Supergod pumpasoppa

För några veckor sedan åt vi middag hos våra vänner Nicky & Johan. De bjöd oss på den godaste soppan jag någonsin smakat och nu har jag tiggt till mig receptet till er! Jag tror aldrig jag lyckats med en soppa tidigare, men den här är annorlunda! Krämig och fast, som jag gillar det! Älskar när man får i sig massor med grönt i en måltid, “utan att det märks”, liksom. Ni måste prova göra denna!

Ingredienser

1 st butternutpumpa
2 st morötter
4 st potatisar
Lite ingefära
Rapsolja
2 tärningar grönsaksbuljong
Vatten
En dutt Cayennepeppar
Salt
Peppar

Instruktioner

  1. Skala och skär pumpan, morötterna och potatisen i bitar
  2. Lägg bitarna på en plåt med bakplåtspapper och ringla över rapsolja
  3. Rosta grönsakerna i ugnen, 200 grader ca 15-20 min
  4. Kara ner de rostade grönsakerna i en kastrull, spola i vatten i kastrullen så att alla grönsaker täcks med vatten
  5. Stoppa i två buljongtärningar
  6. Låt grönsaksblandningen koka upp och när samtliga grönsaker är mjuka tar du av kastrullen från spisen
  7. Häll all buljong i en bunke på sidan av
  8. Mixa de rostade och kokta grönsakerna i en matberedare, tillsätt riven ingefära efter smak
  9. Späd de mixade grönsakerna med buljongen
  10. Krydda efter tycke och smak, jag gillar när det är lite sting från cayennepeppar och ingefära
Brödet jag har bakat till har blivit vårt standardbröd här hemma, receptet kan du hitta hos Emmeli HÄR.

Loppislycka

På senaste tiden har jag varit på två loppisrundor som gav mersmak! Vi provade på “en köpfri månad” i januari, och jag hade en extremt efterlängtad loppisdejt i mitten av februari, så detta är min första loppisrunda på hela detta decennium! Vi tar en titt på fynden, va?

Första loppisrundan varade i 2,5 timmar! Tror det är personligt rekord i loppande. Jag och Lo hämtade upp en av mina bästisar, som vanligtvis bor i Storstockholm och åkte till Pingstkyrkans second hand i Skellefteå. Det har liksom varit vår grej, sedan gymnasiet att gå på secondhand, då köpte vi mest kläder och klippte, sydde och påtade till personliga plagg. Vi hade planerat och längtat länge efter att loppa tillsammans och vi var inte ensamma om det, när vi kom fram ringlade sig kön in till butiken lång. 

Vi började på porslinsavdelningen, vände och vred på allt blått porslin och rafsade runt i lådorna med bestick länge. I halvtid tog vi en fika. Det var så mysigt, Loppan tryckte i sig klämmis och charmade pensionär efter pensionär i fiket. Vi åt köttbullsmackor/leverpastejsmackor och dammsugare/lattebit med kaffe på det. Så vansinnigt mysigt. Sedan gjorde vi möbeldelen och kikade sedan förbi klädavdelningen.

Loppan har fått sig ännu en pippitröja. Denna är väldigt stor i storlek så det kanske dröjer ett år eller tre innan hon kan ha den ordentligt. Men när man trillar över godbitar för 39 kr så slår jag till ändå. Så himla fin.

En röd/vit pippi-inspirerad stickad tröja. Tänker att det blir perfekt till sköna jeans när våren kommit och kvällarna är kyliga. När vatten ska fyllas till hästarna, soptunnor ska rullas till vägen och kaffekoppen ska avnjutas i solväggen. En riktig hemmatröja som kommer slitas med hälsan. 69 kr.

Till köket blev det två nya osthyvlar. Det görs inga fina osthyvlar längre, jag vill bara ha gamla med patina, så det så. Numera har jag fyra osthyvlar, skulle lätt kunna ha fyra till och ändå hitta alla i diskmaskinen? Jag beklagade mig för Matilda att det aldrig finns rivjärn utan plast, och fem minuter senare hittade jag detta! Har redan invigt det när jag rev en driva av parmesan på risotton. Som jag letat! Tror de kostade 10 kr/st.

Det kommer en verklighet efter föräldraledigheten då jag ska återvända till kontoret. Det kommer jag göra i mina nya, fina skor. De ser i princip oanvända ut. Från Vagabond i skinn, behöver inte ens klackas om. Jag tror detta blev mitt favoritfynd för dagen, 125 kr.

