Här och nu:a
Ibland hinner jag drömma mig bort till saker vi ska göra “när barnen är större”. Fjällvandra och sova i tält, besöka äventyrsbad och ordna söndagsbruncher. Små stunder som jag ofta återkommer till i tanken – längtar efter. Men så är jag en mästare på att här och nu:a också. Jag tänker att båda måste få finnas.
Vi har rullat dadelbollar (receptet hittar du här), nåja, jag rullade dem till bollar och Lo stod på en stol och hejade på samtidigt som hon rullade maskar och stoppade varannan i munnen. Vi hade kokos strött över hela diskbänken och golvet därefter. Men det är det ju värt, och fort gjort att få bort med lilla sopskyffeln som står i skafferiet.
Jag kokar stark varm choklad av mellanmjölk, kakao, strösocker och en dutt vaniljpulver. “Det luktar apelsin” säger Lo innan hon dricker, baserat på ingenting alls. Jag tänker att det jag brukade drömma mig bort till när Lo var bebis, var just detta. Få ordna fika till familjen, stå och balansera och baka ihop: räka ett…två…tre… när kakaon hivas ner i mixern. Få duka upp, de förväntansfulla små ögonen och svara på frågorna som aldrig tar slut.
En liten mask tjuvas från tallriken. “Gladbollar”, kallar hon dem istället för chokladbollar, absolut ingenting motiverar mig att rätta henne. Gladbollar.
Vips är lilla virvelvinden i mitt knä och jag passar på att borra in näsan i det yviga håret, hålla om det lilla axelpartiet och glömmer bort att drömma om fjällvandringar och tältnätter. Är bara här och nu, finns till och det är mer än tillräckligt just nu. Allt har sin tid och jag hoppas att tiden för gladbollar, varm choklad och häng i kökssoffan inte är över än, på många år.
En fruktstund hos hönsen
I måndags ville jag hävda att jag inte hade min bästa dag i livet. Fredrik jobbade eftermiddag och hade krupit ihop i gästrummet för att inte väcka oss allihopa mitt i natten, men det var en klen tröst när en liten tvååring kröp upp hos mig vid fem på morgonen och mina sömntimmar hade blivit alldeles för få. Sedan gick bara inget min väg. Sådana dagar kommer ibland, det behöver inte alls bero på något särskilt, men denna måndag var jag så öronbedövande trött.
Jag hade åkt till lanthandeln för att fånga några minutrar på egen hand, veckohandla, panta och sopsortera, sådant jag aldrig hade räknat som “egentid” för ett par år sedan, nu en kär stund på veckan. När jag kom hem ropade Fredrik “ta med frukt!!” sedan hittade jag hela gänget bakom ladugården där våra höns bor.
Någon var himla nöjd med egen banan. Jag själv får inte nog av blodapelsinerna just nu.
Kring husknuten på Höns Hilton stod våra damer och tryckte. Förfärligt vad kallt och otrevligt det verkade vara. De är inte riktigt överens med minusgraderna och blå-isen.
När fruktstunden var över trippade jag iväg och hämtade skottkärran med spadar, grepar och sop. Så satte vi på arbetshandskarna och satte igång med storstädning av hönshuset. Ut med allt gammalt bös och spån.
Vi har ett spån-proffs i vår familj. Som hon vältrat runt i diverse spånhögar från att hon var pyttebebis.
Vår lilla sagohöna Elsa var himla nöjd över påhittet. Inspekterade nyfiket det nya höet i redena, nya spånet på golvet och havren i matbingen.
När vi var klara svassade vår nya tupp – Tuppis – ett varv runt hönshuset innan han också hoppade in och inspekterade varje vrå. De är lättkränkta små varelser, våra små höns. Men ens var även mitt sinne lättare och kroppen fylls alltid av välbehagskänslor när djuren har det ordnat och fint.
En skoterutflykt till Hackspittarna
Förra året köpte Fredrik sig en korvgrillarskoter. Han har alltid haft sportskotrar senaste tio åren men denna gång blev det en gammal, men välhållen liten Yamaha. Aldrig har vi åkt och kört så mycket skoter som under detta år. I fjol packade vi oss på skotern med Loppan mellan oss, men i somras passade vi på att utöka maskinparken med grannarnas skoterpulka. Tacksamt med grannar som har lite äldre barn.
Så denna januaritisdag packade vi skoterpulkan med Muurikkan, picknickkorgen, veden, yxan, bebisen och tvååringen. Ja, jag rymdes själv också förstås.
Jag har aldrig intresserat mig för skotrar riktigt. Jag tog skoterkortet för att fjäska lite för den där pojkvännen jag skaffat mig på gymnasiet. Men sedan har jag knappt kört. Men vår röda lilla skoter gillar jag också. Jag har lärt mig blanda olja och bensin, tanka den och starta den. Sedan sätter jag mig gärna i skoterpulkan och njuter av vyerna, men lite mallig över att jag också kan. Men idag var det Fredrik som fick dra i snöret.
Så drog vi iväg. “Kolla där är min skog!” utbrast Lo och pekade med lilla vantklädda handen mot skogsdungen vi skulle spendera lunchen intill.
Allas vår Svante var nerpackad i mjukliften. I den låg Lo och gosade när jag var i stallet hennes första månad i livet. Så mycket minnen kopplade till gamla hästlivet. Men nu skapar vi nya minnen med mjukliften. Denna gång i skoterpulkan. Svante höll sig vaken minutrarna vi åkte skotern men somnade sedan, ljudlöst och helt lugnt under den blå januarihimlen.
