmåndag där jag bara hann diska undan middagen och sätta igång en tvättmaskin så skulle barnen sova. Vändningen kom när jag tillslut gick ut i stallet. Släppte ner axlarna, djupandades, var här och nu för ett slag. Vi gick vår lilla promenad, lyfte alla hovar och borstade kliig päls som håller på att trilla av. Lilla skåningen tycker att det räcker med vinter och vinterpäls nu. Det är märkligt där, hur en tur till stallet fullkomligt kan nollställa mig efter att ha känt mig skev och skavig en dag.
Jag kommer in med rosiga kinder och ett leende på läpparna. Tänker att jag nog ändå vill minnas även denna dag.
Min egna kritiker?
Jag vet inte hur många sena kvällar jag suttit och filat på blogginlägg för att sedan rappt smälla igen datorn, lägga den åt sidan och sucka. Jag har senaste året börjat ifrågasätta vad jag skriver, hur jag formulerar mig och vad jag gör av mina bilder och texter så mycket! Jag vrider och vänder på idéerna jag har: vad vill mina följare se egentligen?? Jag har varit så självkritisk och knappt någonting har känts gott nog att publicera. Mycket handlar om att jag vill ge er ett värde i det jag skriver och jag upplever att många av mina inläggsidéer inte innehåller just så mycket av värde, så tillslit blir det ingenting av idéerna.
Samtidigt så frågade jag försiktigt på instagram för någon vecka sedan vad ni ville se mer av i mina kanaler framöver och ni tog verkligen armkrok med varandra och ropade: mer vardag! mer äkthet! mer texter! och framför allt var ni många som ville ha mer av mig! Det förvånade mig faktiskt för jag trodde att de flesta följer mig för att se gulliga djur, renoveringar och glimtar från livet på landet. Men ni verkar vilja följa MIG och inte bara allt mitt liv innehåller, om ni förstår?
Så jag fick mig en tankeställare. Kanske borde jag utmana mig själv lite mer, glänta på dörren jag verkligen har spikat upp framför mig senaste året. Det är så svårt att vara kreativ och självkritisk samtidigt!
Så samtidigt som jag sitter här, en sen kväll, som så många gånger förr och tänker “detta dravel kan jag inte publicera”, så tänker jag också att det kanske är gott att lägga korten på bordet. Jag måste hitta tillbaka till gamla gängor och sluta kritisera min kreativitet så mycket. Jag tänker att till en början ska jag bara göra; bara skriva, bara dela. Så lovar jag er att hädanefter ska min blogg och min instagram handla mer om mig och mitt liv och vad jag vill dela, och mindre om vad jag tror att ni vill se. Ett djupt andetag, sedan klickar jag på “publicera”, jag lovar!