Slutligen fick sig Lo ett pussel, även det är lite svårt att bruka redan nu, när hon fortfarande är bebbe. Men en vacker dag har hon ju ett eget rum, och då funkar detta pussel nog så bra som tavla, så himla fint motiv. 20 kr.

Lo älskar böcker just nu och tuggar och river sönder någon varje vecka. Små pekböcker plockar jag alltid på mig om jag trillar över. 5 kr.

Mellan handlingen på lanthandeln, återvinningen av förpackningar och lite andra ärenden så susade jag och Lo in på byns loppis under helgen som gick. Den är öppen bara lite nu och då, jag försöker passa på varje gång jag ser att skylten står framme vid vägen. Hade händerna fulla av en röjar-Loppa men kunde ändå plocka med mig några fynd hem.

Hemstickat i massor! Sockar till Fredrik, två par till Lo, och ett par vantar till mig. Måste införskaffa innervantar i ull till alla mina fina stickade vantar. Allihopa alldeles nystickat, betalade 5-10 kr/st, det är ju ingenting! I bakgrunden skymtar ett brickband jag tänkte sätta upp i skafferiet och ha våra brickor i, 10 kr.

Lilla häst-, höns- och traktortjejen fick sig fyra leksaker. Hon har en liten ladugård som kan låta med än det ena och än det enda ljudet som hon gärna leker med, dessa passar perfekt in i den lilla konstellationen. Och med tanke på lilla handen i bilden så kan ni nog förstå att det blev populära fynd! 5 kr för alltihop.

Vilket fynd gillade du bäst?

 

Trädgård & odling 2020

Jag bad om att få några rubriker av er på Instagram och snabbt såg jag ett mönster i det hela; trädgård! odling! Jag tycker att det är lite kul att jag “förknippas” med odling då jag senaste åren petat ner några sättpotatisar i landet på vårkanten och plockat upp dem på hösten. Vår trädgård existerar inte ens! Men drömmar och planer har jag ju gott om, och det är alltid något. Så gå och koka dig en kopp kaffe, här kommer lite drömmar och planer på vad som händer på Backen i år! Aldrig är väl odlingslusten så stor som i februari när vintern känns som längst?

I mina drömmars värld så har vi både rabatter, växthus, odlingar/köksträdgård och en hel drös med fruktträd här på gården. Men verkligheten ser aningen mer dyster ut, må jag säga. 

Intill Lilltorpet ligger en liten, gammaldags rabatt. Som visserligen är supersöt, och frodig om man då och då plockar bort ogräset som envist dyker upp. Här dyker det upp tulpaner om våren, orange kungsliljor om sommaren och någon charmig blålila historia mot sensommaren.

Intill bagarstugan gjorde jag mig en liten rabatt av återbrukat material i somras. Det blev lite “Pettsson & Findus”-feeling då stenarna var så olika stora och min skaparlust var mycket större än mitt ordningssinne, den där juninatten då Lo och Fredrik somnat på soffan och jag fick leva lantliv ute på gården ostört i någon timme. Där blev det löjtnantshjärtan, jordgubbar, smultron och någon hög växt som påminner om bambu, den ångrar jag starkt. Hör inte hemma på vår gamla gård. Sedan har vi inte mer än så. Eller jo, en sten där några gula, försiktiga blommor visar sig varje år. Men avsaknaden av trädgård börjar bli påtaglig, det är ju så mycket och gör så mycket för helheten, tycker jag.

Jag har ändå tyglat mig själv såpass att jag tänker att, trädgårdsmässigt ska jag inte ha mer än de två rabatterna just nu. Det blir pellisar i krukor lite här och var. Men inga stora blomsterhav eller rabatter ska grävas i år. 

Däremot vill vi odla!

Potatis har vi satt i många år nu. Någon chili och tomatplanta, då och då. Men det var länge sedan jag senast sådde och “löpte hela linan ut”, trots att jag tycker att det är väldigt kul och befriande att ha händerna i jorden. I år ska vi prova på att odla några fler sorter än bara potatisen. Jag fick frön i födelsedagspresent och när jag inväntade att Lo skulle födas, för ett år sedan, så planerade jag för framtidens odling. Så arbetet känns lite “redan gjort” på något vis.