Vi brukar turas om att göra eld och laga mat när vi är ute. Idag fick Fredrik metodiskt hugga ved och tutta igång alltsammans med en gammal Land-tidning. Jag plockade fram maten ur picknickkorgen under tiden. Och mamma-njöt med näsan mot solen.
Efter flera dagars töande var det ishalka överallt förutom inne i skogen. Loppan letade reda på en pinne och gick och dunkade den i träden. Vi kunde konstatera att det är ingenting man lär sig, det är något man har i sitt DNA som barn, visst?
Stunden viskade att vårvintern är på gång. Jag får alltid en sådan aha-upplevelse av ljuset.
Jag slängde på fredagens nötskav från Renbergsvattnets lantbruk någon mil bort. Potatisen från middagen i förrgår. En två komma femma Norrmejerier-grädde, en skvätt soya i urdiskad glasburk och viltfond. Jag tror det är min favoritmat. Serverade alltsammans med hemgjord lingonsylt i gammal sillburk.
Vi satte oss med ryggarna mot storstenen i skogskanten och kisade mot solen.
Sen ville Fredrik leka. Lo spanade efter “Papegojor” och “Hackspittar”. Sedan ville han visa mig alla träd han och svärfar fällt förra helgen. Det händer grejer kring Backen. Vår lilla kläpp ska gallras och Fredrik ska spendera kommande helger till skogs. Känns så roligt med projekt på gång. Sen packade vi ihop grejerna, suckade över över hur fin dag vi fått och tog en omväg med skotern istället för att åka direkt hem. Får inte nog av sådana här små äventyr.
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
En januarivecka
Ett inlägg tillägnat en januarivecka kommer här. Vi började veckan med att hälsa på hos en föräldraledig kompis som har barn i precis samma ålder som Lo och Svante. Det var på tok för trevligt för där blev vi kvar halva dagen. Det handlades lite förnödenheter på lanthandeln och om kvällen skulle vår andrabil lagas. Vi hade bestämt oss för att ha en “förbättringsvecka” och ta tag i en herrans massa surdegar som legat runt om oss.
På tisdagen vaknade vi upp till plusgrader och vi spenderade morgonen med att spela spel. “Alfons Åberg – Tågspelet” fick Lo i julklapp och det går utmärkt för en snart treåring att spela, med lite hjälp från oss.
Det är så roligt att hitta på saker med barnen som man själv uppskattar. Jag är dålig på att leka lekar men spela spel, pyssla, rita och bygga duplo uppskattar jag massor!
Vi hade turan att Fredrik hade “ledigvecka”, som han har efter sju dagars och närmare sjuttio timmars jobbande. Då pustar vi alla ut.
Vi hade fortfarande kalaskänsla i både kroppen och huset efter mitt trettioårsfirande. Vi jobbar på att äta upp mat ur de överfulla frysarna och skafferiet kommande tiden, och det blir ju lite roligare med halsduk, tända ljus och blommor i vas, visst?
På tisdagen fick vi skicka ännu ett sms till förskolan att vi hoppar över de femton små timmarna Loppan ska vistas där per vecka. Covid och magsjuka snurrar runt just nu. Men vi roar oss förstås hemma, hon fick åka skidor på gårdsplanen medan jag och Fredrik packade svärfars släp proppfull med skrot från ladugården. Så tog vi oss en sväng till närmsta samhälle, pantade burkar, lämnade skräp, handlade en korg full med frukt och svängde förbi morfar för att säga hej i dörren.
Skafferirensningen fortsatte lagom till kvällen och till efterrätt blev det en bortglömd kartong chokladpudding. Inte ätit sedan jag var liten men det var lika gott som jag minns det. Lagom avancerat.
På onsdagen var jag ute i stallet i ottan – Fapri vaccinerades av bästa veterinären Karin. Sedan åt vi frukost och jag kunde inte skaka av mig hur trött jag var och hur ont kroppen gjorde.
Jag var yrslig och dan. Morgonen efter vaknade jag med feber, frossa och ont i hela kroppen. Tog ett negativt snabbtest och höll samma tempo som halvåringen i huset. Många tupplurar alltså.
Jag skickade iväg Fredrik till skogen i några timmar med sin nya motorsåg han fått ta över från pappa. Vi höll nere tempot rejält och jag ville att mamma skulle komma och ta hand om mig.
Efter en stund hämtade Fredrik Lo så hon skulle få vara med och fälla träd till skogs. Jag vinkade av dem och låg och sov med Svante under tiden.
Lagom till aftonen kom de hem och jag fick mig lite frisk luft när jag gick ner till stallet och pysslade om ponnysarna.
Blå timmen fjäskade för mig. Det är alltid så underbart att komma ut efter sjukstuga inomhus. Jag kände mig hyfsat pigg och var så glad över min stund utomhus.
Hemma väntade Knut på mig under discolampan i hallen.
Där hemma höll lilla gänget på att se över motorsågen. Galet spännande tyckte Lo, det enda hon önskar nu är en egen motorsåg.
Försökte mota sjukan med broccolisoppa från vår egna broccoli, tunnbörd mina föräldrar bakat i vår bagarstuga och smörgåspålägg från Fredriks föräldrars gård. Gott var det.
Hela fredagen låg jag inne.i soffan med feber och kikade ut på vackra vädret medan Fredrik umgicks med barnen.
Om kvällen, precis efter På Spåret, vaknade vår vanligtvis sjusovande lilla älskling och var också krasslig. Alldeles nyvaken och yr.
På lördagen levererades ännu ett covid-test till dörren, denna gång av mina föräldrar. Med var också en bit semmelkladdkaka som plåster på sjuk-såren. Så otroligt gott. Även detta test var negativt. Jag var dessutom feberfri sedan kvällen innan och energin återkom i liten dos, minut för minut.
Så på söndagen samlades vi med kusinerna och tillika våra grannar på byns skidskobana. Fredrik och Lo tog skotern dit, Svante och jag anslöt lite senare med fikat.
Jag hade snabbrullat några chokladbollar, skurit upp lite blodapelsin och kokat varm choklad.
Varm choklad slår kaffe och te med hästlängder.
Barnen åkte skidskor, förutom Svante som sov sig genom alltihop. Fredriks syster var också på plats, äntligen fick vi träffas efter att vi varit sjuka i omgångar. Lo var så glad över att få träffa kusinerna.
Jag försökte hålla mig på lite avstånd och njöt av plusgraderna och solen som nästan orkade sig genom molnen.
Sen åkte vi hem till lunchbestyr och en diskbänk som inte städat sig själv medan vi varit borta.
Fredrik har åkt på jobbet för att jobba eftermiddag i veckan, Loppan har fått se lite tv medan jag ordnat detta inlägg. Strax ska jag ordna lasagne, pyssla om djuren här hemma, bada och lägga isäng barn. Vi lever verkligen ett “var tredje vecka-liv”, från mycket tillsammanstid till mycket ensamtid med barnen. Det är vår vardag som vi valt den, fint att få lägga en “ledigvecka” i bagaget och hoppas på friskare tider framöver.
10 roliga vinteraktiviter med barn
Något av det bästa jag vet är att vara utomhus, även på vintern! Om man klär sig efter väder och bestämmer sig för att det är roligt så länge det är roligt så går det bra, tycker jag. Det är inget misslyckande om det bara blir en halvtimme ute eller om någon ger upp och hellre vill gå in, allt räknas och tröskeln behöver vara låg när småbarn är med i bilden. Ända sedan Lo var en pyttebebis har vi varit flitiga på att hitta på saker utomhus, både under veckodagarna och under helgerna. Här är några idéer på roliga vinteraktiviteter att prova;
- Att lägga sig ner i snön och helt enkelt göra snöänglar. Detta roar de små och är förvånansvärt kul även för en själv ~ har du provat att ligga på marken och titta på molnen? Oerhört befriande.
- Gräva snötunnlar i snöhögar är så roligt! Just i år har vi inte hunnit få några massiva snöhögar men så fort vi har en ska vi bygga tunnlar. Roligast är att göra hål på toppen så man kan spana ut.
- Att gå ur när det är mörkt och ha med en pannlampa eller ficklampa att lysa med, riktigt festligt!
- Ta med lunchen utomhus, klassiker som korv eller klämmackor blir så gott utomhus. Roligt för barnen att grilla sin egna mat och min upplevelse är att de äter bättre när de själva fått vara med och tillaga maten.
- Skriv ut Elin Lewenhaupts vinterkryss och kör som aktivitet
- Ta och leta spår, det behöver inte vara bara spår från vilda djur som rådjur, hare eller älg, lika kul är det att hitta bilens spår, pappas fotspår eller kissens spår.
- Ta med hela familjen och åk spark! Antingen med barnsparkar, blir någon trött kan man ordna sparktåg där föräldern sparkar sparken där en småtting sitter och håller i sparken framför. Det finns också sparklådor där man kan bädda ner barnen, otroligt mysigt!
- Bygga snölyktor och snögubbar, detta går bara göra vid kramsnö, så passa på!
- Något som har längre väntetid men ger att roligt resultat är att frysa in egna ljuslyktor. Det finns flera roliga beskrivningar på nätet (t.ex. frysa in vatten i en sockerkaksform och sedan tända värmeljus i) eller varför inte frysa in vatten med karamellfärg i mjölkpaket, det blir roliga klossar att leka med utomhus!
- Klassikern som fungerar både i pulkabacke, i små sluttningar på tomten och på plan mark; att åka pulka, madrass, bob, tefat eller liknande. Jag brukar knyta en pulka runt midjan på mig själv med ett grovt snöre, så får Lo åka pulka medan jag har händerna fria. Bra träningspass för mamman vill jag lova!
Har du några aktiviteter du brukar göra med dina barn? Oftast brukar vi ha sysslor att göra när vi är ute, som att mata djuren eller ordna något praktiskt som att skotta. Men roligast har vi när vi föräldrar bara släpper alla måsten och har roligt och leker en stund. Sparka för glatta livet, grilla korv för själens skull och gräv snötunnlar som att det inte finns någon morgondag ~ du kommer inte ångra dig!
“Vi har nuet”
Vi sitter vid matbordet en tisdag, det är slutet av november när Fredrik säger “När jag blir gammal kommer jag sitta och läsa din blogg och vara så glad över allt vi gjort och vårt liv”. Orden stannar med mig, jag tänker att jag är så rädd att glömma. Så rädd att bli bortglömd en dag. Så jag skrapar ihop min höst ~ En del av den i alla fall, paketerar den i ett blogginlägg och hoppas att jag ska minnas dessa stunder för evigt:
Mitten av oktober och vi kan konstatera att vi både har härlig vintervit backdrop i vardagsrummet och att Svante redan vuxit ur kläderna hade hade på bilden. Dessa två alltså, mitt hjärtas fröjd.
Jag försöker göra guldkant på uppväxten för våra små. Monstermuffins blev en hit i läskiga oktober.
Det är lite bökigare att kombinera småbarnslivet och djuren i blasksnö. Men det går. Vi bjöd ponnysarna på lunch och konstaterade att shettispäls är det häftigaste som finns, alldeles torr vid huden under den blöta ytan. Kaninerna har fått mycket gos och Hoppsan har blivit himla go sedan han kastrerades.