Vår plan är att anlägga enkla bäddar bakom huset och så direkt i landet. Det kommer mest bli för att kolla om platsen blir bra, om grödorna trivs med upplägget, så att säga. Vi kommer att försöka använda det vi har här hemma så gott det går, och verkligen bara prova på. Försöka uppnå någon sorts odlingsglädje. För det skrämmer mig lite, att ofta handlar odling om pekpinnar. När jag läste på förra året så gick folks åsikter isär så mycket. Så på friland, förså, täckodla, rensa ogräs, vattna eller vattna sparsamt. Det finns lika många åsikter som trädgårdsland tror jag. För att lyckas på sin egna plats så måste man ju verkligen bara prova sig fram. Och våga, med som så mycket annat

Det jag helst vill odla är rödbetor. Av någon oklar anledning. Jag har bara en fixidé om att göra en egen rödbetssallad till nästa jul, och alla jularna framöver, av våra egna rödbetor. Resten av grödorna får växa precis hur bra eller dåligt de vill, bara jag får den där rackarns rödbetssalladen.

Förra sommaren njöt jag så mycket när Loppan fick hänga med på ett hörn i potatislandet. Jag började då drömma mig bort till att odla med min lilla unge. Kan knappt tänka mig något mysigare än att svassa ut och klippa lite gräslök ihop, gräva fram potatis tillsammans och såklart avnjuta skörden under stora delar av året.

Grödorna vi tänkt odla (litegrann av varje) är:

 

  • Morot
  • Potatis
  • Squash
  • Vitkål
  • Rödbetor
  • Diverse kryddor
  • Spetskål
  • Lök
  • Grönkål 

Hur vi valt ut vad vi ska odla är endast med en axelryckning. De allra, allra flesta grödor fick jag frön till i födelsedagspresent, utöver det la vi till grönkål och morot. Jag vet alltså inte alls hur grödorna kommer trivas hos oss.

 

Jag tänker att jag ska blogga så mycket det bara går om odlingarna. Även om det skulle helt gå i stöpet. Vi kanske lär oss något av det också? Och går det bra är det väl bara kul att få se hela processen? Eftersom jag är nybörjare så kommer jag göra misstag, men det kan också li kul! Det här ska vara ett lustfyllt projekt, ett “prova på”-år.

Är det någon av er som odlar mycket? Har ni några ess i rockärmen till mig? Eller är du, precis som jag, sugen på att börja sätta frön i marken?

 

Ambassadör för Visit Skellefteå!

Nu ska jag berätta något kul! Jag är nämligen en av Visit Skellefteås ambassadörer i år! Liksom lilla jag, hur gick det till? 

Hur gick detta till?

Det var i början av året, jag skulle precis ut och natta Lo i vagnen när jag såg att jag fått meddelande från Visit Skellefteå på instagram. Där fanns frågan om jag skulle vilja bli ambassadör under kommande året. Pulsen ökade i samma takt som jag om och om läste meddelandet. “Spontant känner jag att det låter asläskigt och askul!”, svarade jag och tänkte på hur långt utanför min comfort-zone jag kände mig.

Det gick en dutt dagar och en kylig januaridag satt jag inne i Skellefteå med en kaffekopp mellan händerna och pratade Instagram, höns, hästar, jätteaspar, hemstad och vintersim med Sven & Saleta. Sedan var det klart, jag var en av en handfull ambassadörer som ska slås ihop med förra årets gäng. Ambassadör för min hemtrakt.

För det är ju så, att jag aldrig flyttat härifrån. Jag hade kanske en vag plan om att rensa fisk i Norge efter studenten. Men när väl studenten kom ville jag inte åka någonstans. Jag älskade och har alltid älskat mina Västerbottniska rötter. Ingenting får mig att känna mig så hemma som Burträsk-bondska, hemstickade tjocksockar och att bada i kolsvarta tjärnar. Jag hör hemma här, och det insåg jag tidigt.

Jag har också alltid känt en enorm kärlek till min hembygd. Inlandet fast nära kustremsan; tallhedarna som blandas med åkermarken och hjärtat som ömmar när jag ser en parkerad spark utanför lilla lanthandeln i byn. Jag romantiserar det hela, men det är genuint och från hjärtat.

Och precis så vill jag visa mitt Skellefteå för er – genuint och från hjärtat.

Vad innebär detta?