Det yrar snö runt gården halva oktober och hjärnan har svårt att orientera sig. Är det vinter? vår? höst?. Vi gömmer oss i stallet hos kaninerna och pysslar inomhus.
Det är vilsamt när vintern smyger sig på. Om än den kom tidigt. Tänker mycket på livet, tillvaron och nuet. Är skör och stark samtidigt. Känner mig lite ensam denna höst, men det är okey.
Vi fortsätter att ge ponnysarna mat så ofta vi kan. Det är mina höjdpunkter. Sedan kryper vi upp i soffan en stund och vilar benen. Loppan har slutat sova om dagarna. Liten blir stor.
Många vackra dagar i kamerarullen trots att hösten känts väldigt grå och dimmig. Säger till Fredrik flera gånger att jag fastnat i ett negativt tankesätt, all förundran jag brukar känna och se varje dag är som bortblåst och livet känns vardag. Jag gillar vardag, men mellan vardagen vill jag ha fest i själen.
På tal om vardag. Lillebror i coop-vagnen i Burträsk. Lillevännen vår, som finner sig i allt.
Vackra vyer utanför vardagsrumsfönstret och trädgårdslandet får en sista ansträngning. Vitlöken petas ner i halvfrusen pallkrage.
I stallet fylls det höpåsar, vatten och mockas. Svante finner sig i det med och sover sig genom de flesta stallbesök. Knut följer mig ner som en hund och följer med upp till Backen igen efter bestyren. Om han inte fastnat på en dörr eller så.
Det blir Halloween och vi firar smått med monster-paj och pumpa ute på bron. Köpte två kilo godis och inte en enda kom på “bus eller godis”. Förutom två förkylda kusiner som fick spöka utanför köksfönstret en söndagsförmiddag. Så gulligt, så!
Tur att november funkar till utemat och besök av efterlängtade långväga gäster med världens gulligaste hundvalp i släptåg. Älskar att laga mat och äta utomhus så orimligt mycket!
Snön smälter bort och lämnar oss med en grå sörja och ett vilsamt lugn. Jag trivs i dimman. Världens gladaste Svante piggar upp oss alla och är solskenet vi alla längtar efter.
Jag gör en kraftsamling. Pratar med min granne Pelle som alltid säger några kloka ord. Vi pratade om hur enkelt det är att bara klaga över sin situation istället för att skapa sig minnen och ägna sig åt sina hobbys. Så jag sätter igång och röjer i stallet, städar åt hönsen och donar. Kommer in rödrosig och glad. Tror jag måste ägna mig lite mer åt mina hobbys framledes.
Jag får göra ett jobb åt RevolutionRace på Instagram och det är så himla kul. Får ägna mig åt det jag gillar mest, vara ute med familjen och vara kreativ.
Vi grillar hamburgare och kastar sten i sjön. Blickar ut över sjön, som så många gånger förr. Det känns hemtamt.
Kånkar in ladugårdsfynd, doppresenter från 2019 och bäddar den gamla furusängen. Det är små saker som får hjärtat att hoppa till lite extra. Små glimtar av kreativitet får mig att må så bra. Själen ropar “mera, mera!” och jag försöker lyssna. I Loppans rum kommer var sak på plats.
Tiden går fort och långsamt samtidigt. Allt känns och samtidigt är jag så tom. Tänker så mycket men känner mig ändå rätt så tillfreds. Sörjer och saknar hästlivet. Funderar på framtiden och vad den kommer innebära. Stegar upp lösdrift och räknar kronor och ören för att kunna förverkliga fler gårdsdrömmar till sommaren. Försöker landa i tillvaron men något rycker i mig som vill vidare och utforska. Jag klappar Knuts sammetslena päls, biter bort en skinnbit från läppen och får goda ord av min syster i telefonen “älskar dig och vi har nuet”. Tar med mig orden vidare in i hösten ~
- Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Hönsen & hönshilton, Kaninerna, Lantliv, Trädgård, odling & blommor, Vår lilla Lo
Att komma hem igen
En sak jag saknat så mycket under pandemitiden (eller innan vaccinationstiden kanske en säger) är att komma hem. Känslan av att rulla upp för Backen, stänga av motorn och inte höra ett smack mer än de sedvanliga hemmaljuden. Vi packade upp väskor, kokade makaroner och stekte köttbullar. Hoppade i myskläder, gick runt och log. Gillar mitt hemma så mycket, det var gott att åka ifrån det och få en ny blick på hela alltet.
Kanske var det ännu bättre att vakna upp morgonen efter, äta hårdbröd och gå ut i skarpa novembersolen med barnen. Vi skyndade oss ut till kaninerna först. Öppnade upp till deras box medan vi påtade på. Aska sitter gärna lugnt inne och myser i boxen medan Hoppsan gärna upptäcker både gårdsplan och stall med pigga ögon.
Det var ingen hejd på busandet. Hoppsan är en himla nyfiken och trevlig individ, något som bara förstärkts av kastreringen tidigare i höst.
Där fåren och kvigorna gått hela sommaren är det nu tomt. Hagen är nedplockad och florsockersnö har lagt sig över ängarna. Vi hoppade i vagnen och gick mot stallet. På Loppans förskola är otroligt många barn och pedagoger sjuka nu så hon har fått vara hemma i veckorna två för att inte riskera att dra hem RS-viruset till lillebroren. Hon saknar sina småvänner så mycket.
Tur vi har andra småvänner att roa oss med så länge. Vi mockade och borstade och kramade. Tycker det är svårare nu när kallgraderna kommer ordentligt att få till stallet. Det är mycket fylla hö och kånka vatten och mocka (som ju hör till och är ganska angenäma sysslor tycker jag) och lite tid ute på tur. Försöker finna mig i situationen men lite frustrerande är det allt.
Loppan ville kolla på vattnet. Så vi styrde kosan mot lilla bäcken. Det här är hemma på min gata.
Någon som är mycket fascinerad av skuggor just nu.
Vi väntade matgäster så vi begav oss ut i frusna trädgårdslandet och sprättade upp morötter, palsternackor och betor med grepen. Fastfrusna och dana. Helfestligt tyckte Loppan, svettigt tyckte jag.
Nu får trädgården vila. Det sitter kvar både kål, lite betor, små morötter och sådant. Det får bli vårens upprensning. Nu är jag less och stänger grinden för i år. Nöjd över det som blev.
Rådjuren får dela lika med hönsen och kaninerna gällande grönkålen som är kvar.
Vi var två fascinerade som sprättade upp grödorna. Tänk att det gör skörda även i minusgrader? Ser ni hur de små morötterna fastnat i en ihoptjälad kaka?
Novembers skördekorg är något mer blygsam än augusti och septembers. Men ändå. Skörd från maj till november i vårt lilla trädgårdsland. Men nu, nu får trädgården vila och jag ska inte röra ett finger här ute förrän till våren. Tack för allt trädgårdslandet!
Sista solstrålarna. Hönsen njöt. Jag försökte berätta för dem att fågelinfluensan börjat spridas i landet igen och att de förmodligen snart kommer få spendera dagarna inomhus. Men de bara tittade på mig med pigga korint-ögon och levde vidare.
- Drömmen, Fjällen, Gårdsprojekt, Lantliv, Renovering, Resor, Trädgård, odling & blommor, Vår lilla Lo, Vår lilla Svante
Höstrapporten från Backen
Hej på er. Kaffehurran har fått jobba här på Backen, jag har slagit mig ner vid ett oktobersoligt kök, på kökssoffan ligger ett virrvarr av ett stycke bondkatt och njuter. Det var längesedan vi hördes. Jag har ju gått all in på småbarnslivet, märkligt vore väl annat, och tog lite ledigt härifrån. Taskigt att inte förvarna er innan, men vi har ju fått hänga ordentligt på instagrammen istället. Nu tänkte jag bjuda på ett matigt inlägg med bilder från vår höst.
Annars då? Vi mår bra, är totalt uppslukad av den lille tremånaders lillkillen som numera ingår i vår familj. Så kär i honom. Jag har tagit tag i att involvera mina sociala medier i vårt redan befintliga företag, så jag har suttit uppslukad med SNI-koder, Skatteverket och fix med banken. Jag kommer framöver göra lite fler samarbeten i mina kanaler, det känns superkul! Livet är också livet, med allt vad det innebär, så de senaste månaderna har oron för en kär människa också varit stor för oss. Jag vill ju kunna berätta för er även när elände ryms i livet, men just denna historia är inte min att berätta. Så ni får några kryptiska rader av mig och ett stort, härligt inlägg med bilder från vår höst..
Vi packade hela Volvon proppfull med blöjor, syskonvagn och ullunderställ och åkte tvärsöver landet, som så många gånger förr. Vi skulle husera i svärföräldrarnas stuga nästan hela veckan lång. Något jag längtat efter under renoveringen och tiden med hästar på gården, att åka bort flera dagar i ett sträck. Tänk att det blev Svantes första resa till fjällen.
Han sov sig genom resan. Men ändå. Så gott i hjärtat att vara här, på en plats som betyder så mycket för oss. Tillsammans med våra två små. Här blev dagarna riktiga äventyr för Loppan och Svante snusade fjälluft.
När vi plockat svamp och fiskat fisk så gjorde vi en härlig utflykt till Ruttjebäcken. Vi slog oss ner längst ner, fikade och kikade på den vackra naturen. Loppan lekte med pinnar, sand och lera.
En annan dag blev äventyret muuriikka-lunch nedanför stugan. En öl i solen. En promenad längst grusvägen och prat om nutiden, framtiden och drömmar. Dags för nya mål i livet efter vår husresa.
Det härliga med trippen var att vi först fick tid med svärföräldrarna i stugan och sedan avslutade vi veckan med nästan hela min familj. Sista dagen tog vi gondolen i Hemavan upp på kalfjället och drällde iväg mot en av topparna framför oss.
Att drälla runt och valla barn, fika från Kånkenryggan och klä av sig till linne på kalfjället. Det är härliga tider. Väldigt imponerad över kusinskaran.
När vi kom hem hade vår rörmokare jobbat flitigt och monterat slottsvred på våra element. För första gången någonsin finns nu värme på övervåningen. Sedan fick vi betala sista stora fakturan och skåla i köpeskaffe på café inne i stan. Nu börjar det på riktigt – livet efter mastodontrenoveringen.
Vi har senaste två åren renoverat rakt ur fickan och inte alls prioriterat tjusiga saker som fönsterlampor, gardiner och mattor för att ta några exempel. Trots att det är lite “ihåligt”, så tycker jag det är rackarns hemtrevligt här nu. Älskar varendaste vrå vi skapat oss här.
Väl hemma igen började skördetiderna. Loppan har ätit sig ett par morötter varenda dag hela hösten tror jag bestämt.
Har blivit överraskad över hur glad jag blivit av blommorna i landet. Tagetes och rosenskära. Måste påminna mig själv om blomsterglädjen till nästa vår, den ska inte prioriteras bort.