För mig innebär det att jag kommer att få hänga med på massor av äventyr här i krokarna. Fast jag bott här hela mitt liv så är det så mycket jag inte upplevt ännu. I år är det mindre fokus på själva ambassadörerna och mer fokus på aktiviteter – vilket jag tror kommer att bli kanon! Tro det eller ej – trots att jag bloggar och instagrammar och har synts i tidningen då och då – så gillar jag inte att synas och höras så värst mycket. Jag blir fort less på mig själv! Så för mig som ambassadör innebär det i princip att jag får haka på och hitta på kul grejer med likasinnade människor. Ambassadörerna känns kreativa, jordnära, drivna och trevliga. Vinstlott för mig att få teama ihop sig med dem!

För er innebär det att ni kommer att få ta del av massor av inspiration från mina hemtrakter. Bilder, tips, guider. Kanske ett utflyktsmål i krokarna du missat? Kanske vill du åka hit och turista under semestern? Jag ska göra mitt yttersta att visa den stolthet jag känner för denna bygd!

Veckan på Backen #2

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag på bloggen där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Hej på er!

Det närmar sig läggdags här på Backen innan jag hann sätta mig ner och skriva några rader åt er. Så himla kul det var att få “lansera” min nya blogg. Jag har tyckt det varit riktigt kul att få blogga här. Och så mycket kärlek och hejarop jag fått av er, tack snälla! Veckan som gick skulle jag allra helst vilja glömma och aldrig mer igen uppleva. Men sådant får man ju inte styra över. Så trots allt hemskt och sorgligt som hunnit ske så tar vi en liten titt på vad som hände här hos oss på Backen.

Början av veckan …

Jag började veckan med att susa iväg till stan alldeles själv. När jag kom fram och parkerade så fick jag en gnutta panik, “Var är Loppan?” innan det slog mig att, justdetja, hon är ju hemma med pappa sin och röjer runt. Oj vad hjärnan kan bli seg av att inte sova ordentligt alltså. Stadsturen bjöd på en ambassadörsfrukost; mycket mumsigt och mycket trevligt sällskap. Imorgon, tisdag, kommer jag att kunna berätta mer! Även tisdagen susade jag in till stan, men denna gången med Loppan i baksätet, 10 månaders-kontrollen på BVC väntade. På eftermiddagarna ägnade jag mig åt gårdsliv och lantliv. Så himla välbehövligt.

Veckans oooops! …

Ungefär samma sekund som jag kom hem från ambassadörsfrukosten och satte mig i fåtöljen så RITSCH, sprack mina jeans. Inte på ett litet gulligt vis, det var liksom full insyn. Var lagom tacksam att de höll till sekunden jag kom hem, hehe!

Veckans sorg & elände …

Den här veckan har, precis som jag antytt, innehållit så mycket sorg och elände att det inte är klokt. Det gör ont när tre hjärtan slutar slå, speciellt när de slutar slå alldeles, alldeles, alldeles för tidigt. Jag vill vara personlig här, men inte privat, och den där sorgen den delar jag med så många nära och kära. Så jag lämnar det så. Då vet ni.

Veckans dagdrömmeri …

Vi tog skidorna, solen log mot oss och värmde vinterbleka kinder. Vi åkte till en av våra lador och jag fick drömma mig bort. Tänk om det skulle gå att göra en lösdrift till hästarna av den? Men vi har väl nog med projekt? Joooo, visserligen. Men visst är det nu ladan behöver räddas och inte sen? Dagdrömma får man i alla fall. Så där och då, med solen på näsan och Loppan i tur-ryggsäcken så såg jag framför mig; en timrad lösdrift. Sedan åkte vi raskt hemåt och jag mättade upp i hagen; fyra skidstavar åt ena hållet och knappt fyra åt andra, ja ni förstår. Dagdrömmeri.

Veckans själamat…

Veckan känns lite som en dimma. Men när jag scrollar genom telefonen så ser jag; Tre timmars loppis, ohemula mängder chark och ost samt svamprisotto med Matilda. En promenad med Årvar som slutade med att han sprang hem, man får sig goa skratt och lite gråa hår när hästen själv får välja, liksom. En ridtur efter skogsbilvägen med solsken i blick. Norrsken, oj vad jag saknat mina utekvällar under norrskenet ändå. Allt sådant matar min själ. Så även om det inte blev en vecka fylld till bredden av lantliv och gårdsfix så blev det ändå små glimtar av liv i eländet.

 

Tunnor & tuggtider

“Det finns inget ont som inte har något gott med sig” brukade mor min säga till mig när jag var yngre. När Årvar fick sina knäproblem i somras så tappade jag motivationen helt. Det är inget jag hymlat om alls, det var sorgligt att tänka sig ett liv utan hästar, men där och då kändes det som enda utvägen. Tack och lov kom jag på bättre tankar, och nu minns jag knappt sist det var så kul med hästar som det är nu. Framöver kommer Årvar behandlas och det känns så bra. Mer om det senare!