Ringblomma och vallmo. Inga blommor har egentligen passat med varandra eller gjort sig särskilt bra i en bukett ihop. Ändå har jag plockat för glatta livet och placerat ut här och var.
Har varit glad över broccolin också. Gjort broccolisoppa en drös med gånger och förvällt och frusit in broccoli i omgångar. Visste ni att bladen och stjälken är lika god att laga mat på som själva buketten?
Då och då har nära och kära tittat förbi på fika. Bland det bästa jag vet, få göra fint hemma inför besök. Påta och pyssla på.
Många turer med Fapri har det blivit. Inget som ger puls och träning för henne, men gott för själen har det varit. Jag skulle så gärna vilja ägna mer tid åt vår lilla ponnydam. En höstönskan jag ska se till går i uppfyllelse. Loppan är så duktig på att rida och för någon vecka sedan slängde jag den femton år gamla, sneda sadeln (förlåt Fapri!) och skaffade en ponnyputa. Återkommer med recension!
Det känns som att vi inte gjort någonting alls i höst på vår gård. Tur vi har bildbevis på att det faktiskt händer saker! Sommarprojektet att byta rutten ladugårdsbrygga växte och blev nytt staket också. Kryss, precis som jag önskat.
Mer blomsterglädje. Ringblomssalva skulle tillverkas och vi skördade ringblommor för glatta livet.
Så många gånger jag gått ut i landet för att plocka något litet till middagen men kommit in med korgen full. Det blev ju mat ändå, trots sen sådd och sen vår och dåligt med ogräsrensning.
Landen har kryllat av åkersnigel som mumsat på diverse grönsaker. Förlorat så mycket till dem, men i år hade jag sinnesro att acceptera det.
Livet med Loppan. Så hjälpsam och arbetsam. Kul har vi med. Vi båda tycker trädgårdslandet är en otroligt bra plats att hänga på. Här samlar vi energi.
Så ofta vi kunnat har vi ätit utomhus. Det om något förhöjer härlighetskänslan i vardagen. Just denna gång blev det parisare vid Lilla Stensträsket. En vanlig septembermåndag.
Lillebroren. Svante. Vår ljuvliga lilla bebis. Han som sov i två månader och vaknade plötsligt upp i september och funderade på vad han missat. Storögt och leende möter han världen. Charmar alla.
Jag bakade kalljästa, rosa frallor till frukosten. Blev succé om något. Receptet finns på min instagram, här!.
Hösten kom med besked och jag njöt av allt vår vackra by bjöd på. Joggingturer till andra sidan sjön. Promenader kantade av susande, gula löv och synen av svärmor och svärfars får som betar på vidderna bredvid vårt hus. Jag är en sådan som letar det vackra i allt och ser knappt lerpölar, smutsiga ytterkläder och allt grus i hallen. Så fullt upp med allt vackert.
Vår plats på jorden. Sågen framför huset vittnar om ännu ett projekt. Så hoppas vi att en skorsten pryder husets nock snart. Vi får se.
Såklart blev det en herrans massa skrot av projektet. Vi har nämligen fått oss en ny brotrapp. Eller fått och fått, den är såklart både byggd och betald av oss. Det var en glädjens dag när SJ-pallarna äntligen kunde slängas åt sidan. Värt att föreviga!
En glimt kommer här. Precis så som jag önskade. Jag gjorde en ritning på trappen och Fredriks respons blev “Ja ?! Såklart ?! Hur skulle man annars bygga?” tur vi har samma smak i det allra allra mesta.
Våra ungar får hänga med på det mesta. I ett annat tempo än tidigare men ändock. En bestämd traktoråkare väntar på att pappan ska lasta på skrot.
Under tiden Svante sov och resten av familjen körde brännbart skrot så ordnade jag oss en ny liten rabatt. Cortenplåt. Så fint, nu har den hunnit rosta också.
Jag petade ner en hel drös med vita tulpanlökar också, hoppas kunna njuta av blomsterglädjen tidigare till våren mao!
Jag och barnen har gjort små utflykter. Just denna gång till jätteasparna i här i Skråmträsk. En nyckebiotop med aspar som är ungefär 300 år gamla, sannolikt Sveriges äldsta.
Varm choklad och saft i sirapsflaska. Det vill jag att ungarna ska minnas som sin barndom.
En liten Loppa, mallig över en egen bit äppelkaka och Svante så nöjd med att bara få följa med. Det är så härligt ute i skogen i september.
För mig är det första hösten utan häst. Det jag saknar mest förutom individen i sig är skogen. All tid jag brukar spendera ute i skog och mark året runt. Att åka ut med ungarna någon timme och fika och dra luften långt ner i lungorna. Då blir jag liksom mig själv igen.
Hemma i Drömmen har livet rullat på. Vi börjar sakta vänja oss vid livet som fyra i familjen. Det känns som han alltid funnits med oss. Det enda som är lite svårt är att göra sådant som jag annars gärna hade gjort med honom i bärselen, han är så lång och tung att min arma rygg inte hängt med i tillväxtkurvan.
Jag har varit så glad i hösten i år. Tänk att få uppleva ännu en årstid på vår plats på jorden. Den tionde hösten på Backen!
En kväll fick vi stoppa lillebror i vagnen och rulla honom över åkern till svärmor och svärfars gård. De erbjöd oss att hämta potatis hos dem, då vi inte satt någon egen. Fjällkon Lilja tittade idogt på.
Vi hade förstås vår lilla hjälpreda som mest letade mask med oss.
Fin-fina pärer. Nästa år bli det land på Backen igen, när vi inte mastodont-renoverar och bakar bebis hela våren.