Jag har sett på mitt hästintresse som en lök. För varje erfarenhet jag fått och varje grej jag provat på inom hästvärlden så har löken fått ännu ett lager. Löken var väldigt stor och frodig i somras, men jag hade helt glömt bort vad som fanns längst in, under lagren.

I jakten på att göra allt fint och korrekt och “som alla andra” så tappade jag bort kärleken till hästarna. Jag glömde bort varför jag började med hästar när jag var liten och jagade form, skänkelvikningar och bling-bling-utrustning. Jag kan skriva prick hur mycket som helst om detta, och det kommer jag säkert att göra framöver också. Men så kom jag till en punkt att jag frågade mig, “Vad håller jag på med?” för en ynka månad sedan.

Sedan dess har mitt hästintresse blivit brinnande igen och jag försöker verkligen rannsaka mig själv. Hur vill jag spendera tiden med mina hästar och vad är syftet med alltihop? Jag faller alltid tillbaka till kärleken till mina två individer. Och jag vill att de ska ha ett så gott hästliv som det bara går.

Så jag läser på. Nästan allt jag läser om är inga nyheter för mig. Men det är nyttigt att påminna mig själv om vad som är viktigt. Utevistelse, tillgodose tuggbehov, vara sociala med andra hästar. Jag insåg snabbt att mina hästar tuggar för lite, letar mat för lite. De står vid en stor hög med mat och rör inte en fena i onödan. “Slurp” låter det så har fröken shettis och herr kallblodskung sänkt några kilo hö. Bara sådär.

Så jag skapade mig en mobil “tuggtidsförlängare” om jag får döpa den själv. Vi tar en titt! 

Den ser inte mycket ut för världen. Det är en vanlig blå tunna, en sådan man brukar använda för att samla regnvatten, “plastfat” tror jag de heter “på riktigt”. Sedan lånade jag Fredriks skruvdragare med dosborren på och satte igång. Efter en fem-sex hål brann skruvdragaren och jag fick skrattande gå till Fredrik och be honom hjälpa mig. Plasten var hård och borren gick runt, runt för mig. Jag behöver lite mer styrka! Tänk på att det bildas massor med små plastflisor av borrandet, samla upp det och släng i brännbart så det inte hamnar i våra sjöar och vattendrag!

När hålen är klara så är det bara att fylla med grovfoder och hiva ut i hagen!

Årvar älskade sin tunna från första sekund och tyckte den var helfestlig. Fapri däremot var ytterst tveksam och nästan lite rädd för tunnan till en början. Men Årvar fattade galoppen direkt och ut strösslades grovfoder som Fapri kunde dammsuga upp. Precis som jag vill ha det: En kallblodskung som får leka och tänka, och en ponny som får leta mat och dammsuga strå för strå.

Visste du att hästar i det fria spenderar ca 18 h/dygn att leta mat? De går och går och letar och letar. Dessutom har de små magsäckar, känsliga för magsår. För att underlätta ska de helst ha tillgång till mat jämt, men jag har upplevt att mina hästar blir två bollar så fort de lämnas ensamma med en stor bal med hö. Och smällfeta hästar är ju verkligen ingenting en vill ha.

Så jag tänker att detta är liksom lite “gräva där man står”. Det tog en halvtimme och grejerna hade vi hemma. Inte svårare än så!

Men rullar den inte ur hagen då? Jodå, ni har väl förstått att vi bor på en backe ?! Och hästhagen sluttar på sina ställen. Så tunnan har legat lite här och var. Men det har gått bra dagarna det inte är den glättigaste av isar i hagen. Sedan tänker jag att när de får sina “portioner” i hög på marken så står de ju en herrans massa timmar utan mat. Så att den glider ur hagen någon gång ibland känns inte värst. Nyttan den ger överväger helt klart!

Rekommenderar starkt – tuggtidsförlängaren!

Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan

Varning för sötchock! I söndags bjöd faster C och svåger M in till trettio+trettiårskalas! Vår lilla älskling klädde upp sig det finaste hon kunde och tog paketet och blombuketten under armen till andra sidan byn.