Så blev det klart, sommarprojektet med ladugårdsbryggan. Ska måla mer till våren med, men för nu är vi så nöjda så. Till nymålade dörrar också. Tjusigt.
September övergick till oktober och den femte är vår dag. Tretton år ihop. Vi firade med extra god frukost i ottan. Så himla glad över våra tretton år ihop, fantastiskt att få dela livet på Backen med Fredrik.
Vips blev Fredrik klar med vår brotrapp också. Hur fin? Vilket lyft mot SJ-pallarna vi hoppat på i två år. Vi ska fylla på med mer grus framför så markskivorna försvinner. Men för i höst är vi klara. Sån härlig känsla att ha hunnit med våra två sommarprojekt och nu kan pausa lite.
Och pausa gör man ju bäst i bagarstugan. Vi grejade och donade och bakade och hade en liten “skördemarknad” en kväll i bagarstugan. Jag älskar att numera ha både en soffa och en TV men det är när vi påtar på med sådant här som jag mår som allra bäst.
Loppan går sina femton timmar på förskolan varje vecka men efteråt fick hon susa hem och hjälpa till. Svante däremot långsov i vagnen utanför fönstret med P4 skvalande genom englasfönstren och fick sedan spendera sista stunden i babysittern. Någon som hittat sina små, knubbiga händer!
Det blev bröd i massor. Frysen full och även ett gäng bybor var förbi och handlade i lilla självbetjäningen.
Jag har donat på med lite allt möjligt på sistone och ringblomssalva har det blivit en omgång av. Med bivax från min vän Astrids Storåkersgården i grannbyn.
Många höstpromenader har det blivit och Loppan har fått lura om hon velat.
Inne i Drömmen har en viss Knut tagit över kökssoffan. Han är så lycklig att den är inne från röda lillhuset på gården. Jag har lite samma känsla. Allt som oftast ligger han där och bara är.
Senaste dagarna har vi varit hemma allihopa. Loppan med dubbelsidig öroninflammation och Fredrik med rejäl förkylning och jag med en light-variant. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat inomhus. Pyssel, filmer, fika, läsa bok och bara vara. Igår tog vi en liten djurrunda och fixade lite med hönsen. Jag är glad för det lilla, men längtar efter vi alla är friska och fyllda med energi igen!
Jag försöker göra EN trädgårdsrelaterad sak varje dag för att underlätta för mig själv. Här förvälldes sista skörden broccoli och frystes in. Så gott att hitta i vinter.
Så, en rackarns lång glimt från vår höst. Så lovar jag er att jag snart är här igen med nya, färskare glimtar från vår Backe!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
En hjälp på traven & inflyttningspizza
Det var söndag, strax efter fyra. Först kom mina kära föräldrar upprullande för Backen med släpen kopplad på bilen och fyra extra armar att hjälpa till med. Strax därefter kom Fredrik hem – med sju veckors ledighet framför sig. Han hade redan arbetat sju dagar i rad, men vi kände vittringen av färdig övervåning och var ivriga, frågade därför mamma och pappa snällt om de kunde tänka sig ge oss en sista hjälpande hand. Såklart de kunde, de ställer alltid upp <3
Men först: inflyttningspizza! Så nära vi kunde komma “inflyttnings” i alla fall!
Loppan som fått karantäna med oss var prick hur nöjd som helst med besöket. Och pizzan.
Sedan satte vi igång. Mamma lastade släpet med skrot och lovade gulligt nog att köra bort hela balunsen på bränngropen med (är det dialektalt att säga “bränngropen” till återvinningscentralen förresten? Känns lite brutalt 2021 att “åka till bränngropen”). Jag städade på nedervåningen. Vi har bott trångt nu sista tiden med extramöbler i varje rum. Det har inte gått någon nöd på oss, alls, men det behövdes en rejäl uppfräschning av exakt alla skrymslen. Loppan donade på och matade både höns och fiskmåsar, och vips var hon och hjälpte mormor lika fort att slänga skrot på släpet.
Vilken syn, där bakom husknuten. Lilla Lo och världens bästa mormor. Pratade säkert om fåglar och cyklar. Hjärtat varmt av tillfället.
Fredrik och min pappa hade satt igång med sista listerna på övervåningen. Vardagsrummet (1/4 av husets yta) skulle listas och då är det gott att vara två, en som trycker och håller mot när vansinnigt långa lister ska spikas. Teamwork. Loppan slet på sig sina små peltorkåpor och hjälpte till med sista kapen.
Det var sjukt spännande. Fredrik höll andan som under fotbolls-EM. Men – alla kap gick vägen!
Applåder efter varje kap. Jag hade stationerat mig i skuggan, indränkt i myggmedel och bara njöt av att ha händer och tankar fria en stund.
Ja, för mormorn roade lilla Lo bäst det gick. Och resten av arbetsligan jobbade på, kapa, spika och stöka.
Jag smög upp en kort sväng och förevigade. Overkligt. När vi tackade mormor och morfar för insatsen och gjorde kväll så gjorde vi det med stora leenden. Är det ens på riktigt – ska vi få bo här?
- Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Lantliv, Övervåningen, Renovering, Trädgård, odling & blommor, Vår lilla Lo
Junihelgen
Vi vaknar upp till fredagsmorgon och min morsdagspresent stod parkerad ute på gården. Fredrik har köpt hem en herrans massa flis till nya delen i trädgården. Vi hade helt andra morsdagsplaner men de ställde jag in tillsist, timmarna i huset känns för värdefulla nu. Istället fick jag flis i massor! Tjoho! Flera har hört av sig och frågat vart vi köper flisen, det är från Fredriks jobb, Martinsons i Bygdsiljum.