Jag känner inget behov av att förverkliga mig själv genom Los kläder på något vis. Oftast har hon totalt omatchande, men sköna och bekväma paltor på sig. Det allra mesta kusinärvt och loppat. Men vid finare tillställningar, som trettioårskalas, då åker finstassen på. Som i söndags, när tremänningsärvda (!) strumpbyxor kombinerades med loppad klänning och den finaste koftan jag vet. Hade så gärna velat ha en precis likadan själv.

Jag berättade för er på Instagram om koftan. Det var vår och Lo var två-tre månader när jag och min fina vän Jennifer packade in oss i deras Skoda. Jag var lite pirrig över att åka långt med Lo, elva mil enkel väg skulle vi. Hönsmarknad vid Vindelälven var vårt mål. Vi packade med oss kartonger i massor för att få med oss alla höns vi skulle köpa och Jennifer hade spanat på ankor som skulle med hem också. Målbilden solklar.

När vi kom fram till hönsmarknaden, tjugo minuter efter öppning så fanns inte ett fjäderfä kvar. Vi gick runt med tappade hakor båda två! Tjugo minuter! Förstå vad trendigt det blivit med höns! Men vi samlade oss rätt fort och njöt av utflykten istället. Pratade häst och höns, kikade på hantverk, blommor och kaniner. På ett av marknadens stånd hittade jag de ljuvligaste små bebiskoftorna. Jag stod länge och valde mellan en smutsrosa och denna dimmigt blå koftan. Det visade sig att hon som stickat tröjan bodde i grannbyn! Och var mamma till min fd. klasskompis från högstadiet. Så kul med lokala hantverk!

När vi var nöjda satte vi oss ner med picknickkorgen och sörplade kaffe, åt kexchoklad och moffade bullar. Packade lite snopna in kartongerna igen i bilen. Susade elva mil hem genom Västerbotten igen. Ett roligt minne, helt klart! Även om besvikelsen över hönsen var ganska påtaglig så hade vi sjukt trevligt, och det dröjde inte många veckor innan två ädlingar flyttade in hos Jennifer. Slutet gott. 

Sedan hönsmarknadsdagen har koftan hängt framme. Först på lilla rosa knopplisten i lilltorpet, och sedan på mässingknoppen till garderoben i Drömmens sovrum. Tycker den är så fin så jag har velat se på den varje dag. Min lycka blev gjord när lilla Lo äntligen vuxit i den och kunde röja runt hos kusinerna i den finaste kalaskoftan jag vet.

Veckan på Backen #1

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag på bloggen där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Hej på er!

Vad kul att höras såhär! Jag har verkligen uppskattat att sammanfatta veckorna lite på min förra blogg, så det ska jag fortsätta med även här. Jag är osäker om det kommer att hinnas med varenda vecka, men har jag bara tiden till det så ska det dyka upp någon gång under måndagen. Med tillbakablickar från veckan som gått. Denna vecka pirrar det lite extra i magen då jag tänkt “lansera” min nya blogg, hoppas ni alla ska gilla! Vi tar en titt, på en vecka i februaris mitt innan jag ska susa iväg till storstan och gå på ambassadörsfrukost, får berätta mer sedan!

Början av veckan …

Måndag till onsdag spenderade vi i fjällen. Jag kan inte begripa hur mycket packning det kan behövas för en liten pluttfamilj om tre. Höjdpunkterna skickade jag iväg i ett inlägg till er igår. Bastu, bok, springtur och sol. Det måste ju vara ett av livets bästa? När det utlovas ruskväder sedan är det helt plötsligt sol och njut-väder istället?

Veckans fokus …

I veckan har fokuset legat på vänner och familj. Så himla gott så, att hinna träffa många och kramas och hinna prata umgås. Vi har hunnit med att hälsa på en god vän som bor uppe i fjällvärlden, jag har varit på jobbfest med roligt “guld & silver”-tema och fick återse kära kollegor. På lördagen var vi bjudna på treårskalas hos storkusin Allie och på kvällen åt vi maa-aagisk dovhjort hos vännerna i Åbyn. Söndags dag spenderade vi hos faster/svägerska Cecilia och svåger Marcus som båda två (!) fyllt trettio, med en dags mellanrum. Hoppas så de ska njuta av presenten de fick av oss, i sitt Drömhus de hålla på att bygga nästgårds från oss. Bullerbykänslan kommer vara på topp!

Veckans dagdrömmeri …

I veckan susade också “Alla hjärtans dag”-förbi. Jag hann knappt märka det i yran av alla andra firanden vi hade i veckan, men kunde ändå inte låta bli att längta lite, lite till när Loppan är snäppet större och kan moffa i sig gelehjärtan och pyssla hjärtekort att ge till farmor och mormor. 

Veckans tissel & tassel …

Jo ni förstår att det är dags för att synas i tidningen snart igen! Vi fick besök av två duktiga tjejer som fotade och styrde upp ett riktigt härligt uppslag jag fått tjuvkika på. Så imponerad av alla inblandade, vilka proffs! Jag hojtar till när det är ute!

 

Veckans längt …

Efter en period med massor av hjärtliga aktiviteter i ett pärlband så längtar jag efter tid hemma. Hästar och höns. Komma ikapp lite med stök och städ både ute och inne. Göra klart någon av de tusen små projekten jag startat på senaste (typ som att skicka en disktrasa, lean-städa sadelkammaren och rensa ut hästgrejer som inte används). Samt börja lite smått på den där listan jag pratade om i fjälleninlägget, listan med årets gårdsprojekt!

 

Vi åkte tvärsöver landet

Fredrik gick av sjudagarsskiftet. Vi rafsade ihop det sista; täckbyxorna, mobilladdaren och naturgodispåsen. Vid Los läggdags packade vi in oss i bilen och rullade trettioåtta mil tvärsöver landet. Vi plumsade i översnöade skoterspår till stugan och andades ut. Äntligen framme i fjällvärlden. Axlarna sjunker, andetagen blir djupare och de senaste veckornas “hjärtat i handen”-känslan suddas ut något. Stugan känns som ett andra hem, även om vi inte vistas där så mycket som vi skulle vilja önska. Det luktar hemtamt av luxtvål och björkved.

På måndagen gjorde vi sådant som är viktigt. Som att elda i kaminen, så värmen kryper sig in under skinnet. Sedan åkte vi in till Hemavan och handlade påsarna fulla med allt som är gott. Mötte upp en av Fredriks bästa vänner som bor i fjällvärlden och åt pizza ihop. Så gott att få träffas så ofta man kan, trots milen mellan. När Lo sov eftermiddag så lästes det bok. Är helt till mig efter att ha läst Karin Smirnoffs verk.

Loppan var sliten. Föräldrarna likaså, jag kände mig tämligen kantstött. Men när minutrarna gick så lappades och lagades vi. Själen ler mot en på detta ställe, som vi lånar av svärföräldrarna ibland. 

På tisdagsmorgonen går vi genom byn. Vägen tar slut några kilometrar bort så vi möter inte en enda bil. Det är bara vi, de gamla byggnaderna och fjälltopparna omslutna av moln. Vi går och går, pratar om sommarens och årets projekt. Det pirrar ner i maggropen när jag tänker på´t. Lyckost oss som får syssla med sådana vardagsgrejer som renovering, städa stall och plantera rödbetor. Vardag är fasen det finaste jag vet. Men fjällen är inte så dumt, det heller!

På väderleksrapporten varnar de för snöstorm. Vi har bunkrat med all god mat vi kunde komma på och har med både en och två böcker. Men efter långpromenaden skiner solen och det droppar från taken.

Vi äter burgare ute. Nermasade på liggunderlag med sol på näsan. Fredrik slumrar till. Jag läser Smirnoff och ryser av välbehag. Loppan sover i vagnen på altanen. Mitt i allt bestämmer vi oss för att börja elda upp bastun.

Vi får basta en och en, så någon alltid underhåller röjar-Loppan. Det är så skönt. En iskall öl att smutta från då och då. Huvudet på en hopknölad badrock. Det är varmt och skönt och så otroligt länge sedan jag bastade sist. Det doftar norrländsk furu och kåda, två av mina bästa lukter. Vi äter middag och jag somnar tidigt, jag tror aldrig man sover så gott som i fjälluften. Förutom Lo, som tycker fem är en lämplig tid att göra morgon på. Morgonpigg så det sjunger om det.

Sista dagen ägnar vi åt att springa längst den slingriga grusvägen. Pulsen rusar i öronen i de tunga backarna. Det går inte fort, det är fruktansvärt jobbigt, men också renande. Endorfinerna pumpar i blodet. Mot kvällen plumsar vi tillbaka med barnvagn, väskor och matkassar till bilens parkeringsplats. Skyffar snö från kall bil och börjar rulla de trettioåtta milen hem igen. Susar fram genom länet med P4 på radion och får bromsa för vilt på vägen tre gånger. Väl hemma igen är vi laddade. Med den grå boken fylld av hus- och gårdsplaner. Kropparna fyllda av bastuvärme, god mat och spring-endorfiner. Tre goda dagar på en av våra favoritplatser på jorden.