Morgonbestyren gjordes. Först frukost och mata Knut, sedan ut i solen och mata ponnyerna. Loppan tog uppdraget på största allvar.
Det var varmt och härligt. Solen klappade våra kinder och vi spenderade förmiddagen med hönsen. Loppan springer och pratar med hönsen och har de mest roliga konversationer “Hönsen, kom, leka körragömma!”, “LILLEBRUUUN, ESSAA, ÄÄR NI??”.
Det kändes som att det skulle bli en lyckosam dag. Jag var pepp och skulle susa iväg för att luncha och äta glass med några kollegor. Vi väntade på spännande häst-besked och en lång ledig helg låg framför oss. Så hände livet. Vi fick ett besked om sjukdom inom familjen. Ingenting spelar ju någon roll, om inte hälsan är med oss. Så jag valde att lägga undan kameran och bara finnas till.
På lördagen fick jag sovmorgon. Så välbehövligt. När jag väl kommit ur sängen vid 08.30 hällregnade det ute. Så vilsamt med sommarregn ändå. Jag skyndade ut för att ge sista frukosten till ponnyerna. Idag var stora flyttdagen, efter en veckas sommarlov uppe hos oss.
Fy, vad mysigt det varit att ha hästar på gården igen. Men flytten känns rätt och vettig. Vår tid kommer. Det där häst-beskedet i fredags var positivt och gav mig gåshud. Så fint så.
Hela mitt väsen längtade ut i trädgårdslandet, men hela huset längtade efter en uppfräschning. Så jag och Loppan satte igång med storstädning av köket. Först ut var att skura upp våra skruttiga stolar med såpavatten, byta möbeltassar och torka köksluckor som var så jäkelens dammiga och grisiga. Luckor med profiler är så vackert, men riktiga lortsamlare.
Så blev klockan tolv. Vi tog ponnyerna i varsitt grimskaft och gick korta vägen ner till grannarna. Släppte de i stora hagen och väntade på reaktioner. Men de bara åt. Såg ut som två gammhästar som alltid delat livet ihop. Men efter en halvtimme eller så gjordes det upp. Ordentligt. Jag höll för ögonen och kände hur ångesten ströp mig när Fapri blev omkullsparkad och Brillan halkade omkull i full galopp. Fy ändå. Men sedan blev det lugnt och de återgick till att vara vänner. Pjuh, hoppas så att de gjort bort uppgörelsen nu.
Hela familjen var med. Loppan skulle sova men var alldeles för nyfiken på vad som väntade hos grannarna.
Lördagen fortgick med flera besök av grannarna. Fapri fick en betesreducerare runt mulen för att inte äta ihjäl sig. Fredrik jobbade på där uppe.
… och det gör han med besked. Min pappa har erbjudit sig att hjälpa oss med lister och sanning, så han jobbar på med foder och dekorlister. Just denna lördagen jobbade Fredrik på själv med golvlister. Jag tycker det blir overkligt fint, kan inte förstå att vi ska få bo här.
Söndagsmorgon hann det bli också. Fredrik gick upp på övervåningen efter frukost och jag stoppade Loppan i vagnen och rullade ner till grannarna. På vägen vinkade vi åt svärfars får.
De har fått låna en bit av vår mark så vi har får ända upp till gården. Så otroligt mysigt!
Vi drog iväg på långtur. Fångesten är total, att släppa gammal ponny på gröngräs innan midsommar kan ju få vem som helst att få hjärtsnörpen. Så vi maxar med motion tills vidare. Kombinerat med munkorg. Ber att det kommer räcka. Det var en ljuvlig tur över gamla västravägen. Omgiven av hundkex, smörblommor och midsommarblomster.
Efter lunchsovningen gick vi över till svärfars för att få se på “kosläpp”. Jag har hjälpt dem igång med en facebooksida och fotar lite bilder för att lägga upp. Men mest ville vi ju se på glada gänget som skulle entra betet för allra första gången.
Först blev det kli på kelgrisen Stjärna. Hon är så fin så.
Det var ett tämligen koooo-lt gäng som fick tillgång till betet. Gräskanten kände lagom för denna härliga trio.
Farfar/svärfar/bonden fick visa vägen lite…
Tillslut så. Full fart! Det var så roligt att se, lyckliga kvigor!
På samma bete går ju tackorna och lammen med. Några kommer för kli och mys. Loppan älskar att sköta alla “bäbä”.
På kvällen kom kusinerna cyklandes förbi. Kvigorna hade hittat hela vägen upp till oss och Loppan var lyrisk att få träffa någon i hennes storlek efter så många dagar i karantän. Isglass och bus. Hjärtat log över synen.
När kvällen gick mot natt planterade jag klart i bäddarna. Fyra pallkragar kvar att fylla och planera i, sedan är det klart för nu. Pust. Det här blev större och jobbigare än jag trodde (på grund av allt elakt ogräs). Fredrik var snäll och kärrade ut all flis åt mig också. Påminn mig nästa år: utöka inte, bara njut av att ha det gjort!
Tänk att för två år sedan fanns inte detta land alls. Nu gror spenaten och kryddorna tar sig för var dag. Jag väntar på rotsaker och blomster. Så spännande att se om det blir något av allt jag sått.
Idag är det måndag och jag fick åka till barnmorskan och sedan hämta veckans online-handling. Tillslut så kom jag hem och fick landa i lantlivsbubblan igen. Vi susade ner till grannarna med Fapris grejer och firade inflytten med en ridtur.
Längtar så efter en lugn hemmadag imorgon. Inga storslagna planer, bara fortsatt sommarlovslunk.