Rörelseglädje för alla

Det är lite märkligt att skriva blogg utan läsare. På ett vis är det så rackarns skönt att ha bloggen för mig själv än så länge. Ibland känns det som jag borde förklara mig när jag lägger ut saker för de som läser. Som att jag ibland vill berätta att tankarna är på annat håll, eller att det ibland känns som att hjärtat är så skört att jag sitter och håller det i handen utanför kroppen. Läste en så klok sak, att jag befinner mig på så många olika platser när jag skriver på detta ställe (både kroppsligt och själsligt liksom), och lika många platser befinner ni er på när ni mottar min text och mina bilder. Jag älskar att skriva en personlig blogg, men vill inte bli privat och skriva om allt som händer och sker i livet. Det hoppas jag att ni är förnuftiga nog att förstå. Jag behöver inte förklara mig, jag vet, men ibland vill jag förtydliga att mitt liv består av så mycket mer än det jag visar upp i sociala medier. Det är ju bara små glimtar ni får se. Så idag, sent en lördagkväll, ska jag skänka er en liten glimt om rörelseglädje, trots att tankarna är på annat håll.

Ibland är livet svårt att få ihop. Kanske har du ett liknande liv som jag? Småbarn, hästar och en sambo som jobbar skift och obekväma tider? Som denna lördag när han är iväg från innan “tuppen gal”-tiden till efter Los läggdags. Då är det svårt att få till träning och ridning och sådana saker tycker jag. Men jag har bästa lösningen för alltihop.

Som denna dag. När jag mer än någonsin behövde en varm hästrygg att sitta på. Och Årvar behöver tappa några envisa kilon. Och jag behövde både endorfiner och solljus på näsan. Och orsakerna var många att ta sig ut. Då inväntar man att bebisen är trött, söver henne i vagnen med en babyvakt nerbäddad i åkpåsen och stövlar bestämt till stallet.

Vädret var perfekt. Som vårvinter fast i början av februari, det tackar jag för. Takdropp och solsken gjorde att jag bara behövde en fleece på mig ute. Sådant gör mig pirrig; det bästa har vi framför oss. Längst ner i hagen, där solen strålade som mest, stod Årvar och njöt. Boxarna blev mockade och höpåsarna packade under morgonbestyren så det var bara att kliva direkt ut i hagen på stallets baksida. Hade en tanke att OM jag så får ihop en minuts ridande, så är min dag gjord. 

En fråga ute i hagen “Vill du med på äventyr?”. En kille som sträcker fram huvet för att få på grimman. Han har blivit sitt positiva och arbetsvilliga jag igen efter att jag tränat honom på hans villkor på senaste. Borstade av några spånflagor som fastnat i pälsen, tog på tränset och var klar på mindre än tio minuter. Med målet inställt på ridningen. När jag kom upp på hästryggen så kände jag redan då att “Yes, nu är dagens lycka gjord”.

Vi plumsade upp ett spår i djupsnön som vi plumsade varv efter varv. Lite serpentiner här och var. Någon halt, igång igen. Fokus på lyhördhet mellan oss. Ge och ta. Allting utspelar sig förstås precis utanför gården, så babyvakten fångar upp eventuella ljud från susande bebis. Vi tog varv efter varv tillsammans och jag känner för varje gång jag släpper kontrollen om ridpassen, och bara fokuserar på rörelseglädjen och att “all träning räknas” att vi kommer närmare varandra. Mina katastroftankar om ridningen som kom i ett paket tillsammans med mammalivet börjar sakta försvinna. De dyker inte upp lika frekvent och stundtals är jag bara här och nu och rider. Och har kul, riktigt kul.

När jag kikar på klockan har vi plumsat runt tillsammans en halvtimme. Det får räcka för idag. Glädjen över att vi kom oss ut. Trots att det egentligen är en sådan dag då ingen ridning brukar bli gjord. Vad kul vi hade, och ribban var ju bara satt till “En minuts ridning”. Att sänka kraven och glädjas över det lilla, det är verkligen min melodi just nu. I månadsskiftet fortsätter utredningen av kroppsliga åkommor hos min kallblodskung, och jag har lovat mig själv att försöka få bort några kilon på honom och hålla honom så gott det bara går fram tills dess. Tänker att dessa relativt korta stunder anpassade efter livet i övrigt kommer att vara det vinnande konceptet för att lyckas!